All bra kulturjournalistik drivs av hat

Jag ser många små projekt lanseras till höger och vänster: nya podcasts och youtubekanaler och bloggar. Vi lever i en tid när fanzinet som term har försvunnit men fanzinets drivkraft finns överallt. Det är många som publicerar fina grejer om sånt de gillar, men när gillandet är defaultläget kommer jag ofta på mig själv att sitta och undra: Vad gillar de inte?

All kulturjournalistik jag uppskattat och uppskattar har en sak gemensam: Den är i opposition. Uttalat eller outtalat. Mot något. Ibland känner jag att vi glömmer bort det och lägger all tanke på målgruppen. Men lika viktigt som det är att veta vem man riktar sig till är det att veta vad man riktar sig mot.

Det behöver inte vara plakatslagord, som på punkfanzinens tid. Eller med ett slagträ, som The Tough Alliances tid. Men någonstans vill jag känna en stark drivkraft mot något ligga och puttra under ytan.

Förra året gjorde jag en radiodokumentär om Kent, eller rättare sagt de Kent-fans som i dag är runt tjugostrecket. Som jag var när jag började lyssna på Kent. Att berätta en historia var så klart en av anledningarna, men lika mycket gjorde jag den som en diss till de 40-nånting-män som satt på twitter och häcklade dagens unga Kent-fans. Jag hade dem i bakhuvudet för varje stycke jag skrev i manuset. Att de skulle bli förbannade. Jag tror inte det hörs i dokumentären att jag hade den drivkraften, men jag tror att rätt personer blev förbannade.

Jag tänker på det här ofta när jag gör egna grejer. Att en idé bara är halv om den bara slår ett slag för något. Den måste också slå något på käften på samma gång. För att peka på nåt fint och säga att det är fint, där finns ju ingen utmaning. Jaha, ni startar en podd för att ni älskar film och kan allt om det. Fine, men vad hatar ni? Gör ni filmpodden som ett statement mot de senaste årens tv-seriehysteri? Eller är det superhjälteblockbusters ni går upp emot? För inte kan ni väl bara sitta där och älska film?

Det här kan vara svårt att förhålla sig till i en ständigt föränderlig samtid. När jag och Tobias startade Obiter Dictum för fem år sedan var »tv-serieboxen är den nya romanen«-krönikorna fortfarande vanliga på tidningarnas kultursidor. Vi var sura över att kultuuuren satt där och pratade opera och sket i de uttryck vi gillade och bestämde oss för att skapa en yta där vi kunde behandla »Lost«-teorier på riktigt.

Numera ser det ju inte alls ut så. Operafolket går på a-kassa och istället finns »Mad Men«-recaps och »Game of Thrones«-analyser precis överallt. Det är inte helt enkelt att veta vart man ska ta vägen då. Ska vi konstatera att vår syn vann och slå oss till ro lite bekvämt och puttra på? Eller ska vi omdefiniera oss och hitta nya saker att vara emot? Ska vi börja odla ett intresse för opera? Det finns inga givna svar på en sån fråga, men vilka vi är kommer i det läget inte att definieras av vad vi gillar utan vad vi inte gillar. För gillandet är utgångsläget.

Jag vet inte vart jag vill ta det här. Det landar inte i ett »det var bättre förr«-resonemang i alla fall, för den trötta hejaklacksjournalistiken har funnits så länge jag läst och lyssnat. Du kan se det som ett tips om du ska dra igång något:

Hitta något att göra för att du älskar det – och för att du samtidigt hatar något annat. Det är ett sätt att förbli relevant.

Rusningstrafik

 
Den senaste veckan har jag lagt orimligt mycket tid på att försöka få olika figurer att klara sig genom rusningstrafiken i diverse stadsmiljöer. Mobilspelet  »Does Not Commute« driver mig till vansinne.
Enkelt beskrivet ska man styra ett gäng färder från punkt A till B. Det »Does Not Commute« sköter så snyggt är tiden spolas tillbaka efter varje fordon man tagit i mål, så att man vid nästa drag tvingas konkurrera om platsen på vägbanan med sina tidigare drag. Det som vid fordon 4 såg ut att vara en lysande genväg blir vid fordon 13 ett hinder som kan göra nivån omöjlig att klara.

