»Fraud 16« – regn i Istanbul

Istanbul

Kommer du ihåg vad vi lärde oss på vägen mot »Frauds«?

Två lektioner var att misstag och oavsiktlighet är livsviktigt samt att miljöljud på egen hand kan lyfta musik.

Nu har det hänt igen.

För några veckor sedan sände »P3 Kultur« två field recordings som reportern Sara Lundin spelat in i ett regnigt Istanbul. Jag klippte ur och sparade dem (det måste man göra med bra miljöljud).

Av misstag råkade jag sent igår kväll starta ett av dem samtidigt som Nick Caves soundtrack till »The Road« (the beauty of MacOSX att play-knappen på tangentbordet startar både iTunes och Spotify om programmen är öppna).

Det lät såklart helt underbart och jag var tvungen att utforska det närmare.

Så, ingredienserna: Sara Lundins field recordings, »Home« från »The Road«-soundtracket, granulator, distorsion, ett gäng gamla inspelningar från min hårddisk och fem timmar medan regnet slog mot rutorna i en försommarkväll, maj 2010.

Vi kan kalla resultatet för tio minuters anspråkslös ambient, men naturligtvis är detta också en Fraud.

Ladda ner »Fraud 16« som mp3.

The madness of webbs

»Galet«. Så kan man väl sammanfatta den senaste veckan när det gäller efterspelet av »Frauds«-släppet.

Allt började med att TorrentFreak publicerade en intervju angående mashup-konceptet jag arbetade efter. Den fick över 850 diggs. Efter ett tag plockade Mashable och Wikinomics upp det och skrev egna artiklar. Morgonen efter TorrentFreaks artikel var det 70 pers som seedade torrenten på Pirate Bay. På kvällen var det över 200. Det blev helt vansinnigt. Sen fick jag mail av en journalist på brasilianska »Folha de S.Paulo« (nån sorts dagstidning) och av en sydkorean som båda ville göra intervjuer.

Det är väldigt lustigt faktiskt. Ni som hänger här vet ju hela historien. 20 år tillbaka. Många av de avgörande händelserna. Alla små frön som såddes och som till slut ledde fram till det här. Rätt otippat att ett sommarlov i Råcksta eller en flaska Strongbow i Orminge slutade på ett redaktionsskrivbord i Sao Paulo.

Det intressanta med allt det här är att jag kanske måste omvärdera min hållning till begreppet »tillgänglighet«.

Såhär: Jag har alltid tyckt att det är sjukt mycket snyggare att inte vara tillgänglig än att vara det. Jag tycker band som inte postar sin nya singel på hemsidan eller MySpace eller Facebook eller iTunes eller mp3-bloggar eller fan och hans moster är mycket elegantare än band som gör det. Bristen på tillgänglighet gör att de blir en utmaning. Att försöka hitta musiken eller intervjuer med dem eller kanske bara ett litet fotografi blir till något inspirerande i en värld där alla är tillgängliga hela tiden. Effekten av band som Burial eller Boards of Canada (efter »Geogaddi«) visar att jag inte är den enda som känner så.

Även om jag per definition inte har kunnat vara otillgänglig med Mr.Suitcase eftersom jag har den här bloggen och är aktiv i olika forum så har jag ändå alltid haft tanken om otillgänglighet i bakhuvudet. Det är ändå ett högst begränsat antal av alla potentiella lyssnare som hänger här och om jag inte gör Mr.Suitcase tillgänglig i övriga delar av websfären (last.fm, imeem etc.) så kommer det ju ändå att förbli en ganska okej hemlis eftersom alla icke-svensktalande får famla i mörkret.

Så var mina tankar fram till »Frauds«. Då beslutade jag mig för att ta en rakt motsatt inställning, bara för att se vad som hände.

Jag reggade mig på massor av ställen. Pumpade upp »Frauds« överallt jag kunde. Promotade och stod i. Spammade MySpace-kontakter med släppinfo. Drog skamlösa mail till kreti och pleti med information om det. Jag ska inte säga att jag kände mig smutsig, men lite konstigt var det allt. Inte för att jag inte vill stå för »Frauds« utan för att jag, som bekant, har lite problem med folk som står och hoppar och skriker och säger »se på mig, se på mig, hallå här borta«.

Med tanke på vad resultatet av detta blev i jämförelse med resultatet av förra årets albumsläpp (vars låtar är väldigt mycket mer genomarbetade och bättre än »Frauds« om du frågar mig) så… Tja. Jag har väl haft fel hela tiden? Vad som är estetiskt snyggast kanske inte spelar så stor roll när det i slutändan är tiotusen som tankat albumet?

Klart är i alla fall att det är väldigt kul! Så, fortsätt seeda, kopiera och sprida. Total flood får helt enkelt bli min nya strategi.

Vägen mot Frauds, sista delen

arrival.jpg

(foto taget från sookie)

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Så var det alltså slut. Jag tror att vi har »hajat grejen« nu.

