Akten om min pappa – perspektiv på övervakning

metropolit1.jpg

En bunt papper, perforerade i ändarna och fyllda med noggrann matrisskrivartext. På förstasidan ett försök till omslag i en tid då stordatorernas förmåga till layout begränsade sig till kantiga figurer och linjer. Min pappas personnummer hotfullt stirrande upp från lätt gulnat papper. Jag sitter med hans akt framför mig på bordet.

I boken »The File: A Personal History« åker den brittiske historikern Timothy Garton-Ash till forna Östberlin och hämtar ut informationen Stasi hade på honom. Han bodde där som utbytesstudent i unga år och ville efter murens fall åka tillbaka för att se spåren han lämnade efter sig. I »The File« går han igenom Stasis uppgifter om honom, steg för steg. Han träffar gamla vänner, han besöker platserna som det skrivs om, han söker upp informatörerna och intervjuar dem.

Det är ett gripande vittnesmål. Ett starkt avsnitt innehåller Stasi-aktens redogörelse för en av Garton-Ashs utekvällar, minut för minut. Vilka barer han gick på. Vilka han pratade med. En kväll som för honom sedan länge gått förlorad i minnet återkommer i komplett detalj.

Jag sitter här med min pappas akt och det känns märkligt. Den är inte frukten av ett kommunistiskt Östtyskland med kontrollbehov utan av ett demokratiskt Sverige med goda intentioner. Min pappa var en av 15000 utvalda som punktmarkerades för att sociologerna skulle kunna se mönster framträda, för att kunna ringa in »riskgrupper«. Alla uppgifter från myndigheterna registrerades och kompletterades med annat material, exempelvis en intervju som gjordes med honom i mellanstadiet. Utan att ha en aning om vad den användes till.

Projektet kallades »Metropolit«. Om du föddes 1953 och var mantalsskriven i Stockholm tio år senare var du registrerad. Utan att dina föräldrar godkänt det eller att du fick information om det. Min pappa var en av dem och nu sitter jag här med hans akt.

På första sidan finns information från Carl-Gunnar Janson, ansvarig för Metropolit-projektet på Stockholm Universitet. Hans ord är lugnande och förtroendeingivande: »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« De orden ekar tomt när vi vänder till nästa blad.

Det här är de kalla, svartvita siffrorna från de första 30 åren i min pappas liv.

Akten tar sin början med förlossningsjournalen från 1953. Ett friskt gossebarn föddes till världen med vikt på 44 hekto och längd på 52 centimeter. Han fick åka hem efter förlossningen. Men till vilket hem? Utdrag från folk- och bostadsräkningen börjar måla upp bilden.

metropolit2.jpgHemmet var en förhyrd enrumslägenhet och pappas »hushållsställning« var som barn till dem som hyrde den (alltså min farmor och farfar). I papperna framgår att de i badrummet hade egen vattenklosett och varmvatten, men att lägenheten däremot saknade kylskåp. I köket fanns gasspis med ugn och hushållet ägde totalt en bil. Familjen klassificerades som »trångbodd«.

De matrisutskrivna bokstäverna står där i aggressiva versaler. Uppgifter listas, allt ifrån husets byggnadsår till lägenhetens faciliteter. »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« Jag tänker mig löpsedeln: »Uppvuxen utan kylskåp men med egen dusch i hus byggt innan 1940? Då är du i RISKZONEN.«

Jag bläddrar framåt. I uppgifterna från mantalslängden från 1964 finns en rolig formulering: »Aktuell fader (jämförelse med födelsebok 1953): Samma.« Hur skulle det inte kunna vara samma fader?

1966 gick pappa i klass 6C i Västberga Skola. En dag kom snälla tjänstemän till klassen med tester och enkäter som eleverna skulle fylla i. Dessa var specialskrivna för att användas i Projekt Metropolit och resultaten står att läsa i akten. Bland annat fick eleverna fylla i vilka i klassen de skulle vilja se som 1) framtida arbetskamrat 2) bästa vän och 3) klassfestarrangör. Som »Villa Medusa« utan kameler, kanske.

Min pappa är en kul prick nu och jag tror han var det redan då för jag läser att hela 6 personer i klassen ville se honom som klassfestarrangör. 5 markerade att de ville ha honom som framtida arbetskamrat och 4 stycken att de ville ha honom som bästa vän.

