Utvärdering av mitt nyhetsfria år

Övergivet hus

Vid den här tiden i fjol fattade jag ett beslut: Jag skulle ta ett nyhetsfritt år. Inte för att jag var förutsägbart trött på nyhetsvärdering och klickfiske, utan för att jag kände att även rapporteringen kring relevanta nyheter fick mig att känna och agera på fel sätt.

Realtidsrapportering av nyheter är lite av en drog. När något händer sitter vi och uppdaterar och vill veta mer, även fast mycket lite av substans finns det första dygnet. Och inte sällan sprids rena felaktigheter. Ett exempel var när den ena efter den andra pekades ut som ansvarig för bomben i Boston.

Vid något annat tillfälle gick jag in på en svensk tidningsetta och såg trespalters-BREAKING-puffen att det var STOR POLISJAKT i närheten där jag bodde. Efter någon timme var nyheten borta och det var först om en tittade bland lokalnotiserna i papperstidningen dagen efter som det gick att få svaret på vad som hänt: Falskt alarm. Nån tjomme hade rastat hunden i rånarhuva, typ.

Det är så lätt att jaga boll hela tiden. Som ett knattefotbollslag.

Nån skit händer. Vi blir förbannade. Debatterar. Uppdaterar. Tre dagar senare visar det sig att det är jävligt oklart vad som hände. Som med innebandypappan som rapporterades ha lämnat kvar sin son efter en turnering för att denne spelat dåligt. »Förjävligt«, skrek vi, men visste väl egentligen inte om det hänt.

Jag kände att jag inte hade tid att investera massa känslor i hittepå. Jag hade inte ork att sitta och formulera mig kring konflikter som kanske inte finns.

Jag satte därför upp några väldigt enkla regler för nyhetsfritt år:

    • Sluta kolla ettorna på nyhetssajter. Det som är viktigt kommer att hitta fram förr eller senare.
    • Försök bara läsa analys, essä, longreads eller Wikipedia (sistnämnda är utmärkt efter vissa sorters händelser, exempelvis tågkraschen i Quebec i somras)
    • Åsikter är överskattat. Undvik tyckeriet.
    • Ta det lugnt.
  • Ett år har gått sedan jag inledde detta och det är dags för en utvärdering. Det hela fick både positiva och negativa konsekvenser. Här är en liten sammanfattning.

    POSITIVT MED NYHETSFRIHET

    • När abstinensen över att inte alltid vara uppdaterad efter de första veckorna lagt sig så inföll ett lugn. Jag behövde inte kolla Twitter varje kvart. Jag gjorde inget svep över nyhetsettorna för att se om något hänt. De viktiga sakerna nådde som sagt fram förr eller senare ändå.
    • Att inte hålla sig uppdaterad om bilolyckor i Göinge har frigjort tid i pressade dagsscheman.
    • Att inte dras med och följa rapportering som missar målet (exempelvis: fokus på Edward Snowdens flykt istället för på sakerna han avslöjade) har frigjort ännu mer tid.
    • Tid innebär möjlighet att ta kontrollen över vilken media jag konsumerar.
    • I en värld där varenda jävel ska ha en åsikt om varenda jävla grej så har det varit befriande skönt att över middagsbord och bardiskar säga »jag har ingen aning« och mena det.
    • Eftersom min inställning till händelse X inte fläckats av de första tolv timmarnas trummande och tyckande har det varit möjligt att läsa reportagen och analyserna i efterhand och formulera sig kring händelsen från distanserad vinkel.
  • NEGATIVT MED NYHETSFRIHET

    • Detta var helt oförutsett: När jag väl valt att hoppa av realtidsflödet för nyheter så blev det ofrivilligt så att jag också tappade kollen på flödet kring saker jag är intresserad av och vill följa. När jag klev upp ur dataströmmen tappade jag samtidigt koll på nya tv-serier, musiksläpp, memes, videos, böcker. Det handlade inte så mycket om att jag slutade följa källorna för dessa saker, utan mer om en skillnad i min egen inställning. Släpper en realtidstänket på ena hållet så släpper en det helt.
    • Att tappa kollen generellt, och inte bara på dagsnyheter, har gjort känslan av att vara introvert kuf starkare.
    • Jag har blivit oförmögen att hänga med i »snacket kring kaffemaskinen«. Dagsnyheterna har en social funktion i att de är en minsta gemensamma nämnare. Även om jag alltid är mer intresserad av att diskutera Emily Jane Whites texter än vad en kommunpolitiker i Långshyttan skrivit på Facebook så blir umgänget med de utanför den närmaste vänkretsen lite knepigt.
    • Det är försent att bidra med något om en viktig samhällsfråga varit på tapeten och hinner upp mig tre dagar senare. Hur smart mitt inlägg än är så har Twittern redan gått vidare till den där kommunpolitikern.
  • Så, hur blir det nu?

