Zeppelinarens renässans i antågande

Sky Captain And The World of Tomorrow

Jag läser på Politikerbloggen att en motion inför Vänsterpartiets kongress föreslår att inrikesflyg ska förbjudas söder om Sundsvall. För att kompensera ska det satsas på forskning och produktion av luftskepp.

Spontant: ÄNTLIGEN!

Det är få saker som förknippas så tätt med nazismen som luftskeppet. Någonstans efter blanka stövlar, svarta uniformer och godståg kommer luftskeppet på listan över saker som symboliserar ondskan. Men till skillnad från de förstnämnda vedervärdigheterna är zeppelinarens guilt by association helt oförtjänt.

Ett populärt tema i alternate history-romaner är att Tyskland vann andra världskriget och jag tror inte att det finns en enda av dessa där luftskepp inte har en framskjuten position.

På många sätt är det märkligt, för det var ju tyska vetenskapsmän från tredje riket som tog fram jetmotorerna som på 50-talet skulle få oss att susa över Atlanten. De byggde också V-2-raketerna vars teknik så småningom tog oss till månen. En alternativ historieskrivning där Tyskland vinner kriget borde snarare innehålla tekniskt djärva transportmedel.

Samtidigt har jag förståelse för att det blivit så.

Under första världskriget använde Kaisern sina luftskepp för att bomba England. Åsynen av dem blev förenad med död och förödelse. Att det sedan efter andra världskriget inte var så sexigt med en farkost döpt efter tyska militären/greven/uppfinnaren Ferdinand von Zeppelin är fullt begripligt. Den skräckinjagande synen av dem torde också vara rätt jobbig för bombtrötta medborgare i slutet av 40-talet.

Zeppelinare, 1936Luftskeppet som fenomen överlevde aldrig den PR-katastrof som gick hand i hand med Hindenburg-katastrofen i New Jersey i maj 1937. Inte bara 36 passagerare dog i infernot men också drömmen om heliumjättar som tyst stävar över sovande städer.

Att systerskeppet Graf Zeppelin under nio år hade korsat Atlanten 144 gånger och 1929 flugit non-stop mellan Los Angeles och Tokyo utan incidenter glömdes lätt bort vid åsynen av en farkost som på sekunder förvandlades till ett brinnande eldklot.

Hur som helst.

Var befinner vi oss idag?

När det gäller flygplan kom vi aldrig längre än till Concorde. Ridån gick ner. De fantastiska plan som närmast liknade rymdraketer, de som skulle ta oss nästan till viktlöshet och sen tillbaka igen för supersnabb transport mellan världsdelarna, byggdes aldrig. Vi fick aldrig några hover cars. Vi lever i en värld där turboprops lackas om vartannat år allt efter att flygbolag går under.

Så jag säger igen: ÄNTLIGEN!

Luftskeppen förtjänar en renässans. De förtjänar att få resning för all skit de fått ta och som det mäktiga färdmedel de är, och inte bara förekomma i vår samtid som biroller i »Sky Captain and the World of Tomorrow«, som verktyg för polisövervakning eller som reklampelare.

Med luftskeppens mörka historia är det signifikant att det är just Vänsterpartiet som sjunger lov till the nazi vessel of choice. Jag ser det som en handutsträckning, att det är dags att lämna det gamla bakom. Om närmandet kommit från längst ut på högerkanten hade det här lämnat en mycket besk eftersmak men nu signalerar det istället optimism.

USA, Sydafrika och Ryssland har redan långt framgången forskning på moderna luftskepp. Även om jag är rädd att de är aerodynamiska, slicka, vita saker istället för de vansinniga steampunk-monster man vill ha så är det ett första steg i rätt riktning. Det estetiska får vi ta senare.

Sverige bör sålla sig till skaran som återuppbygger det förlorade arvet. Och vad är en bättre början än ett förbud mot flygtrafik? Och varför ska vi begränsa oss till inrikestrafiken söder om Sundsvall? Visioner, mina damer och herrar, visioner!