Många av frågorna i enkäten rör yrkeslivet och framtiden. Vilken socialgrupp siktar du på att komma till (jag antar att frågan inte var ställd så direkt till eleverna men i akten är det omvandlat till denna klartext)? Hur är din familjs attityd till skolutbildning? Har du talat med dem där hemma vad du vill bli? Tror du att du kommer att ha det yrke som du först angett när du är i 30-årsåldern?

Till de frågorna kom en mätning av attityder till olika yrken. Till en lång (lång!) lista av möjliga framtida yrken skulle något av tre alternativ fyllas i: »Vill gärna bli«, »Vill inte bli« eller »Vet inte«. Jag undrar om de inte formulerade lite tokigt här, tjänstemännen. Eleverna var 12 år. Hur många 12-åringar tror att de kommer jobba med något vanligt vardagsgnet?

metropolit3.jpgSvaren på pappas enkät är tydliga. Han svarade »vet inte« när det gällde »flygare« och »civilingenjör« men i övrigt var det »Vill inte bli« rakt igenom. Förutom på ett par yrken: TV-reporter, författare, direktör, affärsman, journalist, arkitekt och proffsfotbollsspelare (!). Jag tycker det är rätt konstigt att de inte hade med astronaut på listan.

Enkäten mätte också hur många timmar i veckan eleverna läste böcker, tittade på TV, gjorde läxor, läste serietidningar. Den frågade om de läste dagstidningar och vilka delar av dem de läste (pappa angav »Annonser«, »Sport« och »Serier«, dock inte »Nyheter«). En fråga sticker ut: »Hur många artiklar om politik, litteratur, vetenskap eller sociala problem har du läst i dagstidningar senaste veckan?«.

Min favorit i enkäten är en sekvens med frågor om livet, nuvarande och framtida. För mitt inre ser jag pappa sitta där i skolbänken och klia sig i huvudet. Ska han svara som det är eller svara vad de vuxna vill höra? Jag ler åt den blandning av 12-årig naivitet och fantastisk slughet som smugit sig in i registret:

Om skolan var helt frivillig och du kunde sluta redan i morgon om du ville eller gå kvar om du ville. Vad skulle du göra? Sluta.

Hur skulle du vilja att dina klasskamrater kom ihåg dig när du slutat skolan? Som en som var omtyckt i klassen.

Tycker du att eleverna ska få röka i skolan? Absolut inte.

Vad gör du helst en lördagkväll? Spelar skivor.

Vad tror du är det viktigaste för att du ska trivas och ha det bra när du blir stor? Att vara lyckligt gift.

Hur tror du att du kommer att trivas när du blir stor? Ganska bra.

En del oroar sig mycket för framtiden, andra oroar sig inte alls. Hur gör du? Oroar mig ganska mycket.

Tycker du om att tänka på vad du ska göra när du blir stor? Ja lite grann.

Om du fick välja mellan 100kr nu och 1000kr om fem år, vilket skulle du välja? Säkert 1000kr om fem år.

Notera det sista svaret. »Säkert 1000kr om fem år.« Skulle du använda det som statistiskt underlag? Jag läser det som att han skriver vad han tänker: »Ni vill säkert att jag ska välja 1000kr om fem år.« Han har ingen aning om vad frågan egentligen gäller. Han vet inte vad de kommer att utläsa av den. Han har bara på känn att det där med 100kr nu säkert verkar kortsiktigt och ovuxet.

metropolit6.jpgDet är mörkt. Ett ljus brinner på bordet bredvid min dator. Jag går vidare i akten. Här finns skolbetygen. Antal frånvarotimmar under högstadiet. Utlåtanden om simkunnighet. Sökta gymnasielinjer. Ordningsbetyg. Några år senare kommer yrkeskategori, arbetstid per vecka, årsinkomst, boende, socialgrupp och något diffust som betecknas »kvalitetsgrupp« som jag tror beskriver lägenhetsstandarden.

Värnpliktsverkets data från mönstringen hör till aktens mest uttömmande. Här finns det mesta, från mätning av mörkersyn till midjeomfång och en utvärdering av pappas möjligheter i det framtida livet. När jag skriver det här kan jag inte låta bli att le brett. Att pappa vid mönstringen hade en muskelfaktor i newton på 1.7 i handgrepp är en uppgift som spelar mindre roll, men vid det personliga samtalet fick han frågan om »Avsett yrke«, det vill säga vad han var inriktad på att börja arbeta med efter militärtjänstgöringen. »Skeppsmäklare«, är pappas svar. Strax under finns Värnpliktsverkets utlåtande om denna önskan: »Gradering av avsett yrke: Ej sannolikhet«.

