Mer om filmmusik + M83-soundtrack läckt

Ett av mina absoluta favoritinlägg här på BASS från året som gått var debatten om filmmusikens hälsa. Det är ett favoritinägg eftersom det bara dundrade in kommentarer från er med grymma soundtracktips efteråt och jag upptäckte flera guldkorn bland dem. Crowdsourcing när den är som bäst!

Jag tänkte vända på två stenar till på det ämnet:

För det första: Soundtracket för »L’Autre Monde« som M83 och Emmanuel D’Orlando skrivit är läckt. Jag måste säga att jag nog hade för höga förväntningar (eller inte var tillräckligt påläst) för det är »bara« fem nya låtar av M83, men det är å andra sidan ganska okej spår så om du gillar honom kan en nedladdning vara på sin plats.

För det andra: I veckans avsnitt av »Obiter Dictum« kör vi en timmeslång special om filmmusik. Vi försöker reda ut vad som gör ett bra soundtrack, om det går att bryta loss musiken från filmen och listar givetvis favoriter i olika kategorier.

Klicka för att ladda ner som mp3.
Klicka här för att prenumerera på podcasten via iTunes.

Klicka här för att prenumerera på podcastens RSS i annat program.

Du kan också lyssna på den direkt här:

En timme ur Alan Howarths arkiv

Jag var runt 15-16 år när jag köpte soundtracket till »Escape From New York« på en svindyr import-LP på »Space Records«. Det var och är ett av de bästa soundtracks jag hört. Jag älskade John Carpenters filmer och musiken som han själv var med och producerade följde dem perfekt i ton och känsla.

På baksidan av LPn var det en bild på två snubbar i lång hårt och sjaviga kläder. Den ena satt med en bas och den andra satt framför en modularsynt. Det var Carpenter och parhästen Alan Howarth. Jag ville alltid tro att det var Howarth som satt vid synten och gjorde de snygga ljuden, han som inte fick så mycket uppmärksamhet men som egentligen var den coola.

Men, struntsamma vilka berättelser jag diktade upp i mitt huvud om hur de arbetade. Jag kan ändå inte hitta bilden på webben nu för att reda ut det där och LP-omslaget är tyvärr försvunnet i tiden.

Alan Howarth var inblandad som ljuddesigner och kompositör i ungefär alla filmer jag älskat. Förra veckan grävde han för »Resident Advisor« djupt i arkivet och satte ihop en timmeslång mixtape med sin filmmusik. Det blir faktiskt inte så himla mycket bättre.

Ladda ner den direkt från »Resident Advisor« eller via deras podcast i iTunes.

Filmmusiken lever och mår bra

Jag startade inte bloggen för att sitta som en självgod know-it-all och peka finger åt alla tokigheter som finns därute i världen. Jag vill inte vara del av en feedbackloop som stöter och blöter med en artikel eller krönika som utgångspunkt. Men ibland måste man faktiskt sätta ner foten. Och jag tänkte att vi ska vända det tokiga till något bra, tillsammans.

Under rubriken »Upptäck musiken i filmerna« skriver Jeanette Gentele om soundtracks i Svenska Dagbladets kulturdel.

Det finns många märkliga påståenden i krönikan, men låt oss bara ta ett här för att sätta tonen:

“Film och musik hör ju ihop. Förr var musiken en integrerad del av helheten. [...] Numera är musiken mera sällan specialskriven för filmen. Istället använder man redan mer eller mindre kända låtar.”

Det är ganska djärvt att påstå detta när sommarens storfilm var »Inception«, där man i själva musiken kan hitta flera meta-lager till handlingen, vilket gör att även soundtracket kräver en närläsning.

Men å andra sidan är »Pulp Fiction« och »Forrest Gump« ett par exempel som Gentele tar upp för att styrka sin tes, så jag kanske har för höga krav på kvalitet.

Nå. Nu är det slut på irritation och så vänder vi det här inlägget till lite positiv crowdsourcing istället.

Jag lyssnar ganska ofta på filmmusik när jag skriver text eftersom den är väldigt funktionell och redan från början är komponerad som stämningssättare. Och jag kan meddela att filmmusiken i högsta grad lever och mår bra (uppgiften i Genteles krönika att den dog efter John Williams scores för »Star Wars« och »Indiana Jones« stämmer alltså inte.)

