Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9

Tågspår

Minns du att det då och då dimper ner BASS-mixtapes med den där sorgliga, skruvade elektroniska musiken? Ibland har de till och med oavsiktligt tecknat en historia över musiken har låtit under åren BASS har funnits.

Jag vet inte om den här säger något om tiden vi lever i. Kanske. Kanske inte.

Det är i alla fall field recordings, tåg, sommaratmosfärer, vän ambient, skruvad techno och lite engelskt radiodrama i ohelig allians. Headphone music. För ljusa nätter med syrsor som naturligt bakgrundskomp.

Ladda ner: Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9 (mp3)

En mix för sommarens sista soltimmar

Med hopplöst låg frekvens har jag postat mixar här på Beneath a Steel Sky, sorglig elektronisk musik som flutit ihop under stålhimlen och oavsiktligt tecknat en historia om vilken musik vi lyssnat på under åren som bloggen varit igång.

Jag känner att det är dags igen.

BASS-mixarna har tidigare varit abstrakta och ambienta men den här utgåvan har rytm och beats. Det är en sommar sammanfattad på 58 minuter. Vi börjar poppigt med försommarens förhoppningar, går över i tryckande hetta och landar i tomheten av mörka kvällar när hösten står för dörren.

Eller så kallar vi det bara 58 minuter sväng.

Ladda ner här eller spela genom fina Letsmix:

Beneath a Steel Sky mix #8 from billyrim at Letsmix.com

Beneath a Steel Sky mix #8 at Letsmix.com.

Månlandarmixen

Mission Control

Jag kom till min dator härom kvällen. Ett chatmeddelande blinkade. Tobias hade postat en länk och skrev »8 minuter till launch«. Jag klistrade in länken i VLC och kom precis in till när motorerna på »Atlantis« tände för rymdfärjans sista resa. Medan den steg mot himlen satt vi framför varsin dator, han med Philip Glass soundtrack till Godfrey Reggios »Koyaanisqatsi« och jag med Plastikmans »Konception«, och drömde om bemannade expeditioner till Mars.

Nå. Detta var sannerligen ett sidospår. Men inte helt orelaterat.

Jag skulle vilja lyfta upp en kommentar som kom till mitt inlägg om hur helgens ambientexperiment blev till. Du kanske minns att jag råkade starta ett soundtrack och en field recording samtidigt på grund av Macens playknapp? Don Simon skriver:

“Play-knappen kan vara fantastisk. Själv råkade jag slå på Sparklehorse & Fennesz skiva när jag satt och tittade på the Onions månlandningsparodi. Den atmosfäriska ljudmattan i den senare gifte sig så oerhört bra med det vackra klinkandet i den förra (det tog ett tag innan jag upptäckte misstaget) att jag var tvungen att återanvända kombon i ett mixintro.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Ett tydligt exempel på att oavsiktlighet gör bra musik. Vad han dock är för ödmjuk för att säga är att hela hans mix, »Moon Landing Mix«, är väldigt bra.

Lyssna på eller ladda ner den!

Om jag haft den i fredags när »Atlantis« lyfte för sin sista resa hade det nog varit soundtracket.

Soundtrackskatteåterbäring

Edward WilliamsDen engelske kompositören Edward Williams skrev i slutet av sjuttiotalet ett fantastiskt soundtrack till David Attenboroughs banbrytande naturserie »Life On Earth«, men BBC valde trots att serien blev en världssuccé att inte ge ut det på skiva. Det kunde ha varit över där.

ENTER: Skivsamlarnörden.

Jonny Trunk hittade ett av fåtal exemplar som Williams på tiden när det begav sig själv lät trycka upp på LP för att ge till musikerna som spelat. Han lyckades dessutom lyfta alla licenser för att nyligen återutge soundtracket på CD.

Jag har skrivit om detta och intervjuat den nu 89-åriga Williams om soundtracket och hans experiment med elektronisk musik. Läs artikeln hos Throw Me Away.

Textönskning #4: Elektronisk musik och tidens tand

I kvällens P3 Pop sitter jag med och diskuterar hur popmusiken kommer vara 2019 snarare än hur den var 2009. Jag lär låta besserwissrig och i slutändan inte ha något att komma med, men det blir nog en bra diskussion på vägen.

