BASS-mix #10: Nordostpassagen

containership

Det händer att det kommer BASS-mixtapes med den där sorgliga elektroniska musiken. Det är dags nu.

I september tog det kinesiska containerfartyget »Yong Sheng« som första kommersiella lastfartyg den norra vägen från Kina till Rotterdam. Nordostpassagen. Den arktiska isen har dragit sig tillbaka så långt att det är möjligt att åka norr om Ryssland istället för över Indiska Oceanen och Suezkanalen. De sparar två veckors restid på den vägen.

BASS-mix #10 är soundtracket till den resan. Mörka vatten kräver mörk ambient. Arktisk techno. Avlägsna rop på kortvåg. Höga sjöar slår mot skrovet.

Ladda ner: BASS-mix #10: Nordostpassagen (mp3)

(låtlista finns på mixsidan)

Klipp-och-klistra-ljud på lunchrasten

Field recording

Det är ingen hemlighet att Future Sound of Londons »Lifeforms« från 1994 (spotify) var ett album som definierade min syn på ljud. Eller åtminstone väckte intresset för dem.

FSOL satt i sin studio i Dollis Hill och vävde ihop miljöljud, instrument och märkliga ljud till collage som var både musik och något okänt. En del i varför jag var så fascinerad då var att formen på den tiden var så ouppnåelig. De hade en vägg av ADAT-bandspelare (á typ 7000 kronor styck) som var ihopkopplade med effektrack och mixerbord, en studioriggning som för en som mig, ett år in i gymnasiet, var otänkbar på alla vis. Och det var det enda sätt att göra den sortens musik på.

I dag är det bara att rippa lite gamla dokumentärfilms- och naturljud från Spotify och Youtube, dra in i valfritt program och lägga lite effekter på. Klart.

Därför är såklart den här formen av ambient stendöd. Daterad är bara förnamnet.

Däremot har jag alltid fortsatt gilla tanken på ljudcollage. Använda med smak så höjer de upplevelsen utan att vara påträngande. Påläggen måste vara avvägda mot helheten. Exempelvis är en mix som »Beneath a Steel Sky Mixtape #9« dränkt i miljöinspelningar och egenpålagda effekter, men jag tror inte någon som lyssnar på det kan skilja ur det från låtarna (okej, möjligtvis när tågen dundrar förbi i stereo så kan det vara lite påträngande).

Men det där var ett sidospår. Vad jag vill komma till är Cut & Paste Lunches.

Future Sound of Londons kämpande i sequencers och samplers kan idag göras med vänsterhanden. Men för att träna på redigering och fingertoppskänsla har jag hittat en ganska kul utmaning i formen. Jag startade i februari och hade stora planer, men verkligheten hann i kapp och det har bara blivit tre stycken hittills.

Jag upptäckte att eftersom jag oftast äter lunch framför datorn så blev min rast 10 minuter istället för 40. Och det räckte inte riktigt för att rensa huvudet och få chans till den där nystarten på dagen som eftermiddagen innebär. Därför satte jag upp regler för att göra Cut & Paste Lunches. Detta var planen:

• Gör ett ljudcollage på max 90 sekunder.

• Ljudcollaget får ta max 20 minuter att göra.

• Arbetet ska börja från scratch – inte spara samplingar på annan tid.

• Skit i skavanker och om det är genomarbetat, bara ut med det

Okej, det har blivit rätt mycket formulär 1a med porlande bäckar och fågelkvitter, men vafan, det är ju det som är hela grejen i »genren«. Ända sen Alex Patterson och Jimmy Cauty började väva ljudlager i chill out-rummet på Land of Oz 1989.

Här är de. Join in the movement! Tagga med #cutpastelunch på twittern.

Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9

Tågspår

Minns du att det då och då dimper ner BASS-mixtapes med den där sorgliga, skruvade elektroniska musiken? Ibland har de till och med oavsiktligt tecknat en historia över musiken har låtit under åren BASS har funnits.