Spel låter en ofta göra många val men det är sällan spelaren verkligen tvingas möta konsekvenserna av de valen. I »Does Not Commute« får man stå till svars direkt efter. Eller, egentligen samtidigt. Jag är oerhört svag för den här sortens mekanik. 

Ett överflöd av cool

Citroen
I höstas var jag i ett avsnitt av Obiter Dictum jäkligt skeptisk mot tv-serien »Gotham«. Snacka om att vaska Batman-legenden. Någon kommenterade och sa jag skulle sluta gnälla för om det varit för tio år sedan hade jag varit lyrisk. Vilket är sant. Den här diskussionen kom upp igen i förra veckans avsnitt när vi var proppmätta inför »Avengers 2«, »Superman vs Batman«-trailern och ett gäng andra geekgrejer som bara känns trötta.

Jag kom att tänka på det där i dag igen när jag såg fransmannen Sylvain Viaus foton av gamla Renault-häckar som flygande bilar. Det borde vara coolt. Det är rätt coolt. Men samtidigt så trött.

I en tid för inte så länge sedan, typ 7-8 år sedan, så var den sortens coola grejer den här bloggens livsblod. Jag skrev om Trevor Paglens fotografier av hemliga anläggningar. Och om nummerstationer. Och sånt.

Då satt jag på konstiga forum och letade. Googlade. Följde olika kreativa forum för att hitta grejer. För jag var intresserad och det fanns väl nånting i jakten som var kittlande också.

Numera har det här blivit normen.

För fem år sedan kom häftiga franska kortfilmen »Pixels« där 8-bitarsfigurer invaderade New York. Nu blir den Hollywood-film med storbudget.

Var man än vänder sig är det Lego-reenactments av Eve Online-slag, cupcakes som föreställer Star Wars-figurer, osannolik cosplay eller nån som byggt världen skala 1:1 i Minecraft. Ur geek-kulturen svämmar en kreativitet upp där allt korsbefruktas och den som bygger snyggast USS Enterprise i Play-Doh vinner.

Att ägna ett år åt att limma ihop regalskeppet Wasa av tändstickor brukade vara kufens lott i livet. Numera får hen en toppartikel på BoingBoing och 15k retweets.

Kreativitet är i grunden så klart kul och ska uppmuntras. Men. Allt det här gör att jag känner inför »coola« saker på internet lite som jag gjorde inför »Gotham«-serien: Ge mig bara nåt nytt. Nåt annat. Utmana mig. Jag kan sitta med munnen öppen och få det här tryckt ner i halsen på mig hela dagen men det finns inget tuggmotstånd. Jag vet att detta delvis var mitt raison d’etre en gång i tiden, och fine, jag står här skyldig och erkänner. Men det är bra nu.

Överraska mig.

Som alla gamla ärr

traneriet

Ingen kunde säga att det inte hände något på vägen i alla fall. Det slog mig förra våren att bloggen hade varit online i tio år. Kanske inte så uppdaterad de sista åren, men ändå. Sen 2004. Jag tänkte då att jag ville prata om det på ett eller annat sätt och började gå tillbaka bland publiceringar och spaningar. Trams, mest. Inte då, men nu. Det är ett ok att bära på ett arkiv av tio år gamla texter som jag då förmodligen tyckte var smarta men som nu framstår som precis så naiva som de var. Men det är ett ok vi måste bära.

Först tänkte jag blåsa databasen här. Börja om på nytt. Se vart det skulle ta oss. Men jag hade inte hjärta. För även om ärren i arkivet är svåra så är det ju dem vi var. Inte bara jag, utan även ni som skrev i kommentarsfältet, vi som diskuterade knastrig elektronik och konspirationer. Vad unga vi var. Men ärligt talat, det är nog det jag pratar mest om fortfarande.

