Maskiner i djup sömn

Grindar som slår i blåsten på övervuxna grusvägar. Rostig mekanik som kanske eller kanske inte fungerar. Spakar och knappar som styr funktioner som kanske eller kanske inte är i drift. Automatiserade rutiner som ingen minns om de är avslagna eller i skarpt läge.

Incidenten med UVB-76 fick mig att tänka på de gamla kvarlevorna från kalla kriget, på platser som Vozrozhdenija som byggdes med världsherravälde i åtanke men som förfallit och idag är oförutsägbara jokrar.

Som det sovande säkerhetssystemet i Wireds artikel »Inside the Apocalyptic Soviet Doomsday Machine«. Det som med hjälp av atmosfäriska och seismografiska mätningar ska avgöra om Ryssland attackerats och därefter har eget mandat att skicka iväg de interkontinentala missilerna som svar utan att någon människa behöver godkänna. Och ingen vet om det är fortfarande är aktivt. Kan man tänka sig ett mer lämpligt monument över motsättningarna mellan öst och väst?

Det finns något fascinerande över supermakternas och de totalitära staternas hybrisprojekt. De är så tydliga resultat av ren idioti kombinerat med tron på en tydlig antagonist, brist på självkritik och budgetar där inget var för stort för att rymmas.

Som den sovjetiska jättebombaren K-7. Drog ingen i nödbromsen i det projektet? »Hallå, vi har inte ens uppfunnit jetmotorn, den här kommer aldrig lyfta«?

Jag önskar att samma övertro på vad som är möjligt kunde finnas när det handlar om bemannade rymdfärder som går lite längre än till en förfallande station i omloppsbana. För det går ju inte att komma undan att samma hybris, hur galen den än verkar idag, som skapade dödsmaskinerna från kalla kriget är nödvändig för att vi någonsin ska komma iväg från vår pale blue dot.

  • Jonas

    http://adangerousbusiness.com/2010/01/05/the-museum-of-soviet-video-games/ – kanske inte helt relevant men jag ser klara likheter i estetiken.

  • Jesper

    Du läste lite Wired artikeln lite snabbt.

    “Prior to 1985, he says, the Soviets designed several automatic systems that could launch counterattacks without any human involvement whatsoever. But all these devices were rejected by the high command. Perimeter, he points out, was never a truly autonomous doomsday device.”

    Någon var/är fortfarande tvungen att trycka på knappen. Intressant också att systemet minskade risken för krig genom att de sovjetiska generalerna kunde ta det lite lugnare på knappen med vetskapen att systemet alltid skulle ge igen även om de inte hann. .

    En annan intressant tanke är att vad händer om något av de här sovande systemen bygger på att de ska vara inaktiverade så länge de tar emot en signal från någon avlägsen radiostation?

    Annars tack för mycket intressant läsning de senaste dagarna.

  • http://www.monotoni.se Billy

    Jonas: Galet vackert! Gillar också bunkerkänslan i lokalerna.

    Jesper: Ah, missade biten om “never a truly autonomous”. Nå, maskin i djup sömn är det i alla fall. :) Jag gillade också det där om att lugna avtryckarfingret på generalerna. Det är väldigt mycket Dr. Strangelove över det. Ja! Om de har något känsla för drama så hoppas jag att Perimeter och UVB-76 är sammankopplade! För barnens skull. Kul att du uppskattar bloggen!