Jag vet inte om den här säger något om tiden vi lever i. Kanske. Kanske inte.

Det är i alla fall field recordings, tåg, sommaratmosfärer, vän ambient, skruvad techno och lite engelskt radiodrama i ohelig allians. Headphone music. För ljusa nätter med syrsor som naturligt bakgrundskomp.

Ladda ner: Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9 (mp3)

Stjärnfarartechno och undergångsambient

mon0 - MonologJag har pratat om tyska mon0 vid ett par gånger tidigare här på bloggen. Men det är väl inte mer än rätt att göra det igen.

Det finns två sidor av mon0. Dels är han postapokalyptisk ambient och dels är han dubtechno för stjärnfarare. Och just nu är han aktuell med album från båda världarna, som vanligt släppta som gratis nedladdning på netlabels.

I januari kom »Colliding Textures«, ett nattsvart, dystopiskt album. Vi var mycket glada när vi fick använda det som soundtrack till temaavsnittet om singulariteten som vi gjorde i vår podcast. Det är nämligen det perfekta ljudet för när solen går ner över människan och maskinerna tar över.

I dag släpptes mon0s nya album, »Monolog«. Djup techno in i den kalla oändligheten. Bastrumma som knappt märks bakom kompakta lager av elektroniskt mörker.

Viktlöst med Markus Guentner

Runt 2005 blev ambient för en kort stund lite hippt. Kompakt-ikonen Wolfgang Voigt konstaterade att »ambient is just techno without the beats, like techno’s quiet little sister« och den atmosfäriska technon, den som stod med en fot i båda läger, studsade upp med bästa The Field som ett av de mest profilerade namnen.

Runt 2005 var även mitt absoluta favoritalbum Markus Guentners »1981«. Det stammade ur samma Gas-arv som The Field men var mer majestätiskt, filmiskt och kosmiskt. När avslutande »Hotel Shanghai« ekade ut i oändligheten så var det soundtracket till tusen nätter med tusen tända ljus och ett glas vin.

Jag lyssnade typ inte på något annat. Jag gjorde en intervju med Markus Guentner, frågade vad han ville ha betalt för att remixa ett spår från mitt Mr. Suitcase-album (vad som hände med det minns jag ärligt talat inte) och sen gick det några år och jag glömde bort att hålla bevakning på honom.

Därför missade jag att »Sgustok«, ett ryskt kulturmagasin, bad honom göra ett mixtape i höstas. Åh herre gud, vilket mixtape. Det är som jag förstår det byggt på nya Guentner-låtar. En och en halv timme harmonier som trots många rytmiska försök aldrig tillåts lämna sitt viktlösa tillstånd. Inte lika mastigt som »1981«, men där uppe i exosfären med de finaste.

Vid Jupiter, ladda ner mixen här.

Du lyssnar på Los Angeles

Okej, vid det här laget har vi kunnat konstatera att jag gillar ensamma radiosignaler i natten, »Blade Runner« och när två ljudelement lite slumpmässigt förs ihop till något nytt. Föga förvånande blev jag därför helt lycklig när Thomas mailade ett tips om youarelisteningtolosangeles.com.

Sajten tar slumpvisa ambientlåtar från Soundcloud och lägger livestream av Los Angeles polisradio över.

Det är larvigt simpelt, men resultatet är hänförande och till och med lite läskigt. Kommunikationen mellan poliser och ledningscentral stryks under av den känsla som låten som spelas har och en vanlig rapport in till operatören om en nummerskylt kan plötsligt framstå som ett ovanligt mörkt avsnitt av »Millennium«.

Årsbästa 2010, del 3: Rymdmixtapen

Eftersom det var så få av albumen på årsbästalistan över ambient och viktlöst som fanns på Spotify så satte jag ihop en timmes mix med ett antal godbitar därifrån. Hädelse? Lite. Den exosfäriska musiken gör sig trots allt bäst när den får vara förseglad inom albumets konceptuella väggar, men se det som någon slags smakprov. Låtlista finns på mixtapesidan.

