Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?

Tänk att det är 80000 år fram i tiden. Vår civilisation har försvunnit, ett par istider har passerat och ett gäng glada utforskare i renässansdräkter hittar en låda du lämnade efter dig. Här är utmaningen: De får absolut inte öppna lådan.

Hur förbereder du dig för att vara säker på att de inte gör det? Det låter som ett lustigt, abstrakt tankeexperiment men för Svensk Kärnbränslehantering (SKB) som håller på och planerar för slutförvaret av använt kärnbränsle djupt i berget under Forsmark är det ett verkligt problem.

    »Metoden med att förvara det i kopparkapslar nere i bergrummet är säker. Det ska inte kunna komma ut något i naturen av sig själv. Däremot måste vi fundera på hur vi kan skrämma borta framtida äventyrare som har hört av sina förfäder att det finns något i berget som de inte får röra och beger sig ut på skattjakt. Det är långt ifrån en enkel fråga och det lär dröja innan vi hittar en lösning«, berättar Erik Setzman, chef över enheten för miljökonsekvensbeskrivning på SKB.

»Hur svårt kan det vara«, tänker du nu. »Sätt upp en skylt.« Men för att förstå utmaningen Setzman står inför måste man förstå de unika tidsperspektiven. I mitt jobb som skribent tänker jag framåt till nästa deadline. På vanliga arbetsplatser planeras i bästa fall för det kommande kvartalet. För Erik och SKB krävs något bättre framförhållning.

    »Vi arbetar med väldigt speciella tidsperspektiv. Vi har forskat i trettio år för att hitta en säker metod. Vi planerar att vara i drift en bit in på 2020-talet och verksamheten kommer pågå till 2070. Sedan följer 10-15 år av avveckling så mot slutet av århundradet måste vi ha en detaljerad plan för hur informationen ska bevaras«, berättar han.

När anläggningen försluts ska den förbli plomberad länge. Efter 100000 år har materialet nått samma nivå av strålning som uran har när det bryts naturligt men det blir helt ofarligt långt senare än så. För urberget, som är flera miljarder år gammalt, är den tiden bara ett ögonblick men för människan är det en oändlighet.

Vår civilisation kommer förmodligen vara borta. En ny kan ha uppstått och försvunnit också den. Även om materialet ligger säkert i bergrummen så är det lätt att fantisera om en nyfiken nymedeltidsmänniska som får för sig att utforska. Hur kommunicerar man till honom eller henne att inte vara där och kladda?

    »Det finns lerkrukor från Mesopotamien ett par tusen år f.kr. vars inskriptioner experterna kan tyda. De äldre exemplen är grottmålningar som är upp till 50000 år gamla men de är betydligt svårare att tolka. Det finns många frågetecken kring hur man får informationen att finnas kvar fysiskt och hur man får den att vara förståelig«, säger Setzman.

Ett slutförvar som ligger begravt i berget är inget som primitiva människor kan springa på av en slump. Därför är skyltning eller markering av området bara en sida av myntet och heller inte den högst prioriterade. Viktigast för SKB just nu är att ta fram planer för hur ett arkiv med information och teknisk dokumentation ska kunna bestå under årtusendena.

    »Vi måste förmedla vår kunskap och hitta rutiner för att arkivet från generation till generation kan uppdateras språkligt så att det går att förstå. Ett exempel på att det går att göra under åtminstone tusen år är Vatikanens arkiv. Nästa fråga blir då var arkivet ska finnas, för att ha det centralt i exempelvis Riksarkivet går inte eftersom vi inte vet om nationen Sverige kommer att finnas kvar«, berättar han.

Jag förstår att en omfattande dokumentation är en nykter och seriös lösning, men kan inte hjälpa att återkomma till den fysiska märkningen på själva anläggningen. Jag tänker på pyramiderna i Egypten, där exalterade upptäcksresanden promenerade in och bara log åt varningarna om förbannelser. Hur kan man övervinna människans inneboende nyfikenhet?

    »I USA har de haft mer eller mindre fantasifulla förslag om monument med dödskallar och markeringar i marken men det är ett tveeggat svärd att skylta för ambitiöst«, menar Setzman.

