Skakad och störd

Katastrofen blev ett faktum. Med rubriker som »SVT skakas av misstänkt läcka« och »Jöback och Sibel hotas av fildelare« så var uppvaknandet idag en chock.

Delar av ett par låtar i någon slags festival har LAGTS UT PÅ NÄTET.

Ödeläggelse. Ruiner. Sol som genom disen flämtar förebådande.

Jag kan tycka att det är synd att inte fler tar sig själva på så stort, världsfrånvänt allvar. Jag kan tycka det skulle liva upp om de stora hyperbolerna plockades fram varje gång någon missat memot om att det inte är 1983. Jag kan tycka att det finns något djupt betryggande i ordvalen när de ansvariga ska ställas till svars.

Skandal i melodifestivalen

En bra story kan alltid berättas igen

Information anno 1994

Med rättegången mot The Pirate Bay i antågande kan det vara intressant med en liten tillbakablick. Vi skriver 2009 i almanackan i år och under hösten har obduktionsprotokoll och barnporr varit på agendan när det gäller allt hemskt som går att hitta där.

Låt oss gå tillbaka 15 år, till en tid när folk inte levde sina liv på nätet. De flesta i alla fall. För det satt ju självklart en armé av bleka ungdomar vid skärmar och spred obduktionsprotokoll och barnporr. Det visste åtminstone media. Innan vi kommer dit, en kort bakgrund:

Jag var ganska dålig på att umgås med folk när jag var 15-16 år. Jag satt mest hemma framför min hemdator och skrev på texter eller surfade på nätet. Ungefär som nu, med andra ord, förutom att nätet inte hade någon grafik utan bara var en kommandorad som man kunde skriva in saker på för att hamna på andra servrar och lista vilka filer de hade där för att ladda ner.

Långt mycket mer än internet använde jag däremot BBS:er. De var som… Tja. Tänk en helt textbaserad korsning mellan Facebook och The Pirate Bay så kommer du väl rätt nära.

På en BBS loggade man in med sin profil och kunde diskutera i olika forum eller ladda ner filer (piratade prylar eller gratisprogram, beroende på vilken typ av BBS man var inne på).

För att vara uppkopplad mot en BBS, eller bas som man sa i vardagligt tal, ringde man in till den med modem och det kunde vara jävligt frustrerande att sitta och ringa om och om och om igen, för bara en kunde vara inloggad åt gången och telefonlinjen var på de populäraste baserna upptagen.

AmigaNå, att hänga på baser kostade ju pengar i form av telefonräkning, så det krävdes en del otillåtna medel om man ville ringa länge (att ladda ner filer tog ju en evighet). Det fanns tonvis av falska AT&T-kort i omlopp och vågade man inte använda dem (för det krävdes att man ringde upp en växeltelefonist i USA och uppgav numret) så kunde man ha tur och känna någon som hittat en bra modempool, d.v.s. ett 020-nummer som anställda till ett företag kunde ringa in till och sedan koppla sig vidare ifrån utan kostnad.

Jag tror morsan satte kaffet i halsen när TV4s nyheter gjorde ett reportage om baser och bland annat visade en postning från ett forum: »Säljes: 3000 liter bensin. Tankbil ingår.«

Det blev en klassiker. Det snackades mycket om inzoomningen som kameran gjort mot den flimrande skärmen med orden – på bästa sändningstid. Han som postat annonsen (kan det ha varit Mr.Elaka?) var kung.

När nu The Pirate Bay-rättegången närmar sig är det ganska intressant att se hur media hanterade baserna på tiden det begav sig. Det här var en helt ny värld för dem.

De hade inte en aning om vad som hände, bara att det hände någonting på ett ställe som vuxna inte hade insyn i (vilket allt som oftast är synonymt med att det är dåligt).

Ledorden för dagen blev (tam-tarrraam): Barnporr och vapen.

För de som hängde på baserna kunde ju inte syssla med något så ljusskyggt utan att ha något att dölja, eller hur? I själva verket handlade det om dudes, slackers och allmänt vilsekomna (jag exkluderar inte mig själv från någon av dessa kategorier) som hade tuffa alias och liksom bara… hängde.

När man tittar tillbaka till de gånger media kikade in i denna förbjudna värld så är det intressant att se hur lika tongångarna var då som nu, hur de mycket på grund av teknisk okunskap målade upp ett slags undergångsscenario där själva företeelsen i sig var på väg att förstöra allt.

Från en artikel ur Aftonbladet den 13 juni 1994:

“TILL SALU: VAPEN, KNARK OCH BARNPORR – VIA DATOR

Kliv in i datavärlden och du hamnar i ett elektronisk vilda västern. Här finns vare sig lagar eller poliser. Tusentals ungdomar sitter dagar och nätter framför sina skärmar och försöker att överträffa varandra i att begå brott.”

Det här är alltså bara rubriken och de första tre meningarna i en lång artikel som skrevs av Anna-Lena Lodenius, Lars Ohlsson och Per Wikström. De hittar en kille som går under aliaset Shadow, som de beskriver:

“I datavärlden har Shadow skapat sig ett namn som en häftig bombexpert och svartskallehatare. I verkligheten är han en vilsen, öldrickande och arbetslös 22-åring som åkt fast för lite småbrott: häleri, bombhot och olaga bombexperiment. Brotten är egentligen det enda han är stolt över.”

Utifrån denna karaktär målar de upp en subkultur i skuggorna, där till synes ofarliga unga män (»många av dem skulle knappast klara gatulivet. Flera har sociala svårigheter. En hel del är mobbade.«) som sitter på pojkrummen och konspirerar.

“Många baser bjuder också ut upphovsrättsskyddade dataspel och program. En del baser ligger i ständig tävlan om att ha det allra senaste. Via insiderkontakter kan spel dyka upp i svenska piratbaser bara timmar efter att de är färdigkonstruerade i USA. Piratverksamheten undergräver hela marknaden. Ett exempel på detta är datajätten Amiga som nyligen gått i konkurs – trots att deras spel finns i jätteupplagor över hela världen.”

Som parantes här kan nämnas att Amiga var en datortillverkare. De hade ingen spelutveckling och gick under därför att PCn började bli användbar även för hemmabruk.

“Några av baserna har bara något tiotal användare, andra har flera hundra. Regeln är ju häftigare innehåll i baserna – desto fler användare. Eftersom barnporr är ibland det värsta och grövsta man kan tänka sig finns det en hel del av den varan.”

Så, man kunde tänka sig det?

