Inlägget som hela blogg-Sverige pratar om

Vi lever i en tid där snabba klick ger dollars. Inget konstigt med det. Rubrik och ingress har gått från att förmedla information till att bli håven som ska fånga de där klicken. Inget konstigt med det heller.

Visst har jag varit irriterad i några år på de pixlade fotona med text som exempelvis »Vem är det som ramlar utanför krogen? Kolla inne i artikeln!«, men där kan man ju göra ett val. Jag har länge haft som princip att inte klicka på den sortens artiklar utan istället googla fram källan om det är något jag är nyfiken på att veta. En tyst, meningslös protest i att inte låta klickjägarna äga min vilja.

Sedan ungefär ett år tillbaka har den där tekniken förändrats och nästan försvunnit. De som besöker någon av de stora nyhetssajterna blir inte längre lockade att klicka utan snarare hånade.

»Alla har sett det här utom just du«, skrattar de i puffar som inte tilltalar nyfikenhet, inte lovar att det finns något smaskigt bakom klicket, inte har som ambition att varesig underhålla eller informera. Istället drar de klick på vår otillräcklighet.

“Här är målet som får fotbollsvärlden att häpna”

“Parodin på Anna Anka som alla snackar om”

“Brottet som blivit en snackis i USA ”

“Lykke Li hyllas över hela världen”

“Se en världsartist som alla snackar om”

Alla snackar om det. Alla är förvånade. Alla har fattat grejen och häpnar och hyllar. Utom du. För du har missat det. Tåget gick, du är sist på bollen. Men klicka här så kanske du inte behöver vara en social paria trots allt. Härom veckan åkte jag förbi en buss som på sidan hade en stor reklambanner i samma ton.

“Se slutet på världsfenomenet Harry Potter”

Det är ett världsfenomen! Om du inte sett det, hur ska du då kunna verka i världen?

Det här är egentligen ingen mediekritik. De gör det ju av en anledning, nämligen att det fungerar. I ett fragmenterat long tail-samhälle där bara »Melodifestivalen«, fotbolls-VM och »Morden i Midsomer« är de möjliga gemensamma beröringspunkterna kring kaffeautomaten är det lätt för oss att gå på den enkla.

Ett klick, ett snabbt videoklipp, sen får jag vara med, sen har jag också sett det hela världen snackar om. Därför är det inte mediekritik, utan snarare ett stilla snyftande över vår natur.

Om du är en förstagångsbesökare här på Beneath a Steel Sky som klickade dig hit på grund av rubriken får jag be om ursäkt. Hela blogg-Sverige pratar inte om det här inlägget. Men vi är ett par hundra som hänger här och det brukar vara trevligt i kommentarsfältet. Det är inte illa alls. Och värt mer än tio tusen tvångsklick.

  • Anonymous

    Sidvisningsraseriet drog ur proppen för journalistiken. Samt tvingade å andra sidan reportrarna till en kraschkurs i rubriksättning.

    • http://www.monotoni.se Billy R

      Rubriken har naturligtvis alltid varit viktig, men det känns verkligen konstigt när de skruvar upp volymen på dem var sjätte månad. Efter den här grejen med löfte om att inkludera läsaren i det alla snackar om, var tar man det sen? 

      Men samtidigt fattar jag att det är löjligt att gnälla. Även om JAG vill ha en ingress som sammanfattar och informerar om ämnet i fråga så är det naturligtvis så att en snaskig klicklockelse drar mer trafik från populasen. 

      • Anonymous

        Om vi vore ett större språkområde/hade större befolkning hade det funnits utrymme för riktiga tidningar som The Guardian vid sidan av skiten. Men i Sverige räknas DN som “seriös”. Samtidigt som DN.se också jobbar med samma tekniker som slaskpressen för att få klick, bara inte lika långtgånget.

        • http://www.monotoni.se Billy R

          Exakt. Det mesta man är rutten på när det gäller media, kultur och dumhet kommer tillbaka till språkområdets storlek. Ska man gå med vinst måste man tilltala många och då blir det slask. En bloggare verksam i exempelvis USA kan skriva om supernischat ämne och ändå ha 100k+ besökare i månaden. Lättare att göra bra grejer då.

          • http://www.astorbell.com Don Simon

            Måhända, men borde man inte kunna vända på argumentet lika gärna och säga att en engelskspråkig tidning eller blogg måste skrika mycket högre för att nå igenom den enorma konkurrensen? Här läser ju ändå alla DN (el SvD), så de borde kunna fokusera på att vara bra.

            Mycket bra post f.ö.

          • http://www.monotoni.se Billy R

            Både ja och nej, tror jag. Svårare att vara bred i stor marknad, men enklare att vara fokuserad. New York Times kan hitta ett par hundra tusen som betalar dyrt för att komma in bakom deras paywall eftersom upptagningsområdet är så stort. SvD och DN måste tilltala “seriösa” läsare samtidigt som de underhåller tillräckligt brett för att dra in stålar från andra.

            Det som alltid slår mig när jag är i länder som Frankrike, Spanien eller Tyskland (kanske bättre exempel än USA eftersom engelskspråkigt har en mer eller mindre global publik) är att det i tidningsställen finns så osannolika nischtidskrifter. En allmän popmusiktidning i Sverige har typ 25000 prenumeranter. I Tyskland kan du göra ett nischat magasin för experimentell elektronisk musik och ha 100000, utan att behöva tänja ut bredden och därmed göra helhetsprodukten sämre. 