    Bra fråga.

    Jag började känna lite lätt på nyhetsflödet igen härom dagen. Då blev jag orolig och arg över att en familj i USA fått terrorpolis som raidat huset bara för att de googlat tryckkokare och ryggsäckar. Övervakningssamhälle 3.0. Raseriet. Men dagen efter visade det sig såklart att det fanns fler oklara omständigheter.

    Det är så lätt att springa på alla bollar.

    Det som jag uppskattat mer än något annat är tiden som jag vunnit på att inte läsa om, formulera mig kring och debattera det som i realtidens hetta känns skitviktigt men som en vecka senare är en parantes. Det har gett mig utrymme att göra stuff. Visst, skitsaker som klipp-och-klistra-ljud på lunchrasten, men kommunpolitikern från Långshyttan är också skitsak så det är +/-0.

    Jag tror att jag kommer försöka hitta en slags balans. Jag vill använda det här året som en inspirationstid och landa någonstans mittemellan de båda extremerna. En sak kommer jag definitivt fortsätta med: Att våga säga »jag har ingen aning«.

    King Britt gör »Under the Dome« dubbelt så bra

    Under The Dome - King Britt

    Det är mer regel än undantag att något som är lite halvdant blir bättre om en låtsas att det handlar om någon annan. Jag tvingas exempelvis se en del »Byggare Bob« med dottern, och det blir verkligen bättre om en varje gång som Herr Picklin dyker upp låtsas att det är Martin Wicklin från »Medierna i P1«.

    »Skynda gräva nu, Skopis! Herr Wicklin måste ha trädgården färdig till sin utställning i morgon.«

    Det blir roligare, eller hur?

    På samma sätt finns ett bra fantasiinslag i tv-serien »Under the Dome«. Den baseras på en Stephen King-roman och är rätt mysig sommarmystik, om än full av brister och hål som håller den tillbaka från verkliga höjder.

    Men!

    Den lilla staden Chester’s Mill har en lokal radiostation där DJ:n Phil Busheys trygga röst och gamla dängor blir som ett kitt i kaoset som drabbar invånarna. Från första början har jag inte kunnat tolka det på annat sätt än att det egentligen är King Britt som kör stationen.

    King Britts album »Re-Members Only« är gjort som livesändningen från när den mytiska radiostationen WISH 130 i hans hemstad Philadelphia anordnar jättefesten »End of the Eighties Extravaganza«. Det är radioromantik på hög nivå.

    Jag tänker mig att King Britt kort därefter fick nog och drog sig tillbaka på landsbygden. Han slog sig ner i lilla Chester’s Mill där han kunde lira sina grooves, odla lite växter och åldras i fred. Ända till the dome slog till med full kraft och the funk hit the fan.

    Nu är hans ovärderliga kunskaper inom soul och tidig house glöden som ger de drabbade byborna styrka att härda ut. Med risk för att röja sin identitet och avslöja sitt förflutna som klubbpionjär kliver han varje morgon upp, går on-air och langar The Delfonics som botemedel mot klaustrofobin.

    Tänk så nästa gång du ser »Under the Dome«. Blir dubbelt så bra.

    Bortom Berings havs salta stänk har »Deadliest Catch« ett stort hjärta

    The Northwestern

    “I hear it from people all the time. They think that we’re nuts. They think we’re crazy for spending our lives on the water. But the truth is, that’s the only thing we know how to do.” – Sig Hansen, kapten på The Northwestern

    Ett säkert tecken på att sommaren når sitt slut: »Deadliest Catch« har just gått i hamn med sin senaste säsong.

    Det är lätt att göra sig rolig över »Deadliest Catch«. Över machoidealen. Över den salta stilen i arktiskt hav där hårda män jobbar flera dygn i sträck i en livsfarlig miljö för att fiska krabba. Över vansinnet att vara ute på en båt i ishavet utan möjlighet till hjälp, ensam att lösa tekniska problem med vad som finns till buds.