Det tog mig 20 år att göra resan. Ni klarade av den på 10 dagar. Men det är lugnt, det viktigaste är att vi är framme vid Frauds tillsammans.

PANG, vi släpper på Le Sport-Fredriks mash-up igen och flyger framåt. Månader susar förbi och vi kommer fram till i höstas. När december var som mörkast och kallast. Jag fick en julklapp av Helena och Fredrik (en annan, inte med Le Sport-prefix), en CD med egeninspelade field recordings från Capri. Jag startade den och började efter en stund spela Labraford-låtar över den. Samtidigt som jag utforskade Capri med Google Earth. Och började längta till sommaren.

Innan vi kommer in på detaljerna, låt oss bara dra en snabb sammanfattning av vad vi kunnat konstatera på vägen hit:

• Vi gillar pophäxkittlar.

• Jag är märkt av sättet som »Max Mix«, The KLF, The Avalanches och de andra tog fragment från olika låtar och bakade ihop till något nytt. Var slutar en låt och var börjar nästa?

• Oavsiktligheter och misstag kan göra collagemusik väldigt mycket bättre.

• Sommarnätter är perfekt miljö att lyssna på musik som »tiltar verkligheten«.

• Miljöljud kan höja musikupplevelsen långt över vad själva låten förmår.

• Personliga mp3-mixar är det nya blandbandet

Där i vintras när det var kallt och jävligt tänkte jag framåt mot slutet av maj. Där vi är nu. Buskar i blom, kall öl på varm uteservering, studentkorteger med framtidens hopp, feber som stiger mot fotbolls-EM… Jag lyssnade på Viktors mix jag nämnde tidigare och insåg hur mycket »juli 2005« den var för mig. Samtidigt tänkte jag på min The Avalanches-sommar 2000 och Saint Etienne-sommar 1995 och Everything But The Girl-sommar 1996.

När jag satt där i vintras och tänkte på det så bestämde jag mig. Jag skulle göra en mixtape åt mina vänner. Inget avancerat eller så, bara mixa ihop lite bra låtar, gamla som nya, och knyta ihop dem med miljöljud och kanske ett eller annat flygplan som dånade förbi i stereobilden. Det skulle inte vara ambient, utan pop. Sommarpop.

Det var planen. Anspråkslöst och enkelt. Ett somrigt soundtrack till kompisarna, till alla de vi träffat på vägen hit i postningarna.

Planen var god, men föll totalt samman.

Det började med att jag plockade ut ett 100-tal låtar som jag kände skulle funka i mixtapen. Dessa tänkte jag koka ned till en shortlist på 20 eller så. Någonstans i elimineringsprocessen började saker gå fel. Jag kunde inte stryka tillräckligt många utan började istället leka med tanken på att alla istället skulle med.

Jag förstod när jag ringde det första samtalet att projektet skulle bli lite större än jag tänkt mig. »Skulle du bara vilja komma förbi och lägga lite gitarr?«

Det hela spårade såklart ur… Även om arbetet började enkelt genom att jag tog fragment och stycken från låtar och byggde ihop så stod det innan jag hann blinka i Roth Händle Studio snart uppmickade glockenspiels; folk med skills på sina instrument; folk utan skills; ett helt tåg av effektboxar; nätter med loopar, piano och rödvin; wailande sångare; besatt jakt på bra samplingar; stunder där det bara trycktes »REC« och så tog vi det som det kom. Akustiskt, elektroniskt, stulet och komponerat.

Slutresultatet kallar jag för »Frauds«.

Det är ingen mixtape. Det är inget eget album. Det är inga mashups. Det är inga remixar. Det är inget collage. Det är inte egna låtar. Inget du hör är vad det utger sig för.

Bedrägeri, helt enkelt.

Jag inser naturligtvis att jag kanske gjort mig själv en otjänst i och med de senaste 10 dagarna här på bloggen. Det är ju inga små pretentioner som trummats upp och huruvida praktiken kan motsvara teorin får vi väl se. Jag kände bara att jag var tvungen att förklara bakgrunden, var jag kommer ifrån, vad det är för intryck som under de här 20 åren lett fram till denna stund. Det skulle kännas konstigt att släppa den annars.

Värt att förtydliga kan också vara att »Frauds« inte på något sätt är ett försök att återupprepa det som en gång redan tagits till perfektion av andra. »Frauds« är bara det resultat som blir när en kille har lite för stor fascination för ljudcollage och vill plocka russina ur kakan från alla bra låtar istället för att begränsa sig – och sen får för sig att låtarna blir ännu bättre om han spelar över dem själv.

Jag postar »Frauds« här imorgon. Hoppas den får bli ett soundtrack till din sommar.

Vägen mot Frauds, del 13

reunion.jpg

(foto taget från darwishh)

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Allt möter till sist ett slut. Även det här. Nej, inte bloggen förstås, den kommer ju leva kvar. Även om det helt ärligt känns nästan halvsvårt att gå vidare efter den här urladdningen.