Barnporrkortet har redan spelats ut flera gånger mot The Pirate Bay. På sin blogg berättar Rick Falkvinge om sin minnesbild av hur Johan Schlüter, chefsjurist på danska Antipiratgruppen, avslutade ett anförande på ett seminarium i maj 2007:

” – Mina vänner, vi måste filtrera Internet för att komma tillrätta med fildelning. Men politikerna förstår inte fildelning, och det är ett problem för oss. Därför måste vi associera fildelning med barnporr. För barnporr, det förstår politikerna, och det både kan och vill de filtrera på Internet.”

Lika aktuellt då som nu, trots att 15 år har gott sedan artikeln skrevs. Och angående passagen med »ju häftigare innehåll – ju fler användare«… Ta det från en som väldigt gärna ville in i baserna med häftigt innehåll: Det var sjukt svårt att få konto. Att få invites till heta web 2.0-startups är rena leken jämfört med att få konto med behörighet till elit-baserna då.

Och, för att ge en sista spark till artikeln från Aftonbladet:

“I mitten av maj i år dömdes en 20-årig yngling i Svea Hovrätt för häleri och brott mot upphovsrätten till åtta månaders fängelse. I sin databas, som han kallade ‘Snuskbuske’, tillhandahöll han tusentals piratkopierade dataspel och program samt 140 stulna datorer.”

Jag kände killen. Hans bas hette inte Snuskbuske, herregud. Hans bas hette »Guru’s Dream«, det var han som hette Snuskbuske. Idag jobbar jag bara några hundra meter från lokalen där han bodde (bor?) med alla sina datorer. Han är fortfarande i IT-branschen. Jag vet det för att jag brukar se hans firmabil stå parkerad i krokarna med samma namn på företaget som på releasegruppen han var med i då. Det är klass.

På Svenska Dagbladets förstasida den 1 januari 1994 fanns en artikel som handlade om problemen med ynglingar som ringde gratis med AT&T-kort eller på andra sätt. Men Hans Wranghult, länspolismästare i Malmö, (som »arbetat med datasäkerhet i 20 år«) sade lugnande att det snart är över:

” – Problemet är decennier av försummad datasäkerhet som bland annat yttrar sig i larvigt enkla kodord och ID-signaler som obehöriga tämligen lätt tränger igenom.

Hackarna möter allt tuffare motstånd i så kallade biometriska skydd som alltmer omger datasystem av hög sekretessgrad.

– Användarens behörighet kan stämmas av efter fingeravtryck, röstprov, blodkälsmönster i ögongloben och liknande identiter som är svåra att förfalska.”

Känner du igen mönstren? En okänd, digital mörkermassa försöker förstöra världen som vi känner den och den enda lösningen är att kräma på större säkerhet. Jag vet inte varför Wanghult, med sina 20 år av datasäkerhet i bagaget, kunde missa så grovt i sin spådom. Men jag vet att hans själsfränder fortfarande tror att det går att skydda sig mot de ansiktslösa fienderna genom att öka kontrollen när lösningen egentligen är något helt annat.

Jodå, det finns en lösning. Tidningen Arbetet hade den 26 november 1993 en artikel på samma tema. Ute på baserna såldes vapen och för att kunna nå dem måste man hacka Telia och som om inte det vore nog var det någon som uppviglat inför 30 november i ett forum också. Stefan Kronqvist, utredare på Rikspolisens databrottsgrupp, fick i artikeln frågan om man som förälder egentligen vågar köpa en hemdator i julklapp om barnet har en sådan på önskelistan.

” – Dator är okej, men modem vill jag inte rekommendera.”

Vi loggar av helt enkelt. Så. Case closed.

»Popcirkus« förebådar en ny gyllene popera

PopcirkusI veckan var det premiär för »Popcirkus« på Sveriges Television. 90 minuter livemusik från de »nyaste, nya artisterna och de stora, välkända stjärnorna«, direkt från två scener på Debaser Medis.

Programmet fick inte precis några fantastiska tittarsiffror och någon som heter Béatrice Birkeldh tillåts uttala sig i dagens Expressen. Hon har analysen:

“Med ‘Jag är en vampyr, jag suger och spyr’-Krunegård och fy så tråkiga A Camp som dragplåster är det klart att det floppar. Ingen tycker om pretto i kvadrat. Luuk och Sinding borde ringa Sanna Nielsen nästa vecka istället.”

Jag gillar den. Jag hoppas hon, vem hon än är, har rätt.

Ett floppande »Popcirkus« skulle bekräfta trenden vi har sett en längre tid nu. Popmusik är slut som identifikationsfaktor för den breda massan. Jag tycker det känns rätt skönt.

För inte så många år sedan kunde man komma till lägenhetsfester där folk man hade noll gemensamt med prisade band som man innan dess klassat som bra men som därefter fick ett noggrant frågetecken i marginalen. Idag ser man knappt några spår av subkulturer hos ungdomarna (möjligtvis en och annan fashion-core) och Melodifestivalens start nästa vecka är betydligt viktigare för vad som ska bli hits under året än vad som händer på »100% Osignat«.

Det betyder att vi vinner tillbaka vår popkulturella nisch. Popmusiken blir åter jävligt viktig för dem som bemödar att bry sig om den, medan massan får Sanna Nielsen i flytande form.

Det enda hotet jag ser mot denna utveckling är IPRED-lagen.

I en hypotetisk situation där det inte längre går att komma åt storbolagens musik olagligt på nätet så kommer de definitivt gå under eftersom ingen kommer börja köpa skivor igen. Tvärtom kommer en parallell musikscen då blomma upp med skivetiketter och artister som släpper sin musik gratis som alternativ till dyra storbolagssläpp och den breda massan kommer att botanisera i denna flora istället för att tuna in till Sanna Nielsen.

Stoppa IPRED, med andra ord. Låt nya Coldplay förbli läckt tre månader innan releasedatum, annars kommer massan börja gilla M. Ward.

Ibland gör man rätt

6 miljoner sätt att jaga en älg påIkväll var jag på en liten släppfest för Tony Ernsts nya bok »6 miljoner miljoner sätt att jaga en älg på« (vars undertitel »En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall« kanske säger mer om innehållet). Ännu har jag inte hunnit läsa den, förstås, men lite bläddrande i den visar att Tony är på tårna och vet man det vet man att vi snackar om en av landets bästa skribenter i ämnet.

