Årsbästa 2010, del 1: Teori och metod

Årsbästalistan är en företeelse som aldrig kommer dö, åtminstone så länge vi använder oss av en tidsräkning som delar in perioder i enheter vi kallar för »år«. För hur godtycklig tiden i sig egentligen är går det inte att komma ifrån att veckorna som jagar upp mot julafton, mellandagarna och nyåret bjuder in till summering. Den är nödvändig för att vi ska kunna börja om med ett rent blad.

Jag ska lista lite musik från året som gått under kommande veckan. Men innan jag gör det måste vi reda ut teori och metod bakom. För problemet med årsbästalistor är att de egentligen måste läsas i ljuset av hur de skapats, vilket sällan framgår när de publiceras.

Modell 1: Den demokratiska. En tidning ber alla medarbetare lista sina 30-or-something album från året som gått. Alla listor räknas ihop och fram träder en topplista över hur »redaktionen« tycker. Det finns två stora problem med denna flitigt använda modell.

För det första så vinner alltid Håkan Hellström, OutKast eller vilket album det nu är som attraherat skribenter från alla genres. Det blir ett popalbum som hiphopskallarna kan förstå eller vice versa.

För det andra så spelar det ingen roll om en artist i en smal genre släppt ett fullständigt banbrytande album, för hen som är expert på den genren kan sätta albumet etta på sin lista hur mycket som helst, men eftersom ingen annan har koll så kommer det inte att finnas med på den totala listan.

Modell 2: Den selektiva. På tiden när vi drev »The Cricket« så var vi en brokig skara skribenter med olika nischområden. Om vi kört den demokratiska varianten hade det blivit en pajaslista. Istället så fick varje skribent rangordna en lista på 1-20. I den listan fick man markera ett album som var en absolut oumbärlig milsten (om det släppts någon sådan) och två som var mycket, mycket bra.

Med alla listor gjorde satte vi oss ned på ett möte och resonerade. Vi började med att gå igenom de oumbärliga milstenarna. Jag minns tyvärr inte vilken artist det handlade om nu, men 2004 satte vi ett album som bara Jonas Grönlund hört etta. Han la fram sina argument om varför det var ett album som var helt out there och vilka var vi andra att ifrågasätta hans omdöme inom området han var expert på? Utifrån de individuella listorna och de flaggade albumen konstruerade vi så en årsbästalista som fick långt bättre spridning och intressant sammansättning än en demokratisk variant hade gjort.

Jag gillar den här modellen. Enda nackdelen är kanske att de genrealbum som hamnar högt inte nödvändigtvis tilltalar alla läsare, men musikjournalistik måste göra något annat än att bekräfta det uppenbara.

Modell 3: Den statistiska. Det här är intressant! Jag fick någon gång höra från en läsare att den enda riktiga årsbästalistan är om man tar det man lyssnat på mest och rangordnar uppifrån och ner. Det man spelat mest har man tyckt varit bäst, oavsett vilken konstruktion man försöker sig på i efterhand, så att säga. Jag gillar den hårda matematiken i det, även om det såklart leder till en massa frågor. Ett album som man spelat mycket kanske kändes skitspännande på ytan men visade sig efter 30 spelningar vara ett luftslott, det fanns inte så mycket däri. Ett album som man inte spelat så mycket har man inte hunnit avslöja på samma sätt och tycker därför känns bättre.

Det här är en modell som jag ska testa här på bloggen. Även om jag tycker det är missvisande (mest spelat är inte synonymt med bäst) så är det intressant. Jag ska grotta ner i min metadata och ge de ofrånkomliga resultaten. Mycket kommer jag säkert bli tvungen att försöka förklara bort.

Modell 4: Den konstruerade. Det här är listan man gör när man utan att titta på sin statistik försöker komma ihåg vad man gillat bäst under året. »ÅH, jag ÄLSKADE ju Insect Guides ‘Dark Days & Nights’«, tänker man och sätter den trea. Att den bara spelades under en berusad semestervecka när solen stod högt och rosévinet dracks på balkongen glömmer man bort. Hur den funkar i december eller om ett år likaså. Man har bra minnen till Insect Guide och därför antar man att den spelats väldigt mycket.