De behöver jobba med sina graderingsmetoder. Så långt tillbaka som jag minns har pappa arbetat som skeppsmäklare. Han gör det fortfarande. Förutom exempelvis de 16 sjukdagar han hade 1980 enligt akten.

Pappa – Byråkraterna, 1-0.

Jag har suttit här och läst om min fars liv, alla dessa triviala detaljstatistiska värden blandat med personliga uppgifter och registrerade uttalanden.

Jag har väntat på att komma till 1977, året när jag föddes. Vad står det om mig? Hörde någon av enkäterna eller de diagnostiska proven jag fick i skolan till Projekt Metropolit? Kommer det komma en »Kvaliteter som fader enligt son: Mycket uppskattad« här någonstans?

I slutet av akten finns en lista, år för år, över civilstånd och barn. När jag kommer dit blir jag lite förvånad. Antingen är det något som mina föräldrar har glömt bort att berätta för mig eller så har jag framför mig ett knivskarpt facit till varför jag inte tror på registrering av det här slaget. Jag tror inte det är det förstnämnda.

På de sista raderna i akten läser jag: »Antal barn 1982: 0.« När det surrade till djupt nere i databanken och just det värdet registrerades var jag 5 år. Enligt maskinerna finns jag inte. »Så här ser din data ut på bandet: 1 1 1 1 . 0 1 . 0 1 .« Det är datalagringsspråk för »Antal barn 1982: 0«.

metropolit5.jpgJag är inte upprörd. Felaktiga uppgifter av det här slaget kan vi egentligen skratta åt. Att jag inte finns med säger bara rätt mycket om träffsäkerheten i de »statistiska analyser« som registret ska ligga till grund för. Det som sätter starkast avtryck på mig här är inte vilka data som finns sparade och faktiskt inte heller sättet som informationen hämtades in på.

När jag började skriva detta inlägg trodde jag att slutklämmen skulle bli lite tacksamt prickskjutande mot metoder som samkörning av register, fulenkäter till icke ont anande 12-åringar och misslyckade slentrianutlåtanden om livsplaner från Värnpliktsverket. Ikväll sitter jag här och känner att detta är överflödigt och nästan lite oviktigt.

Vad jag upplever som långt mycket mer störande är kylan som uppgifterna framträder i.

De här sterila datautskrifterna listar statistiska värden, sida upp och sida ner. Vattenklosett i hemmet? Ja. Frånvarotimmar vårterminen årskurs 9? 21. Hur lång tid ser du på TV per dag? Cirka 1,5 timmar. För mig är det verkligt fasansfulla hur brutalt det går att koka ned en persons liv till sifferreduktion. Särskilt i det här fallet. Det är min farsa, liksom.

Ingenstans i denna rapport står om vilken bra pappa han har varit och hur glad jag är att vara familj. Ingenstans står om fotbollsmatcherna vi sett, resorna vi gjort eller hur fantastiskt trevligt det är att bara ta en öl och snacka lite skit med honom.

Jag tycker det finns en enormt djup ovärdighet i att ta bort allt det kärleksfulla och varma men ändå behålla personnumret på framsidan som en etikett över vad siffrorna står för. Det är ett liv vi pratar om, inte en årsinkomst 1976.

Naturligtvis hade en oacceptabel övervakning av samma slag som den unge Timothy Garton-Ash utsattes för i Östberlin krävts för att sådana uppgifter skulle kunna finnas med. Det är inte dit jag vill (surprise!). Det är bara en väldigt omtumlande upplevelse att se någon man känner så väl berövas alla mänskliga värden och istället bli »Vattenklosett ja eller nej?«. Dessutom med helt inkorrekta uppgifter och hörsägen.

Det är en väldigt omtumlande upplevelse att inse att det är så här det ser ut när staten ger tummen upp för godtyckligt registrerande.

Den 10 februari 1986 slog Dagens Nyheter upp en rubrik på förstasidan: »Hemligt granskade i 20 år – Forskare vet allt om 15 000 svenskar«. Artikeln berättade om det jag gått igenom här, men avslöjade också att sjukdomar, kriminalitet och drogproblem registrerats i de fall det varit aktuellt. Det blev ett himla liv. Att projektet bedrivits med Datainspektionens välsignelse väckte förstås debatt.

