Improvisation med Vangelis

Liten studioimprovsession från Vangelis bästa år. Empiriskt bevis för det syntaficionados alltid vetat: Det finns inget känt försvar mot Yamaha CS-80.

Flera av de stora soundtracken (»Blade Runner«, »Chariots of Fire«, »Mutiny On The Bounty«) som Vangelis skrev under sin guldperiod är till viss del livespelade. Han hade riggat sin studio för att kunna styra flera syntar samtidigt med pedaler och controlers när händerna inte räckte till. Vad han gjorde i och med det var att han nyttjade den verkliga kraften i gamla synthesizers med många knappar och spakar: Möjligheten att tweaka ljud, effekter, filter och modulatorer efter känsla.

15 år med Stardusts »Music Sounds Better With You« – hör dokumentären

Stardust

1998 skulle den färske houseproducenten Alan Braxe spela live på en klubb i Paris. Han behövde fler låtar att spela, så han ringde sin kompis Benjamin Diamond som kom över till studion med ett gäng gamla vinyler. På en av dem låg Chaka Khans »Fate« som de samplade introt ifrån och började bygga en låt.

Thomas Bangalter som precis breakat med Daft Punk kom förbi studion en dag för att höra vad de höll på med. Han gillade samplingen och började hjälpa till med produktionen. Det första han gjorde var att skära bort Diamonds fyra hela verser och refränger för att bara behålla några textrader.

»In fact, that’s what you do in electronic music: Finding the hook. Thomas was really aware of that. Me, for example, I was really more into songwriting, writing a verse and then a chorus. He said ‘no, it’ll be more interesting to work with the vocals like an instrument or a sample’.« – Benjamin Diamond

Ett halvår senare låg Diamond på en strand i Italien, på semester med sin flickvän. Ett grabbgäng i närheten hade en bandare och från den började plötsligt »Music Sounds Better With You«. Det var då Diamond förstod att låten som tog sin början i den där lilla Chaka-samplingen växt till en världshit.

I våras insåg jag att det är 15 år sedan »Music Sounds Better With You« dundrade in och knockade såväl klubbskallar som popkids. Jag googlade lite och upptäckte att alla tre upphovsmännen också är aktuella med nytt material 2013. Och låten lever ju fortfarande på dansgolv, vilket är rätt unikt i en genre där allt bara är aktuellt ett par månader.

Banan var plogad. Allt stämde.

Jag var tvungen att göra något för radio om »Music Sounds Better With You«. Jag pratade med Musikguiden i P3:s producent Märta Myrstener och hintade om att det kanske kommer ett litet reportage om den låten. Men ganska snart stod det klart att jag behövde en hel timme på mig för att ringa in den, gå till botten med hur den blev till och vilken tid den formades av.

Här kan du ladda ner resultatet och få dagens dos av filterhousehistoria:

»Den perfekta loopen« – dokumentär om Stardusts »Music Sounds Better With You«

(En rolig grej med att göra den var att återupptäcka gamla BASS-favoriter som Diamonds »Let’s Get High (Alan Braxe remix)« och Defenders »Bliss«.)

Och, jag tar gärna input: Vad tycker du nästa radioprojekt om popmusik ska handla om?

Stjärnfarartechno och undergångsambient

mon0 - MonologJag har pratat om tyska mon0 vid ett par gånger tidigare här på bloggen. Men det är väl inte mer än rätt att göra det igen.

Det finns två sidor av mon0. Dels är han postapokalyptisk ambient och dels är han dubtechno för stjärnfarare. Och just nu är han aktuell med album från båda världarna, som vanligt släppta som gratis nedladdning på netlabels.

I januari kom »Colliding Textures«, ett nattsvart, dystopiskt album. Vi var mycket glada när vi fick använda det som soundtrack till temaavsnittet om singulariteten som vi gjorde i vår podcast. Det är nämligen det perfekta ljudet för när solen går ner över människan och maskinerna tar över.

I dag släpptes mon0s nya album, »Monolog«. Djup techno in i den kalla oändligheten. Bastrumma som knappt märks bakom kompakta lager av elektroniskt mörker.