På släppet berättade Ernst lite om tanken med boken och det han sa i sin inledning var faktiskt något som jag tyckte väldigt mycket om. Jag citerar fritt:

»Inför det här talet har jag funderat en tid på en lämplig metafor för vad som hänt med musikindustrin. Jag hittade svaret bland grönländska fiskare. Den vanligaste dödsorsaken hos grönländska fiskare är drunkning. Varför då? Jo, för att de inte kan simma. Men varför har de inte lärt sig att simma om de vet detta? Jo, för att det är för kallt i vattnet.«

Boken finns att beställa här.

Slutet på en diskussion

nothinghappened.jpg

Foto av RoystonVasey

Jag höll på att gå i en fälla i kväll. Och jag har ett opublicerat inlägg på ett par tusen tecken som bevisar det.

Allt började med att jag läste att de som har köpt musik på MSN Music inte kommer att kunna lyssna på den om de köper ny dator eller uppgraderar operativsystemet efter den 31 augusti i år. Musiken är nämligen DRM-skyddad och Microsoft kommer slå av servrarna som ger ett okej till datorn att filerna är lagliga. För att summera det som står i artikeln i korthet:

“Microsoft’s decision to turn off the MSN Music authorization servers serves as a painful reminder that DRM ultimately severely limits your rights. Companies that control various DRM schemes, as well as the content providers themselves, can yank your ability to play the content which you lawfully purchased (and now, videos) at any moment—no matter what your expectation was when you bought it.”

Jag skrev en rungande text om att det är så här riktig stöld ser ut, i och med att kunder här fråntas möjligheten att använda en vara de köpt. Jag petade in en del om de ofantliga nackdelarna som idag finns med att ladda ner »lagligt« och blablablabla.

Sen gick jag tillbaka och läste.

Jag började plöja inlägget och min enda tanke var: »Fyfan, vad osexigt det här är.«

Helt ärligt… De senaste 2-3 åren har diskussionen gått het om fildelning, övervakning, FRA-avlyssning, avstängning av Internet-abbonemang, gryningsrazzior och skivbolag som står med huvudet så långt upp i arslet att de inte kommer hitta ut de närmaste 20 åren.

Och vad har hänt utanför debatten under den här tiden? Tja, vi har lite bättre ratio på torrentsajterna.

Jag orkar inte stå och skratta eller skälla med facklor och träpålar redo kring de här ämnena. Det är viktigt att våga hålla sig från att fyra av bredsidorna med kritik mot upphovsrättsindustrins vansinniga och ibland helt galna metoder.

Varför? Är det inte viktiga frågor? Jo, men priset vi betalar är att vi då blir som dem.

I den diskussionen blir vi grånade advokater som sitter och grymtar om att »tekniskt sett laddar vi hem upphovsrättsskyddat material varje gång vi går in på en nyhetssajt så varför är en musiksajt annorlunda« och blablabla. Jag har ju redan konstaterat att den diskussionen dödar popkulturens väsen.

Så nej, jag går inte i den fällan igen. Nu när Beneath a Steel Sky precis har påbörjat sitt fjärde år så ska jag hålla mig från polemiken som ändå bara slutar med att alla står och skrattar åt Web Sheriff.

Låt oss istället skapa sönder åtalen. 100 bootlegremixar är mer än 1 Idol-artist!

Misc, vecka 10

mafia.jpg

IT-säkerhetslösningsföretaget Kaspersky har tittat i spåkulan och kommit med en rapport som varnar för att 2008 kommer att innebära en ökning av virus, malware och bedrägerier med personuppgifter från sociala nätverkssiter etc. Jag slänger in ett klipp från tidningen Arbetet den 26 november 1993:

Vågar man egentligen köpa en hemdator med modem i julklapp om barnet har detta på önskelistan?

– Dator är okej, men modem vill jag inte rekommendera. Finns det ska föräldrarna sätta sig in i hur det fungerar och hålla strikt kontroll, svarar Stefan Kronqvist på rikspolisstyrelsen databrottsgrupp.

FBI slog till mot den tunga (i dubbel bemärkelse, se bilden ovan!) maffiafamiljen Gambino förra veckan. Det som jag blev helt tagen av var de alias som de gripna gick under. Vad var först, filmerna eller namnen? »Jackie The Nose«, »Tommy Sneakers«, »Bobby the Jew«, »Greaseball«, »The Conductor«, »Joe Rackets«, »Italian Dom«, »Miserable«, »The Little Guy«, »Vinny Hot«, »Marbles«, »One Eye Russ«, »Joe Gag«, »Treetop«, »Johnny Red Nose«, »Fat Richie«… Och, med viss skräck undrar jag vad Michael Urciuoli gjort för att förtjäna sitt smeknamn »Mike the Electrician«.

Jag saknar Shaktar. Djupt.

Tittarsiffrorna från MMS efter måndagens »Viking«-sändning är underhållande läsning. Det visade sig att »Viking« hade lika många tittare som TV4s »Sportklubben«! Därför kommer min tagline från och med nu vara: »Lika populär som Peter Jihde«.

Elin Alvemark gör ett debattinlägg om filkopiering där hennes tes är: »Musikbranschen måste kunna existera under samma marknadsekonomiska förutsättningar som alla andra företag.« Alltså, jag trodde att det var precis det de gjorde och det är därför det går så dåligt eftersom de försöker sälja en oanvändbar och föråldrad produkt som CD-skivan?

Flora & Fauna har lagt ut första singeln med Parken. Den heter »Åt helvete med himlen« och är lika bra som sin titel, tycker jag.

Semantik, digital kommunikation och hästlösa vagnar

horseless.jpg

I filmer där karaktärer har förflyttats i tiden från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal så brukar de alltid stå häpnade vid en gata, titta på bilarna och säga »Herregud, ni har inga hästar till era vagnar«.

Faktum är att de första kommersiellt producerade bilarna (mellan cirka 1890 – första världskriget) kallades just »horseless carriages« i brist på ett bättre namn. Bilentusiaster som idag ska diskutera dessa modeller använder däremot istället samlingsordet »Brass Era automobiles« eftersom det numera känns helt absurt att prata om hästlösa vagnar.

Det senaste året har debatten kring information, säkerhet och kultur i vår digitala era varit om inte enorm så åtminstone större än obefintlig. Det slående är nivån som den förs på. Politiker och debattörer maler på utan någon större kunskap om vad de pratar om och gör sig förstådda medan de som faktiskt har något vettigt att säga inte kan göra sig förstådda eftersom de inte vill prata om »den hästlösa vagnen«.

Mest slående när det gäller artiklar, tal och texter om digital kommunikation är nämligen alla liknelser och metaforer. Det sker knappt ett enda inlägg utan att någon missvisande jämförelse med ett fysiskt ting måste till för förklara hur man anser att något står till i den abstrakta digitala världen, givetvis med senator Ted Stevens som den mest klassiska.