För att anknyta till det så tänkte jag på den här textönskningen:

Textönskning, elektronisk musik

Förlåt, jag kommer inte hålla mig helt till ämnet här, men…

I december 2001 släppte Squarepusher en ensidig tolva utan titel. Det stod bara »Squarepusher« och jag tror att anledningen till det var att det här var en låt som faktiskt gick att lyssna på. Vid den tiden hade Tom Jenkinson tagit mer och mer distans från allt som gick att sp och istället närmat sig ett sound vars närmaste gemensamma nämnare var en flygkrasch.

Tolvan var helt magisk. »Untitled«, som den refererades till i brist på annat (den återsläpptes ett år senare som »Do You Know Squarepusher«), liknade ingenting som funnits innan, varken hos Squarepusher själv eller hos de många klonerna som aspirerade att nå upp på samma svindlade nivåer av geni.

Jag skrev om den i Bombens singellista. Ordagrant kan jag inte citera den men jag vill minnas att det handlade om att låten skickats tillbaka i tidsmaskin från en topplista i framtiden. Jag orerade om att det var så här 2000-talets musik skulle låta.

Lyssna på den idag. (Eller på YouTube.)

Den balanserar fortfarande elegant på den tunna linan mellan geni och vansinne, men låter nu som ett eko från förr. Där den då kändes som något absolut nytt och fräscht låter idag mjukvarusyntarna plastiga och de uppfuckade 2-step-trummorna påminner mer om en avlägsen sommar med Artful Dodger än framtiden.

Det smärtar att säga så, för egentligen är det fortfarande en one of a kind käftsmäll till låt som knäcker majoriteten av all »nyskapande« musik. Men tyvärr. Den har verkligen inte åldrats särskilt snyggt.

Av naturliga skäl går den elektroniska musikens utveckling hand i hand med verktygens utveckling. Och här finns en ganska intressant motsättning: För att vara relevant producent i sin samtid krävs att man anammar det sound som är aktuellt för dagen, men för att överleva tidens tand krävs att man tvingar sig utanför verktygens begränsningar och gör musik som är atypisk för samtiden.

Jag är ju helt klar för kraftigt tidsmarkerad musik. Klubbmusik ska brinna hårt en kort tid och sedan dö, det är jag helt okej med. Samtidigt sätter det producenterna i en taskig sits eftersom jag i och med det vill att de ska göra musik jag inte kan lyssna på annat än för nostalgisk kick några år senare.

Det som nästan all elektronisk musik från förr som jag lyssnar på idag har gemensamt är att den använde sig av ett tidlöst uttryck. Namn som Plastikman, Wolfgang Voigts Gas-alias och den ambiente Brian Eno hade radikalt olika infallsvinklar till sin respektive musik, men de fortsätter alla vara relevanta många år senare.

På 2000-talet har vi sett barrskogselectronica, electroclash, Kompakt-pop och Kitsuné-upphackad bloggelectro komma, lämna sina avtryck i samtiden och sedan ersättas. Några artister ur varje våg har levt vidare, kommer kanske bli klassiker och spelas med samma dignitet som The Orb gör idag, men de allra flesta kommer bara finnas kvar som ett avlägset minne av ett årtionde.

Såväl dansant som ambient elektronisk musik är ett ämne som säger massor om nuet, vars symbios med maskinerna tåls att brytas ned och diskuteras på mikronivå, men en sak har jag lärt mig efter recensionen av Squarepusher: Den säger aldrig något om framtiden.

Utveckling utan förändring

Junior Boys

Jag brukade älska boken som Paul Auster skrev. Om och om igen. Det var en väldigt bra bok. Han lyckades länge nå kulturens El Dorado, den där magiska platsen där en författare, artist eller annan skapare kan göra samma sak hela tiden utan att det blir tråkigt.

Vem som hittar in i denna zon (som vi kan etikettera den lyckade upprepningen) står aldrig hugget i sten. Vissa få, få skribenter och musiker hamnar där men jag kan inte påminna mig om någon som kunnat klamra sig kvar där hela sin karriär.

Det slutar alltid med att det blir för mycket. Blåskissen blir till slut även för sådana som Paul Auster uttjatad, trött och oinspirerad (även känt som den misslyckade upprepningen). Alternativet är att personen åker på sökarresa till Indien, »hittar sig själv« och dränker allt i sitar (den omotiverade förändringen).

När jag började lyssna på Junior Boys nya fullängdare »Begone Dull Care« visste jag inte riktigt vilket jag skulle föredra för att min nära nog idoliserade mytbild av Jeremy Greenspan skulle bestå, den misslyckade upprepningen eller den omotiverade förändringen?