          • http://www.astorbell.com Don Simon

            Det har du, så klart, helt rätt i.

  • JoakimJ

    Tycker ändå att det största klickmagnetgeniet är den som kom på “Se hur stjärnan ser ut idag”. Funkar bevisligen (eftersom det så länge fanns – och delvis finns fortfarande – en sådan puff hos Aftonbladet) trots att det enklaste som finns är att googla random barnstjärna och se hur hen artat sig sedan the glory days.

    • http://www.monotoni.se Billy R

      Eller hur! Men det finns ändå en gradskillnad där: Någon har ändå satt sig ner och sammanställt hur ett par-tre barnstjärnor ser ut i dag och paketerat. Det är en sjukt simpel produkt (tveksamt om man kan använda ordet “journalistik”) men den är ändå gjord. Jämför det med att ta en lam händelse (en imitatör som härmar Anna Anka, exempelvis) och skruva till en rubrik som får en att skämmas för att man inte hade koll på det. Båda är slask, men det är olika nyanser av slask.

      • JoakimJ

        True dat, förstås. Leo McGarry förutsåg förresten merparten av internetrevolutionen redan i säsong 2 av West Wing, när han sammanfattade den som en mer effektiv möjlighet att sprida pornografi och skvaller. 

  • http://peterlandersson.blogspot.com/ Peter Andersson

    näe. Paggan lurad hit mig :-)

    • http://www.monotoni.se Billy R

      Han kan väl också ses som en slags klickaggregator. Men av det bättre slaget. :)

  • Caroline

    Billy!

  • http://www.facebook.com/peder.bergenwall Peder Bergenwall

    Riktigt, riktigt bra skrivet. Tack och lov var det inte rubriken som fick mig hit – den fick mig däremot att ilsket le lite inombords, då jag anade vad som väntade. 

  • http://www.facebook.com/people/Goran-Jartin/589647772 Göran Jartin

    Jag känner mig jävligt lurad. Ska aldrig läsa den här bloggen mer :)

    • http://www.monotoni.se Billy R

      Det är ju tyvärr den oundvikliga konsekvensen av klickbetesrubriker :)

  • http://www.facebook.com/people/Ingrid-Bergdal-Mattsson/100001871815614 Ingrid Bergdal Mattsson

    På pricken!

  • http://www.facebook.com/people/Ingrid-Bergdal-Mattsson/100001871815614 Ingrid Bergdal Mattsson

    Så på pricken! “gillar”!

  • Pingback: Christians digest for August 2nd | Christians lifestream

  • http://www.trulytherese.se Therese Reuterswärd

    Dubbelironi att den här länken dök upp i mitt dagliga Summify-mail: “Bloggposterna du bara inte får missa” :)

  • http://twitter.com/Cunobaros Orjan Westin

    Jag klickade på länken hit för att jag tyckte om spelet…

    Kafferastsamtalet har väl tappat fokus ända sedan kabel-tvn kom på 80-talet? Innan dess såg alla samma program och hörde samma nyheter, men ju fler kanaler man fick tillgång till, desto mindre hade man gemensamt med kollegor utanför jobbet.

    Det enda man kunde ha gemensamt vid tiden TV4 etablerade sig var reklamfilmer.

    Jag bor i England och får det mesta av mina Sverige-nyheter från DN, och har noterat hur sidan fyllts av allt fler “Titta här!” sektioner. Det irriterar – jag skiter i etikett, bilar, kungar och kräfttester – men jag accepterar det som ett pris att betala. Jag får gratis nyheter, och tills de sabbat designen till outhärdlighet (aftonbladet, någon?) kommer jag tillbaka för de jämförelsevis trovärdiga nyheterna. 

    Jag klickar inte annonser, och jag klickar i allmänhet inte på “Alla pratar om” på nyhetssajter eller aggregeringssidor. Vill jag veta vad (nästan) alla jag känner och bryr mig om pratar om tittar jag på Twitter, eller i extremfall Facebook.

    Inte för att jag inbillar mig att jag sätter trender, men jag tror att det går mera därhän, och att det är något som följer naturligt med nätmognad. Det finns så mycket nyheter, så många lolkatter och fail-klipp, så mycket musik och spel och roliga kommentarer och jämförelser över diktatorers sexliv att man efter ett tag säger “Nä, det får vara” och struntar i vad hela landet pratar om.

    I stället fokuserar man på vad vänner och bekanta pratar om, och man lär sig filtrera, och man lär sig vilka i bekantskapskretsen som konsekvent om-postar vad som var aktuellt för några dagar sedan, och som man redan sett, och vem som brukar komma med intressanta och nya grejor.

    Öh… så… ja, öh, det är vad jag tror…
    Jag kan ha fel. Eller, jag menar, jag har nog fel…

    Fast visst var det ett bra spel?

  • Pingback: Twitted by opassande

  • Bobdobbs

    “49 people like this. Be the first of your friends.”

  • Pingback: Utvärdering av mitt nyhetsfria år | Beneath a Steel Sky