Det är dags att börja avrunda Vägen mot Frauds. Jag antar att det innebär att vi kommer att komma fram. Vi märker det på fredag.

Var det något jag glömde eller valde att utelämna?

Såklart. Hur mycket som helst. Jag hade kunnat hålla på ytterligare några veckor av tillbakablickande och teoretiserande om skumma och oskumma album och förorter. Men det är dags att dra ner gardinen. Eller dra upp ridån. Båda stämmer.

Några smågrejer bara innan vi gör oss redo…

Röstsamplingar – Något jag älskade med 90-talets ambienta utflykter var de lysande små röstsamplingarna. The Orb var såklart de största experterna på det. Varje gång man köpte en nytt album med dem så var de små lösryckta filmdialogerna och märkliga rösterna från barnskivor, dokumentärer och andra lösa källor det jag såg fram mest emot. Avslutningen »Slvg Dvb« från »Orbvs Terrarvm« stod i en egen klass. När jag gjorde mitt Mr.Suitcase-album »Guidelines For An Emerging Century« ville jag ha lite röster. Bland annat lät jag en skotsk speaker läsa in texter att använda i interluderna. Och så tog jag och klippte sönder ett vittnesmål som jag hittade på en kyrkas hemsida och gjorde dansdänga av det. Jag blev oerhört stolt när Unai-Erik kommenterade det och sa något i stil med att han tyckte att jag gett röstsamplingarna relevans igen. Tack. Jag ser det som ett lyckande.

Ambient musik med historia – Det tråkiga med ambient musik eller collagemusik är att den oftast är instrumental och därför inte kan berätta några historier andra än dem som lyssnar tillskriver dem (vilket på många sätt förvisso är en fantastisk egenskap). Jag hade tänkt stöta och blöta lite kring Tim Heckers »Radio Amor« på detta ämne, hur den genom harmonier och låttitlar faktiskt har en handling som man uppfattar trots att det bara är ljudexperiment på laptop. Men det har jag ju gjort förr. Läs min text från 2003 på The Cricket om den ifall du vill veta mer. Läser du den strax efter Vägen mot Frauds-serien här kommer du också se att jag har skrivit ungefär samma text i fem års tid nu.

Den upproriska tystnaden – Jag känner också att jag i det här sammanhanget behöver länka till en gammal essä på Twisterella där jag skrev om »Den upproriska tystnaden«, hur musik som tar god tid på sig och vågar vara lågmäld »idag« är mer rebell än den som anstränger sig för att låta mycket. Handlar om ambient, om Brian Enos »Apollo« och om Pan American. Som sagt, inte mycket förändras.

Jörgen och Salles ambientmix – Det slog mig att jag aldrig hann ta upp det. Jörgen och Salle satte sig en sommardag för kanske 12 år sen ner med två CD-spelare och en stereo med kassettdäck. Utan DJ-mixer spelade de in ett 90 minuters kassettband där ambienta och elektroniska låtar gick ihop och in och ut ur varandra i collageform. Det var helt lysande som jag minns det. Hur de gjorde? De hade klockat början och slutet på alla låtar de ville använda så att de visste exakt när de skulle starta nästa spår för att låtarna skulle skära in i varandra på bästa sätt. De satte nivån redan då och där.

Nu är det bara att dra ett djupt andetag och vänta in det sista. Inläggen är fortfarande taggade »Ctrl-C Ctrl-V«.

Vägen mot Frauds, del 12

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

cassette.jpgEtt vanligt klagomål från nostalgikerna på den nya digitala världsordningen är blandbandets bortfall. Det varsamt ihopsatta och planerade blandbandet. När man sitter och måste testa spår efter spår, laborera med låtordningen, känna på om anslaget fungerar i övergången. Det personliga blandbandet.

Det är klart att själva hantverket är något man kan sakna (att sitta i en fåtölj framför den fysiska skivsamlingen och spela in hands-on, så att säga) men slutprodukten tror jag bara har tagit en ny form: mp3-mixen.

Inflationen, påpekar du.

Visst, Internet svämmar förstås över av mixtapes, DJ-sets och mp3-mixar. Det går att argumentera för att det är opersonligt. Fast vad det egentligen handlar om är ju att mängden som finns tillgängligt gör att innehållet känns urvattnat om man inte vet var man ska leta. Ungefär som att alla blandband som spelades in inte heller var bra, även om just du hängde bland folk som alltid levererade klockrena kassetter.

Jag har många exempel på mp3-mixar som betytt och betyder lika mycket för mig nu som blandbanden gjorde för tio år sedan.

I juli 2005 slog Viktor Sjöbergs mix »elefanten (sonores) mix #1: ‘you got me going in circles’« ned som en jävla bomb. Han postade den på sin blogg och den blev genast ett soundtrack till sommaren.