Kommer ni ihåg början av nittiotalet när Internet kallades »the information super highway«. Visst känns det skittöntigt idag? Varför har vi då inte kommit så mycket längre?

“Antag att ett låsföretag konstruerar en nyckel som kan dyrka upp alla lås, och säljer den billigt. Ger det alla rätt att öppna andras kassaskåp?”

Nils-Eric Sandberg om fildelning i Trelleborgs Allehanda.

“They want to deliver vast amounts of information over the Internet. The Internet is not something that you just dump something on. It’s not a big truck. It’s a series of tubes. And if you don’t understand, those tubes can be filled and if they are filled, when you put your message in, it gets in line and it’s going to be delayed by anyone that puts into that tube enormous amounts of material, enormous amounts of material.”

Senator Ted Stevens i ett tal om Net Neutrality Bill

“Om jag tar en penna från personen bredvid mig, då kan den personen inte använda pennan. Men om jag laddar ner en film från nätet, då finns det en kopia till av samma film.”

Akko Karlsson (mp) om fildelning i Västervikstidningen.

Oavsett vad syftet med inlägget är och oavsett vad man tycker i sakfrågan så är liknelser och metaforer av det här slaget rätt sorgsamma att läsa. Jag förstår att en person som vill föra fram ett budskap använder sig av dessa retoriska knep för att väcka opinion, men problemet finns på en långt mycket djupare nivå.

Alla använder idag Internet och dess tjänster men kunskaperna om vad det faktiskt är känns ofta så låga. Spelar det någon roll? Tja, på ett sätt inte.

När TVn gjorde sitt intåg ute i stugorna så beskrevs den som »radio fast med bild«. För en slags minsta gemensamma nämnare-beskrivning så kan man för all del beskriva TV som »radio fast med bild«, men det är väldigt många nyanser av TV-mediet som lämnas utanför i en sådan beskrivning. Jag vet exempelvis inte om jag skulle beskriva Google Earth som »en karta på datorskärmen«.

Vi ser det här idag också. Fortfarande är det många tidningar som försöker göra »webtidningar«, det vill säga samma sak som de gör i tryck fast på webben. Men en tidning kan bara finnas på papper, så fort den läggs digitalt så blir den något annat.

Likadant är det med »web-TV«. Aftonbladet och Expressen (två som verkligen faktiskt har förstått att begreppet »webtidning« är ointressant och att närvaron på Internet handlar om något mer än att bara använda det tryckta materialet en gång till) producerar eget material till deras »web-TV«. Jag förstår varför de använder uttrycket – de är tvungna för att användaren ska förstå vad tanken med avdelningen är. Men det är fortfarande en liknelse som inte säger någonting om vad de levererar. Vad har klipp på nätet med TV att göra? »Horseless carriage.« »Web-TV.«

I brytningstiden där vi står ska många viktiga beslut fattas och det är synd att inte kännedomen är större. Som jag påpekade i mitt inlägg om rundgången i fildelningsdebatten så är det faktiskt kvaliteten på debatten som gör mig mest skraj för framtiden.

För ett par månader sedan läste jag en intressant artikel som jag tyvärr inte lyckats googla fram nu. Den var skriven av en amerikansk expert på datorsäkerhet vars tes var att det största hotet mot individens säkerhet på Internet är att vi helt saknar instinkter när det gäller vad som är farligt och inte farligt i den digitala världen.

Alla känner sig illa till mods när de går genom en mörk park sent på kvällen. Vi stänger av iPoden, går lite fortare, tittar oss omkring och känner oss genast bättre när vi kommer ut i gatljuset igen.

Under hundratusentals år är denna instinkt inlärd eftersom det var enda sättet för våra saliga förfäder att inte bli nattmacka för en sabeltandad tiger. Men att skicka känslig information i ett e-mail eller ladda ner programvara från en skum rumänsk server, sådana handlingar kan vi inte instinktivt bedöma om de kommer att utsätta oss för fara eller inte.

Det är en teori värd att fundera på.

Om vi exempelvis tar ett ord som »brev« så finns i ordets natur en förväntan på att det är kommunikation mellan avsändare och mottagare, delvis till skillnad från »öppet brev« eller »vykort« som vi vet kan läsas av fler. SAOL tar till och med upp det:

»skriftligt (i allm. privat) meddelande (i regel till ngn som befinner sig på relativt stort afstånd); särsk. om dyl. (relativt längre) medde­lande som är skrifvet på ett l. flera (hopvikna) pappersark o. inlagdt i (försegladt) konvolut;«.

När vi då döpt meddelanden vi skickar till varandra över Internet till »e-brev« så finns samma förväntan på kommunikationen. Förseglad. Mellan två personer. Privat. Men så är ju inte alls fallet. Att skicka e-post är väl bara snäppet mer privat än att tejpa upp en lapp på en lyktstolpe.

Ju mer vi använder vaga liknelser och gör det lätt för oss, ju större chans att vi hamnar i Expressen med rådjursmin under rubriken »Han förlorade sina sparpengar på nätet«.

Fildelningen dödar popmusikens väsen

The Killers - larger than life

I samband med min postning om rundgången i fildelningsdebatten så utlovade jag en postning till där jag skulle utveckla varför fildelningen förstör popmusiken. Detta gav upphov till förvånade kommentarer. Men det är ju faktiskt så! Jag var inte ironisk. Ge mig fem minuter så ska jag förklara varför.

Jag tror jag kommer bli ovän med nästan alla på vägen så det här kan nog bli intressant..

Vi börjar med tre relevanta citat:

“Jag har inget intresse alls av det. Dessutom tycker jag inte att man som musikartist ska vara Bussiga Benke som alla är kompis med. Det får gärna kvarstå lite mystik.”

Mauro Scocco om att delta i lekprogram på TV, tidigt 90-tal (intervju i Vecko-Revyn )

“Jag känner personligen att det finns 20 procent kvar [av en artist] efter att jag tittat på omslagen och lyssnat på musiken. Då vill jag kunna lägga till det där sista. [...] Innan jag vet hur jag reagerar på bandet på scen så vet jag inte säkert vad jag ska tycka. Och det handlar inte ens om hur det låter egentligen, det handlar om att se någon i ögonen.”

Johan Tuvesson, sångare i Nicolas Makelberge, Ondskan nr.3

“Dance and get down with the Eurosport beat, cause in just a few years it will all be too late.”