Snön föll in och ut genom åren och ingen kunde säga att det inte hände något på vägen i alla fall.

För två år sedan gick min pappa bort och jag ärvde hans hus på norra Öland. När jag var där under mina tonår tänkte jag att det var ett ställe där jag skulle sitta och skriva när jag blev äldre. För det är ett sagolikt ställe att skriva på. Särskilt om våren, när gässen flyger lågt över huset ner mot maren, tranorna går och pickar ute i åkern och rådjuren ligger på tomten på morgonen när man går upp för att koka kaffe. Tystnad. Isolering. Ett ställe där det är lätt att fokusera.

Men nu när jag är äldre och huset tyvärr redan har blivit mitt så har jag upptäckt att jag inte kan skriva längre. Inte som jag brukade. Under flera år har jag som webbredaktör och som sociala medier-kommunikatör noggrant hackat bort bitar av mitt språk. Oavsett om 140 tecken på twittern eller max 25 ord i ingressen har begränsningarna, det klatschiga tilltalet och anpassningen till tidens rådande ton gjort det svårare för mig att skriva långt och kärnfullt.

Jag vet, kort och kärnfullt är svårare än långt och kärnfullt. Men jag gillar långt. Har alltid gjort.

Och lägg därtill att jag jobbat en del med radio också. Radiomanus ställer krav på enkla meningar. Subjektet i fundamentet. Talspråk redan på pappret. “Å dom kommer å komma hit ida.” Det blir svårare att hitta tillbaka till ett vettigt språk då. Så jag sitter där på verandan med en blinkande cursor på tom skärm och tittar på gässen som flyger förbi och tänker att mitt bloggande och poddande och pysslande som jag alltid såg som en förberedelse och övning inför något annat egentligen alltid varit min huvudsyssla. Jag är 38 liksom. Det kommer inte gå så jävla många fler tåg.

Och när den tanken kommer så blir jag lite ledsen över att det här lilla utrymmet på webben tilläts förfalla som det gjorde. Allt behöver underhåll, putsning och målning för att inte tappa glans. Och här hade vi ju ändå nånting. Tillsammans. Om jag bara lite tidigare förstått att det var det här jag skulle fokusera på istället för att se som en bisyssla så hade bloggen inte blivit ett bortglömt hörn från 00-talets heyday. Och jag hade förmodligen inte förlorat mitt språk på kuppen.

Nåja. Ingen kan säga att det inte hände något på vägen i alla fall. Och ingen kan säga det är fel att knacka ihop lite texter nu, även om de vacklar och även om ingen läser. För inte finns det väl någon rss-läsare därute som tar emot det här?

Arkivet är nåt vi får leva med. Som alla gamla ärr.

Utvärdering av mitt nyhetsfria år

Övergivet hus

Vid den här tiden i fjol fattade jag ett beslut: Jag skulle ta ett nyhetsfritt år. Inte för att jag var förutsägbart trött på nyhetsvärdering och klickfiske, utan för att jag kände att även rapporteringen kring relevanta nyheter fick mig att känna och agera på fel sätt.

Realtidsrapportering av nyheter är lite av en drog. När något händer sitter vi och uppdaterar och vill veta mer, även fast mycket lite av substans finns det första dygnet. Och inte sällan sprids rena felaktigheter. Ett exempel var när den ena efter den andra pekades ut som ansvarig för bomben i Boston.

Vid något annat tillfälle gick jag in på en svensk tidningsetta och såg trespalters-BREAKING-puffen att det var STOR POLISJAKT i närheten där jag bodde. Efter någon timme var nyheten borta och det var först om en tittade bland lokalnotiserna i papperstidningen dagen efter som det gick att få svaret på vad som hänt: Falskt alarm. Nån tjomme hade rastat hunden i rånarhuva, typ.

Det är så lätt att jaga boll hela tiden. Som ett knattefotbollslag.

Nån skit händer. Vi blir förbannade. Debatterar. Uppdaterar. Tre dagar senare visar det sig att det är jävligt oklart vad som hände. Som med innebandypappan som rapporterades ha lämnat kvar sin son efter en turnering för att denne spelat dåligt. »Förjävligt«, skrek vi, men visste väl egentligen inte om det hänt.