Ladda ner »Beneath a Steel Sky-mix #7 – Best of 2010«

Årsbästa 2010, del 2: Ambient

Jag tänkte mjukstarta årsbästaracet med det flummiga, det viktlösa, det ambienta. Jag vill gärna bryta ut den smala elektroniska musiken från det övriga, eftersom den behöver betraktas på ett lite annorlunda sätt. »Okej«, kanske någon säger, »men varför gör du inte andra genreindelningar då också?«

Det handlar om att det för mig är väldigt svårt att vikta tio minuters knaster och sprak mot en treminuters poplåt. Från en r&b-dänga, en lågmäld folkgitarr och en pophit får jag ungefär samma sak, men från drones och ambient kommer något helt annorlunda. Det är mer ett känslotillstånd än ett album. Eller som Joakim»Intution Told Me« skrev:

“Det här med ambient är svårt, kanske rentav farligt. Svårt att prata om, svårt att skriva om. Fullt av fallgropar och positioneringar. [...] Om det är svårt att göra angelägen ambient, är det inget mot att skriva angeläget om ambient.”

Så, här är en godtycklig blandning av det bästa från 2010 i ämnena ambient, drone och post-klassiskt. De är utan inbördes rangordning.

Celer – »Dwell In Possibility«

Där många album på den här listan är rymdfararepos med ganska stora ljudbilder (det är åt det hållet jag är lagd) är »Dwell In Possibility« den raka motsatsen. Tysta, minimala, ofta knappt hörbara drones som drar ut på tiden, helt utan att nå crescendon eller stämningstoppar. Kirurgiskt!

Hammock – »Chasing After Shadows… Living With the Ghosts«

Nashvillebandets förra album »Maybe They Will Sing For Us Tomorrow« var helt och hållet en resa genom det interstellära mediet, oändlig och stor. Eller, »Southern ambient«, som de kallar det. På »Chasing After Shadows… Living With the Ghosts« drar de åt ett postrocksursprung med trummor och mer tydliga gitarrer, men det gör inte upplevelsen mindre hisnande. »Vidsträckt« är ett ord som borde ha sparats för att användas exklusivt till det här albumet. Tyngdlöst, mjukt men också fasansfullt sorgligt. (Finns på Spotify, liksom deras precis släppta ep »Longest Year« som är ännu sorgligare.)

Loscil – »Endless Falls«

Oavsett var avsnitten i Arkiv X sades utspela sig var de alltid i Vancouver, Kanada. Chris Carter var förälskad i det kyliga ljuset och de bistra regnskyarna som fick vara bakgrund. Loscils Scott Morgan bor i Vancouver. Och det har hörts på alla album han släppt. När jag tittar ut över ett kyligt Kungsholmen tänker jag att det kanske är därför musiken känns så trygg. Hans ensamma, pulserande ambient klingar bekant, som en förnimmelse av blöta strumpor, tyst lägenhet och känslan av att vintern aldrig försvinner. Med den inte oväsentliga skillnaden att Loscil är väldigt, väldigt vackert.

Max Richter – »Infra«

»Infra« inleds med morsekod och kortvågsradiobrus innan Max Richters karaktäristiska sammansmältning av elektroniska harmonier och smekande stråkkvartett träder in och tonsätter undergången. »Infra« började som musiken för en teaterpjäs om postapokalypsen men Richter utvecklade den till att bli ett helt konceptalbum. »Infra« har den där för instrumentala album så viktiga egenskapen att den bygger en helt egen liten värld, målar bilder och befolkar den med karaktärer, utan att behöva uttrycka det. »Infra« är det mest ödesmättade och lågmält storslagna i år. Och varje gång jag börjar spela den blir jag sugen på att starta Scrivener och börja skriva den där svenska domedagsromanen. (Lyssna: »Infra« på Spotify.)