Jag är nyfiken: Vilka är dina favoritsoundtracks från modern tid? Blanda högt och lågt och tipsa i kommentarsfältet så kan vi få ihop en bra samling! Jag listar några av mina för att få igång den. Ledsen för gubbdominansen.

Clint Mansell – »The Fountain« (Fullständigt förtrollande. Du har inga känslor om du klarar att lyssna på inledande »The Last Man« eller hela »The Road To Awe« där Mogwai gästar med patenterade crescendos utan att få gåshud.) (Spotify)

Nick Cave & Warren Ellis – »The Road« (När mörkrets furste skriver pianobaserad postapokalyps är det klart att det blir bra.) (Spotify)

Rachel Portman – »Chocolat« (Okej, kanske inte riktigt från modern tid (2001), men alltid ett säkert kort för att inte behöva hoppa från balkongen när man gått ner sig för mycket i molltyngda undergångsscores. Älskar huvudtemat.) (Spotify)

Abel Korzeniowski – »A Single Man« (Jag gillar den kanske delvis för att det låter som om han lyssnat mycket på »The Fountain«-musiken. Men ändå bra.) (Spotify)

Sylvain Chauveau – »Des Plumes Dans La Tete« (Fransk pianoångest.) (Spotify)

John Murphy – »28 Weeks Later« (Vissa av actionsekvensspåren är lite cheesy men stämningen i övrigt… Stämningen i övrigt!) (mp3)

Trent Reznor – »The Social Network« (Fem låtar från soundtracket ligger uppe för nedladdning här. Är inte ett orkestrerat »klassiskt« score utan osar gammal hackeranda, 8-bitsmusik och syntbasar. Enastående.)

Nästa soundtrack jag ser fram emot är det M83 skriver för »L’Autre Monde«. Det vi fått höra hittills låter precis som man vill att ett M83-soundtrack ska göra. Syntstråkar och ångest. Å andra sidan går det ju att argumentera för att M83 alltid har gjort soundtracks, även om inte filmen funnits där.

Vangelis-guide med anledning av Yeasayer

Vangelis

I Throw Me Aways intervju med Chris Keating från Yeasayer nämner han Vangelis som en av influenserna för deras nya album »Odd Blood«:

“Ja, jag lyssnar en del på honom, framför allt filmmusiken han har gjort. [...] ‘Blade Runner’ framför allt. Det speciella bildspråket och den ganska märkliga futuristiska synthmusiken gjorde verkligen ett intryck på mig när jag var liten.”

Det var samma sak för mig. Jag sprang till den lokala videohandeln i Midsommarkransen där jag växte upp och hyrde »Blade Runner« och »Mutiny On The Bounty« för 9 kronor per tre dygn och hade filmerna på i bakgrunden medan jag satt och pysslade med saker och ting.

Så småningom spelade jag av ljudet från dem till kassett och hade hemma i stereon eller i min Walkman. Framförallt för musikens skull. Det fanns nämligen inga soundtracks släppta då.

Att Chris Keating nu lyfter upp Vangelis tidiga filmmusik föranleder såklart ett litet urval. Att bara släppa hans namn sådär är fullkomligt livsfarligt eftersom den grekiska kompositören är ett vandrande minfält. Försöker man utforska så kan man gå bort sig duktigt eftersom delar av herrns samlade katalog är minst sagt tveksamma.

Det absolut bästa kommer från fyra soundtracks från början av åttiotalet, när Vangelis satt med en arsenal av analogsyntar och försökte låta som en symfoniorkester. Det händer något i mötet mellan analogsyntetiska stråkar och hans ambitioner, något som senare går förlorat när han börjar orkestrera på riktigt.

Filmerna »Antarctica«, »Chariots of Fire«, »Blade Runner« och »Mutiny On The Bounty« bjuder på ett antal stunder som förtjänar att uppmärksammas. Därför har jag samlat det bästa därifrån i en Spotify-playlist:

Vangelis 1981-84

Spotifys begränsningar gör dock att den inte har dubbelalbumet med hela »Mutiny On The Bounty«-soundtracket (en begränsad promoutgivning) och inte heller det privata urval av »Blade Runner«-spår som föregick det officiella släppet. Även om det finns en del godbitar där med får det här dock ses som en godtagbar essens.