Det här är också en modell som jag kommer att använda. Innan jag går ner i metadatan ska jag göra en lista utifrån antaganden och spontana tankar. Vilka album känns det som att jag tycker bäst om från året som gått? Det kan bli en intressant jämförelse mot metadatan, om inte annat.

  • http://elegansen.wordpress.com Kristofer

    Ännu en metod:

    På den gamla Twisterella-tiden hade de inblandade också samtal om “felet” med den demokratiska metoden. Istället, mot de sista åren (kanske året? minns ej) infördes en modell där man fick mer makt att påverka topplistan alltefter hur tongivande man hade varit under året, dvs mycket text man producerat.

    Man fick, säg, 50 poäng per artikel man skrivit och, säg, 10 per knägångslåt man skrivit om. När allt räknats ihop kunde en produktiv skribent kanske ha, säg, 640 poäng eller dylikt och en mindre produktiv ha kanske 360 poäng.

    Sen började rankningen. Då fick skribenterna tilldela valfri mängd poäng på valfri mängd album. Om det fanns någon skiva man ville hålla fram lite mer än andra kunde man bränna en massa poäng på den – alla poäng om man så ville. På så sätt kunde även den ickeproduktive skribenten få en hög placering av en skiva genom att lägga alla sina poäng på en endaste skiva.

  • Pingback: Tweets that mention Årsbästa 2010, del 1: Teori och metod | Beneath a Steel Sky -- Topsy.com

  • http://www.monotoni.se Billy

    Kristofer: Mycket spännande system! Det är viktat bra eftersom de tongivande skribenterna också är de som mest sätter publikationens teser och röda tråd, men lämnar samtidigt utrymme just för att banbrytande nischalbum ska kunna lyftas fram. Fick ni de resultat som ni önskade när årslistan räknades ihop?

  • http://elegansen.wordpress.com Kristofer

    Billy> Ja, det skulle jag nog vilja hävda att vi fick. Även om vi nog kunde gissa oss till vilka skivor toppstriden slutligen skulle handla om så tror jag att ingen av oss kunde förutse själva rangordningen.

  • Pingback: Årsbästa 2010, del 4: Den konstruerade albumlistan | Beneath a Steel Sky

  • http://griskindspatrik.wordpress.com Patrik

    Kom på en sak. I Modell 3 måste du nästan vikta albumen efter vilken tid på året de kom ut. Hur ska annars exempelvis Basic Instinct klara sig mot Love King? Lösning?

  • http://www.monotoni.se Billy

    Patrik: hmm, du har helt rätt att det skulle behövas för en korrekt och rättvis bedömning. :) .. jag vet inte hur en sån koefficient skulle se ut (eller om det ens är en koefficient jag behöver, jag kan inte matte).

    men: min poäng här är lite….. jag hamnade någon gång i diskussion, jag tror det var på The Cricket, med en läsare som menade att man inte kan sätta ett album man inte lyssnat så mycket på högt på en lista. att själva grundvillkoret för att hamna på en lista är att man lyssnat på det mycket. (Ciara är ett givet exempel som jag bara lyssnat igenom 4-5 gånger men ändå slänger in i den konstruerade topplistan).

    Och vice versa, förstås. Har man lyssnat mycket så måste det vara ett bra album, så varför finns det då inte på den konstruerade listan?

    Så du har helt rätt att det inte blir en rättvis lista. Men det är mer ett experiment med metadata och den här okände användarens synpunkt om spelfrekvens kontra kvalitet.

  • http://griskindspatrik.wordpress.com Patrik

    Ja, du har också rätt, det var bara en tanke. Och jag vet inte heller hur man skulle vikta. Man skulle vilja göra så mycket mer med metadatan. Kanske se under hur lång period ett album spelats. Hos mig är det exempelvis Radio Dept. som spelats mest enligt last.fm, men jag vet att det beror på att jag glömde jobbspelaren på över natten. Och att det skulle vara ett grundvillkor att man måste lyssnat mycket köper jag inte, det märkte du säkert. Även om den här listan är rätt okej.

  • http://www.monotoni.se Billy

    Nej jag köper inte alls den grejen heller. Men som ett experiment tänkte jag ändå att det behöver utföras. :)

  • Pingback: Årsbästa 2010, del 5: Den statistiska albumlistan | Beneath a Steel Sky