Det är värt att gå vilse bland Kubricks omöjliga rum

Danny - The Shining

Jag satt och kollade runt på internets om icke-fysiska rum (fråga inte) när jag landade på ett litet YouTube-klipp med rubriken »The Shining – Spatial awareness and set design«. Det är en inspirerande genomgång om hur Stanley Kubrick använde Escher-styled spatial awareness and set design anomalies to disorientate viewers i sin skräckklassiker »The Shining«.

»I few years ago I was shown a 3D reconstruction of the Overlook Hotel that had been designed as a level for the computer game Duke Nuke’Em. I was told that the designer in constructing the 3D replica had stumbled across spatial anomalies in the Overlook Hotel that had made a continuous 3D level impossible.«

Genom att bygga gångar och rum som är omöjliga och inte kan existera i en riktig fysisk värld så fick Kubrick oss tittare att undermedvetet känna att något var fel. Även bortom det uppenbara som sker i fokus.

Jag blev väldigt fascinerad av den, och när min kompis Tobias hörde det så hade han såklart ett ess i rockärmen. Han tipsade mig om dokumentären »Room 237«.

»Room 237« är intervjuer med ett antal nördar som under åren har grottat ner sig i hemligheterna i »The Shining«. Djupt ner. Intervjuerna är lagda över klipp från filmen så det går att följa med i vad de menar.

“Kubrick was the master of depth of field. He kept everything in focus so he had a lot of space to put things in that he wanted you to notice.”

»Room 237« innehåller analyser om allt från de stora dragen (är hela filmen en kommentar om fascism och Nazi-Tyskland?) till de minsta detaljerna (varför försvinner klistermärket på Toker från Dannys dörr mellan två scener?). En del är helt hoppetossigt, annat är mind blowing.

Det är en underhållande film om en film, men är det egentligen vettigt att tänka i de här banorna? Att läsa något så nära?

Låt mig bara konstatera:

I kulturgärningen »The Full Oral History of the Making of The Shining« intervjuas mängder av de som var med och jobbade under inspelningen. En av dem säger:

»Stanley Kubrick didn’t care much about the performance of the artists. He was much more into the technicalities of film making.«

Under inspelningen jobbade över 300 snickare, målare och byggare för att få studion att se ut exakt som Kubrick ville.

Kubrick är vida känd för sina många omtagningar, ofta upp mot 50-60 versioner av en scen. Han var en galning som ibland fick sina filmprojekt kraschade i researchfasen (hans stora Napoleon-projekt kartlade varenda steg karln tog i sitt liv, nedtecknade och sorterade över 25000 registerkort, men någon film blev det inte).

Så: Det var en perfektionist som var besatt av filmskapandet och som hade fria tyglar att förverkliga skruvade idéer. Givetvis finns alla ingredienser för att anta att hans verk innehåller grejer. Även om det är bäst att läsa dem med en gnutta humor, så att en inte råkar läsa »The Shining« som en bekännelse att ha fejkat månlandningsfilmerna.

När jag såg »Room 237« kom jag att tänka på när The Guardian 2004 fick besöka Kubricks omfattande arkiv. Jag vet inte om det var första gången en utomstående fick rota i det efter hans död, men det är underbar läsning. Ett stycke sticker ut, apropå »2001: A Space Odyssey«:

“Look at this,” I say to Jan.

I hand him a letter written by a fan and addressed to Arthur C Clarke. He forwarded it on to Kubrick and wrote on the top, “Stanley. See P3!! Arthur.”

Jan turns to page 3, where Clarke had marked, with exclamation marks, the following paragraph:

“What is the meaning behind the epidemic? Does the pink furniture reveal anything about the 3rd monolith and it’s emitting a pink colour when it first approaches the ship? Does this have anything to do with a shy expression? Does the alcohol offered by the Russians have anything to do with French kissing and saliva?”

“Why do you think Arthur C Clarke marked that particular paragraph for Kubrick to read?” I ask Jan.

“Because it is so bizarre and absurd,” he says.

“I thought so,” I say. “I just wanted to make sure.”

Där ja. Science fiction-nestor och galet geni-filmmakaren som fnissar när någon sväljer betet och försöker förstå vad de hållit på med.

Det är svårt att förhålla sig till sånt. Knäppisbrev, visst. Men hur normala var Clarke och Kubrick då?