Jag kände att jag inte hade tid att investera massa känslor i hittepå. Jag hade inte ork att sitta och formulera mig kring konflikter som kanske inte finns.

Jag satte därför upp några väldigt enkla regler för nyhetsfritt år:

    • Sluta kolla ettorna på nyhetssajter. Det som är viktigt kommer att hitta fram förr eller senare.
    • Försök bara läsa analys, essä, longreads eller Wikipedia (sistnämnda är utmärkt efter vissa sorters händelser, exempelvis tågkraschen i Quebec i somras)
    • Åsikter är överskattat. Undvik tyckeriet.
    • Ta det lugnt.
  • Ett år har gått sedan jag inledde detta och det är dags för en utvärdering. Det hela fick både positiva och negativa konsekvenser. Här är en liten sammanfattning.

    POSITIVT MED NYHETSFRIHET

    • När abstinensen över att inte alltid vara uppdaterad efter de första veckorna lagt sig så inföll ett lugn. Jag behövde inte kolla Twitter varje kvart. Jag gjorde inget svep över nyhetsettorna för att se om något hänt. De viktiga sakerna nådde som sagt fram förr eller senare ändå.
    • Att inte hålla sig uppdaterad om bilolyckor i Göinge har frigjort tid i pressade dagsscheman.
    • Att inte dras med och följa rapportering som missar målet (exempelvis: fokus på Edward Snowdens flykt istället för på sakerna han avslöjade) har frigjort ännu mer tid.
    • Tid innebär möjlighet att ta kontrollen över vilken media jag konsumerar.
    • I en värld där varenda jävel ska ha en åsikt om varenda jävla grej så har det varit befriande skönt att över middagsbord och bardiskar säga »jag har ingen aning« och mena det.
    • Eftersom min inställning till händelse X inte fläckats av de första tolv timmarnas trummande och tyckande har det varit möjligt att läsa reportagen och analyserna i efterhand och formulera sig kring händelsen från distanserad vinkel.
  • NEGATIVT MED NYHETSFRIHET

    • Detta var helt oförutsett: När jag väl valt att hoppa av realtidsflödet för nyheter så blev det ofrivilligt så att jag också tappade kollen på flödet kring saker jag är intresserad av och vill följa. När jag klev upp ur dataströmmen tappade jag samtidigt koll på nya tv-serier, musiksläpp, memes, videos, böcker. Det handlade inte så mycket om att jag slutade följa källorna för dessa saker, utan mer om en skillnad i min egen inställning. Släpper en realtidstänket på ena hållet så släpper en det helt.
    • Att tappa kollen generellt, och inte bara på dagsnyheter, har gjort känslan av att vara introvert kuf starkare.
    • Jag har blivit oförmögen att hänga med i »snacket kring kaffemaskinen«. Dagsnyheterna har en social funktion i att de är en minsta gemensamma nämnare. Även om jag alltid är mer intresserad av att diskutera Emily Jane Whites texter än vad en kommunpolitiker i Långshyttan skrivit på Facebook så blir umgänget med de utanför den närmaste vänkretsen lite knepigt.
    • Det är försent att bidra med något om en viktig samhällsfråga varit på tapeten och hinner upp mig tre dagar senare. Hur smart mitt inlägg än är så har Twittern redan gått vidare till den där kommunpolitikern.
  • Så, hur blir det nu?

    Bra fråga.

    Jag började känna lite lätt på nyhetsflödet igen härom dagen. Då blev jag orolig och arg över att en familj i USA fått terrorpolis som raidat huset bara för att de googlat tryckkokare och ryggsäckar. Övervakningssamhälle 3.0. Raseriet. Men dagen efter visade det sig såklart att det fanns fler oklara omständigheter.

    Det är så lätt att springa på alla bollar.

