Off the grid – rättskipning under radarn

Att gå halv-offline en vecka är givetvis inte tekniskt sett samma sak som att gå off the grid. Det senare kräver total dedikation, hängivenhet och förmodligen också en smula galenskap, med tanke på att det ofta slutar som UNA-bombaren Ted Kaczynski eller belägringen vid Ruby Ridge.

Jag kan inte hjälpa att hysa en viss fascination för dem som väljer att gå under radarn på det sättet. Inga elräkningar, inga åtaganden, ingen deklaration.

Om jag bara kunde byta proppar (och visste hur en dieselgenerator fungerade) eller jaga djur (och visste hur man styckade och slaktade dem) så skulle jag dra på mig cammoväst, slacks och odla skägg i en stuga nånstans i Norrland. Bara för ett tag.

Men jag är en hopplös storstadsunge som inte kan slå i en spik rakt – och förmodligen skulle få panik av blotta känslan att inte kunna ladda ner senaste avsnittet av, säg, »Ice Road Truckers«. Jag antar att det också är därför som den fantasin fortfarande lever i mig. I nykter vetskap om att jag skulle vara död på en vecka är det en praktisk omöjlighet att ta det längre än som en romantisk, ouppnåelig dröm.

I ett tidigare avsnitt av kulturpodcasten »Obiter Dictum« (trogna läsare av bloggen kanske märker hur jag i länkarna försöker sökordsoptimera just begreppet »kulturpodcast«?) tipsade Tobias om dokumentären »Off The Grid: Life On The Mesa«. I den hittar vi dem som gör det på riktigt, som ser isoleringen som en absolut nödvändighet.

Jag älskar delen i trailern när de pratar om den lokala rättskipningen. »Out here, we don’t call 911 – we call .357«. Livin the dream, baby, livin the dream.