Kort därpå skrev Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund, en debattartikel vars innehåll såhär nästan 23 år senare fortfarande är mer relevant än någonsin:

“Det är en slump att debatten blossat upp just i anslutning till Metropolitprojektet. Det utförs hela tiden undersökningar av detta slag i stor skala och i liten skala inom forskningen och inom administrationen. […] De drivs av samma lidelse att “kartlägga” hela den värld som består av människors tankar och handlingar, att “spåra upp” de dolda alkoholisterna och alla andra som försöker dölja sig. […] Men de stora heltäckande undersökningarna av hela befolkningsgrupper födda ett visst år, dessa dataregister, som omfattar alla och envar och som kan samköras och generera ny kunskap, visar att alla är hotade av denna administrativa kunskapsutveckling. Ingen kan veta vem som idag betraktas som ett riskfall och än mindre vilka som kommer att betraktas som ett riskfall i morgon.”

Efter uppståndelsen avidentifierades databasen i maj 1986 och ingen ny information kunde därefter läggas in. Men den statistiska datan sparades. När jag sökte lite inför det här inlägget upptäckte jag att den här datan väcktes till liv 2004 under det nya namnet »Stockholm Birth Cohort Study«. Hos Oxford Journals finns en beskrivning av detta nya statistikprojekt. Vi tar ett kort utdrag. Notera det sista:

“The Stockholm Birth Cohort Study (SBC) was created in 2004/2005 by a probability matching of two comprehensive and longitudinal datasets. The first, the Stockholm Metropolitan study 1953–1985, consists of all children born in 1953 and living in the Stockholm metropolitan area in 1963. The second, The Swedish Work and Mortality Database 1980–2002 (WMD), consists of all individuals living in Sweden in 1980 or 1990, and born before 1985.”

Mmm. Känns bra att jag äntligen fått komma med. Förenad med min pappa i datacentret. I databasen med den passande förkortningen WMD.

  • http://ewigland.blogspot.com Ewigland

    Både välskrivet, fascinerande och skrämmande. Tack för ett utmärkt inlägg.

  • Johan J

    Lysande, lysande text.

  • m

    Briljant. Och som Ewigland säger, skrämmande.

  • Pingback: opassande » Blog Archive » Metropolitprojektet och medicinpatent()

  • http://www.webhackande.se lholmq42

    Mycket välskrivet. Vilket fantastiskt namn på projektet, “Metropolit”. Det andas gammal Godard-film, typ “Alphaville” och man ser framför sig horderna av små byråkrater i korta överrockar som samlar in och behandlar informationen, i svartvitt, på grå dataterminaler. Det var märkliga år. Fulla av framtidstro och framåtanda, och samtidigt dystopiska och iskalla.

    Egentligen borde alla ta sig tid och beskriva sina föräldrars historia, för att förhindra att de bara koms ihåg som statistik av den här typen. Det borde vara allas rätt att berätta om ögonblicken i livet som var viktiga, och inte bara om bostadsyta och lönegrupp.

    Vi är människor, inte legobitar.

  • http://piratjanne.wordpress.com PiratJanne

    Wow… verkligen. Stort tack för att du delar med dig. Och till din pappa som gav klartecken. :)

    Hmm… jag undrar om man kan få utdrag om sig själv från WMD (och är det bara jag som tänker på Weapons of Mass Destruction när jag ser den förkortningen)? :D

  • http://www.monotoni.se Billy R

    samtliga: Tack för de snälla orden!

    PiratJanne: Jag hänger inte riktigt med i sociologdatalagringslingo, men som jag kan läsa ut det så lagrar WMD (som sagt, väldigt passande förkortning) inte personnummer utan bara data, så uppgifterna går inte att koppla till en person.

  • John B

    Vackert, Billy!

  • Pingback: Lipostrinacity » Blog Archive » Vi arbetar inte med livshistorier…()

  • http://npcotyg.blogspot.com Martin

    Var tvungen att läsa detta mer än en gång och kan bara stämma in i kören ovan om att det är en lysande text med en skrämmande bakgrund.

    Jag funderar bara över varför man riktade in sig på Stockholm? Finns det andra motsvarande studier om de två andra storstäderna, eller finns det en motsvarande studie om någon väl vald småkommun?

