Postapokalyptiskt embryo

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle den börja en vacker sensommarmorgon, på en liten ö i Stockholms norra skärgård, kanske runt Arholma. Där skulle det unga paret kliva ur sängen och slå på mobiltelefonen för att se om det fanns någon täckning och sedan genast stänga av den. Batterier är hårdvaluta. Han skulle ställa sig och gå igenom AM- och FM-banden på radion medan hon drog på dieselgeneratorn för att göra en kanalskanning på digital-TVn. Men det finns inget där idag heller så de slår av aggregatet. Bränsle är hårdvaluta. De går för att göra i ordning frukost istället.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle fjärden ligga stilla, fri från vattenskotrar och sommarboende från Höglandstorget som bränner in till affären för att köpa cigg i 35 knop. När den började skulle paret på den i alla andra sammanhang idylliska ön redan ha funnit sig i situationen, hittat sina morgonrutiner och slutat fråga »varför?«. De vadar ut i vattnet och lägger sina nät. De skördar potatisen och grönsakerna som föräldrarna som äger huset satte i våras.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle paret när elavbrottet kom och allt tystnade först ha sett det som en romantisk semester. En »ensamma i världen«-semester, långt bort från arbetskollegor som ringer med frågor om rutiner och inloggningsuppgifter. Det var först när deras mobiltelefoner tappade all täckning som de blev oroliga på allvar, som kvällarna framför brasan förvandlades från äventyr till kamp. Då hade det gått fyra dagar sedan vad som nu hänt hände. De hade tagit motorbåten in till närmsta samhälle men affären var övergiven och ingen syntes till och bensinmackens pumpar hade ingen el och färjan till fastlandet kom aldrig så de tog beslutet att det var säkrast att åka tillbaka till ön, där de i alla fall hade tak över huvudet.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle sensommar långsamt börja övergå i höst och lugnet från de första dagarnas ledighet vara bortblåst. »Together we will live forever« förvandlas till »what if there’s no tomorrow«. Paret skulle förstå att de måste ge sig ut i det okända. De skulle ha tillräckligt med bensin i motorbåten för en resa in till samhället men inte till fastlandet. Kanske kunde de slanga bränsle från bilar vid småbåtshamnen om de behövde ta sig tillbaka? Kanske skulle de träffa en lokal profil med gevär som mumlade något ohörbart om att det »gått åt helvete vid verket« och sen stormat iväg in i skogen? Kanske skulle de hitta en kortvågsradio i en källare till en villa där de brutit sig in för att sova när natten kom? Och vad skulle de höra i den?

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle det kanske finnas en parallellhistoria, från ett war room djupt nere i ett berg, där en karaktär desperat försöker att stoppa »ett beslut« som är på väg att fattas. Vad som hänt, vad som ska göras och vem som är ansvarig skulle inte framgå, för alla bra katastrofberättelser lämnar sådant åt läsaren själv. Du vet, som »Jericho« var de första tre-fyra avsnitten.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle nog titeln innehålla ordet »industrisemester«.

Men, som bekant är idéer billiga. Så jag bollar ut det här, hoppas att någon tar intryck och gör något bra. Ta avstamp i Clint Mansells soundtrack till »The Fountain« så lovar jag att det löser sig.

  • Johanna

    Jag tycker ändå att just du ska skriva den.

  • http://www.monotoni.se Billy

    Johanna: alltså, det skrivs absolut för lite apokalypslitteratur i Sverige. men jag är nog inte rätt person. däremot skulle jag kunna skaffa mig en stab med writers som skriver fullängdsböcker baserat på ett 4-5 sidor långt synopsis. Som Tom Clancy och såna har. när jag blir miljonär, så lätt :)

  • Pingback: Tweets that mention Postapokalyptiskt embryo | Beneath a Steel Sky -- Topsy.com