Kan deckare skrivas i universum som saknar sökmotorer?

I »Obiter Dictum« diskuterade vi nyligen huruvida internet har dödat den episka rocklyriken, den som traditionellt kommit från när män som Bruce Springsteen stått och fryst i en telefonkiosk och pratat med sin flickvän för att han inte vill gå hem. Påståendet var att diktens romantik och magi försvinner när man inte behöver gå två kilometer i kylan till telefonkiosken utan bara öppnar laptopen och skickar ett chatmeddelande.

Avsnittet handlade främst om låttexter, men utmaningen hur man vackert berättar om nätvaro är kanske ännu större i film och tv-serier.

Det har tagit sin tid men vi börjar se hur datorscener börjar bli trovärdiga. Det är ett stort problem för manusförfattare när en allt större del av våra liv äger rum digitalt eftersom detta är nästan omöjligt att gestalta. Vi som tittare får köpa att karaktärerna möts och pratar IRL istället för ringer på mobilen eller SMSar eftersom en film där de bara fingrar på sina telefoner skulle vara rätt trist.

Ett område där det inte är lika trovärdigt är bristen på informationssökande.

Minst en gång om dagen gör jag en googlesökning för att lösa ett problem. Det kan handla om att få reda på en funktionalitet i ett program, hur länge en maträtt ska vara inne i ugnen, om hudfläcken på armen är något jag bör kolla upp eller hur jag gör för att reseta routern som jag sedan länge glömt adminlösenordet till.

Det här är en ny verklighet såväl i litteratur som film: Inget problem du har är du den första som haft. Även om det inte finns en lösning på ditt problem så kan du i alla fall få svaret att det inte finns en lösning.

Hur länge kommer vi som publik att kunna acceptera att karaktärerna i kulturen vi följer lever i ett sökmotorlöst universum?

Lek med tanken på att du får en idé om att skriva en spiondeckare som tar avstamp i nummerstationerna vi grottade ner oss i under kalla kriget-veckorna. Woho! Kreativ explosion! Du kläcker intressanta karaktärer och en grym plot som tar sin början när en av dem av en tillfällighet snubblar över en kortvågsradiofrekvens där något misstänkt sänds.

Ploten riskerar falla redan där. I really real world skulle det ha gått att googla den och då hittat att den kortvågsradiofrekvensen redan har en blogg och ett forum och är dissekerad av tusen kortvågsradionördar.

Nå, i spiondeckarens universum kanske kortvågsradionördarna har konstaterat att det är något jävligt mystiskt med frekvensen och tillräckligt med frågetecken kvarstår för att protagonisten ska ha något att nysta upp under de kommande 300 sidorna. Problemet är bara att det är så sällan som författare låter sina karaktärer göra det. Av dramaturgiskt förklarliga skäl, för det är inte roligt att titta på någon som backtrackar forumtrådar på en konspirationssajt.

I berättandet är det mycket mer effektivt om huvudpersonen söker upp en gammal bekant som har förflutet inom underrättelsetjänsten som väser att hon inte borde rota i det här. Och vi som betraktare köper det, för vi vill ju hänga med på resan, men hur länge till kommer det vara så? Vi accepterar ju inte att man skickar budbärare med häst eftersom det finns post. Förr eller senare kommer en brytpunkt där vi inte accepterar att man börjar från noll och nystar i sin bekantskapskrets när det finns Google.

Idag löser författare det här genom att ignorera att forumtrådar och sökmotorer finns. Eller så gör de centrum för ploten så extremt smalt att det inte finns någon information om det att tillgå (William Gibsons »Zero Hour«) eller så stort och världsomvälvande att det är en tight bevarad hemlighet (»Lost«). Men alla handlingar passar naturligtvis inte för någon av dessa båda extremer och det ska bli intressant att se hur det digitala kommer att visas när det handlar om mer än enstaka e-mail.

