Årsbästa 2010, del 2: Ambient

Jag tänkte mjukstarta årsbästaracet med det flummiga, det viktlösa, det ambienta. Jag vill gärna bryta ut den smala elektroniska musiken från det övriga, eftersom den behöver betraktas på ett lite annorlunda sätt. »Okej«, kanske någon säger, »men varför gör du inte andra genreindelningar då också?«

Det handlar om att det för mig är väldigt svårt att vikta tio minuters knaster och sprak mot en treminuters poplåt. Från en r&b-dänga, en lågmäld folkgitarr och en pophit får jag ungefär samma sak, men från drones och ambient kommer något helt annorlunda. Det är mer ett känslotillstånd än ett album. Eller som Joakim»Intution Told Me« skrev:

“Det här med ambient är svårt, kanske rentav farligt. Svårt att prata om, svårt att skriva om. Fullt av fallgropar och positioneringar. [...] Om det är svårt att göra angelägen ambient, är det inget mot att skriva angeläget om ambient.”

Så, här är en godtycklig blandning av det bästa från 2010 i ämnena ambient, drone och post-klassiskt. De är utan inbördes rangordning.

Celer – »Dwell In Possibility«

Där många album på den här listan är rymdfararepos med ganska stora ljudbilder (det är åt det hållet jag är lagd) är »Dwell In Possibility« den raka motsatsen. Tysta, minimala, ofta knappt hörbara drones som drar ut på tiden, helt utan att nå crescendon eller stämningstoppar. Kirurgiskt!

Hammock – »Chasing After Shadows… Living With the Ghosts«

Nashvillebandets förra album »Maybe They Will Sing For Us Tomorrow« var helt och hållet en resa genom det interstellära mediet, oändlig och stor. Eller, »Southern ambient«, som de kallar det. På »Chasing After Shadows… Living With the Ghosts« drar de åt ett postrocksursprung med trummor och mer tydliga gitarrer, men det gör inte upplevelsen mindre hisnande. »Vidsträckt« är ett ord som borde ha sparats för att användas exklusivt till det här albumet. Tyngdlöst, mjukt men också fasansfullt sorgligt. (Finns på Spotify, liksom deras precis släppta ep »Longest Year« som är ännu sorgligare.)

Loscil – »Endless Falls«

Oavsett var avsnitten i Arkiv X sades utspela sig var de alltid i Vancouver, Kanada. Chris Carter var förälskad i det kyliga ljuset och de bistra regnskyarna som fick vara bakgrund. Loscils Scott Morgan bor i Vancouver. Och det har hörts på alla album han släppt. När jag tittar ut över ett kyligt Kungsholmen tänker jag att det kanske är därför musiken känns så trygg. Hans ensamma, pulserande ambient klingar bekant, som en förnimmelse av blöta strumpor, tyst lägenhet och känslan av att vintern aldrig försvinner. Med den inte oväsentliga skillnaden att Loscil är väldigt, väldigt vackert.

Max Richter – »Infra«

»Infra« inleds med morsekod och kortvågsradiobrus innan Max Richters karaktäristiska sammansmältning av elektroniska harmonier och smekande stråkkvartett träder in och tonsätter undergången. »Infra« började som musiken för en teaterpjäs om postapokalypsen men Richter utvecklade den till att bli ett helt konceptalbum. »Infra« har den där för instrumentala album så viktiga egenskapen att den bygger en helt egen liten värld, målar bilder och befolkar den med karaktärer, utan att behöva uttrycka det. »Infra« är det mest ödesmättade och lågmält storslagna i år. Och varje gång jag börjar spela den blir jag sugen på att starta Scrivener och börja skriva den där svenska domedagsromanen. (Lyssna: »Infra« på Spotify.)

