Jättarna i djupet


(Jag vet inte vem som har tagit bilden ovan, så om den inte är okej så säg till så får jag ta bort den.)

Bakom ett anspråkslöst dörrpar på Högbergsgatan på Södermalm i Stockholm går trapporna ner i underjorden. De leder till Katarina befolkningsskyddsrum, det enda i sitt slag på den skalan. I händelse av krig skulle 10667 personer skulle kunna överleva i det atombombssäkra, trevåningsskyddsrummet som skär marken under Södermalm.

Det finns elva ingångar. Huvudingången ligger vid bensinmacken mitt emot McDonald’s vid Slussen. En annan är garagenedfarten bredvid skateboardbanan i Björns Trädgård. Men den mäktigaste är tveklöst de dolda trapporna.

Inne i city ligger en annan bjässe som konstruerades när man byggde om Klara-kvarteren. 8000 personer skulle det skyddsrummet ta, och även om det inte finns lika många ingångar så är det ändå en som trumfar Katarinas trappor: Enligt han som släppte in oss i Elefanten så kan plattor lyftas från Sergels Torg och därunder går trapporna ner i säkerheten.

Sverige har varit flitigt när det gäller befolkningsskyddsrum. I Stockgolm är nästan alla tunnelbanestationer under jord är designade för att fungera som skydd i händelse av krig och det finns ett femtiotal bergrum som är mindre än de två magnumsatsningarna i Katarina och Klara. Men det finns en sak som inte förklaras i förberedelserna.

Hur väl förberedda de här anläggningarna är med krematorier, egna brunnar, självförsörjande elsystem och storkök så har de inte lösningen på en sak: Vad som händer efteråt.

Tänk dig att du åker in till city för att handla… Tja. Någon snygg förvaringsbox hos Muji kanske. Ryssen trycker på knappen. Plattorna lyfts från Sergels Torg och du springer ner i djupet. Bomben faller. Vill man verkligen överleva? Att kuta omkring i the wasteland med ett flintlåsgevär och kniv är kul i »Fall-Out 3«, men är det lika kul om fonden är Hagsätra?

När jag nyligen var i Berlin passade jag på att besöka två bunkrar där. De var mediokert byggda, inte alls med de goda (alternativt naiva) intentioner som de vi hade i Sverige. Det fanns inte rum för särskilt många människor. De var inte byggda för att husera folk så länge. Vår guide sa att de halvhjärtade försöken var avsiktliga.

Om tredje världskriget skulle bryta ut behövde Nato-trupper använda vägen från Västtyskland in i Västberlin och ville inte att den skulle korkas igen av civilister som försökte fly. Därför, menade guiden, byggdes ett par skyddsrum så att man skulle kunna säga att de fanns och folk stannade i staden. Att det skulle bli kaos vid inrymningsvägarna, att anläggningarna skulle överbefolkas så att de inte gick att använda och att det ändå inte skulle finnas så mycket att komma tillbaka ut till var en nykter medräkning.

När han berättade det på tyskbruten engelska framstod våra ambitiösa svenska satsningar på personskydd som ett ganska stort slöseri med pengar. Vem försökte vi lura? Var det någon som trodde att det skulle funka att sätta stora anläggningar som Katarina i drift när bomberna började falla? Eller var det tyskarna som var överdrivet cyniska?

(Klicka för större bild.)

Det kalla krigets bunkermentalitet

Trogna läsare av Beneath a Steel Sky minns kanske besöket nere i Elefanten, den 3300 kvadratmeter stora ledningscentralen som ligger i två tvåvåningshus, djupt i ett berg i Sollentuna utanför Stockholm (fler bilder än i den tidigare bloggpostningen finns förresten på Flickr).

När vi var där nere och fotade skivomslag så ändrade det hela min syn på staden och infrastrukturen. Plötsligt förstod jag att det rymdes väldigt spännande saker där man normalt inte tittar. Lite som Nene Ormes Malmö, fast med en ryss som någonstans sitter med fingret på knappen.

Han som släppte in oss berättade att det fanns en identisk bunker söder om Stockholm men ville inte säga var. Allt vi visste var att den hade kodnamnet Vargen.

Vi blev förstås lite besatta av att veta mer.

Min mamma har sommarställe i ett stugområde i Lissma utanför Handen. Jag hade varit där flera gånger och tyckt att visst, det är lite konstigt att det byggts ett område just där, mitt ute i ingenstans. Men jag reflekterade inte nämnvärt över det.

Inte heller reagerade jag när mor klagade över att kommunen bestämt sa nej när de boende ville sätta upp en bom in till grusparkeringen där traktens ungdomar levde om med moppar på kvällar och nätter. Eller att kommunen vägrade sälja marken till de boende.