Jag älskar mysterier. När den här bloggen hade sin heyday fanns en tv-serie som hette »Lost«. För sju år sedan (!) skrev jag att »Lost« på många sett var ett socialt experiment som var ungefär lika meningsfullt som de sociala experimenten som pågick inuti serien. Vi satt och närläste, och löste mysterier, och hade teorier. Och i slutändan visade sig »Lost« i princip vara en lögn. En besvikelse.

Men, gjorde det något, egentligen?

När jag ser »Room 237« kommer jag att tänka på hur besatt jag var av »Lost«. Hur mycket av mina tankar som kretsade kring den världen. Hur stort och viktigt och märkvärdigt det var när det som vi trodde var ett stort avslöjande kom. Var det värt det?

Jag tycker det är en rätt härlig tillvaro.

Här kommer en truism, men det fina med kultur är ju att vi kan välja vår nivå av engagemang. Förströelse eller all in. Nöje eller livsnödvändighet. När jag ser »Room 237« och tänker på de saker jag själv gått in helhjärtat för så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jo, det är värt det. Att leta efter mönster och förstå dem är ju hela vår natur.

»Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på.« Från min intervju med Boards of Canada.

Det som får folk att fortfarande prata om »The Shining« är samma anledning som att folk löser sudoku på tunnelbanan eller att barn är fascinerade av pussel: Någon har konstruerat något vi instinktivt känner att vi behöver avkoda. Oavsett ett verks verkliga betydelse (eller hur det är meningen att vi ska tolka något) måste vi i slutändan ändå lyfta på hatten till de som planterar tankefröna vi får ägna ett liv åt att odla.

Verklighetens »Friday Night Lights«

Det är årets sista football-match för Naperville Central High School i Naperville, Illinois. För de som är runt 13-14 år och freshmen väntar flera säsonger av fredagskvällar på det nyklippta gräset, men för de runt 16-17 som går sista året är det för de allra flesta den sista gången de står i strålkastarljuset.

Sean Payton spelade high school football här som grabb. 2010 var han head coach för ett New Orleans Saints som vann NFL:s Super Bowl. I kväll har han kommit tillbaka för att prata i omklädningsrummet i sin gamla skola.

“You seniors are focused on college, on work after high school, you’re focused on tomorrow, aren’t you? Make sure you pay attention to tonight. You got plenty of time for tomorrow, but these tonights are going by fast.”

Så börjar »Boys of Fall«, en dokumentär som sändes på ESPN tidigare i år och som handlar om de som inte gick vidare. Under några få ungdomsår har de varit lokala stjärnor, men vad händer sen?

“I know how you’re feeling now when you’re about to play. That feeling goes away. It goes away, and it doesn’t come every Friday night. It comes when you get married, it comes when your child is born, so you’ll get it – but you won’t get it every Friday night. You’re gonna miss that more than anything in the world.”

Om man väljer att bortse från att »Boys of Fall« är en timme av män som pratar om manlig gemenskap med männen som gjorde dem till män (stundtals inte helt lätt) och dessutom sväljer dess sentimentala romantiserande ger den en ganska fin (om än sliskig) bild av hur verklighetens »Friday Night Lights« är.

Eller så är det bara min abstinens efter Tim Riggins hår, Tami Taylors röst och Vince Howards precisionspassningar på 60 yards som spökar med mitt omdöme.

Hur som helst.

Även om »Boys of Fall« inte problematiserar närmare så väcker den också frågor hos mig på teman som filmen »Friday Night Lights« lyfte men som tv-serien »Friday Night Lights« i all sin älskvärdhet duckade lite för:

Vad händer med unga pojkar som å ena sidan blir lokala storstjärnor, men å andra sidan får pressen på sig från ett helt samhälle att lyckas? Och hur går man vidare om man inte var en talang och inte hade råd med college utan gick direkt ut i lågavlönat arbete? Vad betydde den där sista fredagskvällen i strålkastarljuset då?

Orkar du inte se hela filmen utan bara vill ha göttiga soundbites och snygga klipp så kan du se videon till Kenny Chesneys ostiga countrylåt med samma namn. (Musikmässigt kan det vara den mest tveksamma inbäddningen på BASS någonsin.)

Batman-affischer i historien

En teaseraffisch för nästa sommars Batman-bonanza »The Dark Knight Rises« har släppts (klicka bilden för större version). Den visar ett Gotham City som faller ihop i ett kaos av armeringsjärn och betongklumpar. Som en blandning av 9/11-mardröm och skyskraporna som rasar ner i havet i »Inception«. Christopher Nolan gillar att jobba med sin arkitektur.