Inte bara var det ett utsökt låtval men vad som var häftigt med den var sättet han gjorde det på. Twista och Eurosport, Amerie och Pet Shop Boys, Rex The Dog och Franke… Allt kokades ner i en uppmashad soppa.

Mash-ups, ja. Jag hade tröttnat på dem ungefär 2001 för ärligt talat… Hur kul var det att höra en rap över en gammal heroinrockdänga? Men Viktors mix bevisade att det inte nödvändigtvis var grejen i sig som var uttjatad, utan snarare att det handlade om att blandningen måste göras med lite känsla.

Jag försökte själv göra mp3-mixen till något personligt här på bloggen genom serien av Beneath a Steel Sky-mixar.

Det var runt 2004 idén föddes. Det kom drösvis av elektronisk musik. Från laptopexperiment till barrskogselectronica till nu-triphop till vackra ambienta utflykter. Under den perioden brukade jag sätta ihop mixar med det bästa från albumen jag plöjde igenom. Mixarna postades här och var ihopsatta av svävande, atmosfäriska grejer med lite knastertrummor och beats då och då. Väldigt up my street.

Det jag var mest nöjd med i mixarna var att låtarna ofta låg ovanpå varandra. Det var sällan en låt fick gå själv för jag hade varit där och petat in ett miljöljud eller en annan låt som gick i samma tonart. Det här märktes naturligtvis inte för lyssnaren eftersom det var ambient redan från början och ambient + ambient = ambient. Ingen världsomvälvande ekvation där.

Men jag gillade tanken. Mitt laborerande med ljudmattorna då sådde vissa frön, gav vissa idéer. Viktors Elefanten-mix gav dem bara ännu mer näring. Jag tänkte att det vore fantastiskt att någon gång sätta sig ner och försöka mixa ihop vanliga låtar på samma sätt som jag jobbat med de ambienta i Beneath a Steel Sky. Bara trycka ihop lager på lager av loopar tills det blev helt nya låtar, i princip. Lite av samma tankegång som The Avalanches hade, även om deras »Since I Left You« naturligtvis var ett unikum och ideal som man inte vågar hoppas på att närma sig.

Men… Jag insåg snart att om det är något som kräver en oändlighet av pillande och trixande och tålamod som långt överstiger mitt så är det att sätta ihop den typen av fungerande mixar. Och jag lyckades aldrig hitta tiden jag behövde. Och åren gick.

Vägen mot Frauds, del 11

juno60.jpg

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Mysigt fulla utanför Tantogården på Södermalm eller Studion på S:t Eriksplan. Ännu en kväll med ännu ett par popband som jagade ännu några swindiedrömmar om skivkontrakt, Hultsfredsspelning och Den Stora Japanlanseringen.

Vad gör vi nu? Dra vidare eller åka hem?

Funderar på andra klubbar, på svenneställen där eurotechnon dånar eller sunkiga pubar där 45-åriga fyllekärringar kommer försöka snacka upp oss. Lilla Maria lockar men det krävs alltid en sån jävla charad för att komma in på grund av åldern.

Åka hem.

Hur många nätter ramlade jag och Johan genom stan till tunnelbanan som skulle ta oss hem till villan i Mälarhöjden där han bodde med sina föräldrar och syster? Ett gäng. Förmodligen fler än så. Allt är suddigt nu.

Tredje året på gymnasiet är det. 1996. Hippa band heter saker som Mazarine Street och förutom lite ohippa Yvonne så finns det inga pop- eller rockband som har en synthesizer på scen. Kanske en Hammond-orgel som max men mer går inte. Syntetiska ljud är inte på agendan för dagen.

Det är tiden när man blir lycklig och peppad av att Jamiroquais klaviaturkille har en Mini-Moog ovanpå sitt Fender Rhodes-piano. Så utsvultna på elektroniska ljud är vi. De utpräglade syntklubbarna är ju kul men inte alls vad vi egentligen behöver.

På övervåningen till villan har Johan sitt rum med några syntar. Vi spelar på dem och drömmer om att göra melodisk syntpop med driv i, som ett Yvonne utan gitarrer. Några år senare ska vi försöka göra allvar av vår vision när vi startar ett band vi kallar för Frederick Fleet men fortfarande är vi bara snubbar som snubblar hem genom natten.

Väl hemma på övervåningen hos Johan startar vi en trummaskin och börjar jamma över den tills vi inte orkar mer och somnar. Helg efter helg. Fulla och upprymda av berusning och av popbanden vi nyss sett spela.

En speciell natt hittar vi in i en repeterande, molltyngd slinga. Analog melankoli som liksom alla andra nattliga improvisationer aldrig kommer att spelas in. Det är sommar och fönstret står öppet. När vi spelat samma sak om och om igen med små små variationer upptäcker jag ett nytt ljud, ett ljud som jag inte vet var det kommer ifrån men som i detalj följer det vi spelar.