Men så sökte min sambo rätt på ett dokument som listade alla större civilförsvarsanläggningar under jord och där, bredvid namnet »Vargen«, stod orten:

Lissma.

Bitarna föll på plats.

Vi gjorde ett försök att hitta den nästa gång vi var och hälsade på men sökte förgäves. Andra gången blev det ganska uppenbart att vi var på rätt spår:

Övervuxna gamla grusvägar och förfallna varningsskyltar. Inget signalerar »gammal kalla kriget-anläggning« så mycket som det. Och mycket riktigt, en bit in på vägen:

Den omisskänliga entrén. (Fler bilder från Vargen finns här.)

Granby stugby där mamma har sitt ställe byggdes säkert som täckmantel för att frakta bort några tusen ton sten. Att bara sätta spaden i marken mitt ute i en skog är ju inte särskilt diskret. Men långt efter att bunkern tagits ur tjänst och hotet om atomkrig är relativt borta sitter det fortfarande personer på verandorna och tar en nubbe på midsommarafton medan rummen under jord alltid är tysta och tomma.

Täckmanteln överlevde det topphemliga, påkostade projektet.

Vilket får mig att tänka på The Greenbrier Hotel.

1960 visste Randy Wickline att han var med och byggde något oerhört stort, och oerhört hemligt. Under två och ett halvt år pumpade hans företag ner 50000 ton betong i ett hål som gick in under lyxhotellet Greenbrier i White Sulphur Springs, West Virginia.

Kostnaden var aldrig ett problem. Hans uppdragsgivare uppmanade honom till och med att lasta lastbilarna tyngre än de fick vara och betalade böterna när polisen tog honom. Han fattade att det han var inblandad i inte hörde till den nya del av hotellet som samtidigt byggdes ovanför jord.

Andra fattade så småningom att det var något fuffens i görningen när den lokala flygplatsen byggdes ut oproportionerligt mycket och Air Force One kom förbi och övade landningar på den.

»Project Greek Island« hölls hemligt i trettio år innan Washington Post avslöjade det. I berget under Greenbrier fanns en enorm bunker för USAs kongress. De som skötte den gjorde det med täckmantel som hotellanställda. För bilder inifrån och en känsla av den stora skalan, se den här youtube-filmen.

I slutet av klippet säger de just det som är så kittlande med den här sortens anläggningar:

“The cover was blown by Washington Post in 1992. The bunker was decommissioned. It’s now a tourist attraction for resort guests. Bunkers for the Supreme Court, the President and his cabinet have not been compromised and exist somewhere in America.”

…vilket också borde betyda att en ny har byggts för kongressen?

En sak är säker när det gäller underjordiska anläggningar: Det är inte dem vi känner till som är de största och tuffaste.

Misc, vecka 32

marviken-web.jpg

Det var ett tag sedan jag körde ett uppsamlingsheat i form av »Misc, vecka…«, så på vilket bättre sätt kan jag kickstarta höstsäsongen på BASS? Knappast något annat.

Jag fick boken »This Gaming Life – Travels in Three Cities« av Jim Rossignol i födelsedagspresent av Sanna. Jag började läsa den idag, och man vet direkt att en bok är bra när inledningen lyder:

“In May 2000 I was fired from my job as a reporter on a finance newsletter because of an obsession with a video game. It was the best thing that ever happened to me.”

Artikeln »The Shape of Music«Seed Magazine får mig att tänka på Boards of Canadas »Music is Math«. Fantastisk låt, fantastisk artikel. Och båda får mig att vilja läsa om Paul Morleys »Words and Music: A History of Pop in the Shape of a City«. Precis den sorts logiska (fast ändå inte) kedja som man vill bli drabbad av. Tack till Mumin för tips (I’m so predictable)!

elefant1-liten.jpgDe två i särklass mest lästa (och mest direktlänkade) postningarna här på bloggen är de som jag postade för ungefär ett år sen med bilder från den orörda kalla kriget-bunkern i Sollentuna här och här. När jag la upp den fick jag plocka ut ett fåtal bilder på grund av platsbrist, men utifall någon är intresserad har jag lagt ut många fler bilder från »Elefanten« här och även från tvillingbunkern »Vargen« här.