»The Dark Knight Rises«-affischen är den hittills mörkaste, mest ödesmättade promon av alla Batman-filmer som spelats in. Den signalerar grandios skala, dystopi och… Ja, det är nog inte för mycket att kalla det för undergång.

När jag såg den så kastades jag tillbaka till 1989 när Tim Burtons »Batman« var den stora, stora biohändelsen. Jag var 12 år den hösten och sveptes med i yran kring filmen. Prince-soundtracket. Batsignaler på Kungsgatan under premiärkvällen. Jag hade svart sweatshirt med Batman-märke under jeansjacka i skolan och kände mig som en kung.

Det jag kom ihåg kändes mest spännande med den var att allt kändes så otroligt mörkt.

Som barn hade jag på lågstadiet sett 60-talsserien när den gick på morgonen på söndagar, men då hette han »Läderlappen« och det var färgglatt, spexigt och ofarligt. Burton-filmens affisch visade ett kråmat Batman-märke mot svart bakgrund, en hård och industritung formgivning som skvallrade om att insatserna var höjda, nu skulle det bli allvar.

Men sedan började ju alla reboots. Allt skulle göras mörkare.

Det är lite lustigt hur affischen för första Burton-filmen i relation till teasern för »The Dark Knight Rises« i princip är lika lättsam och fluffig som 60-talsserien var i relation till första Burton-filmen. Ställda bredvid varandra ser den från 1989 närmast ut att vara en neonskylt för någon flärdig bar i »Miami Vice«.

Formgivaren Paulo Gabriel har samlat alla affischer från Batman-filmerna på en sida. Att se dem kronologiskt är inte bara en historia om utvecklingen av grafisk design men väcker också en del uppenbara frågetecken: hur i helvete såg världen egentligen ut 1995 om »Batman Forever«-affischerna tilläts se ut så där?

Hopplösa odds gör »Falling Skies« till hopplös tittning

I vår västerländska berättartradition går det mesta ut på att karaktären ställs inför ett hinder, tar sig igenom det och lär sig något om sig själv på vägen. Frågan är bara hur stort det är rimligt att det hindret är.

När serien »Falling Skies« (trailer) nyligen hade premiär var jag peppad eftersom alien invasion-genren visserligen sällan är fantastisk men också sällan är riktigt dålig. Det brukar vara mysig tittning.

Steven Spielberg-produktionen lös igenom i introt där barnen stod i fokus (ständigt barnen med honom) men sedan öppnades en dystopisk, hopplös värld, där arméer hade blivit utplånade och hoppet nu stod till stridsodugliga föräldrar och akademiker som i små grupper var de sista som inte mött slutet för alienhand.

Och här börjar problemen.

Underdog-perspektivet är effektivt. Det får oss att sympatisera med karaktärerna och heja på dem, får oss att brinna lika starkt som dem för saken eftersom vi också vill ha det där triumfatoriska slutet där de övervinner oddsen. Never surrender.

I »Falling Skies« är oddsen askassa. Det första utomjordingarna gjorde när de kom var att förinta arméerna. Kärnvapen hade ingen effekt. Ingen hade en chans. Vad ger det våra (anti)hjältar för möjligheter att driva tillbaka invasionen? Realistiskt, inte många.

Jag har faktiskt tröttnat på den där hopplösheten, när allt är så kört att det inte ens verkar vara värt mödan att kämpa. För grejen med det upplägget är att inte ens en situation där karaktärerna vi hejar på lyckas är någon belöning, eftersom framgång totalt saknar rimlighet med tanke på vilken underlägsenhet som de startar ur.

Och det bisarra här är att jag efter att ha sett piloten tror att »Falling Skies« egentligen inte handlar om att besegra alien invaders utan om vad som händer med människorna som överlevde invasionen. Och den storyn kräver naturligtvis ett kraftigt motlut. Men ändå har jag svårt att köpa deras motivation, deras mål.

Vi diskuterade det här i ett avsnitt av podcasten Obiter Dictum för någon vecka sedan, och då sa jag:

»Underdog-upplägget funkar inte om man ligger under med 10-0 i halvtid. Står det 2-0 så kan fortfarande mirakel ske och vi kan hoppas på hjältarna.«

Tyvärr verkar 10-0 i paus vara normen för science fiction som innehåller en motståndsrörelse numera.

