I Mauro Scoccos »Adrenalin« faller bitarna på plats

Inräkning med baskaggen, en sonarmelodi och en släng av mellotronfrostiga stråkar, sedan är vi tillbaka i ett hett Barcelona. I en natt utan gränser. Mauro Scocco har tagit med oss hit förr. En gång var han här för att göra ett val men satt mest i baren eller låg vid poolen på hotelltaket. Han kom tillbaka, lite äldre, för att gå i sina fotspår och den gången reste han inte ensam. De gick ner till havet, satte sig i sanden och tittade på fartygen som låg ute på redden. Förmodligen är nya singeln »Adrenalin«, åtminstone av middagssällskapet i den att döma, det som rörde sig i tankarna på berättar-jaget.

Det var länge sedan de sist var med och spökade i periferin av Mauros musik. Demonerna. När det kommer till bräcklighet och tvivel kan det kanske argumenteras för att de alltid stått där i skuggorna i studions kontrollrum men det var en evighet sedan de krävde sina platser rakt i textraden.

Scocco har i trettio år skrivit Den Perfekta Popmusiken. Från Ratatas unga syntpopdängor, via de snygga hitsen i slutet av åttiotalet, över Jodeci-gunget decenniet därpå till de senare årens låthantverk med eftersmak av årgångsvin har han mutat in en obestridlig plats i svenskt musikliv. Där låtskrivaren och sångaren Mauro Scocco alltid stått i strålkastarljuset har det däremot varit betydligt mindre lux på berättaren och musikern. Det ger en ytterligare dimension till »Adrenalin« för mig.

Låten i sig är en pophit med alla reglage på max. I en intervju med PSL droppar Mauro själv Pet Shop Boys som referens för electrodrivet så det är skönt att inte jag behöver göra det här (jag är så bra på att uppfylla fördomsprofiler ändå). Den är det kommande soundtracket till hundra vingliga sommarnätter på väg hem. Och när berättar-jaget beger sig upp till Carrer de la Disputacio för att äta middag händer det.

Demonerna får bästa bordet och sitter och skrålar bredvid. Det var längesen vi sågs.

»Här sitter han då i hela sin prakt

Kungen av ingenting

Efter midnatt kommer demonerna

Och sätter sig runt omkring«

»Kung av ingenting«, 1989

»Demoner« är ett Mauro Scocco-ord. På samma sätt som »asfalt« är ett Kent-ord eller »summer dress« är ett Red House Painters-ord. Och så vitt jag kommer ihåg på rak arm var det senast i »Kung av ingenting« från Ratatas »Människor under molnen« som de var med och härjade.

Det här inlägget gör kanske ingenting annat än att få mig att framstå som någon som lägger lite för stor vikt vid orden i en poplåt, men när han sitter där för att äta tapas med demonerna vid bordet bredvid så sluts cirklar, bitar faller på plats och metaforerna börjar halta. I min värld är det en tilltalande tanke att »Adrenalin« är en tematisk föregångare till »Barcelona« på albumet »Herr Jimsons Äventyr« från 2005. I den vandrar Mauros berättar-jag längs gatorna till elegant, vuxen balearica. I »Adrenalin« ekar ungdomens otålighet och sammanbrott i nätterna som antingen slutar på topplistan eller utsträckt på en bår.

Jag är tillbaka på en säng i Midsommarkransen med »Se dig inte om« på hög volym. Euforin över den perfekta poplåten. Tvivlen över allt annat. Det är en känsla värd att jaga.

»Adrenalin« (iTunes)

En snutt av »Adrenalin« akustiskt live för PSL

»Kung av ingenting« (Spotify)

»Barcelona« (Spotify)

  • Jonas

    Jag har inte hört Adrenalin men du och jag verkar ha kusligt kompatibel musiksmak så jag är i stort sett säker på att jag kommer gilla den. På tal om gilla så tyckte jag länge att det var lite pinsamt att jag faktiskt gillar Mauro. Så fånig jag var. Fånig.

  • http://herralarik.blogspot.com Martin

    Om jag inte redan gjort det så beställer jag härmed en hembränd cd (helst dubbel) med dina favoritlåtar från de 30 åren. Ta det när du har tid.

  • Axel

    Tycker att den är sjuukt lik ››Kall Stjärna‹‹ från “Jimson”. Visserligen inget fel i det, fortfarande fantastisk pop.

  • Gustav

    Demonerna var även med i “Fritt fall” på Herr Jimson ;-) så det var första gången på fem år.