Hopplösa odds gör »Falling Skies« till hopplös tittning

I vår västerländska berättartradition går det mesta ut på att karaktären ställs inför ett hinder, tar sig igenom det och lär sig något om sig själv på vägen. Frågan är bara hur stort det är rimligt att det hindret är.

När serien »Falling Skies« (trailer) nyligen hade premiär var jag peppad eftersom alien invasion-genren visserligen sällan är fantastisk men också sällan är riktigt dålig. Det brukar vara mysig tittning.

Steven Spielberg-produktionen lös igenom i introt där barnen stod i fokus (ständigt barnen med honom) men sedan öppnades en dystopisk, hopplös värld, där arméer hade blivit utplånade och hoppet nu stod till stridsodugliga föräldrar och akademiker som i små grupper var de sista som inte mött slutet för alienhand.

Och här börjar problemen.

Underdog-perspektivet är effektivt. Det får oss att sympatisera med karaktärerna och heja på dem, får oss att brinna lika starkt som dem för saken eftersom vi också vill ha det där triumfatoriska slutet där de övervinner oddsen. Never surrender.

I »Falling Skies« är oddsen askassa. Det första utomjordingarna gjorde när de kom var att förinta arméerna. Kärnvapen hade ingen effekt. Ingen hade en chans. Vad ger det våra (anti)hjältar för möjligheter att driva tillbaka invasionen? Realistiskt, inte många.

Jag har faktiskt tröttnat på den där hopplösheten, när allt är så kört att det inte ens verkar vara värt mödan att kämpa. För grejen med det upplägget är att inte ens en situation där karaktärerna vi hejar på lyckas är någon belöning, eftersom framgång totalt saknar rimlighet med tanke på vilken underlägsenhet som de startar ur.

Och det bisarra här är att jag efter att ha sett piloten tror att »Falling Skies« egentligen inte handlar om att besegra alien invaders utan om vad som händer med människorna som överlevde invasionen. Och den storyn kräver naturligtvis ett kraftigt motlut. Men ändå har jag svårt att köpa deras motivation, deras mål.

Vi diskuterade det här i ett avsnitt av podcasten Obiter Dictum för någon vecka sedan, och då sa jag:

»Underdog-upplägget funkar inte om man ligger under med 10-0 i halvtid. Står det 2-0 så kan fortfarande mirakel ske och vi kan hoppas på hjältarna.«

Tyvärr verkar 10-0 i paus vara normen för science fiction som innehåller en motståndsrörelse numera.

Jag tänker på »Terminator Salvation«. Jag tänker på nyinspelningen av »V« (där det i och för sig fanns en inside-joker ombord på moderskeppet som jämnade oddsen aningen, men där det ändå var motgång tutti).

Förväntas vi köpa att det är rimligt att våra karaktärer kan övervinna storleken på de hindren? Jämför exempelvis »Independence Day« där de hade haft ett skepp att forska på i årtionden. Eller »The Matrix« där det går att utnyttja buggar för att tänja på vad som är görbart i det givna universumet. Där får vi en flisa av möjlighet att hoppas på.

Jag vet inte. Jag kanske inte har förstånd att luta mig tillbaka och uppskatta en mysig tittning och sabbar bara för mig själv genom att sura ur över sånt här (eller över karaktärer som är för korkade).

Men allt jag vill ha är den där lilla flisan. För om det ska vara som i »Falling Skies« tror jag helt ärligt att de som dör i inledande maträden möter ett bättre öde än de som ska streta emot under säsongerna som kommer.

Är jag för petig? Borde jag köpa förutsättningarna bättre och bara tag along for the ride?