Jag tänker på »Terminator Salvation«. Jag tänker på nyinspelningen av »V« (där det i och för sig fanns en inside-joker ombord på moderskeppet som jämnade oddsen aningen, men där det ändå var motgång tutti).

Förväntas vi köpa att det är rimligt att våra karaktärer kan övervinna storleken på de hindren? Jämför exempelvis »Independence Day« där de hade haft ett skepp att forska på i årtionden. Eller »The Matrix« där det går att utnyttja buggar för att tänja på vad som är görbart i det givna universumet. Där får vi en flisa av möjlighet att hoppas på.

Jag vet inte. Jag kanske inte har förstånd att luta mig tillbaka och uppskatta en mysig tittning och sabbar bara för mig själv genom att sura ur över sånt här (eller över karaktärer som är för korkade).

Men allt jag vill ha är den där lilla flisan. För om det ska vara som i »Falling Skies« tror jag helt ärligt att de som dör i inledande maträden möter ett bättre öde än de som ska streta emot under säsongerna som kommer.

Är jag för petig? Borde jag köpa förutsättningarna bättre och bara tag along for the ride?

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång

En gång verkade allt så enkelt. »Saved By the Bell« (i Sverige: »Pang i plugget«) var sitcomen för eftermiddagen och »Beverly Hills 90210« var dramat på kvällen.

Det var väl på sen högstadietid. I min egen skola i trashig förort söder om Stockholm var allt piss, men drömmen om hur det skulle kunna vara levde.

När jag började gymnasiet hoppades jag någonstans att det skulle bli så både enkelt och klädsamt komplicerat som i »Beverly Hills 90210«, men jag kunde ju inte ha vetat att allt var en dröm.

Bilden av den amerikanska skolan i popkulturen har alltid glittrat. En »Veronica Mars«-idyll. Åtminstone var det så fram till fjärde säsongen av »The Wire«.

Min Obiter dictum-kollega Tobias Norström har gjort upp med den där myten, och berättar i läsvärd essä om hur drömmen om den amerikanska skolan i populärkulturen har rasat samman, från de där rosenröda högstadieeftermiddagarna fram till dokumentären »Waiting For Superman«.

När jag läste den kom jag att tänka på den där killen som satt och köpte hela paketet, och tänkte att det är så här det kommer bli, snart. Och så blev jag melankolisk och tog en Kent-textrad som rubrik. Vad är det som händer, domarn?

Cirkulera.

Dör zombiegenren när vi tar zombies på allvar?

Till det tidigare inlägget om hur CDC rustar för zombieapokalypsen postade Kim en mycket bra länk (tack!): Arkitektbyrån KWK Promes har designat ett garanterat zombiesäkert hus. Sjukt snyggt, men det ställer oundvikligen vissa frågor.

I ett avsnitt av vår podcast »Obiter Dictum« i höstas diskuterade jag och Tobias Norström vilka referenser som popkulturella karaktärer måste ha för att vara trovärdiga.

Det hela bottnade i tv-serien »Persons Unknown« som var en småputtrig sommarserie men som satte sig i en ganska knepig position. Den började med att ett antal främlingar vaknade upp på ett hotell i en öde stad som de inte kunde lämna och därifrån fick vi följa deras försök att förstå vad som hänt.

Seriens problem var att ett absolut krav för att historien skulle kunna fungera var att karaktärerna inte befann sig i samma universum som filmer som »Cube«, »The Matrix« och »Inception« plus att de inte hade en aning om grundläggande scifi-popteori om maskhål och kraftfält.

Den senaste tidens rustande för zombiekriget väcker lite samma frågor.

Hur många zombierullar har levererat en replik som »the authorities never saw it coming, and when they did, it was too late«?

Hur många zombierullar har haft en icke ont anande medborgare som gått fram till en levande död i början av utbrottet för att hjälpa, men fått huvudet avbitet?

Om vi ska diskutera zombiegenren seriöst – och det ska vi uppenbarligen, det blev ju en fin debatt om dumma karaktärer i »The Walking Dead« – kan jag se en utmaning här: I en tid när CDC faktiskt går ut och säger att de är förberedda, och när arkitektbyråer ritar zombiesäkra hus, och när Max Brooks »The Zombie Survival Guide« är en bestseller… I den tiden, funkar det att lägga upp för smash på det klassiska sättet i filmerna?

Ponera att ett zombieoutbreak faktiskt skulle ske i dag och det såg ut så som i legenden. Vi skulle vara hyfsat förberedda genom år av inlärning.