En timme i Sinjin Hawkes skeva ljudvärld

Det var på Musikguiden i P3:s kontor i höstas. Jenny Seth ryckte hörlurarna i datorn och höjde volymen i högtalarna. Det handlade om Sinjin Hawkes helt vansinniga, pompösa instrumentalremix av DJ Khaleds »I’m On One«.

Det blev en av våra favoritlåtar på redaktionen. Jag vet inte hur många gånger vi spelade den i programmet, för den blev nästan lite av ett anthem. Och varje gång vi spelade den så rattade vi upp volymen i studion och stod och studsade bland syntmattor och bygg.

Sinjin Hawke är en i raden av unga, bleka sparrisar från Kanada som tar slöa hiphopbeats, skeva samplingar och futuristiska syntljud och fogar ihop det till något som är helt underbart.

Missa inte hans mixtape som nyligen släpptes för nedladdning på URB. En sällsynt fin timme i en värld av moderna ljud och långsamt gung.

3:25,290 – en subjektiv berättelse om svensk indie 1999-2009

Det hände ju en del de där åren. De stora namnen dokumenterades. Däremot försvann historien över de som befann sig under den kommersiella radarn samtidigt som bloggarna och webbfanzinen lades ner. Jag kände att den berättelsen behövde bevaras. I dag rullas de första texterna ut:

3:25,290 – en subjektiv berättelse om svensk indie 1999-2009

Radiosimulering från en sommar cirka 1978

Om du följt den här bloggen ett tag så vet du att jag inte är så imponerad av tillbakablickande nostalgi. Men det finns ett undantag: Musikradion från 70- och 80-talet. Den ensamma DJ:n. Skivor i natten. Soundtrack till oändligt långa freeways.

Nå, även den nostalgiska bubblan spricker efter en sekund när man kommer ihåg den långa väntan under dåliga låtar. Och kommer ihåg att låtarna fått sin airtime köpt av skivbolag. Då påminns man om att nuet ändå är bäst, med välkuraterade playlists istället.

Men!

Jag har bloggat om min romantiserade bild av gammal radio tidigare. Om »The Nightfly« som spelar jazz i natten och hoppas hans älskade hör. Om »WISH 130« och »Crazy Itch Radio«, lika romantiska radiobilder av King Britt och Basement Jaxx. Nu har jag anledning att göra det igen.

När vi i Obiter Dictum tidigare i vår gjorde ett experiment där vi åkte bil och lyssnade på nattradio så kom det nämligen en länk av signaturen HMAMH. Hen tipsade om mixserien »Ready 4 Airplay« av Flashlites Productions.

»Ready 4 Airplay« blandar den slickaste, snyggaste västkustrocken och AOR-dängorna som om klockan stod still på typ 1978. Mellan låtarna mixar de in tidsenliga radiojinglar, väderrapporter, DJ:s och allt annat som hör till.

Jag har lyssnat på den under sommarsolen. I bilen, som sig bör. Bland rhodes-pianon, mångstämmiga falsettkörer och de mest välfriserade studiomusikerna förvandlas riksväg 136 till Santa Monica Freeway. En simpel mp3-mix förvandlas till drömmen om USA som fanns när jag växte upp.

Tar man ett steg tillbaka och analyserar är »Ready 4 Airplay«-mixarna såklart en ganska knäpp simulering. Handplockat urval sätts ihop som om det vore ett FM-skval men är egentligen som en av radiostationerna i »Grand Theft Auto IV« snarare än en representation av hur musikradio brukade se ut.

Men jag skiter i analysen. För det här är ljuvligt.

Ready 4 Airplay Vol.III by FlashlitesProductions

Möte med Mauro

Psst. I nya numret av magasinet Novell träffar jag Mauro Scocco och pratar lite om varför hans låtar alltid börjar med en titel, om den melankoliska modellen som är livet och om varifrån den mediala bilden av honom som å ena sidan Stockholms-cool och å andra sidan sur och tvär egentligen kommer. Novell finns att köpa lite överallt och kan också beställas här.