    Det som jag uppskattat mer än något annat är tiden som jag vunnit på att inte läsa om, formulera mig kring och debattera det som i realtidens hetta känns skitviktigt men som en vecka senare är en parantes. Det har gett mig utrymme att göra stuff. Visst, skitsaker som klipp-och-klistra-ljud på lunchrasten, men kommunpolitikern från Långshyttan är också skitsak så det är +/-0.

    Jag tror att jag kommer försöka hitta en slags balans. Jag vill använda det här året som en inspirationstid och landa någonstans mittemellan de båda extremerna. En sak kommer jag definitivt fortsätta med: Att våga säga »jag har ingen aning«.

    King Britt gör »Under the Dome« dubbelt så bra

    Under The Dome - King Britt

    Det är mer regel än undantag att något som är lite halvdant blir bättre om en låtsas att det handlar om någon annan. Jag tvingas exempelvis se en del »Byggare Bob« med dottern, och det blir verkligen bättre om en varje gång som Herr Picklin dyker upp låtsas att det är Martin Wicklin från »Medierna i P1«.

    »Skynda gräva nu, Skopis! Herr Wicklin måste ha trädgården färdig till sin utställning i morgon.«

    Det blir roligare, eller hur?

    På samma sätt finns ett bra fantasiinslag i tv-serien »Under the Dome«. Den baseras på en Stephen King-roman och är rätt mysig sommarmystik, om än full av brister och hål som håller den tillbaka från verkliga höjder.

    Men!

    Den lilla staden Chester’s Mill har en lokal radiostation där DJ:n Phil Busheys trygga röst och gamla dängor blir som ett kitt i kaoset som drabbar invånarna. Från första början har jag inte kunnat tolka det på annat sätt än att det egentligen är King Britt som kör stationen.

    King Britts album »Re-Members Only« är gjort som livesändningen från när den mytiska radiostationen WISH 130 i hans hemstad Philadelphia anordnar jättefesten »End of the Eighties Extravaganza«. Det är radioromantik på hög nivå.

    Jag tänker mig att King Britt kort därefter fick nog och drog sig tillbaka på landsbygden. Han slog sig ner i lilla Chester’s Mill där han kunde lira sina grooves, odla lite växter och åldras i fred. Ända till the dome slog till med full kraft och the funk hit the fan.

    Nu är hans ovärderliga kunskaper inom soul och tidig house glöden som ger de drabbade byborna styrka att härda ut. Med risk för att röja sin identitet och avslöja sitt förflutna som klubbpionjär kliver han varje morgon upp, går on-air och langar The Delfonics som botemedel mot klaustrofobin.

    Tänk så nästa gång du ser »Under the Dome«. Blir dubbelt så bra.

    Bortom Berings havs salta stänk har »Deadliest Catch« ett stort hjärta

    The Northwestern

    “I hear it from people all the time. They think that we’re nuts. They think we’re crazy for spending our lives on the water. But the truth is, that’s the only thing we know how to do.” – Sig Hansen, kapten på The Northwestern

    Ett säkert tecken på att sommaren når sitt slut: »Deadliest Catch« har just gått i hamn med sin senaste säsong.

    Det är lätt att göra sig rolig över »Deadliest Catch«. Över machoidealen. Över den salta stilen i arktiskt hav där hårda män jobbar flera dygn i sträck i en livsfarlig miljö för att fiska krabba. Över vansinnet att vara ute på en båt i ishavet utan möjlighet till hjälp, ensam att lösa tekniska problem med vad som finns till buds.

    Och det är lika viktigt att problematisera »Deadliest Catch«. Återigen, mansbilden. Män som kör av ett finger i fiskmalaren men bandagerar upp och fortsätter för krabban måste fångas. »Man up!« Män som ringer på satellittelefonen hem till frun för att kolla hur barnen mår medan de ägnar månader till sjöss. Män med flera äktenskap och familjer splittrade bakom sig för att de står vid en reling i minus 30 och arktisk storm för att hitta den där krabban.

    Men bortom det har seriejäveln någonting särskilt. Den har ett hjärta. I sina bästa stunder berättar den också något om livet.