  • http://www.monotoni.se Billy R

    Martin: Som jag förstått det var syftet med Metropolit att just undersöka de som är födda i storstadsmiljö och se hur uppväxtmiljö och kringförhållanden relaterade till deras karriär eller icke-karriär inom kriminalitet. För att se vad förutsättningarna var för dem som blev brottsliga kontra de som höll sig till hederligheter och därför kunna sätta in rätt resurser mot de förstnämnda. Kanske saknade de framtida brottslingarna vattenklosett eller tyckte att eleverna skulle få röka i skolan när de var 12 år? Lätt som en plätt att ta bort all kriminalitet i så fall.

  • conny

    Detta lyste helt klart upp min annars så gråa vardag. Tack Billy.

  • http://felten.yi.org/blog/ Björn Felten

    Bloggandet när det är som allra bäst. Tack Billy, tusen tack! En sådan där berättelse som kommer att ligga kvar i ens undermedvetna många år framöver.

    Och tack till Emma på opassande, utan vars länk till denna formidabla berättelse, jag troligen aldrig hade hittat hit.

  • Pingback: Enligt Min Humla » Obligatorisk läsning()

  • http://josh.scriptorium.se Joshua_Tree

    Tack för att du delade med dig av det här. Och stort tack till din pappa som godkände det.

  • http://johannasjodin.blogg.se Johanna Sjödin

    Instämmer med föregående talare. Gripande!

  • mattias_ek

    jag vet inte vad jag ska säga. detta är den bästa och hemskaste texten jag läst på mycket mycket länge. tack! väldigt värdefull text.

  • DaD

    Som tillägg till Billy’s postning kan jag meddela att ALLA i klassen fick svara på formuläret i mellanstadiet. Men då det gällde bara pojkar födda i Sthlm’s län 1953 så måste allla flickors svar ,tillsammans med N.N. som satt bredvid mig och född på Gotland samt min bästis född 54 i Januari och var en ”bright guy”, och därmed ”uppgraderad”, gått rakt i soptunnan., vad vet jag ? Jag är dock lite förvånad över att postningen fått ett sådant gehör av Er i den yngre generationen, men det gläder mig, Ni är min frantid…….

    Som kuriosa kan jag berätta om när vår familj runt 1979 bodde i en

    tvåa söder om Sthlm så hade man en en bostadsräkning, då hade jag fått lite civil olydnad i mig, och svarade att vi hade inga fönster i lägenheten och att jag rodde till arbetet, det var faktiskt möjligt, vi bodde i Tyresö och jag jobbade på Lidingö, jag hörde inget ifrån myndigheterna……

    keep it up / Billy’s Farsa

  • Gustaf

    Baraa som en vidare bakgrund är följande intressant:

    http://www.vr.se/huvudmeny/tvarsnittnr22007/essakvinnorsbrottskarriarerliknarmannens.4.303f5325112d733769280009187.html

    Som forskningsreglerna ser ut idag hade man garanterat behövt få samtycke från föräldrar och sedermera vuxna deltagare för ett sånt projekt. och fått skära en hel del i de variabler sopm skickades in. Om man nöjer sig med bara de data som finns tillgängligt i register (begågna brott, inkomst, demografisk profil, och liknande), hade man kanske fått genomföra en sådan undersökning utan samtycke, men isf bara retrospektivt och avidentifierat.

  • http://commercial-archive.com Dabitch

    Tack pawal, det rörde om i magtrakten att läsa det där. Märklig undersökning.

  • http://commercial-archive.com Dabitch

    (förvirrad den där kommentaren blev – det var pawal som pekade ut länken åt mig – nevermind. Mycket läsvärt var det i alla fall).

  • http://felten.yi.org/blog/ Björn Felten

    Billy’s Farsa:

    Du skall naturligtvis också ha ett stort tack!

    För övrigt är det inte bara den yngre generationen som applåderar. Själv är jag född 1948, pysen! :)

  • Billy R

    Pappa: Hmm. Jag kollade nu på sidan jag länkar till i slutet av postningen och där står att det inte bara var pojkar utan även flickor som registrerades:

    “Project Metropolitan began in 1964 on the initiative of the late professor Kaare Svalastoga at the Institute of Sociology, University of Copenhagen. […] At Stockholm University professor Carl-Gunnar Janson shouldered the task and began to collect data for the cohort. Fortunately, in contrast to Svalastoga’s recommendations, professor Janson decided to include not only boys but girls also.”