Jag gillade hur SMS-konversationer gestaltades i BBCs nya Sherlock Holmes. Vilka fler bra exempel finns det på hur man väver in samtida teknik i traditionellt berättande? (Scenen i »Jurassic Park« när lilla flickan startar om säkerhetssystemet gills inte.)

  • http://www.harduintesettden.se Johan Benjaminsson

    Tycker manusförfattare till och med fortfarande har svårt att acceptera att de flesta nu för tiden har mobiltelefon. I filmen “Buried” har författaren dock gått all in på mobiltelefonen. Hade varit coolt om de tagit hela “Buried” konceptet ett steg längre och bara gett herr Renolds tillgång till en facebook eller twitter app i sin mobil.

  • http://www.monotoni.se Billy

    Johan: Ah! Jag har inte hunnit se den ännu, men ska. Och visst vore upplägget du pratar om med bara en app helt grymt. Jag skulle framförallt vilja läsa en brevroman som bara bygger på Twit/FB-statusuppdateringar, Like-knapptryckningar och IRC-loggar.

  • http://www.harduintesettden.se Johan Benjaminsson

    Billy: Ja, absolut. Får mig att tänka på serien “The scene” som jag tyckte var väldigt cool när det begav sig. De lyckades skapa galen patos och spänning med i princip nästan bara IRC som hjälpmedel.

  • http://www.monotoni.se Billy

    Johan: Just jävlar, “The Scene”! Den hade jag helt glömt bort! Absolut, det är ett mycket bra exempel på att det går att göra.

    Det slår mig nu också att nya Nikita-serien lägger väldigt stor tyngd på chattande. Enda nackdelen med den är att de inte har vågat ta chatten hela vägen, utan har varit tvungna att använda sig av ett röstinterface som läser upp meddelandena (så att det kan vara bilder på Maggie Q när hon gör vapenvård samtidigt som chatten pågår). Jag förstår på en nivå varför. Det är inte bra tv när två personer sitter och knackar text på varsitt håll. Men samtidigt känns det så fattigt.

  • Pingback: Tweets that mention Kan deckare skrivas i universum som saknar sökmotorer? | Beneath a Steel Sky -- Topsy.com

  • Peeter

    Men är det inte det som har gjort Milleniumböckerna så stora? Att de, som väldigt få deckare och thrillers faktiskt utspelar sig en (hyfsat) modern samtid och inte i ett 70-tal som har moderna bilar, men där alla ändå bara har fasta telefoner och skickar brev till varandra.

  • Henrik

    Dom kan nog hålla på länge och låsas att det är 1993, det tar ju fortfarande minst 30 sekunder att spåra en telefon på bio.

  • http://www.monotoni.se Billy

    Peeter: Jo, det är väl exemplet på när det funkar. Jag läste en krönika av Roger Ebert där han skrev att datorscenerna i Millennium är de bästa han sett. Har själv inte sett filmerna, men det låter rimligt.

    Henrik: hahaaa ja! och de behöver ju inte ens spåra, det går ju att triangulera en mobil bara den är påslagen liksom.

  • PN

    Det finns något mystiskt och hemlighetsfullt med det analoga som försvinner med det digitala. Världen krymper när allt är uppkopplat och brusfritt, vilket kan vara jättebra i verkligheten, men förödande i thrillersammanhang. Tänk tanken med en Apocalypse Now där Kurtz istället för att läsa upp dikter i mystiska radiosändningar lägger ut videoklipp på Youtube eller ljudfiler på SoundCloud. Det förmedlar inte alls samma känsla av att han befinner sig utanför civilisationen. Eller tänk Ringu där videokassetterna är utbytta mot högupplösta Matroska videofiler – brusiga videoband är helt enkelt så mycket mer spöklika och utomvärldsliga.