Jag lutade åt det sistnämnda. Dels för att de hade en aningen tveksam livetrummis sist jag såg dem spela vilket skulle ha gett mig alibi för att säga att jag såg det komma. Dels för att jag inte ville att min bild av deras förra släpp skulle sänkas genom något mediokert som lät likadant.

Hösten 2003 knockade Junior Boys debuttolva »Birthday« mig fullständigt till marken. Det var musik från en annan planet. Jag tänkte slänga in ett passande citat ur min recension för att belägga det, men när jag läser den upptäcker jag att jag var förvånansvärt sval med trött musikjournalistsnack om Toronto som ny musikstad trots att de inte ens kommer från Toronto. Förstår inte hur det gick till. Jag älskade ju »Birthday«. Jag förstår i och för sig inte heller hur jag kunde ge The Hidden Cameras 9/10 i samma nummer av »Sonic« som jag satte 7/10 på The Postal Service, så…

Hur som helst. Junior Boys gick från klarhet till klarhet efter »Birthday« och jag var alltid övertygad om att de skulle vara ett klassiskt band på två fullängdare. Inget mer. De skulle aldrig göra sin »Sandinista«. Inte sin »Head Music« heller, för den delen.

Det var därför med motvilja jag tryckte play på »Begone Dull Care«.

Det var med insikten att något rent höll på att fläckas.

Farhågorna besannades… Han sjöng ju annorlunda. Jag gillade inte tilltalet. Jag gillade inte låtarnas air. Jag sökte upp felen och pekade på dem. Det här kändes ju inte kul, eller?

Två dagar senare har jag spelat albumhelvetet om och om igen. Om och om. Och precis som den där Paul Auster-boken som bara blev bättre för varje gång den gavs ut under annat namn så har »Begone Dull Care« vid varje spelning överraskat mig över hur fulländat det är. Det har slagit mig i huvudet, om och om igen, och kallat mig idiot för att jag trodde att ett bra album till var för mycket att kräva.

Junior Boys har utvecklats utan att förändras. De är fortfarande Junior Boys men utan upprepning, varken lyckad eller misslyckad. De är fortfarande den gemensamma nämnaren för att köra nedcabbat i en solnedång i Florida och att stänga dörren mot kylan i ett mörkt januaristockholm.

Det känns bra.

(Min intervju med Jeremy Greenspan finns här på bloggen.)

Elektroniskt från Uppsala

crystalfake-klubbrotor.jpgPå juldagen spelade BASS-favoriterna Unai (myspace) och Crystal Fake (myspace) på Klubb Rotor i deras hemstad Uppsala. Det är när man får reda på sånt i efterhand som man undrar hur en stad som ligger på ett bösshåll med tåget kan kännas så långt bort. Nå. Crystal Fake har hur som helst postat sitt liveset som mp3a att tanka så om du behöver en stunds fläskig minimaltechno rekommenderar jag att dra ner det. Som vanligt både djupt och trallvänligt. Slänger med några andra i samma anda:

Crystal Fake – »Live @ Klubb Rotor 2007-12-25« (zshare)

Mr.Suitcase – »Stilnocturnal (Crystal Fake’s Notturno Remix)« (zshare) (saveas)

BWO – »The Destiny of Love (Unai Remiks)« (zshare)

Ibland känner även maskiner

berlinstudio-1982.jpg

Under stor del av tiden då jag var verksam som musikskribent tampades jag med funderingarna kring maskin kontra människa i musiken. Kopias nyligen släppta mästerverk »Sometimes« har gjort den här frågan aktuell igen.

När hemmakeyboarden blev årets julklapp på 80-talet kallades den »musikmaskin« och hade inbyggda komprytmer som gjorde att vem som helst kunde hålla nere några tangenter och få ett fullfjädrat komp till sitt tafatta fingrande. Fem-sex år innan hade Queen släppt en skiva med klistermärke på som förkunnade att »No synthesizers were used on this album«. De som lärde sig klarinett på musikskolan avfärdade allt intresse för syntetisk musik med »äh, det är ju bara att trycka på en knapp så gör maskinen resten«. Bara riktiga instrument gills!