Och när vi ändå snackar kalla krig och hybrisbyggnationer… Förra veckan var vi i Marviken för att se spillrorna av det svenska kärnvapenprogrammet (bilden högst upp). Vi strosade runt lite, fotade den märkliga reaktorbyggnaden och hade en såndär lagom blandning av roadtrip-utflykt, geek-moment och samtidshistoria. När vi stod där så kom en tjock, solbränd tysk i badbyxor fram och började prata på lätt bruten svenska. Han frågade om vi var från trakten och när vi sa nej undrade han var vår båt låg. Vi erkände blygt att vi var där för att titta på byggnaden och då blev han jätteglad. Karln hade jobbat där i 25 år, bodde nu i en före detta tjänstevilla och kunde allt om stället. Han började berätta allt. Fantastiskt litet möte som förgyllde resan. (Bland en av sakerna han berättade var att Marviken som idag är oljeeldat kraftverk har EN kille anställd vars uppgift är att hålla anläggningen i ordning utifall det behöver startas upp på en kall vinterdag eller så när det är brist på el. Sjukt galet jobb att gå omkring i en sån där betongkoloss själv och liksom bara hålla allt… förberett.)

För ett par dagar sedan skrev en klok människa på ett forum att den elitistiska inställning man har gentemot folk som man tycker har »dålig smak« egentligen kanske grundar sig i att vi som sociala varelser är missnöjda över bristen på kontaktyta, att vi vill ha något gemensamt med människor. Det är en fin och filantropisk tanke som fick mig att fundera. Ett tag. Ända till jag hamnade på tunnelbanan i närheten av tre svennekillar i spänniströjor som spelade »Boten Anna« på mobilen så hela vagnen hörde. Och det var inte ens årets sommarhit, den engelska versionen, utan den två år gamla, den svenska. Allt bokstavligen stank och jag insåg att funderingen om mer tolerans gentemot dålig smak var som de flesta utopier: bra tänkt, men fullständigt ogenomförbart i praktiken.

Augusti är verkligen TOMHETEN. Juli är grymt för då är det sommar och det är Tour de France och det händer saker. September är min favoritmånad för då brukar det vara skönt väder och de olika skriv- och musikprojekten för hösten drar igång. Men augusti… Det är TOMHETEN. Och som grädde på moset har alla återvänt från semestrarna men SL går fortfarande på sommartidtabell så det är kaos i kollektivtrafiken. Grattis.

Slutligen: Det är ju kul att de börjat tillverka IT-godis, men som soundofsuburbia så träffande frågar sig i kommentaren på min Flickr: »spam! Undrar om de över huvud taget vet att det är burkkött?«:

it-godis.jpg

Ännu mer om bergrum

arholma10-1.jpg

Den här bilden har min kompis Martin Nauclér tagit i en bunker. Vi har ju pratat lite om bunkrar här på BASS nyligen, så jag tänkte tipsa om Martins precis utkomna bok, »Solen skiner alltid på en kustartillerist«. Det är en reportagebok om människorna som i kalla krigets skugga ritade, byggde och bebodde de här ställena. Om mina postningar från Elefanten var om övergivenhet så handlar den här boken om dagarna när de faktiskt användes.

»Solen skiner alltid på en kustartillerist« har fantastiska bilder och berättelser. När de stora kanonerna lyftes upp ur bergrummen så var det slutet på en era och Martin har tillsammans med journalisten Jan-Ivar Askelin besökt de hemliga grottorna och träffat personerna som byggde upp och rev kustartilleriet.

Beställ den här på Bokus.

Samtidigt, djupt nere i ett berg… del 2

På allmän begäran så kör vi en vända till med bilder från Elefanten. De här är tagna av Sanna Fischer som också grävt fram den här tekniska specifikationen om anläggningen: läs (pdf)

Vi börjar uppifrån, med den anspråkslösa entrén:

1-ingang.jpg

Gången som leder ner till anläggningen:

2-in-i-berget.jpg

Husen står säkra från Bomben på sina fjädrar:

3-bergrum.jpg

Den makalösa översiktspanelen som jag berättade om i förra postningen:

6-kontrollpanel.jpg

Matsalen (klaga aldrig mer på fikarummet på ditt kontor, kay?):

8-matsal.jpg

Briefing-rummet:

11-konferens2.jpg

En av sovhytterna. Dessa låg i en lång korridor. Stora badrum och toaletter (modell simhall) fanns i närheten. Notera de inplastade madrasserna:

15-sangar.jpg

Min högsta dröm i livet är att ha min arbetsplats bakom en sån här dörr. Gärna nere i ett bergrum, inte efter att Bomben fallit dock:

krypto.jpg

Ring Neil Stephenson:

maskin.jpg

Samtidigt, djupt nere i ett berg…

En av de vanligaste frågorna jag fått angående mitt album har varit: »Var har ni tagit omslagsfotot och promobilderna?«. Oh Gud, jag dog lite inombords den dagen. Eftersom det var fyra personer med kamera med vid fototillfället har det skjutits bokstavligen hundratals bilder av stället vi var på, så jag tänkte visa några av dem här (där inget annat anges är det Darijo Berkes som har fotograferat).