Le Sport, “Your Brother Is My Only Hope”, 2005

Popmusik handlar lika mycket om vilka värden som personerna bakom den utstrålar som hur den faktiskt låter. Bra popmusik är inte bara musik utan även artistens identitet, idé och koncept. Jag har aldrig förstått varför folk känt sig blåsta över att en popmusiker inte varit den han/hon utgivit sig för. Detta innebär ju bara att artisten tagit sitt ansvar.

Minns du de »avslöjande artiklarna« när det visade sig att t.A.T.u. inte var det lesbiska lolitapar som deras image byggdes på? Det var vansinne. Deras faktiska jag var ju ändå ointressanta eftersom bilden av ett lesbiskt lolitapar var perfekt. Att uppröras över att David Bowie inte trodde han var Ziggy Stardust på riktigt är som att uppröras över att Tobey Maguire inte kan skjuta spindelväv ur handlederna.

En popartist ska vara större än livet. Opåverkad av de krafter som styr vanliga människor. Det ingår i popartistens väsen. Och det här för oss till den illegala fildelningen.

I takt med att debatten kring »nedladdning« har ökat i samhället har fler och fler givit sig in med åsikter i ämnet. Henrik Pontén på Antipiratbyrån har flera gånger sagt att många artister inte vågar säga vad de egentligen tycker eftersom de upplever att de får fansen emot sig. Jag förstår fansen. De vill ha en popstjärna, inte en politiker.

Faktum är att det är lika illa på andra sidan, men låt oss börja med artisterna som Henrik Pontén företräder.

»Jag måste få betalt för mitt arbete.«

»Precis som alla andra har jag räkningar att betala och det här är mitt jobb.«

»Jag kan inte fortsätta göra musik om jag inte kan leva på det.«

Ada - Larger than lifeApapapap! Hörde jag fel på den sista meningen? Ska det inte för en popstjärna vara tvärtom? »Jag kan inte fortsätta leva om jag inte får göra musik«? Helt ärligt, Petter, Miss Li och alla andra som skriver under texter och gör uttalanden: Jag vill fan inte veta att ni har räkningar att betala. Jag vill inte veta att ni ser musiken som ett »jobb«. I samma sekund som jag får reda på att ni har autogiro så blir ni vanliga människor. »Bussiga Benke.«

I rollerna som den sköna killen från Söder och den lite småcrazy kabarettjejen som är hög på livet så kan jag respektera er som artister även om jag inte lyssnar på er musik. Så fort ni börjar prata som bittre ombudsmannen på nedläggningshotade fabriken så blir ni Bono. Ni förlorar hela er artistiska air i en vindpust.

Och tvärtom då? Nytänkarna. De som hittar alternativa vägar. Avantgardet:

»Jag tycker att musiken ska vara tillgänglig för alla.«

»Vi satte upp en MySpace-sida, fick 10000 nedladdningar och blev stjärnor.«

»Jag vill vara fri, inte bunden av att någon köper en bit plast med min musik på.«

Åhhhhh vilken härlig frigjordhet! Det är som en blandning av avslappnad antikapitalist-chic och The American Dream på en gång. Det är roligt att alla som vill kan upptäcka er, men sist jag kollade hade vi inte bett om att få någon som står med en megafon och skriker LYSSNA PÅ MIG, LADDA HEM MIG, DET ÄR JU GRATIS, SNÄLLA?

Jag kan inte tänka mig något osexigare än en artist som offentligt diskuterar distributionen av sina verk.

Jag kan inte tänka mig att Suicide eller Echo & The Bunnymen ens övervägde att ställa sig på barrikaderna och säga »Vinylen dör, släpp oss på CD nu!«

Oavsett om en artist tycker att lyssnarna är tjuvar eller om en artist anser att hans/hennes mål i livet är att finnas tillgänglig för alla så vill. jag. inte. veta. Jag vill att mina popstars ska fastna i en squat i Berlin på väg hem efterEcho & The Bunnymen - larger than life en förvirrad sommar på Ibiza och där hitta ett ostämt piano på vilket de mellan murbruk och missbruk skriver ett enormt jävla album medan grävskoporna arbetar utanför.

Om det stämmer eller inte spelar ingen roll, jag vill bara inte ha deras åsikter om logistiska lösningar och lyssnarstrukturer, ok?

De små skivbolagens roll i det här är jag kluven inför. På ett sätt är det bra att folk som Songs I Wish I’ve Written och Hybris aktivt tar ställning och driver frågor. Det nyanserar hela diskussionen. Men! Ett indieskivbolags rätta plats är inte i en paneldebatt.

När jag och en kompis diskuterade det här försvarade jag småbolagen och sa att om Factory Records grundats idag så hade de också varit där på barrikaderna och diskuterat de här frågorna. Hans svar var snabbt och rakt: »Om Factory grundats idag hade de inte hållit på med popmusik. De hade gjort något coolt. Eller farligt. Förmodligen hade de sålt vapen.«

Jag erkände mig genast besegrad. Hans poäng var oundviklig.

Popmusiken har blivit icke-hipp och ocool sen den började ta uttryck som »affärsmodell« i sin mun offentligt. Popmusikens väsen kan inte existera samtidigt som det händer. Sy ihop en smart lösning och tjäna miljoner på idén, men tro inte att ett förnuftigt resonemang kring idén inför fansen är det som gör den lyckad.

Så sitter jag här och hycklar? Jag släpper ju musik och sitter och har åsikter i frågan på min blogg. Jo, lite hycklar jag såklart. Men min ursäkt är bra. Jag är en skribent, inte en producent. Jag har en hobby och knackar ihop lite låtar men ingenting i min identitet gör att jag känner mig som en »artist«. Dessutom har jag blottat för mycket av mig själv under åren som journalist (och de här fyra åren på bloggen) för att kunna bygga upp ett coolt trovärdigt alter-ego.

Men! Låt mig slutligen ta ett exempel om just mig själv som ett sista belägg för vad jag påstår i den här texten.

mrsuitcase.se finns massor av mp3or att ladda ner. Mitt album finns seedat på olika torrentsajter. Det glädjer mig givetvis när jag ser att folk laddar ner och lyssnar på det jag gjort. Men… Jag tänker samtidigt vilken fadd smak det måste lämna i munnen om man lyssnar på skivan, blir nyfiken, googlar och hittar in till dravlet på den här bloggen. Känns musiken fräsch i det sammanhanget? Knappast.

