När ödemarken blivit ödemark

Fallout: New Vegas

Jag är ingen stor gamer, men vissa saker går jag ner mig i. »Fallout: New Vegas« till exempel. Jag har spelat det länge. Mycket länge. Okej, inte lika länge som snubben som höll igång ett »Civilization II«-spel i över tio år – med skrämmande resultat – men jag har satt mitt avtryck i the Mojave Wasteland.

Ödemarken är nu på riktigt öde.

Inte många själar finns där. Tomma hamnläger, öde gruvor. Folk har gått vidare efter att fått problemen lösta. Eller så ligger de i jorden. Kvar är bara jag, i mitt Brotherhood of Steel-armor och en miljon caps.

Quarry Junction var en gång livsfarligt, nu sveper där en tyst vind. I Great Khans läger brinner eldarna fortfarande, men ingen är där. Här och var finns spår av Powder Gangers och Fiends, men inga individer. De enda som behagar spawna då och då är vilsna anhängare av Caesar.

Ett tag reste jag runt och köpte upp de fetaste vapnen jag kunde hitta och gav till de enstaka kompisarna som jag kunde hitta. Arm the wasteland! Men de gör ju ingenting. Strövar bara runt i Freeside med sammanbitna miner, en mininuke i väskan.

Är det nu jag lämnar dig? Återvänder till Goodsprings? Tar över baren som ekar tom. Ger min förmögenhet till Dr. Mitchell som tack. Eller, kanske vandrar jag upp till Nellis. Tar ett sista mål mat i deras kantin. Säger hej då till alla Boomers. Och går och lägger mig.

För vad annars kan jag göra? Ett nytt Fallout-spel dröjer ju, år efter år. Men en fantastisk fan-film som denna får mig i alla fall att drömma.

  • Jack Werner

    Det här är skitspännande. Tomheten i ett sandbox-spel efter att alla scriptade händelser ebbat ut är på något sätt pockande – den får en som spelare att börja leta gömda skatter i tron att det ändå inte kan vara slut. Jag tror det mycket är den som får människor att skriva ihop spökhistorier – som jag tolkar som plausibla och fantasieggande scenarios i brist på konkret stimulans mer än faktiska berättelser – om GTA, Fallout och andra stora spel.