Bas van Huizen – »Plooibaars«

Jag är den första att medge att ljudbilden med granulerade harmonier och svår, melankolisk dist påminner kanske lite för mycket om Tim Hecker och Fennesz för att »Plooibaars« ska vara ett album att gå all in på. Men Bas van Huizen gör det ändå bra, han hittar ett eget uttryck mitt i en välkänd formel. Och det uttrycket var perfekt i försommarnatten. (Ladda hem: »Plooibaars«.)

mon0 – »Monoplex« / »Sensaura«

Tyska mon0 fortsätter göra högkvalitativ kosmonautmusik. Jag skrev om den storslagna »Interference« på BASS för snart två år sedan. »Interference« var 18 minuter av ett ackord kryddat med rymdstoff. Sedan dess har mon0 introducerat rytmer och små variationer i sin musik, men han har fortfarande reglagen för rumseko på max och det är ju därför jag älskar honom. På albumen »Monoplex« och »Sensaura« blandar han ambient, förfallen techno och dub som om han vore Gas 2010. (Ladda hem: »Monoplex« »Sensaura«)

Eluvium – »Similes«

Ända sedan det första albumet »Lambent Material« har Matthew Cooper hållit en konstant hög nivå. Med piano, melankoliska ljudvärldar och klädsam återhållsamhet. På »Similes« kom två nya element in i hand värld av ständig längtan: lätt percussion och sång. Även om det till en början kändes märkligt smälte »Similes« så småningom in i Coopers samlade verk. Om du inte har lyssnat på Eluvium tidigare är dock ett album som »Talk Amongst The Trees« kanske ett bättre ställe att börja på. (2005 gjorde jag en intervju med Matthew Cooper här på bloggen.)

Oathless – »Standing Where Our Paths Shall Meet«

Engelsmannen Simon Housley kommer från en folkbakgrund med akustisk gitarr men har blommat ut sin musik till att bli sorglig ambient. »Standing Where Our Paths Shall Meet« är ett temaalbum om höstens och vinterns förruttnelse, men det är inte hårt, mörkt och distat som en sådan ansats kanske får en att tro. I spår som »A Single Rose« och »Ghost Providence« är Oathless snarare en varm backdrop till kostymdrama i höstfärger.

Vad missade jag? Tipsa på i kommentarsfältet!

Ladda ner mixtape med det bästa från albumen här.

Fredagsalbumet: Viktor Sjöberg – »Breakfast in America«

När »Breakfast in America« öppnar med ljudet av nedgående tågbommar så börjar cirklar slutas och allt bli så självklart. Bommarna satte stämningen i The KLFs »Chill Out« och Viktor Sjöberg vet precis vad han gör, vilka associationer han direkt ger, genom att öppna med det ljudet.

»Chill Out« var ett konceptalbum om en nattlig bilfärd längs den amerikanska Gulfkusten, från Texas in i Louisiana. I en intervju som Emil Arvidson gjorde med honom i oktober 2008 berättar Viktor om »Breakfast in America« som redan då var under produktion:

»Den är ett slags fantasi om ett soligt Kalifornien. Jag tycker om traditionen att man skriver om platser som metaforer för upplevelser. Det handlar om att se på saker och ting genom ett romantiskt skimmer. Ett ganska äkta men lite överdrivet skimmer.«

Tidigare på sommaren det håret hade han släppt en hälsning från Kalifornien i form av en impromptu mp3:a från inspelningarna. Två år senare sitter vi där, och bommarna klingar dystert i natten och vi tas med på en ljuvlig resa.