Ellen Allien - Larger than lifeKort efter att mitt album släpptes så dök det upp på en rysk mp3-försäljningssajt. Helt utan kontrakt, såklart. Utan att en spänn gick tillbaka till mig eller skivbolaget, förstås. Jag föreställer mig att mannen som driver sajten heter Sergej Ivanov, att han har skinnjacka, att han röker jävligt mycket, att piratmp3-försäljningen är en av två grenar i hans verksamhet där den andra utgörs av opiumsmuggling. Tänk den ryss som betalar Sergej för mitt album, laddar ner det, får en trojan installerad på köpet och någon vecka senare får sitt VISA-kort kapat…

Det är smutsigt, det luktar illa, det är smaklöst. Det är så farligt eller coolt som min musik någonsin kommer att kunna bli. Jag vill veta vad den som lyssnar på Mr.Suitcase-plattan i det sammanhanget upplever till skillnad från någon som hittat till Beneath a Steel Sky för att ett av mina blogginlägg varit länkat under en ledarartikel i DN.

Nu tänker du: »Jävla idiot som drömmer om att vara farlig, är han 13 år och tror det provocerar eller?«. Nej, jag är och förblir helt ofarlig och varken kan eller vill göra sken av något annat. Det handlar om illusioner här. Om min musik bara låg anonymt och puttrade i ett ryskt cyberträsk så skulle det jag försöker göra i musiken komma betydligt mer till sin rätt än när jag sitter här och trycker på Kungsholmen.

Och det är just därför fildelningsfrågan har förstört mystiken kring popmusiken.

Valfri indiegitarrist ska vara en stenhård, suddig figur på en rökfylld scen. Idag är han logistikteoretiker. Jag kräver mer saga och mindre knastertorr verklighet från mina hjältar.

Rundgångsdebatten om fildelning leder ingenstans

Debatten om fildelning har gått hög i media på sistone men egentligen är den irrelevant och döljer de verkligt allvarliga frågorna. Visst, den lockar fram trollen i solljuset som Rick Falkvinge sa igår, men på det hela taget är den fruktlös. Härom dagen skrev DN att det är bekymmersamt att nedladdningen bland unga ökar eftersom det leder till färre biobesök. SAMMA DAG står i en annan artikel i DN att publiken på svensk film ökade med 70 procent förra året. SVD skrev igår att The Pirate Bay tjänat 19 miljoner på reklamförsäljning. SVD skrev i en annan artikel igår att The Pirate Bay tjänat 1,2 miljoner på reklamförsäljning. Det bara bubblar av siffror och »undersökningar«. Och samtidigt hamrar folk ut den ena förvirrade åsiktskanonaden efter den andra.

Det stora problemet i debatten är att fildelning inte är något som går att diskutera i för- eller mot-läger. Jag är inte för eller mot fildelning. Jag nöjer mig med att konstatera att den är.

Alla inlägg från sådana som Bert Karlsson och Liza Marklund grundar sig i att de är ganska gamla och saknar kunskap om kommunikationens själva anatomi. De debatterar ämnet utifrån hur samhället klassiskt har hanterat problem – att genomföra åtgärder mot källan till problemet. Några snabba exempel:

• En krog säljer alkohol till minderåriga – krogen tas ifrån sitt sprittillstånd.

• Föräldrar särbehandlas på arbetsplatser – lagstiftning och informationsarbete ska stärka deras rättigheter

• En person kör sin bil för fort – personen förlorar sitt körkort.

• En TV-kanal sänder förbjudet innehåll – TV-kanalen förlorar sin sändningsrätt

• En kille i en källare trycker bootleg-DVDs – filmerna och utrustningen beslagtas och killen åtalas

Internet fungerar inte såhär. Den traditionella tanken om en lodrätt överföring av information där det i toppen sitter en distributör som trycker ut sitt innehåll neråt är helt irrelevant i sammanhanget. Att åtala The Pirate Bay kan man väl göra om det gör någon gladare, men det är ju inte så att fildelningen upphör. The Pirate Bay är måhända den stora vita valen men inte källan till det problem som nöjesindustrin nu har. Källan är… Internet. Dess struktur. Hur digital kommunikation ser ut.

I dagarna har det kommit en del kloka inlägg. De bästa var Nicklas Lundblads nyansering och den ständigt kloka Anders Mildners tankar om pekning. Det övriga är mest vitt brus.

Jag har all förståelse och respekt för att Dotshops Anders Bersten går ut i Expressen och säger att det är nog nu. Precis som Telex-tillverkarna när faxen kom, som Vägatlas-författarna när GPS:en kom eller som fax-tillverkare när e-post kom så ser han ju hela sin värld rinna honom ur händerna. Och jag respekterar det. Men, som Ambassador Kosh en gång sa: »The avalanche has started, it’s too late for the pebbles to vote.«

Problemet i debatten är att de som för den enligt ett klassiskt för- och mot-perspektiv leder oss in i mörkret. Musik och film är lyxvaror som kommer rätt långt upp på vår behovstrappa. För att »stoppa« fildelningen krävs enorma ingrepp i demokratiskt vedertagna rättigheter. Artikel 12 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter säger: »Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens«.

Om fildelningen helt ska stoppas och »parasiterna« som Marklund kallar dem/oss ska rökas ut så borde debatten handla om huruvida det är värt detta. Jag kan maila filer, FTPa filer, lägga upp filer dolt på min webserver, skicka filer via Meebo, P2P-tjänster, IRC… Hell, jag kan sätta upp en klassisk BBS och låta folk gå in där via Telnet. Om fildelningen helt ska upphöra så måste allt detta bevakas. Varje brev som skickas, meddelande som skrivs och elektroniskt steg vi tar ska kartläggas.

Debatten borde handla om det. Om nöjesindustrins »rätt att få betalt« kontra medborgarnas »rättigheter«. Det gör den inte idag. Det skulle kunna vara en intressant diskussion. Vi kanske är beredda att ge upp vår privata korrespondens för att säkerställa storbudgetskulturen, vad vet jag? Jag vill ha initierad och kunnig debatt kring detta. Inte retorisk konståkning där en säger »stöld« och nästa säger »frihet«.

Vad sa du? Bredbandsleverantörer? Det har i debatten förts fram funderingar kring att ge bredbandsleverantörer och liknande rättighet att stänga av uppkopplingen för den som fildelar? Jo, det var ju lite snack om det i samband med domen från EU för några dagar sedan, att varje land kan lagstifta om internetleverantörens rätt/tvång att utlämna uppgifter om illegal nedladdning. Alla som tror att det inte är problematiskt bör läsa Rasmus Fleischers post på Copyriot som visar att vi inte ens hinner komma till integritetsproblemet i den frågan. Allt kör fast redan vid frågan »Vad är en Internetleverantör?«.