    »För mycket information kan väcka onödigt intresse och starta en skattjakt med drömmar om El Dorado, men samtidigt går det inte att försöka sopa under mattan vad som finns där. Vår uppfattning är att man inte ska försöka dölja det utan bidra till att informationen sparas och förmedlas till kommande generationer. Förutsättningarna för oss är lite speciella eftersom vi kommer gå igenom ett antal istider innan bränslets farlighet har gått ner så stora monument är inget som går att göra här.«

Ett slutförvar av typen som planeras i Forsmark finns ingen annanstans i världen. Andra länder förvarar sitt använda kärnbränsle i magasinsbyggnader och betongkasuner ovan mark som de räknar med att de kan fortsätta övervaka så någon färdig lösning finns inte.

Det kan verka som en omöjlig uppgift som Erik Setzman och hans efterträdare och dennes efterträdare och dennes efterträdare har framför sig innan slutet av århundradet närmar sig. Varesig vi har ett högteknologiskt samhälle eller är tillbaka på stenåldern säger science fiction-fantasten i mig att killarna och tjejerna som promenerar omkring i Uppland om 80000 år inte kommer förstå ett dyft när de av någon anledning gräver ett djupt hål och hittar bergrummet.

Men Setzman säger att det är osannolikt att detta händer någon annanstans än i inledningen till en postapokalyptisk roman.

     »Även om information är en viktig fråga så är det i slutändan så att allt i projektet bygger på isolering. Det ska kunna gå miljoner år utan att något inträffar. Även om kunskapen skulle gå förlorad är risken för oavsiktliga intrång väldigt liten. Vi har undivikit områden där det finns malm eller annat i marken som framtida människor skulle få för sig att exploatera och det är den starkaste garantin för att det här ska bli säkert«, avslutar han.

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 4/2010)

  • peter_h

    gud så skönt att du är tillbaka. sommaren var långtråkig utan såna här texter

  • http://svantana.com Svante

    Intressant som tankeexperiment, men jag misstänker att det i realiteten blir en ickefråga. Såvida inte armageddon inträffar inom kort kommer teknikutvecklingen fortsätta och det lär inte dröja länge innan vi hittar ett sätt att elda upp kärnbränsle:

    http://www.inhabitat.com/2010/03/22/new-nuclear-reactors-may-almost-completely-destroy-atomic-waste/

    Eller varför inte bara skicka in skiten i solen? Det blir praktiskt möjligt om/när vi lyckas bygga en rymdhiss:

    http://www.spaceelevator.com/

    Skicka på framtiden, jag är redo!

  • http://www.monotoni.se Billy

    peter_h: Tack!

    Svante: Jo, absolut. Jag frågade honom om just sånt men grejen är ju att de inte kan luta sig tillbaka och tänka sig att det löser sig i framtiden (det är ju typ det som gjorts sen kärnkraften togs i bruk) utan att man får jobba utifrån de förutsättningar som finns idag och hålla på dem tills något nytt dyker upp. Fast självklart ska vi bygga rymdhissar! Mäktigt!

  • http://alicebobandmallory.com/ Jonas

    Med tanke på hur mycket information vi har överallt nu för tiden och hur lätt den är att kopiera så känns det på något sätt väldigt långsökt att precis allt skulle kunna gå förlorat. Det kan vara en falsk trygG#_

    Connection reset by solar flare.

  • bug

    Om inte lite inkarvade döskallar på kapslarna avskräcker så tycker jag nog att de glada äventyrarna får stå sitt kast. Känns som en symbol som kommer stå sig, så länge evolutionen inte stökar om vår anatomi för mycket …

  • http://www.behe.se Johan Lind

    Intressant, får mig att tänka på The Long Now Foundation http://www.longnow.org/ och en gammal artikel om anti-kryptografi, dvs hur man kodar meddelanden så att de är så lätta som möjligt att dechiffrera, som jag inte hittar på teh internets. Däremot hittade jag detta fashinerande försök att skicka data till utomjordiska civilisationer.