Speltiden på playlisten är bara lite över en timme, men helt ärligt… Så mycket mer tidig filmmusik-Vangelis klarar man inte av innan man bryter ihop och dör.

Som bonus till spåren från 81-84 slängde jag också med avslutningseposet från »1492: Conquest of Paradise«, för det passar bra tematiskt ihop med de andra.

Den roligaste trivian från playlisten är naturligtvis »Memories of Green« vars pianomelodi Kent lånade till »Blade Runner«-temalåten »OWC«.

Utforskning av Vangelis utanför dessa album sker på egen risk.

Textönskning #2: Historien som redan är berättad

Mirror's Edge

Vi går vidare i julklappsserien med ytterligare en önskad text. Enligt fördomsprofilen kanske det här är ett ämne jag borde ha berört, men det finns en ganska uppenbar anledning till att det är svårt för mig att ha något att tillföra inom det. Jag ska förklara mer senare. Såhär löd önskningen:

insert_name_here

Förutom Peter Gabriels »Birdy« kan jag inte minnas att jag skrivit om filmmusik under min tid som musikskribent. Eller, kanske om Tindersticks soundtrack till »Nénette et Boni« och några rader om Explosions in the Skys dito till »Friday Night Lights«. Men gemensamt för dem alla är att det intressanta är vad som händer när en artists egna stil appliceras på ett anpassat filmjobb.

Om vanliga soundtracks är det svårare att skriva. Inte för att de inte klarar av att stå på egna ben men för att det är musik som är så tätt förknippad med stämningar och känslor ur filmen.

Jag dör exempelvis i små, små bitar av Clint Mansells musik till Darren Aronofskys »The Fountain« men vet faktiskt inte vad jag skulle kunna tillföra till den i text. Detta trots att den inte är särskilt väsenskild från exempelvis Jóhann Jóhannsson eller annan piano/stråke/knaster/depp-kompositör som jag inte tvekar att besjunga.

Jag tror det handlar om att historien redan är berättad. Musiken har redan fått sin kontext och betydelse.

Och jag tror det också är därför jag aldrig känt något behov av att skriva om datorspelsmusik.

När »Play! – A Video Game Symphony« turnerar så går gamers man ur huse för att sitta och lyssna på hur soundtracks från kända spel låter då framförda av en symfoniorkester. Det är mäktigt, helt klart, men frågan är om det verkligen är musiken som folk går dit för att höra.

Utan att ha besökt en konsert är jag tämligen övertygad om att upplevelsen först och främst består i vad styckena som framförs representerar. Killarna och tjejerna som sitter och lyssnar på exempelvis musiken från »Halo« upplever det oerhört starkt eftersom de bär på minnen från själva spelet. Den där nattlånga kampen mot en omöjlig levelboss som de till slut övervann. Den där gamla kompisen som de kunde köra veckoslutslånga spelsittningar med men som de inte pratat med sen studietiden.

Mitt första riktigt starka minne av datorspelsmusik är Matt Grays musik som spelades när första nivån av »Last Ninja II« laddades. Det var på Commodore 64, året var 1988 och det tog en evighet (6 minuter) att ladda men vad gjorde det när man fick lyssna på den där låten. Spelföretaget Ocean hade också alltid fantastisk musik under sina laddningssekvenser (min favorit var den som Jonathan Dunn gjorde till »Target Renegade«)

Jag skulle kunna ta ett steg tillbaka och prata om hur otroligt skickliga C64:ans musiker var att utnyttja den begränsade ljudkapaciteten till max. Eller med nykter torrhet försöka dra paralleller till hur dagens producenter, uppväxta på de här låtarna, influerades.

Men skulle jag försöka skriva något med känsla, en subjektiv text som tillför något, skulle jag oundvikligen hamna på de platserna jag befann mig på när jag satt och väntade på att de här spelen skulle ladda klart. Och med kompisarna jag hängde med då och som jag inte träffat sedan dess. Och man behöver inte ens gå så långt tillbaka i tiden att det kommer en nostalgifaktor med i bilden.

I somras satt jag och spelade »Mirror’s Edge« som utspelar sig över hustak och nere i gångar, där man som budet Faith ska fly polis, klättra, springa på väggar och hoppa för att leverera information.

