Jag tror inte att jag är korkad, men däremot är jag väldigt medveten om att det finns saker som jag inte har tillräcklig kunskap för att prata om. Mitt problem är att det egentligen är just de sakerna som jag helst vill prata om. Jag antar att det är för att sakerna som är strax ovanför ens intellektuella horisont är de som alltid känns mest spännande att rota i.
Ett område som jag har stora bildningsluckor i och samtidigt är hopplöst fascinerad av är teorier om rummet, kreativt arbete som utgår från rummet och kanske framförallt fall där rummet har huvudrollen. Det här låter skitpretto, men det är det egentligen inte.
Borta på BLDGBLOG publicerades igår »Unsolving the City – An Interview With China Miéville«, en lååång intervju med författaren som i romaner som »The City and The City« och »Perido Street Station« utgår från arkitektoniska koncept och funderingar över rummet när han bygger sina berättelser.
För att inte den här postningen ska präglas av enbart storögd fascination ska jag väl säga direkt att jag inte är något hängivet Miéville-fan. Jag har läst flera av hans böcker och tycker det är trevliga verk, men jag har inte fastnat med besatthet. Sättet han arbetar med staden och rummet på, däremot, är väldigt kittlande.
I intervjun på BLDBLOG säger Miéville apropå noirbrottsromanen »The City and The City« där två städer existerar samtidigt på samma plats:
»The whole notion of decoding the city—the notion that, in a crime drama, the city is a text of clues, in a kind of constant, quantum oscillation between possibilities, with the moment of the solution really being a collapse and, in a sense, a kind of tragedy—was really important to me.«
Det är inte brottet utan själva staden som måste dekodas. Handlingarna från karaktärerna är bara handlingar på en större scen. Det är giltigt i många fall där man inte tänker på det. »The Wire«, inte minst.
Detsamma kan sägas för urban fantasy-genren, där exempelvis Nene Ormes »Udda verklighet« lika mycket (kanske mer) är en berättelse om staden som om personerna som befolkar den.
Det var därför jag gillade »Inception« långt mycket mer när jag såg den andra gången än första. Också Christopher Nolan är en person som tänkt mycket på rummet i de flesta filmer han gjort, men det var inte förrän jag hade smält själva grundhistorien som jag verkligen kunde uppskatta det konceptuella i miljön de rörde sig.
I samband med att »Inception« släpptes gjorde vi ett avsnitt av vår kulturpodcast »Obiter Dictum« där vi gick till botten med filmen. Jag intervjuade arkitekten Fredrik Hellberg som visste en hel del om Nolans förhållande till arkitektur, och som gav mycket intressanta analyser av rummets roll i filmen.
Att reprisera det inslaget här känns som en bra avslutning på en postning som jag tyvärr inte kan komma till poäng med på egen kraft.
[audio:http://www.monotoni.se/radio/ljud/inception.mp3]
Pingback: Mer och matnyttigare om digitala rum | Beneath a Steel Sky()
Pingback: Spridda tankar om när rummet har huvudrollen #2 | Beneath a Steel Sky()