    I nio säsonger har vi fått följa kaptenerna och besättningarna på båtarna som jagar krabblönecheckarna i Berings hav. Båtar som The Northwestern, Time Bandit, Cornelia Marie och Wizard har blivit världskända.

    Nio år är en lång tid. Vi har sett unga spolingar växa upp, ta ansvar och bli något. Vi har sett drogmissbruk komma och gå och komma tillbaka med full kraft. Vi har förlorat fiskarlegender på vägen, lysande personligheter som var värda att få sin tid i rampljuset innan de lämnade hamnen i Dutch Harbor och jordelivet.

    Det som började som en exotisk skildring av det som kallas världens farligaste jobb (vet ej om kinesiska kolgruvearbetare håller med, men vid det är laget är det ingen som tror att krabbfiske är en barnlek) har med tiden utvecklats till något annat, något mer.

    Det finns många tv-shower om logistik. »Shipping Wars«, »Ice Road Truckers«, »Ice Pilots NWT« och så vidare. Men där de oftast är ytlig realitysåpa med regisserade dispyter och konstlad dramaturgi har »Deadliest Catch« en poäng bortom vad den visar.

    När “Wild Bill” Wichrowski läxar upp gröngölingen som vill lägga av och åka hem, eller när Sig Hansen tänker livsval, eller när bröderna Hillstrand pratar om familjen… Då händer någonting. På ett annat plan än det som visas i bild. Att fotot och klippningen är mästerligt är förstås ingen nackdel.

    »Deadliest Catch« är salta män i en otidsenlig miljö. Men när deras »be the best you can be«-inställning får en att reflektera över sin egen livssituation och hjälpa en lite på vägen (ungefär som ett bra avsnitt av »Friday Night Lights«) så känner jag att jag inte behöver skämmas för att det är en av få serier som jag följer slaviskt.

    Dessutom funkar det skitbra som peppverktyg: Jag har mer än en gång motiverat mig själv under deadlinepress eller administrativt helvete med att tänka på Berings hav. För hur illa ens arbetssituation är, så är en i alla fall inte 45 timmar in i en fiskestint med sönderfrusna fingrar och nordanvind.

    Vi ses nästa år.

    Klipp-och-klistra-ljud på lunchrasten

    Field recording

    Det är ingen hemlighet att Future Sound of Londons »Lifeforms« från 1994 (spotify) var ett album som definierade min syn på ljud. Eller åtminstone väckte intresset för dem.

    FSOL satt i sin studio i Dollis Hill och vävde ihop miljöljud, instrument och märkliga ljud till collage som var både musik och något okänt. En del i varför jag var så fascinerad då var att formen på den tiden var så ouppnåelig. De hade en vägg av ADAT-bandspelare (á typ 7000 kronor styck) som var ihopkopplade med effektrack och mixerbord, en studioriggning som för en som mig, ett år in i gymnasiet, var otänkbar på alla vis. Och det var det enda sätt att göra den sortens musik på.

    I dag är det bara att rippa lite gamla dokumentärfilms- och naturljud från Spotify och Youtube, dra in i valfritt program och lägga lite effekter på. Klart.

    Därför är såklart den här formen av ambient stendöd. Daterad är bara förnamnet.

    Däremot har jag alltid fortsatt gilla tanken på ljudcollage. Använda med smak så höjer de upplevelsen utan att vara påträngande. Påläggen måste vara avvägda mot helheten. Exempelvis är en mix som »Beneath a Steel Sky Mixtape #9« dränkt i miljöinspelningar och egenpålagda effekter, men jag tror inte någon som lyssnar på det kan skilja ur det från låtarna (okej, möjligtvis när tågen dundrar förbi i stereo så kan det vara lite påträngande).

    Men det där var ett sidospår. Vad jag vill komma till är Cut & Paste Lunches.

    Future Sound of Londons kämpande i sequencers och samplers kan idag göras med vänsterhanden. Men för att träna på redigering och fingertoppskänsla har jag hittat en ganska kul utmaning i formen. Jag startade i februari och hade stora planer, men verkligheten hann i kapp och det har bara blivit tre stycken hittills.

