Fredagsalbumet: Emily Jane White – »Ode To Sentience«

Långa svarta klänningar mot höstmarken. Döda blomblad på vattnet. »It’s not my job to create happy music. I’m okay with that.«

Under sommaren blev Emily Jane White för mig det som Nick Cave var ungefär när han släppte »As I Sat Sadly By Her Side«. Hennes gotiska, lågmält storslagna låtar skapade den nödvändiga kontrasten mot engångsgrillar på gräsmattor och nattsömn som plågats av fläktarnas surr. Och hon var lika teatralisk.

Det var i titelspåren från hennes två tidigare album, »Dark Undercoat« och »Victorian America« som jag föll för »Sleepy Hollow«-miljöerna som hon framkallade.

När hon nu släpper »Ode to Sentience« mitt i den kalla senhösten fungerar hon inte längre som balans till sommarens skarpa ljus utan som bedövning i mörkret. Jag vet inte om det är för att namnet Emily Jane White låter som en författare från förra sekelskiftet, men jag ser halta katter, förfallna säterier och regntunga skogar när jag lyssnar på »Ode to Sentience«. Och så får jag ett stort sug att läsa Charlotte Perkins Gilmans »The Yellow Wallpaper« igen.

Från sitt hem i soliga Kalifornien målar Emily Jane White bilder i skalorna mellan grådystert och svart. Brustna drömmar om Amerika och väntan på något som aldrig kommer. Men samtidigt har hon en så ljuv röst och satinmjuk melankoli att det känns mer som en tröst än något som tynger ner.

»There must be a way out« upprepar hon över gråtande cellos i »I Lay To Rest (California)«. Ja, det måste ju det.

»Ode To Sentience« på Spotify