Jag sluter ögonen och fortsätter. Låt det aldrig sluta.

Trummaskinen tonar vi långsamt ner. Vi spelar tystare och tystare. Hur länge har vi hållit på? Ingen aning och jag skiter i. Låten är bra, vad är det för fel på att köra den i en halvtimme?

När ljuden dör ut så hör jag ackompanjemanget som jag anat där i bakgrunden ett tag nu fortsätta. Vi har slutat spela, en synt hänger fortfarande på sin ton, dess LFO på en obarmhärteligt långsam rate. Stilla, stilla. Vi lyssnar. Det känns som vår låt fortsätter fast vi inte spelar. Det är då vi upptäcker att ännu en musiker slagit sig ned och suttit med i vår låt: Utanför faller ett tungt sommarregn. Mot taket och löven och rhododendron-bladen smattrar dropparna som svar på vår pulserande, dova klagan.

När vi försöker spela låten igen nästa dag är all magi försvunnen. Jag har just förstått att miljöljud och field recordings kan lyfta musikupplevelser långt över vad själva stycket förmår på egen hand. Det är en erfarenhet jag väljer att spara.

Vägen mot Frauds, del 9

ormingecentrum.jpg

(bild lånad av Rickymy)

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Så mycket att prata om. Så lite tid.

Det börjar brännas nu. Pojkar och flickor: Frauds. Snart är vi där. Jag tror jag ska sitta hemma med en flaska gott rött på fredag kväll och trycka »Publish« på det sista inlägget. När ni är ute på lokal. Så att bara jag och natten vet att vi kommit fram.

Men nu går jag händelserna i förväg igen.

Innan vi gör något annat måste vi tillbaka till Orminge utanför Stockholm. Många viktiga delar föll på plats här. Vägar plogades, grundstenar lades, förutsättningar för en lycklig fortsättning på historien skapades. Utan Orminge hade jag inte ens kunnat njuta ett gott rött på fredag när jag postar det sista inlägget (faktiskt).

Vi har redan varit hos Benny och hans kassetter med techno. Du vet, lägenheten där folk gled in och ut under dagarna? Jörgen var en av dem.

Han bodde på berget på andra sidan parken i ett av sockerbitshusen som är byggda på denna plats som var väldigt märklig för mig när jag kom dit. I mitt blod hade jag ju de södra förorterna och att ta sig till Nacka var som att åka till ett annat land. Men livet är nyckfullt och hänget där ute skulle under de kommande 7-8 åren närmast bli en slags räddning.

Buss 41valfri från Slussen 20 minuter och jag hittade oasen i vardagsöknen. På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen men när man sicksackat mellan alkisarna och moppegängen nere i centrum så fann jag där något som på den tiden var en smärre sensation: Personer som tyckte att samma saker var viktiga som jag tyckte.

När jag träffade Jörgen hemma hos Benny hade vi direkt det gemensamt att vi båda två satt och fumlade fram musik på våra hemdatorer. Med blandat resultat, men förvånansvärt bra utifrån förutsättningarna när man lyssnar på det nu, 15 år senare.

Jag och Jörgen började umgås och komponera ihop. Han köpte snart en riktig musikarbetsstation, en Roland W-30, och vi började försöka efterlikna våra hjältar. Som personer var och är vi egentligen väldigt olika på tusen sätt men kompenserade det genom vår inbitna besatthet av popkulturella detaljer. Vi »förstod« musiken. Eller, »hajade grejen«, som man säger.

Vi kunde sitta i timtal och lyssna efter exakt vad det var som Underworld, Future Sound of London, Orbital och Plastikman egentligen gjorde i musiken, vilka grepp de tog och hur de programmerade sina trummor, för att det skulle bli drag.

Och så hade båda ett nära personligt förhållande till Mauro Scoccos skivor och led båda av att ingen i våra respektive närheter fattade ett skit om varför vi lyssnade på honom. Där satt vi och försökte analysera exakt varför hans refräng i en låt lyfte när han de facto hade samma ackordsföljd i den som i versen. »Men!? Han gör ju ingenting och ändå lyfter låten!?« Året var 1995 och vi var bara pojkar med mycket kvar att lära.

Just ja. Senare startade vi ett band också. Morgonen Därpå. Vi gjorde väldigt Mauro-influerad pop på svenska. Någonstans därute guppar en tvåspårsdemo, refuserad av Scoccos bolag Diesel och inte skickad någon annanstans. Förevigad på samma bränn-CD som »Adjoining Dots«. Om du läste förra postningen så vet du vilket avtryck den lyckades lämna i historien.

Nå. Som det kom sig hängde jag mer och mer ute i Orminge hos Jörgen och hans vänner som också kom att bli mina vänner. Kvällar. Helger. Pysslande långt in på nätterna och med madrass på golvet eller med nattbussen hem. Jag vet inte hur många gånger jag åt de fantastiska middagarna Jörgens mamma serverade. Och drack Strongbow. Strongbow var vår ambientdryck. Bara en sipp av den och jag känner ljudlandskapen torna upp.