Jaktsekvenserna är stressande, hetsande och frustrerande. Musiken ökar i tempo, snuten är överallt och varje level klaras med andan i halsan. Och när det då klipper till vybilder från hustaken, en stunds lugn i mitten av stormen, kommer en smekande låt, lätt som luft, med samma sorts svävande flow som man hela tiden försöker uppnå med Faiths parkour-övningar.

Jag var i en butik och rotade bland kläder kort därpå. Plötsligt hörde jag den bekanta pianomelodin ur högtalarna och fylldes av ett… lugn. Alla gånger som mitt rusande hjärta blivit tröstat av den där melodin hade gjort att jag instinktivt kom ner på jorden bara den spelades, även utanför sitt sammanhang.

Jag kollade upp vad det var… och blev förvånad av att upptäcka att det var Lisa Miskovsky som skrivit temat för »Mirror’s Edge«. Att bli knäsvag av gemen radiopop är ju inte särskilt klädsamt på pappret, men vad skulle jag göra… Hennes »Still Alive« (i spelet mest använd i dess instrumentalversion) hade mutat in sin plats som ett ställe av andrum i en värld full av kaos och jag reagerade instinktivt därefter.

Lite skamset får jag erkänna att jag fortsatt använda den som lugnande medel under stressiga dagar i höst. Bara den där pianomelodin kommer så blir den för mig som när David spelade harpa för Kung Saul.

Och det är här vi kommer till varför det är lika svårt att säga något vettigt om datorspelsmusik som det är om filmmusik.

Om »Still Alive« varit en vanlig radioballad hade den gått mig förbi, om jag ens hört den. Jag hade definitivt inte haft något att säga om den. Kontexten och associationerna gör däremot att jag kan plocka fram bibelreferenser och prata om låtens inneboende harmoniska kvaliteter, varför den är det perfekta ljudet till att stå på hustak och blicka ut över städer.

Men… Det enda sättet för mig att göra det är att först berätta om de associationerna, det vill säga spelets själva handling.

Och den historien är redan berättad.

I väntan på den svartklädda mannen

Nick CaveDet är lustigt, hur det alltid är så att det man inte kan få är det man mest vill ha.

När Nick Cave under en intervju i Los Angeles Times berättade att han arbetade på musiken till filmatiseringen av Cormac McCarthys »The Road« så visste man ju att det skulle bli bra.

Inte bara bra, men väldigt bra. Något annat var liksom otänkbart.

I ett inslag om filmen som sändes på BBC nyligen spelades för första gången en snutt av filmmusiken. Runt 03:30 in i det här klippet (hittat via Quiet Earth)

Jag har lyssnat på de där sekunderna om och om igen. Och så har jag blivit sugen att spela Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Men så har jag återkommit till »The Road«-klippet.

Det finns en air kring Nick Cave som när drömmen om den svartklädda mannen som kommer in i ens liv med en Bibel i ena handen och en flaska hemkört i den andra och liksom bara förklarar hur det är. Eller, som P.J. Harvey beskrev det, att han kommer »riding fast like a phoenix out of fire flames«. Och att allt blir bra efter det. Eller att man åtminstone får sitta vid ett piano på ett landsbygdsvärdshus och skriva sorgliga ballader.

Och därför vill jag ha filmmusiken. Nu. Jag vill ha allt.

Helt knäckt av Great Destroyer

oceans_front.jpg

Hösten 2005 blev jag kontaktad av en gammal kompis vid namn Kristian. Vi hade jobbat tillsammans vid några tillfällen, suttit och ljugit över dåligt rödtjut rätt många gånger och hållit sporadisk kontakt, men inte träffats så mycket som jag egentligen velat på några år. Det blir ju sådär ibland. Alla har mycket att göra och vips så har det gått ett år sen man sågs sist. Men Kristian är en sån där bra person som går att fortsätta med från där vi var sist, som det inte blir konstigt med bara för att det gått en tid.

Jag visste att Kristian höll på och spelade in lite musik, men hade aldrig hört något av det han gjort. Så när han ringde där för två år sedan och sa att han hade lite låtar och frågade om jag skulle vilja göra ett försök att mixa dem så visste jag inte riktigt vad som väntade.

Han kom över med sin porta och vi dumpade lite spår till datorn och jag pysslade ihop dem. Egentligen gjorde jag inte så mycket mer än att ändra lite nivåer, lägga till någon effekt och en stråke, så min insats var en parantes.