    Och det är lika viktigt att problematisera »Deadliest Catch«. Återigen, mansbilden. Män som kör av ett finger i fiskmalaren men bandagerar upp och fortsätter för krabban måste fångas. »Man up!« Män som ringer på satellittelefonen hem till frun för att kolla hur barnen mår medan de ägnar månader till sjöss. Män med flera äktenskap och familjer splittrade bakom sig för att de står vid en reling i minus 30 och arktisk storm för att hitta den där krabban.

    Men bortom det har seriejäveln någonting särskilt. Den har ett hjärta. I sina bästa stunder berättar den också något om livet.

    I nio säsonger har vi fått följa kaptenerna och besättningarna på båtarna som jagar krabblönecheckarna i Berings hav. Båtar som The Northwestern, Time Bandit, Cornelia Marie och Wizard har blivit världskända.

    Nio år är en lång tid. Vi har sett unga spolingar växa upp, ta ansvar och bli något. Vi har sett drogmissbruk komma och gå och komma tillbaka med full kraft. Vi har förlorat fiskarlegender på vägen, lysande personligheter som var värda att få sin tid i rampljuset innan de lämnade hamnen i Dutch Harbor och jordelivet.

    Det som började som en exotisk skildring av det som kallas världens farligaste jobb (vet ej om kinesiska kolgruvearbetare håller med, men vid det är laget är det ingen som tror att krabbfiske är en barnlek) har med tiden utvecklats till något annat, något mer.

    Det finns många tv-shower om logistik. »Shipping Wars«, »Ice Road Truckers«, »Ice Pilots NWT« och så vidare. Men där de oftast är ytlig realitysåpa med regisserade dispyter och konstlad dramaturgi har »Deadliest Catch« en poäng bortom vad den visar.

    När “Wild Bill” Wichrowski läxar upp gröngölingen som vill lägga av och åka hem, eller när Sig Hansen tänker livsval, eller när bröderna Hillstrand pratar om familjen… Då händer någonting. På ett annat plan än det som visas i bild. Att fotot och klippningen är mästerligt är förstås ingen nackdel.

    »Deadliest Catch« är salta män i en otidsenlig miljö. Men när deras »be the best you can be«-inställning får en att reflektera över sin egen livssituation och hjälpa en lite på vägen (ungefär som ett bra avsnitt av »Friday Night Lights«) så känner jag att jag inte behöver skämmas för att det är en av få serier som jag följer slaviskt.

    Dessutom funkar det skitbra som peppverktyg: Jag har mer än en gång motiverat mig själv under deadlinepress eller administrativt helvete med att tänka på Berings hav. För hur illa ens arbetssituation är, så är en i alla fall inte 45 timmar in i en fiskestint med sönderfrusna fingrar och nordanvind.

    Vi ses nästa år.

    Klipp-och-klistra-ljud på lunchrasten

    Field recording

    Det är ingen hemlighet att Future Sound of Londons »Lifeforms« från 1994 (spotify) var ett album som definierade min syn på ljud. Eller åtminstone väckte intresset för dem.

    FSOL satt i sin studio i Dollis Hill och vävde ihop miljöljud, instrument och märkliga ljud till collage som var både musik och något okänt. En del i varför jag var så fascinerad då var att formen på den tiden var så ouppnåelig. De hade en vägg av ADAT-bandspelare (á typ 7000 kronor styck) som var ihopkopplade med effektrack och mixerbord, en studioriggning som för en som mig, ett år in i gymnasiet, var otänkbar på alla vis. Och det var det enda sätt att göra den sortens musik på.

    I dag är det bara att rippa lite gamla dokumentärfilms- och naturljud från Spotify och Youtube, dra in i valfritt program och lägga lite effekter på. Klart.

    Därför är såklart den här formen av ambient stendöd. Daterad är bara förnamnet.

    Däremot har jag alltid fortsatt gilla tanken på ljudcollage. Använda med smak så höjer de upplevelsen utan att vara påträngande. Påläggen måste vara avvägda mot helheten. Exempelvis är en mix som »Beneath a Steel Sky Mixtape #9« dränkt i miljöinspelningar och egenpålagda effekter, men jag tror inte någon som lyssnar på det kan skilja ur det från låtarna (okej, möjligtvis när tågen dundrar förbi i stereo så kan det vara lite påträngande).

    Men det där var ett sidospår. Vad jag vill komma till är Cut & Paste Lunches.

