Avståndet mellan ljudbokens berättelse och lyssnarens intryck

Kärnan i gårdagens postning om skrivmaskiner var nödvändigheten i att försöka minimera avståndet mellan tanke och nedhamrad text. Men det fungerar ju likadant åt andra hållet, när texten ska läsas. Ju kortare väg orden måste färdas, ju större är chansen att man förstår och uppskattar det som står där. Här spelar ljudboken hittills en ganska oklar roll.

Jag ser till att alltid vara någonstans mitt i en ljudbok så att jag har något att falla tillbaka på i mina hörlurar. Det är jag eftersom jag vis av erfarenhet vet att det är en prekär situation att vara ute på promenad och inse att inga av de podcasts som är uppköade innehåller något spännande.

Eftersom jag har en lång lista med »viktiga«, »riktiga« böcker (inget av dessa ord är vettiga, men du förstår nog vad jag syftar på) att ta mig igenom och ljudboksläsande ofta är fullt av distraktion så väljer jag ganska enkla saker. Det ska kunna gå en vecka eller två och jag ska ändå kunna plocka upp där jag var. Om jag måste lyfta på hörluren och höra vad tunnelbanechauffören ropar ut om förseningarna ska jag inte behöva spola tillbaka fem minuter för att förstå sammanhanget.

Kriterierna brukar mynna ut i smutsig, brittisk crime fiction. (Jag är elitist, jag anstår inte att ta ordet »deckare« i min mun, men det är väl det.)

Jag har gjort två reflektioner om avståndet mellan berättelsen och läsaren när det kommer till ljudböcker. Den ena är personlig och väldigt irriterande. Den andra torde vara mer allmän och minst lika irriterande.

  #1: När jag lyssnar på en bok blir mina bilder av det som sker ofta rena klichéer. Trots att jag vet att en person går i regnigt London och dricker te så blir min inre bild av honom en noir-snut i trenchcoat och hatt som går i en New York-gränd. Det är larvigt. När jag läser en bok har jag alltid väldigt levande bilder om hur folk och miljöer ser ut men när jag lyssnar så blir de karikatyrer. Ser fram emot att en hjärnforskare rotar i detta.

  #2: Det här är viktigare. Jag köper ofta böckerna i iTunes. En hundring för tio timmars förströelse är inte så svettigt och så slipper man strul. Men, jag överväger faktiskt att sluta. Jag vet inte om det har att göra med att förlagen vill spara bandbredd eller om det är av omtanke för utrymmet på min iPhone, men kvaliteten på mp3-kodningen är verkligen hemsk. Och den distanserar mig från orden.

När uppläsaren låter ihoptryckt och, i brist på bättre ord, »scramblad« så spelar det ingen roll hur bra röst han eller hon har. Berättelsen lider oundvikligen av att den låter som kommunicerad genom en kortvågsradio, som ett upphittat fragment av någon sällsyn inspelning som vandrat mellan olika format ett halvsekel innan den hittat fram till mig.

I Mark Billinghams »Sleepyhead« sitter huvudpersonen i sin bil i disigt London och lyssnar på Massive Attacks »Unfinished Sympathy«. »He enjoyed listening to music he was at least 20 years too old for.« Men… Berättat genom mp3-kompressionens allra bistraste inställning försvinner allt som är bra med den scenen och istället tiltar tanken. När det låter som en restaurerad journalfilm borde han rimligen lyssna på storbandsjazz?