Apropå rusdryck var det förresten hemma hos Jörgen jag förstod att rödvin inte smakade gift. När jag började vara där var rödvin typ det värsta jag visste alla kategorier men eftersom de alltid serverade det till middagen och jag inte vågade säga nej var det bara att dricka upp och se nöjd ut. Till slut lärde jag mig tycka det var gott. Tack för det, jag har använt kunskapen flitigt och ofta.

Där satt vi i försommarkvällarna medan moppegängen dånade förbi på cykelbanorna utanför. Vi fumlade runt med W-30:n som hade inbyggd 12-bitarssampler och sequencer i ett pyttenyttelitet LCD-fönster (för den som ville spela in direkt på hårddisk kostade fortfarande utrustningen någon miljon eller så). Dessutom hade vi en Roland MKS-50 och en Roland U-20 (sistnämnda en dansbandskeyboard som man verkligen fick kämpa med för att få fram ljud som var lämpade att göra något som liknade det vi ville göra).

Så, vad har de här sentimentala minnena för poäng på vår väg mot Frauds?

Egentligen är den här tiden hela poängen.

När vi släckte alla lampor och satt i mörkret i natten och lyssnade på Brian Enos »Apollo« lämnade det sina spår. Som jag berättade tidigare har jag ingen form av skolning eller förståelse för hur musik fungerar – inget annat än det jag och Jörgen kom fram till.

Bara som det här med kassettbanden… När vi ville lyssna på en låt vi gjort spelade vi alltid först in den på kassett och spelade upp det därifrån eftersom det mer lät som »riktig musik« då. Vi fattade inte varför. Det dröjde typ tio år innan jag fick reda på att det kallas för »kompression« – ljuden trycks ihop så de inte spretar så mycket och det här sker när man spelar in på kassett (eftersom den inte har plats för all ljudinformation). Sitter du i valfritt datorprogram idag så är du två klick ifrån att aktivera den inbyggda kompressorn men allt vi hade var disketter med sequencerspår och ett LCD-fönster. Klart vi inte visste att vi behövde ha kompressor på ljuden som kom ut från maskinerna.

Men det var inte bara tekniska detaljer vi lärde oss om. Även det kreativa fick sig en injektion.

Än idag när jag skickar en av mina låtar till Jörgen kan han i mailet tillbaka svara »Åh, du använde Underworld-fillet« och jag vet precis vad han menar, även fast jag inte hade en tanke på det när jag gjorde själva låten. »Underworld-fillet.« »Aphex-paden.« »Scocco-basen.« »Manu Katché-cymbalen.« »Sven Väth-303:an.«

Mitt Mr.Suitcase-album som jag släppte förra året är fullkomligt besudlat av alla de här beståndsdelarna, de här små knepen som jag lärde mig genom att detaljstudera hjältarna där i pojkrummet på Ormingeringen och som allt sedan dess omärkbart kommit närhelst jag suttit framför ett musikprogram.

Ja, det är så det är.

Södra förorterna i blodet men Orminge i högtalarna.

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid fram till att det är under lummiga vårar och bland doften av nyutslagna syréner och promenader över Skuru-bron och pizza Mexicana och Strongbow och ljudatmosfärer och Rhodes-pianon med reverb och »J.A.G.« på TVn och Steve Martin-recitationer som jag hittar bäringen, som jag tar ut riktningen där Frauds skymtar långt bort i fjärran en evighet senare. Det känns helt okej.

Vägen mot Frauds, del 7

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Vägen mot Frauds är kantad av fler frågor än svar. Så är det väl med de flesta ämnen. Bara dårar tror sig ha definitiva svar. Dagens fråga är däremot lite mer konkret än de tidigare:

I vilka sammanhang kan misstag, brist på kontroll och oväntade tillfälligheter bidra till att slutprodukten blir bättre? Och då menar jag inte mindre skavanker utan händelser som så drastiskt förändrar förutsättningarna att slutresultatet inte blir ens liknande det man avsåg när man började.

Jag har funderat och det är inte lätt att hitta exempel. I arbetslivet märker man ganska fort att projekt som inte specificerade och detaljerade faller samman så snart de inblandade börjar irra runt och dra i trådar utan plan.

På ett kreativt plan är även det som utger sig för att använda tillfälligheterna som stimulans någonstans i botten ändå planerat att göra just detta. Ta Dogma-filmerna som exempel, där vissa mått av misstag och oväntade infall är en del av slutresultatet, men där dessa ändå är inskrivna i manifestet för verket.

Skriven text ska vi inte prata om. Struktur, tanke och omsorgsfull planering är oundvikligt om man vill ha ett bra resultat, även om detta resultat ska vara avant-garde och William S Burroughs-uppklippt.