    Future Sound of Londons kämpande i sequencers och samplers kan idag göras med vänsterhanden. Men för att träna på redigering och fingertoppskänsla har jag hittat en ganska kul utmaning i formen. Jag startade i februari och hade stora planer, men verkligheten hann i kapp och det har bara blivit tre stycken hittills.

    Jag upptäckte att eftersom jag oftast äter lunch framför datorn så blev min rast 10 minuter istället för 40. Och det räckte inte riktigt för att rensa huvudet och få chans till den där nystarten på dagen som eftermiddagen innebär. Därför satte jag upp regler för att göra Cut & Paste Lunches. Detta var planen:

    • Gör ett ljudcollage på max 90 sekunder.

    • Ljudcollaget får ta max 20 minuter att göra.

    • Arbetet ska börja från scratch – inte spara samplingar på annan tid.

    • Skit i skavanker och om det är genomarbetat, bara ut med det

    Okej, det har blivit rätt mycket formulär 1a med porlande bäckar och fågelkvitter, men vafan, det är ju det som är hela grejen i »genren«. Ända sen Alex Patterson och Jimmy Cauty började väva ljudlager i chill out-rummet på Land of Oz 1989.

    Här är de. Join in the movement! Tagga med #cutpastelunch på twittern.

    När ödemarken blivit ödemark

    Fallout: New Vegas

    Jag är ingen stor gamer, men vissa saker går jag ner mig i. »Fallout: New Vegas« till exempel. Jag har spelat det länge. Mycket länge. Okej, inte lika länge som snubben som höll igång ett »Civilization II«-spel i över tio år – med skrämmande resultat – men jag har satt mitt avtryck i the Mojave Wasteland.

    Ödemarken är nu på riktigt öde.

    Inte många själar finns där. Tomma hamnläger, öde gruvor. Folk har gått vidare efter att fått problemen lösta. Eller så ligger de i jorden. Kvar är bara jag, i mitt Brotherhood of Steel-armor och en miljon caps.

    Quarry Junction var en gång livsfarligt, nu sveper där en tyst vind. I Great Khans läger brinner eldarna fortfarande, men ingen är där. Här och var finns spår av Powder Gangers och Fiends, men inga individer. De enda som behagar spawna då och då är vilsna anhängare av Caesar.

    Ett tag reste jag runt och köpte upp de fetaste vapnen jag kunde hitta och gav till de enstaka kompisarna som jag kunde hitta. Arm the wasteland! Men de gör ju ingenting. Strövar bara runt i Freeside med sammanbitna miner, en mininuke i väskan.

    Är det nu jag lämnar dig? Återvänder till Goodsprings? Tar över baren som ekar tom. Ger min förmögenhet till Dr. Mitchell som tack. Eller, kanske vandrar jag upp till Nellis. Tar ett sista mål mat i deras kantin. Säger hej då till alla Boomers. Och går och lägger mig.

    För vad annars kan jag göra? Ett nytt Fallout-spel dröjer ju, år efter år. Men en fantastisk fan-film som denna får mig i alla fall att drömma.

    Kalla kriget i kvadrat

    För två år sedan var det två intensiva kalla kriget-veckor här på bloggen. Det handlade om centraler i underjorden, hackspettar i etern och mord över kortvåg.

    Jag har fått flera requests om att väcka upp det här gamla bloggskrället igen, specifikt för att köra nya kalla kriget-veckor. Grejen är bara – och den här disclaimern kanske jag skulle flaggat redan förra gången – att jag egentligen inte kan någonting om det. Nada. Jag läser någon faktoid och går på känsla. Inte den bästa infallsvinkeln, kanske, även om det kan bli underhållande läsning.

    Lyckligtvis finns det de som kan. På riktigt.

    Om du gillade min postning om skyddsrumsjättarna i Stockholms djup så kommer du dö en smula av den här detaljdissekeringen av atomgaraget i Klara. Häpnande läsning.

    Och ja, den bloggen heter Kalla krigets historia och är typ som mina två veckor. Fast hela tiden. Och researchat. Kudos!

    (Och jo, det här bloggskrället kommer att väckas till liv igen så småningom. Precis som gamla skyddsrum är den bara i malpåse och kan återställas till dugligt skick på 48 timmar.)

    All in på Alien

    Ellen RipleyMin entusiasm inför premiären av Ridley Scotts »Prometheus« har varit barnsligt stor. Alien-universumet är en plats som jag alltid haft en speciell plats i hjärtat för, inte bara på grund av filmerna men också på grund av långa nätter framför »Alien Breed« på Amigan i högstadiet.