    1. Cardio.

    2. Double tap.

    3. Beware of bathrooms.

    4. Wear seat belts.

Det här blir en slags krock med hela zombiegenrens format. Den har byggt på att den okända smittan härjar fritt och ingen fattar vad som hänt dem innan de är odöda.

Går det att fortsätta låtsas som att zombiepopkulturen i vår verkliga värld inte existerar när man gör nya filmer, eller behöver man anpassa sättet som historierna berättas på (»everyone had heard the stories, thought they were prepared, but they weren’t«)?

Om karaktärer i en film skulle vara med om en jordbävning men vara helt clueless om vad som händer så skulle vi inte köpa det för vi vet att de vet vad som sker. Men samtidigt, är det rimligt att ställa krav på att karaktärer i popkultur ska ha referensramar från annan popkultur?

Skynet har nått bäst före-datum

I förra veckan inföll datumet då Skynet var menat att ta över världen. 29000 klickade »Attend« på Facebook-evenemanget och det skrevs mängder av texter som uppmärksammade jubileumet, med ämnen som gick ifrån fem sätt att överleva apokalypsen till hur man bäst förbereder sig för AI-despotism.

Det fanns ju bara ett problem: Skynet har gjort oss besvikna i 14 års tid. Så även nu.

Att fira datumet är inget fel i sig. Skynet har genom hela »Terminator«-tidslinjen varit ett av all popkulturs mest skräckinjagande framtidsfenomen och att Cyberdyne Systems skapelse uppmärksammas är inte mer än rätt.

Problemet är vad den här sortens datum innebär för ens popkulturkonsumtion.

När jag såg John Carpenters »Escape From New York« första gången runt 1985 så var titeltexten med det futuristiska typsnittet som informerade att vi var i »New York, 1997« läskig. Om bara 12 år så kan det vara så här, liksom.

I den första »Terminator«-filmerna är det samma år som Skynet kopplas på. Den 4 augusti närmare bestämt. Den 29 augusti förklarar den krig mot världen.

Men när – den för övrigt underskattade – tv-reinkarnationen »Terminator: The Sarah Connor Chronicles« hade premiär 2008 så funkade ju inte det datumet. Därför flyttades det fram till 19 april 2011 med den 21 april samma år som Judgement Day (varför Skynet bara behövde två dagar på sig att bli self-aware jämfört med originalets 25 dagar är oklart).

Och nu firade vi alltså det datumet internationellt i sociala medier, men inget hände. Vad ska vi flytta fram Skynets entré till härnäst?

Liksom domedagsprofeter som hela tiden skjuter datumet för Den Stora Uppgörelsen framåt tvingas vi popkulturnördar bli besvikna när viktiga datum kommer och går och vi ännu inte sett minsta tillstymmelse till realpolitiska ambitioner av artificiella intelligenser.

Det är därför det ospecificerade »near future«-perspektivet alltid framstår som det mest sympatiska. Och naturligtvis »Los Angeles, 2019«. Åtminstone i åtta år till.

Svettpärlorna avslöjar: Dålig film var bättre förr

Jag brukade älska dåliga filmer. Alltså, bra dåliga filmer. Jag har väldigt svårt att sätta ord exakt på vad som utmärker en bra dålig film. Jag antar att »Terminator« skulle kunna sorteras in i det facket, men den känns lite för bra. »Gremlins« likaså. Man behöver gå längre ner i träsket av filmer från sent 70-tal till slutet av 80-talet för att hitta en riktigt bra dålig film. »Tango & Cash«, kanske?

Filmerna jag syftar på är egentligen de utan några stora skådespelare (förutom kanske Ernest Borgnine i en biroll), utan budget för att kunna göra något spektakulärt, men med en regissör som har ambitioner och en manusförfattare som kan yxa fram en dialog som i alla fall inte kräver att man trycker huvudet i skämskudden. B-filmer som i en annan värld skulle varit A-filmer.

När jag sett »Avatar« bloggade jag om hur de bästa scifi-rullarna är mellanbudgetvarianten, inte den påkostade och storslagna sorten. Jag antar att det är ditåt jag lutar i det här resonemanget också, fast med actionfilm.

I helgen såg jag »The Deadly Tower«, en made-for-TV-film från 1975 där en 24-årig Kurt Russell spelar Charles Whitman, killen som efter att ha dödat mamma och fru klättrade upp i ett torn i Austin, Texas och sköt på allt som rörde sig.