Omfattande övervakning och filtrering av Internet känns inte som en rolig framtid. Eftersom debatten står på en plats och borrar sig djupare och djupare utan att så mycket annat kommit fram än att Liza Marklund anser att en sån som jag inte ska ha några åsikter om ämnet eftersom det jag gör uppenbart inte är kommersiellt gångbart. Hon är känd och inte jag så hon har rätt, typ. Jag är glad att mitt album seedas på The Pirate Bay men Liza säger ju i sin text att: »Det är ingen större bedrift att avstå från något som ingen ändå är intresserad av att köpa.«

Så kanske ska jag bara hålla käften.

Det blir en postning till på ämnet. En till. I den ska jag förklara varför fildelningen dödat popmusiken.

Problemet med mp3ornas utommusikaliska värden (eller: Vi hade i alla fall tur med taggen)

Den Nya Tekniken™ har egentligen bara inneburit gott när det gäller spridandet av bra populärkultur. När jag läste POP för tio-tolv år sedan och Andres Lokko namedroppade de grymmaste soulsinglarna eller bästa Psychonauts-remixarna som jag som en icke-berest 17-åring inte hade en chans att höra (jodå, jag hörde dem säkert på Various, men man visste ju aldrig vad det var som spelades) så skulle jag ha offrat ett lillfinger för att kunna högerklicka på titeln, välja »save as« och få lyssna. När jag idag läser bloggar av tyskar med koll är det helt grymt att kunna lyssna på det de skriver om direkt istället för att bara fantisera om hur bra det säkert är.

Jag är helt klart för smakfullt spridande av bra musik (och detta gör mig, enligt Lars Nylins Bush-retoriska krönika i senaste numret »Ny Musikbransch« till en av de onda, men fine… Jag är Satans avkomma. Det känns helt okej.

Det finns däremot två aspekter av mp3-formatet som är lätt problematiska.

Den ena är att små skivbolag idag kämpar i en motvind som är helt vansinnig och detta gör det svårt för dem att fortsätta med den kvalitetskontroll ett litet skivbolag genom sin nisch och sitt redaktörsskap har. Men det är ett för komplicerat ämne.

Den andra problemet – det som jag ska diskutera här – är utifrån mitt perspektiv som musikupplevare faktiskt värre. Det handlar om att mp3or i de flesta fall helt saknar utommusikaliska värden.

Jag laddar hem album och hits och spelar dem jättemycket. Jättebra, men har jag något egentligt förhållande till de artister som jag inte har läst om innan jag lyssnar? Nej, inget. De är ett namn och en låt. En post i min playlist. De får sina minuter och sedan är det nästa post som laddas. Om det hade varit på skiva så hade de, långt innan jag hörde musiken, redan kommunicerat en massa saker till mig genom omslagsform, foton i sleeven och liknande. Är detta något egentligt problem? Okej, några exempel:

– Precis i början av nittiotalet, tror jag. Pet Shop Boys hits hade jag ju hört fram och tillbaka på radion i flera år men aldrig förstått. På en bild (i Okej tror jag det var) stod Neil Tennant i smoking och Chris Lowe hade en silvrig jacka i lightweight-material, solglasögon och beppemössa. Det var det snyggaste jag någonsin hade sett. När sedan videon till »DJ Culture« kom förstod jag att de var sjukt tuffa och när senare »Very« släpptes och de hade spetsiga hattar och ändå var de två coolaste personerna någonsin förstod jag att de var världens bästa band. Det förstår jag ännu.

– Lite senare på nittiotalet. Everything But The Girl hade för mig bara varit tråkig jazzpop utan någon som helst relevans. Då kom videon till Todd Terrys remix av »Missing« och visst var det en bra låt men framförallt var det synen av Ben Watt liggande på en säng i ett nedgånget rum, ledsamt fingrande på sin gitarr, medan Tracy Thorn gick omkring på regnvåta gator på natten och tittade upp mot hans fönster… Det var de bilderna som gjorde att jag blev såld. Om jag inte hade börjat älska dem då och där så kanske jag hade missat efterkommande albumet »Walking Wounded«, som jag trots att alla dissar mig vidhåller är nittiotalets bästa album (och spelar minst en gång i veckan).

– Britpoperan. Jag gillade Pulp och Blur mest, förstnämnda för att de gjorde bra musik, sistnämnda för den där jävla jävla jävla snygga bilden på dem i skinhead-inspirerade kläder och vansinnigt cool pose framför »British image«-klottret. Musiken var okej, men den bilden var sjukt grym!

Jag kan verkligen sakna det här förhållandet till artisterna jag lyssnar på idag. Imagen är ibland mycket viktigare än musiken. Och när den inte är det så är den i alla fall minst lika viktig för byggandet av ett förhållande mellan lyssnare och artist. Vad hade David Bowie varit utan sin image? Vad hade hänt om David Bowie skulle ha släppt albumsviten från sjuttiotalet som mp3or? Hmm.

Mp3-formatet innehåller stöd för en ID-tagg, ett par rader där man kan skriva lite information om låten. That’s it. Mer kan inte kommuniceras mellan artist och lyssnare. Som argument kan sägas att varje artist genom samma media som sprider mp3an också har möjlighet att sätta upp en hemsida med bilder, filmer, texter och oändligt mycket mer som man kan titta på samtidigt som man laddar ner, men när det är min kompis som varit inne där och laddat hem och jag sedan får låten mailad till mig, vad spelar det då för roll? Det här har också varit ett jätteproblem för mig när jag skrivit om musik eftersom recensionsexemplaren man får i nio fall av tio antingen är brända på cdr eller är tråkiga promoversioner som inte innehåller någon albumsleeve. Hur ska jag kunna skriva en recension om ett band som jag inte kan bygga något förhållande med? Jag vill läsa sleeven, se bilderna, uppleva det de försöker säga genom alla sinnen. Jag vill slicka på sleeven och känna om den smakar något, goddamnit!

Viss musik skulle dö om man inte kände till sammanhanget. Ta ett projekt som B.Fleischmanns och Herbert Weixelbaums Duo505. Det finns en sunkig liten maskin som heter Roland MC-505 Groovebox. Reklamen säger att den är en allt-i-allo-lösning för den som snabbt och enkelt vill göra musik men egentligen går den inte att använda till nånting alls. Fleischmann och Weixelbaum hade varsin sådan maskin som de båda hade en hatkärlek till. Därför slog de sig ihop för att göra albumet »Late« helt med dessa burkar. De blev Duo505. Känner man till det är skivan en rolig lek med begränsningar, en utmaning som två kompositörer ställer sig själva. Känner man inte till det så låter det helt kasst och man undrar vad som hänt med två killar som brukar göra grymma saker. Tänk om man skulle ha laddat ner det albumet från någon kompis utan att känna till vad konceptet var? Hua!