Ingenting händer av en slump även om det vill ha illusionen av att ha gjort det, ungefär.

Jag tänker på det ofta när det gäller musik i allmänhet och den sortens elektroniska, samplingsbaserade collagemusik vi pratar om här i synnerhet.

Jag kan hjälpligt klinka runt på ett klaviatur och spela in små melodier. Jag kan koppla ihop maskiner så de får interagera och vet på en höft var mikrofonen ska stå om man utan ohanterliga ljudtoppar vill spela in det där glockenspielet som är byggt för att nå igenom en symfoniorkester med sin klang. Jag är begränsad – och det ger utrymme för slumpen att göra sin grej, för misstagen att kräva plats, för det oväntade att plötsligt hända.

Förväntningen är en sak – resultatet blir en annan. Att jobba med elektronisk musik är som att gå ut för att köpa en snygg skjorta och istället komma hem med ett par snygga byxor. Det gör liksom ingenting att man misslyckades med ursprungstanken.

Våren 2006 bjöd Klubben Smet in mig för att under två timmar tolka begreppet »ambient«. Jag visste direkt att jag skulle ha äventyren i VIP-loungen Land of Oz som förebild.

Jag plockade med min gode vän Andreas som köpte en ny synt kvällen till ära. Så där satt vi i varsin fåtölj med laptop, skivspelare, effektboxar och en ny synt som ingen visste hur den funkade. Vi lät en drum’n’bass-tolva gå på 33 rpm, körde skum musik på cd-spelarna, jag triggade flygplans-fly-bys på datorn och Andreas satt och försökte lära sig synten. Det var mayhem.

Vid ett tillfälle så var det många ljudkällor igång. Många ljudkällor. Att ha kontroll visade sig bara var att glömma. Jag hade precis startat en låt på ena CD-spelaren. En väldigt beatlös och dronig sak. Keith Fullerton Whitman kanske. Eller Stars of the Lid. Jag minns inte.

Jag hörde det som kom ur högtalarna och det var inte alls vad jag förväntade mig. Datorn spelade ett miljöljud. På skivtallriken ett nedpitchat skräckfilmssoundtrack. CD-spelaren gick, men låten lät inte som jag trodde.

Jag tittade på Andreas. Är det du? Gör du det där ljudet? Det där stora tjocka? Nej. Hans nya synt var tyst.

Ett snabbt öga på effektboxarna. Ett delay som ställts på för mycket feedback? Ett filter som strulade? Nej. De var alla inaktiva.

Skitsamma, det låter ju bra så va fan. Ryck på axlarna så kör vi på.

Tio minuter senare upptäckte jag var felet låg. Jag skulle stoppa in en skiva i den andra CD-spelaren och upptäckte att däri låg Markus Guentners »Wanderung« och snurrade på repeat med full sula. De tjocka ambientstråkarna hade legat och pulserat hela tiden. Inte konstigt att det var så mycket fylligare än jag planerat.

Det kan inte bli tydligare än så. Tillfälligheternas makt. Stundens nyck att lura en. En synt som står och surrar, en skiva som står och snurrar, en loop som av misstag läggs över en annan, ett ljud som är kopplat till »fel« effektbox… Collagemusiken är märklig på så sätt, eftersom den kräver enormt pysslande och passande av kompositören men ändå är slav under både tankspriddheten och klåfingrigheten.

Med den fysiska behandlingen av ljud som kopplingar, rattande och triggande innebär så kommer också utrymmet för misstag. Och inte sällan är det just misstagen som ger nerven till slutstycket, den ingrediens som får lyssnaren att haja till och tänka, »åh, det här var en bra låt«.

Jag litar på mina egna brister. Jag hoppas att misstagen ska ske. Det händer att jag sitter och försöker framkalla dem men precis som med förälskelser går det inte att hitta dem när man som mest behöver. De smyger sig på medan man sitter och koncentrerar sig på något annat.

Och hey, vi kan knappast klaga? Att träffa rätt nerv på beställning är bara förunnat verkliga genier. Vi andra får kasta oss ut och hoppas att i dag är dagen det händer. Att komma oväntade och oförutsedda ligger nämligen i misstagens natur.

Vägen mot Frauds, del 6

theorb.jpg

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Hallå? Minns du var vi är? Jag har nästan tappat tråden. Ögonblicket är fryst i en mashup av Le Sport-Fredrik men samtidigt är vi på resande fot. Det är en motsägelse som inte riktigt var planerad från början.

Men vi får ta saker i den ordning de kommer. Liknelser och metaforer får falla platta bäst de vill.

Härnäst ska vi till Orminge. Jo.

När jag åkte hem till Benny första gången (med vår gemensamma kompis Pelle) hade jag aldrig varit i Nacka, aldrig tagit buss 41valfri från Slussen, förbi Ektorp, Björknäs, Boo och alla de där märkliga ställena man ser innan stoppet i Orminge Centrum. Det skulle bli ganska många sådana resor under åren.