»The Deadly Tower« var en bra dålig film. Efter en uppbyggnad som visade händelserna på morgonen började skjutandet och det var en enda lång standoff mellan Whitman och alla nedanför (bäst var alla Texas-män som dök upp med egna gevär och försökte skjuta honom uppe i tornet).

Det fanns en liten, liten detalj som avslöjade ett skäl till varför »The Deadly Tower« var en bra dålig film: Alla svettades. Ymnigt.

Det var en het augustimorgon när vansinnesdådet inträffade och i varenda närbild i filmen rann små svettpärlor längs pannor och kinder. Skjortor fläckades under armar och på ryggar. Det var ingen som sa något om det, inga »åh gud vad jag svettas«. Svettpärlorna bara var där.

För mig signalerade det att det här var en regissör som brydde sig om detaljer, som hade stora drömmar men som var satt på att göra en lågbudgetfilm för TV och var fast besluten på att försöka göra så bra spel som möjligt med korten han fått på hand.

Några timmar därefter försökte jag se »Skyline«, trots att jag blivit avrådd. Dåligt omdöme, visade det sig.

Här är min tes: Om »Skyline« varit gjort 1978 så hade den varit en klassiker idag. För mer omsorg hade lagts vid kameravinklar, dialog och scener för att kompensera att pengarna för att göra det »på riktigt« inte fanns.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en bra dålig film från modern tid. »The Marksman« med Wesley Snipes kanske? Men den var väl inte särskilt bra heller. Jag vet egentligen inte vad problemet är. Att bristerna blir mer uppenbara när digital teknik tillåter fin bildkvalitet som avslöjar alla brister?

Jag är inte någon som säger att något var »bättre förr« utan att ha givit det mycket eftertanke, för om det är något jag är medveten om så är det att det påståendet säger mer om ens egna nostalgi och längtan efter oskuldsfulla sensommarkvällar på sommarlovet än ens förmåga att bedöma popkultur. Men, banne mig, om jag inte vågar säga det här trots allt: Bra dåliga filmer var bättre förr.

Rätt ska vara rätt om »Nikita«

Alex och Nikita

Rätt ska vara rätt, så jag behöver krypa till korset för att historieböckerna ska bli korrekta. När vi i »Obiter Dictum« hade tv-seriepremiäravsnittet i höstas så gick jag ganska hårt åt den nya »Nikita«. Jag inledde genom att konstatera att…

…en »Nikita« med Maggie Q i huvudrollen har potential för jag tycker Maggie Q är ascool som martial arts-dojare, men sen börjar man få dåliga vibbar när hon redan i första scenen är på baddräktspoolparty hemma hos en maffiakille. För mig blir det bara… Jag orkar inte.

Det kändes unket. Exploitation-film har jag inget problem med eftersom omotiverade nakenscener (och stereotyper, och övervåld, och klyschig dialog) är en del av genrens essens, men när en ny Nikita hade premiär 2010 och piloten är fylld av oironiska underklädesscener så kändes det inte särskilt fräscht.

Ett halvår och tretton avsnitt senare är »Nikita« faktiskt en serie som jag inte bara följer men till och med ser fram emot nya avsnitt av. Missförstå mig inte: Den är full av plotholes, det är yxigt, det finns ingenting under ytan som går att dekoda. Det är inte »Fringe« eller »Rubicon«. Men det är jävligt underhållande.

Maggie Q och Lyndsy Fonseca har som Nikita och Alex växt till att bli den sortens kickass-duo som jag verkligen hejar på, som jag förvisso vet alltid kommer att klara sig men som jag ändå jublar över för varje välriktad spark de utdelar. Detta samtidigt som jag sedan länge slutat följa »Terriers«, »The Event« och andra serier som premiärade i höstas.

Nå, jag tänker inte sluta inlägget med en rekommendation om att se »Nikita« om du inte har gjort det tidigare. Men rätt ska vara rätt.

Pladder om apokalypsfilm

För techmagasinet »Sweet Sunday Web Crunch« producerar Pelle Sten intervjuserien »Nördologi«, små förtjusande avsnitt med folk som har nischad kunskap eller intressen.

Även om jag rent tekniskt kanske inte har tillräckligt med kunskap för att kunna kalla mig nörd på riktigt så bangade jag inte när Pelle kontaktade mig och frågade om jag ville prata lite postapokalyptisk film.