Sen hände inte så mycket mer. Vad jag visste. Jag och Kristian tappade kontakten igen. Tills helt nyligen.

För två veckor sedan damp det ner en CDR i min brevlåda. »Oceans On My Mind« var albumtiteln och Great Destroyer var artisten. Jag såg i låtlistan att två av spåren var låtar vi pysslade med 2005. Jag spelade skivan.

Nå, jag visste ju att Kristian hade bruset som sitt naturliga element. Jag visste att han plinkade molltyngt mörker på sin gitarr. Jag visste att han uppskattat Tim Hecker-skivan jag gav honom. Men jag visste inte att resultatet skulle vara så grymt som det som kom från högtalarna.

»Oceans On My Mind« är lika delar ljudsmutsig lo-fi-stämning som kristallklar filmmusik. Det är drones fast ändå inte. Det är postrock fast ändå inte. Det är singer/songwriter fast från helvetet med ostämda syntar. De dystopiska stämningarna och de dova miljöljuden liksom pulserar fram, ackompanjerade av bruten fickminnessång och spröd gitarr.

Jag tänker på Mogwais lugna stunder. Jag tänker på Khonnors »Handwriting«. Jag tänker på Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Jag tänker på hur glad jag blir över att höra musik som vägrar låta kategorisera sig, som precis som ett band som M83 bygger en egen liten värld där bara just den finns.

Jag tänker på hur fånigt det är att jag tänker på allt det här när jag får credit som producent till två av låtarna, men helt ärligt… Jag hade nästan glömt att vi gjorde det där. Att lyssna på Great Destroyers album har varit en av sommarens stora »Ojdå!«-upplevelser för mig. Jag menar inte att jag inte trodde Kristian var kapabel till det här, bara att jag inte förstod att de där små justeringarna jag hjälpte honom med för två år sedan skulle vara startskottet till ett album som är så sammanhållet som »Oceans On My Mind«. I bow in awe!

Hela albumet går att ladda ner på den här länken (och ladda inte ner bara en låt, »Oceans On My Mind« är inte hits, behandla det som en helhet).

Attention Johan Jacobsson! Du kommer att gilla det här.

Katastrofen med »cool musik« i amerikansk popkultur

I förra avsnittet av Sopranos gick AJ på klubb i New York och i bakgrunden hördes sval, perfekt techno. Så ska det vara. Det är tyvärr inte så i alla serier och filmer. Oftast är den »coola« musiken i amerikanska serier förvanskad och vanskapt till någonting som inte ens liknar verkligheten. Jag vet inte hur det är med latino-hiphopen som dunkar vid Farmingtons gatuhörn i The Shield för den har jag ingen koll på. Men det mesta som ska likna elektronisk musik (och, ve och fasa, framförallt när det är klubbmusik) är oförlåtligt dåligt gestaltat.

I den allmänna debatten är folk oftast för snabba med att tycka till om »amerikansk kultur« hit och dit. Det handlar om mat eller om förenklingar eller om fördomar eller vad som helst, och den som uttalar sig vet alltid en massa sanningar om hur det är i USA. Jag tycker det är rätt intetsägande. För hur mycket den personen dissar så sätter han/hon sig ändå en timme senare och tittar på en TV-serie med en Cola i handen. Då blir det liksom lika lågpannat som »invandrare är dumma, förutom Ahmed på jobbet för han är schysst.«

Men det här med gestaltandet av klubbmusiken i amerikansk populärkultur är ingen floskel, ingen lättplockad poäng eller en fördom som bygger på vår egen dumhet. Och det här vet jag. Problemet måste tas upp, diskuteras och belysas. Kanske bör vi komma med något form av diplomatiskt närmande. Europa är en del av den amerikanska kulturgemenskapen och således måste vi kräva att det här blir rätt.

TV- och filmbolagen har skapat en slags icke-musik. Den existerar inte i verkligheten. Ingen nu levande artist kommer i närheten av att göra något som ens liknar den litegrann. Musiken bygger på hiphop-beats (eller långsamma drum’n’bass-rytmer), nu metal-gitarrer och feta stråkarrangemang, nedmalet i en svart got-mortel av Gargamel. Det är musik som bara kan existera i labbet när en av brottsplatsundersökarna i C.S.I. ska analysera DNA. Utanför det hermetiskt tillslutna laboratoriet, i the really real world, finns den inte. Den är lika mycket fantasifoster som de grafiska användarinterfacen de har i sina datorer.