guidelines.JPGTänk dig kalla kriget. Tänk att Sverige var ett litet land, buffertzonen mellan två stora supermakter. Eftersom det pågick mycket byggnationer i Sverige under 60- och 70-talen så byggdes enormt (ENORMT) mycket skyddsrum, bunkrar och liknande som skulle skydda oss (eller åtminstone landets viktiga funktioner) mot angrepp. Bland annat så finns under Sergels Torg i Stockholm ett gigantiskt skyddsrum för 8000 personer (rivningen av Klara var ju en lämplig front när man ville bygga annat). Vid ett angrepp lyfter man på några av plattorna på torget så går det trappor rakt ner i underjorden. Andra inrymningsvägar är de stora dörrarna som ligger till höger efter tunnelbanespärrarna om du kommer från Centralen. Egentligen finns ju tecken på såna här installationer överallt i stan om man tänker efter lite. Varför ligger exempelvis Kungsträdgårdens tunnelbanestation så omotiverat djupt under marken?

Nå, hur som helst. Det finns inte bara skyddsrum, utan också underjordiska ledningscentraler dit de viktiga skulle fly innan bomberna föll. De två största i Stockholm hade kodnamnen Elefanten och Vargen, en för norra delen och en för södra. Vi pratar ett gäng tvåvåningshus som står på gigantiska fjädrar (atombombsäkert) inuti bergrum.

ydsa-small.jpgDet var genom Stefan som filmade videon till »Ours Is a Time For Falling In Love« förra året som vi fick höra om Elefanten. Och direkt när jag hörde det så visste jag att det var där jag skulle plåta fotona till skivan. Darijo gjorde ett hästjobb och fick tag på en kille som då och då knallar ner i de här centralerna och kontrollerar generatorer, avfuktare och luftfilter. Den förmiddagen han släppte ner oss där var nog det största jag varit med om. Det går liksom inte att jämföra med någonting annat. Jag vet, för vilken seriös urban explorer som helst är det här en barngrej, men för mig som inte ens visste om att allt det här jag precis berättat om existerade så var det rena chocken.

En morgon i april åkte vi ut till Sollentuna. Vi mötte Mannen Med Nyckelknippan vid en parkering i utkanten av ett industriområde i Edsberg och började gå längs en parkväg. En helt vanlig joggingslinga i skuggan av ett stort berg. Men efter några meter öppnade sig buskarna till höger upp och där var en vanlig plåtdörr i en bergvägg. Egentligen inget konstigt, eller hur? Elcentraler och allt möjligt ser ju ut så. Enda skillnaden var att det satt en telefon bredvid dörren med en skylt:

elefant4.jpg

Killen med nycklarna låste upp. Där bakom låg en dörr till, en vaktpost och sedan en gång som gick sluttande ner i berget ett fyrtiotal meter. Där nere gick vi igenom två uppsättningar blast doors och en dekontamineringskammare innan vi kom fram. Berget öppnade upp sig och där var tre stycken hus. I gången som ledde in till det första plåtade vi omslaget till »You Don’t Smile Anymore«. Vad som inte syntes på singelomslaget var skylten på entrén:

elefant1.jpg

Innanför dörren låg receptionen. Den som var posterad där skulle ha kontakt med vakten uppe vid huvudentrén samt sköta allmänna sysslor (bisarraste receptionistjobbet ever?).

elefant8.jpg

Notera den svarta tavlan i bildens överkant. Det är en översiktsbild över hela anläggningen med tre dioder som markerade varje dörr och lucka in till husen. Grönt ljus = låst. Gult ljus = öppen. Rött ljus = kontaminerad.

Vi gick uppför en trappa till övervåningen i det första huset där själva operationscentrat låg. Det var nu den verkligt märkliga upplevelsen började. Elefanten stod färdigbyggd 1977 och har förstås aldrig använts annat än vid övningar och liknande. Eftersom den har seriösa anläggningar för avfuktning och luftrening så fanns inget damm, inget mögel, inget slitage över huvud taget. Allt därinne var alltså sprillans nytt – bara det att det var sprillans nytt 1977 så att säga. För mig som skulle fota omslag till mitt Guidelines For An Emerging Century var det såklart ren och skär rekvisitaporr:

elefant6.jpg

elefant3.jpg

elefant5.jpg

Det var helt ljuddött därinne. Tyst som i graven och ingenting man gjorde ekade. Luften var som i ett flygplan – inte unken men inte heller frisk. Det doftade ingenting. Stället var helt berövat av alla former av intryck, förutom det fantastiska visuella.