    Den generation som enbart växt upp med den digitala kulturen, typ de som är födda från mitten av 80-talet och framåt, har ju redan gett ut böcker och gjort film ett bra tag. Det borde finnas massor av bra exempel där modernt digitalt leverne gestaltas på ett bra och samtidigt realistiskt vis. Ändå kan jag faktiskt inte komma på ett enda exempel. Det känns som om inte ens yngre författare och filmskapare på allvar vågar släppa in internet och den digitala kulturen i fiktionen. Visst är det ett problem, men samtidigt är det svårt att inte gilla tanken på en tidsepok som inte låter sig gestaltas. Bara det känns som ett frö till en generationsroman.

  • http://www.monotoni.se Billy

    PN: Jag håller helt och hållet med och jag tror ordet som både du och jag letar efter är “osexigt”. Det är just på grund av de anledningar du skriver som jag älskade “Rubicon” så mycket. Mappar. Med papper och fotografier. Inga fancy VR-gränssnitt eller dimmad, blå belysning.

    Just det där att tiden inte låter sig gestaltas beror ju också på en så krass sak som att det inte går att ha realistiska operativsystem, sociala nätverk eller tjänster eftersom det är företag det handlar om. Om Apple gått in och sponsrat användandet av iPhones i filmen så kan de inte använda Facebook i handlingen, typ. Och då blir det de påhittade, dåliga rekvisitavarianterna av såväl OS som program.

    Jag älskar internet men det finns något vackert i dammiga gamla arkiv och sönderfallande super-8-film som bara inte finns i Wikipedia och random avi nedladdad från torrent. De gör sig helt enkelt bättre att väva historier omkring.

    En som hanterade det bra var däremot Klas Östergren (förstås) i “Den sista cigaretten”. Jag-personens granne hänger på konspirationsforum och kommer med en massa faktoider därifrån, så internet är erkänt och existerar i det universumet, men jag-personen kan inget om datorer och använder det inte själv. Det är smakfullt.

  • http://www.harduintesettden.se Johan Benjaminsson

    Billy: Tror kontrasten som uppstår i något så minimalistiskt som en textkonversation kan göra det till väldigt bra TV. Om exempelvis huvudpersonen i “The Scene” helt plötsligt skulle ställa sig upp och ta sig över huvudet hade varit oerhört mycket mer dramatiskt än om han precis MacGyver-rullat ut ur en exploderande helikopter och tagit sig över huvudet.

    Och det finns något naturligt läskigt när någon utan ansikte eller riktigt namn ger hot genom text. Nu har jag iofs inte sett nya Nikita-serien så det kanske inte alls hade funkat där.

    Henrik: Tyvärr har du nog rätt :/. Får hoppas på att den, nu för tiden, billig filmutrustning sänkt filmskapartröskeln så att lite ungt blod tar sig in i branschen och sätter lite exempel.

  • http://isabellestahl.files.wordpress.com/ isabelle

    romcomveteranen Nancy Meyers har på senare år vävt in en hel del chattscener i sina filmer, de funkar faktiskt och känns lika trovärdiga som scenerna i köttvärlden. jag minns även i You’ve got mail med meg ryan där Tom Hanks mycket omständligt deletear en rad som han inte gillar i ett mejl. han håller inte nere deleteknappen utan klickar bort en bokstav i taget för att tittaren ska fatta, rätt lustigt.

  • http://www.monotoni.se Billy R

    isabelle: ah! när jag skrev inlägget så hade jag bara suspense-böcker/filmer i tanken, men när du säger det så… visst tycker även jag det funkar det utmärkt i romcoms. det är en mycket intressant iaktagelse! är kriminaldramat (och olika avarter därav) så präglade av gammal noir och liknande att man har “lärt” sig hur de historierna ska vävas ihop så starkt att vi inte accepterar att alla mobiltelefoner går att spåra så länge de är påslagna? komedier är ju oftare rotade i samtiden på ett sätt som suspense inte är. spännande att fundera på (med mina 0 poäng i filmkunskap eller estetik, så jag tänker bara högt här. som vanligt.).