Det här ledde i förlängningen bland annat till den evighetslånga diskussionen om »falskt« vs. »äkta« (d.v.s. teatraliskt sminkade artister med förprogrammerade syntar vs. den plågade singer/songwritern som lämnar ut sig på gitarr). Men en aspekt som aldrig kom upp var känslor. Eller bristen på känslor. Maskinens oförmögenhet att uttrycka dem kontra det akustiska instrumentets storslagenhet i att förfalska dem.

search.jpgVad allt kan reduceras ner till är ett enkelt påstående: Maskiner kan tänka men maskiner kan inte känna, därför kan maskinen på sin höjd bara uttrycka sin användares känslor men motverkar också dessa eftersom användaren tvingas uttrycka dem genom maskinens torra rationalitet.

Jag tog aldrig frågeställningen vidare när jag var skribent. Får man 1000 tecken på sig att skriva om en bra skiva finns det bättre sätt att använda dem än att grotta ner sig i ett resonemang som ändå bara tar ut en på för djupt vatten.

Direkt kan jag erkänna att jag ofta har haft mycket lättare att ta till mig mänsklig musik än syntetisk (från och med nu använder jag begreppet »mänsklig musik« för att beskriva musik framförd på gitarr, piano eller liknande där instrumentalistens anslag är helt avgörande för vad som låter).

Jag har stått tusen gånger ute på lokal och hört ett alt.country-band eller finstämd singer/songwriter och blivit helt tagen. Dagen efter, när jag lyssnat på skivan jag köpte efter spelningen, har jag undrat vad fan jag tänkte för det sa precis ingenting. Detta har aldrig hänt med syntetisk musik. Ge mig 3 minuter av en spelning och jag kan säga om det är dåligt och istället gå till bakre baren och ta en till öl.

Den som producerar musik med dator eller synt är helt och hållet utlämnad till sin förmåga att tämja datorns känslolösa default-läge. Han eller hon kan inte ens komma i närheten något som kan kallas »bra« utan att gräva djupt i hjärtat för att hitta motmedel till konstgjorda ljud som är helt synkade med takten, ljud som inte svarar direkt på hans/hennes intention om hur det ska låta utan som måste specificeras i exakta värden. Därför blir den elektroniska kompositionen så genomskinlig. Duger du inte så låter det skit. Det går inte att förtäcka. Och det är därför som den absoluta merparten av syntetisk musik inte går att lyssna på – man hör direkt att det inte håller. Mänsklig musik kan kräva fler lyssningar innan samma slutsats kan nås.

För det är ju enklare att komma undan som medioker artist med mänskliga instrument. Kan du spela bra och dessutom har en vacker röst är det så mycket lättare med exempelvis en gitarr att träffa rätt nerver hos lyssnaren även om det du gör egentligen inte är särskilt speciellt. Det fungerar så eftersom kommunikationen då sker mellan människa och människa, utan en maskin emellan som proxy.

strain.jpgDet här är ingen nedvärdering av dem som gör icke-elektronisk musik – tvärtom. Det finns få saker jag är så imponerad av (och avundsjuk på) som den som klarar av att utföra mirakel med hjälp av en gitarr, en talande röst och en poetisk penna. Jag pratar om andrasorteringen här, B-laget, de som lyssnat för mycket på »Nebraska« eller »Rainy Day Music« och tror att de har något att komma med, trots total avsaknad på talang eller vilja att uppdatera ens marginellt. De kan i rätt/fel (beroende på hur man ser det) sammanhang komma undan bara för att det låter… fint.

Vad jag vill komma fram till är att vägen till människans hjärta är närmare med akustiska instrument. När de sliskiga stråkarna med de förutsägbara ackorden tonar upp i en romcom-film så är det alltid skitfint, även om det egentligen är helt sjukt tråkig musik. Gör man en oinspirerad elektronisk låt som saknar känslor är det bara datorns kalla ljud som utan tilltal maler på – och det går inte att dölja . Inte med en fin text om sin förlorade kärlek. Inte med mjuka pauser och vattniga ögon.

Förmodligen är det därför jag faller så hårt, därför som jag blir så knäckt varje gång den där perfekta eletroniska kompositionen når mina öron. De där magiska minuterna när de syntetiska ljuden totalt har mästrats, där fascinerande ljudbyggen möter harmoni som uttrycker de stora känslorna och berör på ett djup som är annars är patenterat av fårade män med gitarr och rödvin. Orbitals »Belfast«, Squarepushers »Beep Street«, Postal Services »Brand New Colony«, Superpitchers »Happiness«, Styrofoams »Couches in Alleys«…

Och så, just som december tar oss, en låt som träffar just där, som bevisar att ibland kan även maskiner känna: Kopia – »Sometimes«.