De jag minns går framförallt åt andra hållet: Rödvinslulliga hemresor med en 23:47-buss som någon ondsint trafikplanerare satt en helt värdelös tidtabell på så att jag ALLTID såg min tunnelbana åka iväg när jag kom uppför trapporna på Slussen och fick vänta 20 minuter på nästa.

Men första resan till Benny gick långt innan jag börjat dricka rödvin. Det hade gått ett par år sen jag fick min beskärda del av medelhavsmegamixar i Råcksta men det var ingen tidsrymd som betyder något i sammanhanget här på bloggen.

Hos Benny hängde man och det kom och gick folk hos honom mest hela tiden. Det var annorlunda, för jag var mest van att man ringde en person och bestämde en tid och sen träffade man honom och ingen annan. Hos Benny droppade folk in lite oannonserade, satt runt och drog sedan vidare. En av dem var Christopher.

Jag vet inte om han stavar sitt namn så. Eller om det är Kristoffer. Eller minus ett F. Jag har inför den här postningen försökt minnas detaljer kring honom men till skillnad från den ökända resan i förra postningen så kan jag inte få fram ett dyft om honom i hjärnan. Det är tomt. Jag minns inte hur han såg ut eller hur hans röst lät. De filerna är raderade och överskrivna.

Skitsamma hur han såg ut. Hans långtgående intryck på mig kom på annat sätt.

Jag spelade av vansinnigt mycket bra techno av Benny (pre 1000 underkategorier, rätt och slätt “techno”). Från blandkassetter utan låtlistor så man hade ju inte en aning om vad det var för artister på eller vad låtarna hette. Spelade ju ingen roll heller. När jag gick med min Walkman bland Guns’n’Roses- och TLC-människorna i skolan så räckte det med att musiken var bra och ingen – mig inkluderad – visste var det var.

Benny fick många av sina kassetter från Christopher (Kristoffer?) som hade en bror i London. På något sätt har jag fått för mig att brorsan hans jobbade i en skivbutik, för ett skivbolag eller på en klubb. Men det kan också vara en detalj som jag ljugit ihop senare för att det blir en bättre historia.

Oavsett hur det var så kom kassetterna. Med sååå bra grejer.

Långt senare skulle jag känna igen låtar därifrån. Jag kunde sitta för att recensera någon Warp-återutgivning och haja till, »vafan det är ju DEN HÄR« och så var det Aphex Twins »Didgeridoo«. När jag tankade hem allt i en best of-lista som Luke Slater satt ihop för nån musiksite hittade jag The Messiah»There Is No Law«.

För vissa andra prylar tog det inte lika lång tid innan de slog tillbaka på mig. När Guns’n’Roses-killarna börjat lyssna på den där roliga låten som hade en samplad reggae-man som sjöng om att åka ut i space to find another race så kände jag mig… bestulen. De jävlarna!

Men förutom lite The Prodigy-prylar så var ju det här inte samplingsbaserat och collageinriktat på ett sätt som skulle kunna ge det någon som helst betydelse på vår resa på väg mot Frauds?

Nej, det stämmer. Anledningen att jag över huvud taget tar upp det var att jag tror det var hemma hos Benny som jag först kom i kontakt med The Orb. »Little Fluffy Clouds«. »Perpetual Dawn«. Jag kan inte nog understryka hur hårt de träffade rakt i mig.

Jag hade självklart inte upptäckt The KLFs »Chill Out« än (kom igen, jag var sådär 14-15 år och visste inte ens att uttrycket »ambient« existerade), jag hade inte en aning om att mannen bakom The Orb hade suttit på övervåningen på Land of Oz och experimenterat med beatlösa ljudlager. Det närmaste jag kommit något som liknar »ambient« var Jean-Michel Jarres 45-minutersmacka »Waiting For Cousteau« (vilket förvisso inte är fy skam på något sätt, men snart skulle jag ju förstå att den inte fungerade som enda referenspunkt).

Jag visste ju ingenting, bara att The Orbs samplade röster, djupa basgång och knorrade ljud lät som att de var inspelade bara för mig. De var söta som rulltårtan och Guldnougaten vi köpte till lunch på Service i Orminge Centrum. Det jag upplevde då var…. .. ..

Attans.

Det blev långt (igen).

Den här postningen skulle ju bara handla som hastigast om Bennys rum och Christophers kassetter. Sen skulle jag smidigt förflytta mig över parken utanför hans fönster, uppför berget, där Jörgen bodde. För det är där modern tid börjar på något sätt. Det är där vilsenheten i världen sakta når sitt slutmål och vi istället dyker rakt ner i ett turkost hav med sjungande delfiner. Och börjar fumla med en sampler och dricka rödvin.

Jaja. Tid finns det gott om. Vi kommer dit. Vi kommer dit.