    Jag upptäckte att eftersom jag oftast äter lunch framför datorn så blev min rast 10 minuter istället för 40. Och det räckte inte riktigt för att rensa huvudet och få chans till den där nystarten på dagen som eftermiddagen innebär. Därför satte jag upp regler för att göra Cut & Paste Lunches. Detta var planen:

    • Gör ett ljudcollage på max 90 sekunder.

    • Ljudcollaget får ta max 20 minuter att göra.

    • Arbetet ska börja från scratch – inte spara samplingar på annan tid.

    • Skit i skavanker och om det är genomarbetat, bara ut med det

    Okej, det har blivit rätt mycket formulär 1a med porlande bäckar och fågelkvitter, men vafan, det är ju det som är hela grejen i »genren«. Ända sen Alex Patterson och Jimmy Cauty började väva ljudlager i chill out-rummet på Land of Oz 1989.

    Här är de. Join in the movement! Tagga med #cutpastelunch på twittern.

    När ödemarken blivit ödemark

    Fallout: New Vegas

    Jag är ingen stor gamer, men vissa saker går jag ner mig i. »Fallout: New Vegas« till exempel. Jag har spelat det länge. Mycket länge. Okej, inte lika länge som snubben som höll igång ett »Civilization II«-spel i över tio år – med skrämmande resultat – men jag har satt mitt avtryck i the Mojave Wasteland.

    Ödemarken är nu på riktigt öde.

    Inte många själar finns där. Tomma hamnläger, öde gruvor. Folk har gått vidare efter att fått problemen lösta. Eller så ligger de i jorden. Kvar är bara jag, i mitt Brotherhood of Steel-armor och en miljon caps.

    Quarry Junction var en gång livsfarligt, nu sveper där en tyst vind. I Great Khans läger brinner eldarna fortfarande, men ingen är där. Här och var finns spår av Powder Gangers och Fiends, men inga individer. De enda som behagar spawna då och då är vilsna anhängare av Caesar.

    Ett tag reste jag runt och köpte upp de fetaste vapnen jag kunde hitta och gav till de enstaka kompisarna som jag kunde hitta. Arm the wasteland! Men de gör ju ingenting. Strövar bara runt i Freeside med sammanbitna miner, en mininuke i väskan.

    Är det nu jag lämnar dig? Återvänder till Goodsprings? Tar över baren som ekar tom. Ger min förmögenhet till Dr. Mitchell som tack. Eller, kanske vandrar jag upp till Nellis. Tar ett sista mål mat i deras kantin. Säger hej då till alla Boomers. Och går och lägger mig.

    För vad annars kan jag göra? Ett nytt Fallout-spel dröjer ju, år efter år. Men en fantastisk fan-film som denna får mig i alla fall att drömma.

    Kalla kriget i kvadrat

    För två år sedan var det två intensiva kalla kriget-veckor här på bloggen. Det handlade om centraler i underjorden, hackspettar i etern och mord över kortvåg.

    Jag har fått flera requests om att väcka upp det här gamla bloggskrället igen, specifikt för att köra nya kalla kriget-veckor. Grejen är bara – och den här disclaimern kanske jag skulle flaggat redan förra gången – att jag egentligen inte kan någonting om det. Nada. Jag läser någon faktoid och går på känsla. Inte den bästa infallsvinkeln, kanske, även om det kan bli underhållande läsning.

    Lyckligtvis finns det de som kan. På riktigt.

    Om du gillade min postning om skyddsrumsjättarna i Stockholms djup så kommer du dö en smula av den här detaljdissekeringen av atomgaraget i Klara. Häpnande läsning.

    Och ja, den bloggen heter Kalla krigets historia och är typ som mina två veckor. Fast hela tiden. Och researchat. Kudos!

    (Och jo, det här bloggskrället kommer att väckas till liv igen så småningom. Precis som gamla skyddsrum är den bara i malpåse och kan återställas till dugligt skick på 48 timmar.)