Ison & Fille & Newkid

I min lilla värld har Newkids album »Alexander JR Ferrer« varit det som spelats allra mest under våren. Hans mantra »fuck it å ba pusha« från inledande »Stadium status« har blivit lite samma inspiration som »clear eyes, full hearts, can’t lose« från Friday Night Lights.

Därför blir jag barnsligt förtjust när Newkid dyker upp i Ison & Filles nya dubbelvideo för »Galen« (sjukt bra låt, för övrigt) och »Lever så här«. Drömtrio!

Maximalism

Okej, den här sortens sommarplågor-to-be ska väl egentligen bara tigas ihjäl. Vi kommer ju att tröttna så enormt på den framåt industrisemestern ändå. Men jag kan inte hålla mig. LMFAO:s hit är så knäpp att jag måste försöka bena ut ett par lager här.

För det första, namnet: »Party Rock Anthem«. Tre av de klyschigaste poporden i en titel.

Hur det låter? Som mycket av allt. Feta jävla euro-stabs. Högsta växeln på Black Eyed Peas-manér. Josh Wink-knorriga ljud i de hårdare partierna. En rappare som låter som Snap! 1992 i versen. Soulsångerska i sticket, get up, get down, get your hands up to the sound.

När man börjar titta närmare på bandet LMFAO och vilka som döljer sig bakom dyker det upp en bisarr historia. Rapparen Skylar Gordy är brorson till Berry Gordy som grundade Motown. Och förra året blev Skylar avslängd från ett flygplan efter att ha hamnat i bråk med republikanska presidentkandidaten Mitt Romney. Sky hävdade att det var självförsvar, att Romney var den som attackerat honom först genom att ha försökt sänka honom med

ett vulcan grip (!).

Och hur toppar man detta i en video till låten? Självklart genom att göra en re-make av »28 Days Later«.

Det här med stringens och konceptualitet är inget för den här lagertårtan!

En fulsamplad Loleatta Holloway visade vägen mot framtiden

1989 var jag 12 år och hängde på ungdomsdiskot på Cedergrensvägen i Midsommarkransen. Jag stod mest och hängde i DJ-båset där två coola snubbar som gick i 9:an spelade De La Soul, Rob’n’Raz och italodisco. Det var min första riktigt stora förälskelse med popmusik, den där nya klubbmusiken som klättrade på listorna.

Jag har tjatat om det här förut, i och med Hercules & Love Affairs video med nittiotalshouse, på vägen mot »Frauds« och när jag mindes söndagskvällarna i lokalradiostationen.

Jag ska inte dra hela nostalgilasset här igen, men jag vill föra en sak till protokollet.

När nyheten kom om att Loleatta Holloway avlidit kändes det på många sätt mycket jobbigare än när andra soullegender under de senaste åren gått vidare till det stora gigget i himlen. Inte på grund av att jag har ett djupt och långtgående förhållande till soul och disco (det har jag inte) utan för att Black Box »Ride On Time« på många sätt var låten som stakade ut vad jag skulle ägna de kommande 22 (and counting) åren åt.

Den var ny, spännande, hade ingen sång på traditionellt sätt utan en samplad och konstig röst som det var lite oklart om hon var med i bandet eller inte. Det var hon inte. Det var, som alla vet, en fulsamplad Loleatta Holloway.

Hennes röst har sedan ekat ner genom decennierna och varit en personlig kontaktyta i den annars så anonyma dansmusiken, och med jämna mellanrum har producenter lyft upp hennes gamla dängor i nya edits och remixar.

Så sent som i vintras dök hon upp i Chase & Status magnifika ravehyllning »Blind Faith«, ett kvitto om något på att Holloways pipa varit synonym och samtida med klubbmusiken genom tre decennier – något hon egentligen är helt ensam om.

Nå, jag skulle inte bli långrandig. På »Throw Me Away« har Kristofer Andersson skrivit en längre text om hennes musik i stort. Men låt oss föra till BASS-protokollet att Loleatta Holloway var en legend.