När huvudpersonerna i »Strange Days« i en scen åkte genom mörk gatorna fyllda av konfetti, knarkare och millenniumångest spelades Tricky som soundtrack. Någonstans där vill jag tro att allt det här började. Musiken som framodlats i C.S.I.-laboratoriet är en muterad version av Tricky, en missförstådd Tricky, en Tricky som gått i college och tidigare haft ett band med den rakade i Linkin Park.

Vilken är den här musiken? Varför finns den? Och framförallt: Var i skivaffären hittar man den?

När karaktärer i amerikanska filmer går på klubb så spelas också den här typen av djävulens hybridmusik. Förmodligen är det för att sensmoralen som kommer senare är att det var dåligt för personen att vistas på klubben och att han/hon borde varit hemma och plugga istället. Och – om det inte är icke-musiken som spelas så är det modern bigbeat (se där, en oxymoron) som exempelvis Crystal Method.

Det här har fått mig att under en längre period fundera på hur amerikanska klubbar egentligen är och nyligen ställdes mina fördomar på spets.

Unais album »A Love Moderne« fick nyligen en grym recension i New York Times. Jag blev galet förvånad över det. För jag menar… Unai. Och New York Times. Även om de båda är bra entiteter för sig själva så kändes det inte helt självklart att den ena skulle gilla den andra. Eller, det vore såklart möjligt att Unai-Erik uppskattar New York Times, men jag trodde inte att det motsatta också kunde fungera.

Jag har aldrig varit på dansklubb i USA och har därför haft ungefär följande slutledning:

• Jag har sett amerikanska filmer och TV-serier.

• På klubbarna de visar dansar de aldrig till Tiga utan bara till Crystal Method.

• Crystal Method är the shit i USA.

• Amerikanska klubbar är shit.

Men Unai-recensionen fick mig att börja fundera. För, som sagt: Har du någonsin hört Crystal Method på en klubb? Är det troligt att technoklubbar bara spelar Crystal Method? Nej, troligen inte, för så många album har de inte gjort.

Jag pratade med Erik om den här recensionen och han berättade då en rolig anekdot för mig: Hans kusin var med som statist i »Titanic«. Kusinen var en av de där svenska immigranterna som satt och spelade kort i början av filmen. Det lustiga var att de pratade med en märklig amerkansk-svensk brytning och Erik var tvungen att fråga kusinen – som bott i Sverige praktiskt taget hela sitt liv – varför det var så.

Regissören hade instruerat dem att tala med amerikansk-svensk brytning eftersom det är hur den amerikanska publiken uppfattar att svenska låter. De trodde inte att någon skulle förstå om de pratade vanlig svenska.

Jag tror hela den här grejen med icke-musiken och Crystal Method är lite samma sak. Regissörer av filmer och TV-serier har känt av hur den allmänna bilden av en klubb ser ut. Det ska vara mörkt och dekadent. De flesta besökarna ska se ut som Tricky eller, kanske, som René i tyska 666: Hålögda människor driver omkring till sotiga beats och gör destruktiva saker med varandra. Så fort en huvudperson går på klubb är det därför denna bild som reproduceras. Publiken vill inte se neonljus och höra Justus Könckhe, det ska vara kolsvart och STIM-pengar till Crystal Method. Då är det en klubb.

Det ironiska i det här är, som Erik påpekade i vår diskussion, att allmänhetens bild av ett visst fenomen har lagt grunden till för hur fenomenet framställs, och att själva framställandet sedan hjälper allmänheten att reproducera den bilden, trots att den i grunden bygger på en grav missuppfattning.

Det är därför vi måste skrida till handling mot film- och TV-producenterna. Deras nonchalans har lett till att stackars jag höjer på ögonbrynen när jag läser en recension i New York Times eftersom jag tänker »va, lyssnar inte de bara på Crystal Method?«. Vips, så blev den amerikanska allmänhetens förmodade bild av något också till min bild eftersom det var vad jag matades med hela tiden.

Jag vill ha en motreaktion. Jag vill ha varenda jävel som någonsin jobbat med en amerikansk TV-serie inför rätta i Haag (utom han som lägger musik i Sopranos, han är schysst).