    Gotlänningen och the bright guy, däremot, de resultaten kan man undra vad som hände med.

  • Andreas

    Skrämmande, men nyttigt att veta! Tack till er båda!

  • Pingback: jag har också blivit “kränkt” « the ‘t’ in wicked()

  • Pingback: Rick Falkvinge (pp) » Totalsvek om FRA från även fp nära?()

  • Pingback: Rick Falkvinge (pp) » Totalsvek om FRA från även fp nära?()

  • Pingback: drottningsylt » Blog Archive » Hur är det med det där mjölet egentligen?()

  • Pingback: Dynamic Man » Blandat från RSS-läsaren()

  • Pingback: projO’s blog » Blog Archive » FRA-flummet()

  • http://akirllu.blogg.se ullrika

    oj vad spännande! och verkligt bra skrivet.

    mest rördes jag inte av hur din far blivit övervakad, hur skrämmande det än faktiskt är, utan av de glimtar av kärlek som spricker upp emellan. hur du skriver om er två. tillsammans. jag blir glad för er skull. och din pappa verkar vara en såndärt grymt intressant och glad prick! och lite lurig. :)

    tack för att ni delade med er!

    ps. jag har länkat till dig men antar du inte har nåt emot det?

  • Kareem Abdul Jabbar

    Efter man läst det här kan man ju passa på att se Das Leben Der Anderen.

    Big Brother is Watching You!

  • http://elefanten.blogspot.com viktor

    Wow!

    Riktigt bra.

  • http://characteristic.wordpress.com Emma

    Wow…..

  • Madmax

    Tack för en underbar postning.

    Det här är så obehagligt att jag önskar att det inte vore sant.

  • http://tantrikblog.wordpress.com/ Calle Rehbinder

    Ja, jag kan bara instämma med föregående kommentatorer. Det är skrämmande att våra skattepengar går till den här typen av integritetskränkande sociala experiment.

  • Pingback: Akten om min pappa - perspektiv på övervakning « pekare()

  • Erik

    Riktigt intressant. Tack

    /E

  • Anna

    Välskrivet och intressant.

    Vågar man fråga hur man går tillväga för att få tag på sin akt?

    Försökte prata Metropolit med min egen pappa (född 1953 i Stockholms län och mantalsskriven där ännu 10 år senare) men han visste ingenting…

  • Pingback: Beneath a Steel Sky » Jag, jag, jag()

  • Pingback: opassande » Blog Archive » Gott nytt år — eller?()

  • http://calandrella.wordpress.com/ Calandrella

    Mycket väl skrivet! Tack till både dig och din pappa! Förutom de argument du presenterar mot denna slags kartläggning (många uppgifter är irrelevanta, det är integritetskränkande, det degraderar en människas liv till bara statistik et cetera) finns ett praktiskt, ekonomiskt argument: varför bör statens, det vill säga medborgarna, gå åt till ett projekt av detta slag? Jag tror att det vore mycket effektivare om de pengarna lagts på direkt brottbekämpning (fler poliser, exempelvis) än på någon märklig vetenskaplig studie av tveksam hjälp i kampen mot brottslighet.

  • Pingback: Det finns hopp - men ändock en känsa av maktlöshet « Calandrellas blogg()

  • http://bertilow.com Bertil Wennergren

    Bästa blogginlägget någonsin!

  • no1984

    Skrämmande! Och longitudinella studier pågår än idag! Googla på projekt Metropolit. På åttiotalet svarade jag inte på SCB folk- och bostadsräkning. Den var ju “frivillig”. Sedan fick jag reda på att SCB då istället kontaktade hyresvärden för att få fram uppgifterna. Det är ju för vår skull de studerar oss ingående som försöksapor. Med FRA och trafikdatalagringen kan vår kommunikation och rörelsemönster detaljgranskas!

  • Michaela

    Tack för mycket intressant läsning/Michaela

  • Pingback: Människor är inte kulturella, tänkande varelser. Människor är siffror på ett papper. | Johanna Sjödin()

  • Stefan Svedlund

    Än i dag blir jag ofta uppringd av olika statistiska institut som vill ställa frågor. Mitt svar blir då jag svarar inte på några frågor eftersom jag är ett Metropolitbarn! Stefan 1953