Där fanns bland annat ett rum med en dörr det stod »Krypto« på. Därinne stod en massa skumma maskiner med ett 300 bauds-modem (den klassiska modellen som syns i »War Games« där man lägger telefonluren på modemet) som grädde på moset. Sveriges Radio hade en studio som skulle overridea fiendens propagandasändningar med information till folket. Och Televerket kunde naturligtvis ta kontroll över telenätet också:

elefant7.jpg

Han som släppte in oss sa angående växeln, »Håll inte på och pilla på den. Vi vet inte om den fortfarande är i skarpt läge.« Ena delen av operationscentrat (med Sanna Fischer i högerkant, vilt fotograferandes precis som alla andra som var med):

elefant9.jpg

Darijo från Kitty Litter och Azin Ashourvan som ansvarade för formen på albumet går omkring och letar bra bilder i den andra delen (foto av Magnus Bodén):

elefant10.jpg

Inne i operationsrummet. Det är här vi sköt omslaget till albumet någon minut efter denna bild togs (foto av Magnus Bodén):

elefant11.jpg

Jag blir mållös när jag ser bilderna och tänker tillbaka på det. Över 200 personer skulle vara stationerade här. I byggnad nummer två var boendeutrymmet. Där var väggarna målade med grönt upp till huvudhöjd och sedan blått, allt för att ge intryck av horisont och ta bort klaustrofobi. Inne i »sovhytterna« (två våningssängar med tre våningar i varje) var de röda madrasserna fortfarande inplastade. I korridoren där sovhytterna låg satt utanför varje rum en askkopp av det härligt gamla slaget (sådan som sitter på busshållplatser, i järn med sluttande ovansida).

När vi plåtat klart var det dags att gå. Vi släckte ned Elefanten bakom oss och började vandra upp längs gången i berget, mot solen och den fria luften. Jag gick stegen långsamt och hade bara en sak i huvudet: »4 8 15 16 23 42. 4 8 15 16 23 42. 4 8 15 16……«

Gå vidare till del 2, med fler bilder.

Bilder från utsidan av tvillinganläggningen Vargen finns på Flickr.

elefant12.jpg

Fotografierna som inte ska finnas

Tonopah Test Range

Trevor Paglen är en fotograf som skiljer sig från det vanliga. Han går inte omkring med fotoväst och skjuter porträttbilder av villiga vardagsmodeller på torg utan har koncentrerat sig på raka motsatsen: Det som inte var menat att fotograferas.

Testområden för atombomber, flygvapenbaser och hemliga militära installationer är hans grej. Problemet med dem är bara att det oftast ligger många mil av federal mark mellan där vanliga dödliga får vistas och objekten han vill fotografera. Därför har Trevor byggt en egen kamera som har en typ av teleobjektiv som normalt används för att fotografera avlägsna planeter (!). Med hjälp av Google Earth letar Trevor upp var det han ska plåta ligger och kan då även hitta bra platser att sätta upp sin utrustning på (måste ligga högt på grund av jordens krökning).

Bilden här ovan är tagen från 32 kilometers håll och föreställer Tonopah Test Range, ett del av Nellis Range Complex som är lika stort som Connecticut till yta. Där genomförs hemliga tester, krigsspel och annat mörkt.

Det fantastiska med hans bilder från långt håll är att den här sortens zoomning inte egentligen ger några svar. Mellan kameran och objektet finns många mil av damm, smog och luftskikt som gör att bilderna blir suddiga, otydliga, som om de döljer något. Han plåtar hemliga installationer som förblir hemliga. På fotografierna finns en antydan om att något ligger där men även efter framkallning är det bara hägringar och olösta gåtor som visas.

Unmarked 737Ta bilden här bredvid, exempelvis. I skydd av mörkret bordas en omärkt 737:a i ett avlägset hörn av Las Vegas »Gold Coast«-flygplats, med män och kvinnor på väg till hemliga jobb på hemliga platser. Trevor fångade ögonblicket från taket på ett casino, 16 kilometer bort. Vart är de på väg? Vad har de i sina väskor? Tänker de på samma saker som vi andra när vi sitter på tunnelbanan på väg till våra kontor?

Trevor Paglins foton ger egentligen fler frågor än svar. Det är förmodligen därför jag fastnat framför hans hemsida och suttit och stirrat på hans bilder, länge, länge, med konspiratoriska tankar gryende i bakhuvudet.

Se fler bilder och läs mer på Trevor Paglens hemsida. Fler bilder finns även här.

Groom Lake