Bas van Huizen – »Plooibaars«

Jag är den första att medge att ljudbilden med granulerade harmonier och svår, melankolisk dist påminner kanske lite för mycket om Tim Hecker och Fennesz för att »Plooibaars« ska vara ett album att gå all in på. Men Bas van Huizen gör det ändå bra, han hittar ett eget uttryck mitt i en välkänd formel. Och det uttrycket var perfekt i försommarnatten. (Ladda hem: »Plooibaars«.)

mon0 – »Monoplex« / »Sensaura«

Tyska mon0 fortsätter göra högkvalitativ kosmonautmusik. Jag skrev om den storslagna »Interference« på BASS för snart två år sedan. »Interference« var 18 minuter av ett ackord kryddat med rymdstoff. Sedan dess har mon0 introducerat rytmer och små variationer i sin musik, men han har fortfarande reglagen för rumseko på max och det är ju därför jag älskar honom. På albumen »Monoplex« och »Sensaura« blandar han ambient, förfallen techno och dub som om han vore Gas 2010. (Ladda hem: »Monoplex« »Sensaura«)

Eluvium – »Similes«

Ända sedan det första albumet »Lambent Material« har Matthew Cooper hållit en konstant hög nivå. Med piano, melankoliska ljudvärldar och klädsam återhållsamhet. På »Similes« kom två nya element in i hand värld av ständig längtan: lätt percussion och sång. Även om det till en början kändes märkligt smälte »Similes« så småningom in i Coopers samlade verk. Om du inte har lyssnat på Eluvium tidigare är dock ett album som »Talk Amongst The Trees« kanske ett bättre ställe att börja på. (2005 gjorde jag en intervju med Matthew Cooper här på bloggen.)

Oathless – »Standing Where Our Paths Shall Meet«

Engelsmannen Simon Housley kommer från en folkbakgrund med akustisk gitarr men har blommat ut sin musik till att bli sorglig ambient. »Standing Where Our Paths Shall Meet« är ett temaalbum om höstens och vinterns förruttnelse, men det är inte hårt, mörkt och distat som en sådan ansats kanske får en att tro. I spår som »A Single Rose« och »Ghost Providence« är Oathless snarare en varm backdrop till kostymdrama i höstfärger.

Vad missade jag? Tipsa på i kommentarsfältet!

Ladda ner mixtape med det bästa från albumen här.

  • Daniel

    M0no blir bara bättre!

  • http://www.monotoni.se Billy

    Daniel: Visst blir han! Det är jättemärkligt att han fortfarande “bara” ger ut på små netlabels. Inte för att det är något fel på det på något sätt, men det är konstigt att ingen större etikett plockar honom eftersom det håller så hög kvalitet.

  • Pingback: Tweets that mention Årsbästa 2010, del 2: Ambient | Beneath a Steel Sky -- Topsy.com

  • Johan

    Jag saknar den officiella Spotifylistan även om bara en delmängd finns med där..

  • http://www.monotoni.se Billy

    Johan: Jag gjorde ingen sån för ambientsvepet eftersom det är så lite som finns. Däremot tänkte jag sätta ihop en mixtape som mp3 där jag plockar best of best av de här grejerna och drar ihop till en och en halv timme eller så. Men jag har inte hunnit göra den ännu.

    För de lite mer Spotify-vänliga listorna som kommer blir det garanterat playlists.

  • Tobias

    Fin lista!

    Några personliga tillägg:

    Nest – Retold (Serein)

    Thomas Fehlmann – Gute Luft (Kompakt)

    Rafael Anton Irisarri – The North Bend (Room40)

    och framförallt Deepchord Presents Echospace – Liumin (Modern Love)

  • Tatti

    Fin lista. Jag upptäckte precis Oathless idag! En av mina absoluta skivor i år är Jefre Cantu-Ledesmas Love Is a Stream, jag tycker faktiskt hela den skivan funkar utmärkt som popskiva.

  • Erik

    Toppen med lista! Tipsen ska undersökas närmare och den där mixen ska diggas. Loscil har under hösten blivit en favorit här hemma.