    Men filmerna är det jag har återkommit till många gånger, och när jag såg om dem inför »Prometheus« så gav det en utmärkt anledning att göra en djupdykning en gång för alla.

    Som uppladdning för »Prometheus« spelade vi förra veckan in ett långt avsnitt av vår podcast Obiter Dictum, där vi går all in på »Alien«. Lyssna på det som uppvärmning. Och när du har sett »Prometheus«, ta dig gärna an vårt spoilerfyllda eftersnack med de första reaktionerna, och ett par ebbgrunda analyser.

    För ett par år sedan hade »Prometheus« varit en utmärkt anledning för en lång drapa postningar här på BASS. Tyvärr har det blivit lite som någon varnade mig för innan jag började på P3: När man en gång börjat prata om sina favoritämnen är det aldrig lätt att gå tillbaka och skriva om dem.

    Att skrapa på ytan

    Härom veckan släpptes andra avsnittet av urban exploration-dokumentären »Crack The Surface«. I den formulerar aliaset Moses väldigt bra varifrån fascinationen för saker som jätteskyddsrummen i djupet kommer:

    “People have an urge to explore their environment. If you grow up in the country, you want to climb the mountains and go in the woods. When we’re in nature, nobody think it’s strange. We all grow up with stories about people going into the wilderness, exploring the natural environment. But yet, somehow that’s taken as not natural in our urban environment. If you grow up in a city, you want to walk the streets, see the tunnels, explore the environment there too.”

    Det är en klart sevärd doku. Avsnitt ett finns här. Avsnitt två:

    Crack The Surface – Episode II from SilentUK on Vimeo.

    Mikrofiktionens korta nedslag i okända världar

    Jeff Noon's microspores

    (Illustration: Jo Ley)

    “Electric Angels are recharging their halos at the petrol station, plugging themselves in. Their images burn up pixels on the security monitors.”

    När jag gick på gymnasiet gick jag till biblioteket och lånade »Framför lagen«, en samling med superkorta prosastycken av Franz Kafka. Sen sparkade jag in mitt skåp och förstörde ett par av mina egna grejer däri för att kunna anmäla boken stulen och ta hem den. »Framför lagen« var utgången, fanns inte att köpa och jag var tvungen att ha den.

    För det är ju nånting med superkorta historier. Precis som bra minimaltechno är oerhört mycket svårare att producera än fläskig arenahouse är det sjukt svårt att säga mycket på få tecken. Det har den här bloggen burit vittne om i många, långrandiga inlägg.

    Ernest Hemingway skrev sin kända berättelse på sex ord. »For sale: baby shoes, never worn.« För ett par år sedan gav Wired olika författare uppdrag att göra detsamma, stundtals med helt lysande resultat. Och nu finns förstås en källa där man inte behöver sparka in skåp för att få en ständig ström av microberättande.

    Författaren Jeff Noon postar varje natt det han kallar microspores på sin Twitter. Skruvade, mörka små berättelser på 140 tecken.

    “Images of birds and knives and blood and ghosts and mouths and serpents flicker across 10,000 security monitors: the city is dreaming.”

    “Eddy danced with June at the interface, two vapourcast images light as air. In Dallas, and in Brixton, their human bodies struggled to move.”

    Det är nånting som händer här. De är just frön. Som små nedslag i olika universum där potentialen för SF-följetonger över fem tegelstenar är enorm, men som inte behövs.

    Kafka - Framför lagenmicrospores.tumblr.com har Noon samlat 50 av de som han själv tyckt varit bäst, och låter där läsare bidra med illustrationer och annat kringmaterial. Där finns många godbitar, men behållningen för mig är att vakna på morgonen och läsa de här små exkursionerna i okända världar i min twitterfeed.

    Noons små texter är som en hastig skiss, en aning om vad som är. Dröjer man sig kvar, suger på orden och ger sig in i den lilla mikrovärlden så är det hissnande.

    Det här nyväckta intresset för kortprosa fick mig att leta fram mitt trogna exemplar av »Framför lagen« också. Den är fortfarande en kittlande samling texter. Det är definitivt någonting som händer när skribenten istället för att måla ut texten lämnar det mesta obesvarat som betraktaren får fylla i själv.

    Kanske något att tänka på för den som snittar 400 ord/bloggpost.

    Spridda tankar om när rummet har huvudrollen #2

    Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

    • 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

    “Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

    • Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

    DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

    • Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

    »Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

    • Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?