2006 släppte Sjöberg albumet »On a Winter’s Day«, en elektroakustisk ljudvärld som kändes precis som titeln hette. Allt utgick från ett par ackord från en av Viktors favoritlåtar (vilken? »California Dreamin«!) och med akustisk gitarr behandlad i datorn mejslades de ut till ett konceptuellt verk. När vi för några år sedan var på vägen mot »Frauds« så skrev jag en text om »On a Winter’s Day« och upptäcker nu att jag även där drog en – dock något mindre uppenbar – parallell till »Chill Out«. Då utgick jag mer från en känsla, men »Breakfast in America« lever mer tydligt i samma konceptuella idévärld.

När »On a Winter’s Day« släpptes var Viktor redan veteran på sitt sätt. På sitt eget Sonores hade han släppt instrumental hiphop, abstrakta field recordings och episk melankoli i flera år.

Jag gillade »On a Winter’s Day«. Såklart. Men jag tyckte också det lämnade ute en viktig del av Sjöberg: Klipp-och-klistra-estetiken. Med samplingar, inspelningar och ljudbehandling är han en mästare, och jag vet inte hur många gånger jag spelade »Curcuit 1-3« som han och Kopia gjorde för ett vernissage på Krets. (mp3, tack till Simon!).

Kanske är det boendet på den varma amerikanska västkusten istället för kalla vinterdagar i Göteborg som fått honom att närma sig de ljuden igen. Kanske är det hans flitiga turnerande med Jens Lekman. Kanske slutade han aldrig pussla collage över huvud taget.

Skitsamma. Allt det där är historia nu. Men »Breakfast in America« är här och nu. Med ena foten i amerikansk mjukrock och den andra någonstans uppe i skyn i en ambient bubbla så är det ett album jag aldrig vill sluta lyssna på.

»Breakfast in America« finns på vinyl, på Spotify, på på iTunes och via St.Ives distribution.

Ambient i natten, juni 2010

Jag medger på en gång att det är något speciellt med försommarnätter och ambient. Som en hackande skiva (eller, den mer moderna varianten av liknelsen: som en granulator på freeze) sitter jag här varje juni under den knappt mörka, knappt ljusa, himlen med distorsion och vidsträckta ljudlandskap i högtalarna. Det börjar nästan bli förutsägbart, men vem är å andra sidan inte det?

Jag vet inte om jag fastnade i den associationen för att jag började lyssna på Brian Enos »Apollo« en försommarnatt eller för att försommarnatten fick mig att börja lyssna på Brian Enos »Apollo«, men den sitter där. Invand. Intränad. Inbjuden.

Bas van Huizen. Så heter han i år. Det har varit många olika som kommit och tagit mig med bort under nätterna kring sommarsolståndet. Pan-American. Tim Hecker. Fennesz. Vem som helst med en konceptuell idé som vagt slagit igenom i musiken och modet att se ljudvärldarnas möjligheter att växa lika imponerande som Carl Sagan såg sitt kosmos. Bas van Huizen är en sådan.

När det kommer till ödesmättade drones och abstrakt, knastrig ambient är tålamod oftast ett måste. Vad som slagit mig är däremot att det går väldigt fort att höra när något är bra på riktigt eller när det bara är ännu en person med laptop och otillräckliga idéer om ljudkonst. Allt det medelmåttiga som döljer det bra går direkt att syna, för just de vidsträckta stämningsbyggena kräver exakthet och precision. Det kräver noggrannhet och att kompositören faktiskt bryr sig om vad han eller hon gör.

Bas van Huizen är noggrann. Bas van Huizen bryr sig. Direkt när jag startade förstaspåret »Mistrooster« och det började växa till sig i just den slags ensliga isolering som fick mig att älska Tim Heckers »Radio Amor« förstod jag att det här skulle blir sällskapet under försommarnätterna i år. Det är polerat, elegant men hela tiden på gränsen till att brista. Det är en symfoni av trasiga uttryck, lager på lager med vackra harmonier som vill tränga fram men hela tiden hindras av störningar i signalen.

Precis som jag vill ha det varje juni.

Ladda ner »Plooibaars«