Av min ton kanske det verkar som att jag är negativ till mp3or och nedladdning? Tjenare. Som jag sa inledningsvis är jag odelat positiv. Jag älskar att få ett mail från någon kompis med grejer jag aldrig hört som är svinbra (som det oväntade mailet härom veckan från Bomben-legendaren Christian Hylse innehållande en liveskiva från Ian Boddys Tangerine Dream-influerade, sequenserbasdrivna grupp Arc. Skitgrymt!).

Däremot så känner jag att min egen, personliga upplevelse av musiken ibland blir mindre än den hade kunnat vara.

Det finns däremot även goda exempel som visar att allt inte är mörkt.

Artister som gör elektronisk musik har alltid varit anonyma, även innan mp3-formatet. Förmodligen har Aphex Twins onda leende avskräckt varenda människa som sitter med bitreducerare från att någonsin visa sig på bild. Men bilder av naturen eller ett foto av en förfallen industriskorsten kan liksom inte ge det som vi som lyssnare vill ha av en artist. Jag blev väldigt lycklig när Schneider TM stod bredvid den uppstoppade pingvinen på en pressbild. Det säger liksom så himla mycket om honom. Exakt vad det säger? Jag vet inte, men det ger en indikation om Schneiders förhållningssätt till sig själv, till musiken och till världen han bor i. Genom den bilden och videon till »Reality Check« där han LSD-romantiskt ligger på en solstol och dirigerar höghus som hoppar upp och ned som equalizers till musiken så har Schneider givit mig precis det där utommusikaliska som jag vill ha med mig när jag lyssnar på musiken.

Igår satt jag på jobbet och lyssnade på tre stycken DJ-mixar. Det slog mig att de trots sin existens i mp3-format faktiskt kommunicerade alla dessa utommusikaliska värden även som enskilda musikdatafiler. De gjorde det genom mina associationer och genom små, små detaljer i namn och utförande:

I-F – »Mixed Up In The Hague« (2000): När Ferenc van der Sluijs spelar knastrig, iskall gammal syntmusik behövs inga bilder för att jag ska känna peppen. Dessutom finns det i själva titeln tillräckligt med referens till partystinn holländare för att jag bara ska behöva blunda och få allt det där jag vill ha.

Above & Beyond – »live at Gatecrasher, Moscow (Dinamit FM, 2004)«: Inspelad från rysk radio med helt obetalbara jinglar, galna inslag från backstage med skrikande radiojournalister och själva tanken på att förfesta i Zhigulevsk och ta en skitig taxi in till de svepande gröna lasrarna gör Above & Beyonds dj-set till en njutning. Där finns allt man vill ha. Dessutom laddade jag hem det från en cool rysk klubbsite.

Mork – »Ton« (2005): En mixtape med Silver City, Wighnomy Bros, Destillat och några andra som en snubbe som heter Mork i Berlin har satt ihop. Han hade skrivit det i ID-taggen, »mixed by Mork [Berlin]«. Har man varit i Berlin och gillar tysk techno så räcker detta för att man ska minnas kebaben vid Görlitser Bahnhof, greken vid Schlesischer Tor och allt det där andra som är så bra med den stan.

Musik handlar om att fly och det är mycket svårare att fly till en omärkt mp3a (speciellt när det bara står en låttitel, »03 – dreams.mp3« … Gah) än med artist som står på omslaget till en skiva och med en cool pose visar att »du kan dra iväg från allt, haka på mig så blir det skitbra, jag lovar«. Eller en artist som tar en enkel symbol (tänk Plastikman) och efter ett par släpp får den symbolen att väcka tusen och åter tusen associationer i dig bara genom att visa den. Jag tror inte att det är omöjligt att göra det med mp3or – det kräver bara lite mer tanke bakom från artisterna. En innovativ hemsida. Roliga saker att ladda hem. Jag vill ha ett Ammoncontact-wallpaper till min desktop och en Matthew Dear-skärmsläckare. Kan ni ordna det tack?

För precis som det finns mp3-släpp som innehåller utommusikaliska värden finns det ju faktiskt fysiska skivsläpp som säger noll om artisten. Jag äger två fysiska album med M83 och jag vet inte ett skit om honom/dem (jag vet inte ens vad bandet består av, är de två eller en?). Kanske i och för sig mest för att jag inte läst något reportage om honom/dem i någon svensk tidning (surprise, vi har ju så mycket läsvärt ju, host host).

Slutsatsen man kan dra är att de riktigt glimrande musikerna, de som verkligen vill vara artister och har en personlighet att backa upp det med, kommer att få sin karisma att blixtra igenom datorskärmen även om det spelas från en mp3a, medan det alltid kommer att finnas anonyma upphovspersoner som bara är intresserade av att komponera anyways. De sistnämnda kunde i den gamla världen ändå visa deras profil och personlighet genom grafisk formgivning och omslagsdesign, men kommer i Den Nya Världen™ att förbli okända namn under »ARTIST«-fältet i mp3ornas id-taggar. Det är de sistnämnda jag är orolig för. Hur tråkiga de än är vill jag ju ändå lära känna dem som lyssnare. Jag vill att de ska vara lite mer än bara en krispig virvelkagge och en filtrerad sampling. Hur vi löser detta i den nya världen är fortfarande oklart.

Som ett tillägg: Efter intervjun med Tim Hecker här på Beneath a Steel Sky skrev signaturen Olf följande i kommentarsfältet: »Vad synd! Jag har kanske inte älskat Tim Heckers skivor, men jag har tyckt att de var rätt spännande. Till och med bra. Men när jag läser det här tycker jag att han verkar rätt otrevlig, vilket drar ner på viljan att lyssna på skivorna. Synd.« Det är den bästa kommentar man kan tänka sig. Även om jag inte håller med i sak så tycker jag det är helt underbart att ett egennamn som gör laptopmusik (hur många tusen finns det?) har givit en lyssnare så dåliga associationer om sig själv som person att någon får svårt att lyssna på musiken. Tycker du jag är dum i huvudet nu? Tänk på det några gånger! När var senaste gången du kände att det var svårt att lyssna på experimentell elektronisk musik på grund av en osympatisk artist på samma sätt som det var svårt att lyssna på Oasis eller någon annan pop/rockartist som gjorde bra skiva men vars attityd du inte klarade av?