Siffror i etern – om spioner, konspirationer och mord över kortvåg

När kalla kriget var som kallast började så kallade »number stations« dyka upp i etern. Inklämda på kortvågsbandet spred de med automatiska, opersonliga röster ut långa sifferserier över halva jordklotet och någonstans satt en agent och dechiffrerade dem till text med en nyckel som bara han eller hon hade.

Vissa stationer sände sina nummerserier på bestämda tidpunkter. Andra levererade sitt budskap till synes slumpmässigt, med siffrorna som betydde något inbakade bland repeterande tal. Ett par sände i morsekod, andra genom vad som lät som slumpartat oväsen. Det de hade gemensamt var att de sände dygnet runt, år ut och år in, och att ingen annan än dess tänkta mottagare kunde tyda hur meddelandet löd.

Sändningarna har fortsatt, långt efter kalla krigets slut.

En station är ryska UVB-76 som togs i bruk 1982, kanske tidigare. Den är känd som »the buzzer« eftersom den mellan de relevanta meddelandena bara sänder ett 0,8 sekunder långt monotont pipande, timme ut och timme in. Dag ut och dag in. År ut och år in.

Den har dessutom tålamod. Något användbart meddelande har bara sänts på UVB-76 en handfull gånger sedan den startade, men den har fortsatt med sina repeterande signaler i väntan på att tas i bruk, i väntan på att någon skulle lyssna.

Och…

För några veckor sedan, den 23 augusti klockan 9:32, vaknade den plötsligt och oväntat till liv. (Lyssna här)

“UVB-76, UVB-76 – 93 882 naimina 74 14 35 74 – 9 3 8 8 2 nikolai, anna, ivan, michail, ivan, nikolai, anna, 7, 4, 1, 4, 3, 5, 7, 4”

Detta upprepades två gånger och sedan återgick UVB-76 till sitt ändlösa pipande.

Varför detta är intressant? För att slutet på UVB-76:s trettioåriga dvala sammanföll med mordet på matematikern och MI6-spionen Gareth Williams, han som hittades upphackad i en sportväska i sitt eget badrum. Hans arbetsgivare uppgav att det var en sexlek som gått fel men med hans laptop försvunnen och en massa andra oklarheter i omlopp så känns det som att lite källkritik av det påståendet är på sin plats.

I säsongsavslutningen på säsong sju av »Spooks«, en brittisk spionserie som jag kan ta till de stora superlativen om, vaknar en rysk nummerstation till liv och avbryter den tjugo-trettio år långa loopen av meningslösa siffror med meddelandet »rain from heaven« följt av koordinater. Det väcker en sovande spion som får ett djävulskt uppdrag (jag vill inte spoila eftersom du kommer att titta på serien efter detta om du inte gjort det).

Jag hade inte förstått att nummerstationerna fanns på riktigt innan UVB-76 sprätte till i samband med Williams-fallet och konspirationssajter och forumtrådar gick bananas.

Liksom andra nummerstationer har ingen lyckats ta reda på vad UVB-76 egentligen har för syfte, annat än att man tror att den är del av en »dead man’s switch«-konstruktion för att forna Sovjetunionen skulle kunna svara på ett atomvapenangrepp även om Moskva var utplånat. Man vet hur relästationen ser ut på utsidan (bilden högst upp, samt Google Maps) och faktiskt även på insidan, men dess syfte är höljt i dunkel. Precis som med andra stationer, med smeknamn som »The Lincolnshire Poacher« och »The Swedish Rhapsody« (döpta efter signaturmelodin som kommer innan koden).

Jag tänker på »Cryptonomicon«. Jag tänker på radiotornet i »Lost«. Jag tänker på maskiner i djup sömn.

Det är verkligen något genuint obehagligt med kortvågsradiostationer som i kass kvalitet plötsligt börjar spy ur sig nummerserier från okänd avsändare och PANG så är historien ändrad.

För mer info, lyssna på Simon Fanshawes dokumentär för BBC Radio 4, »Tracking the Lincolnshire Poacher« (tyvärr avbryts mp3an innan programmet är slut, om någon sitter på hela inspelningen får du jättegärna posta i kommentarerna – eller sända den på ett obskyrt kortvågsband).

Uppdatering: UVB-76 har blivit trollad.