Jarre live – från månen

Okej. Jag har ingen aning om hur det här har kunnat gå Beneath a Steel Sky förbi. Jean-Michel Jarre smider planer för en stor konsert (såklart) på månen (förstås). Detta sedan Arthur C. Clarke (japp) innan sin död hade en vision (garanterat) där fransmannen gjorde det.

»Before he died, he was always telling me, ‘One day you will do a concert on the moon’. I said, ‘Arthur be serious – it’s not possible to do that’. He said, ‘It’s possible. I won’t see it but maybe you will do it’.«

Jag säger: Go for it. Det är fyrtio år sedan vi var där senast. Det är skönt att det fortfarande finns de som blickar utåt istället för att stöta och blöta samma gamla jordkonflikter en vända till.

Maskiner i djup sömn

Grindar som slår i blåsten på övervuxna grusvägar. Rostig mekanik som kanske eller kanske inte fungerar. Spakar och knappar som styr funktioner som kanske eller kanske inte är i drift. Automatiserade rutiner som ingen minns om de är avslagna eller i skarpt läge.

Incidenten med UVB-76 fick mig att tänka på de gamla kvarlevorna från kalla kriget, på platser som Vozrozhdenija som byggdes med världsherravälde i åtanke men som förfallit och idag är oförutsägbara jokrar.

Som det sovande säkerhetssystemet i Wireds artikel »Inside the Apocalyptic Soviet Doomsday Machine«. Det som med hjälp av atmosfäriska och seismografiska mätningar ska avgöra om Ryssland attackerats och därefter har eget mandat att skicka iväg de interkontinentala missilerna som svar utan att någon människa behöver godkänna. Och ingen vet om det är fortfarande är aktivt. Kan man tänka sig ett mer lämpligt monument över motsättningarna mellan öst och väst?

Det finns något fascinerande över supermakternas och de totalitära staternas hybrisprojekt. De är så tydliga resultat av ren idioti kombinerat med tron på en tydlig antagonist, brist på självkritik och budgetar där inget var för stort för att rymmas.

Som den sovjetiska jättebombaren K-7. Drog ingen i nödbromsen i det projektet? »Hallå, vi har inte ens uppfunnit jetmotorn, den här kommer aldrig lyfta«?

Jag önskar att samma övertro på vad som är möjligt kunde finnas när det handlar om bemannade rymdfärder som går lite längre än till en förfallande station i omloppsbana. För det går ju inte att komma undan att samma hybris, hur galen den än verkar idag, som skapade dödsmaskinerna från kalla kriget är nödvändig för att vi någonsin ska komma iväg från vår pale blue dot.

Tjugo år senare är hybrisvideon oförklarlig

Slash, "November Rain"

Det finns få band jag avskyr instinktivt så starkt som Guns’n’Roses. Och det är inte bara guilt by association. Men mestadels.

När deras »Use Your Illusion«-album släpptes var Guns’n’Roses det som alla, precis alla, som man inte tyckte om på högstadiet lyssnade på, så att ogilla dem blev – förutom att det var naturligt att ogilla hårdrock – en självklarhet.

Förutom det var det värsta att hybrisballaden »November Rain« var nio jävla minuter lång och aldrig, aldrig tog slut. På den tiden sände MTV fortfarande musikvideos och jag kunde ägna hela eftermiddagar åt att titta. Men där jag satt och väntade på The KLF eller Snap! fick jag istället en slemdänga som aldrig, aldrig tog slut.

Därför blev jag lite förvånad när jag i natt drömde om och vaknade med den på hjärnan.

Jag var tvungen att titta på videon igen för första gången på mycket länge, och det var… en intressant upplevelse. Med snart tjugo års perspektiv så är hela produktionen totalt oförståelig.

Det första som slår mig är: Hur kom de undan med det här?

Videon är överuppblåst, en skapelse med budget på över tio miljoner kronor som så uppenbart är framdrömd i oövervinnlig narkotikadimma. Scenen där Slash på bröllopet lämnar över ringen och sedan går ut för att dra av ett helikopterfilmat solo utanför kyrkan… Jag upprepar: Hur kom de undan med det?

En annan sak som bara känns fel är att Axl Rose i videon gifter sig med sin dåvarande flickvän Stephanie Seymour – och att hon sedan helt oförklarligt dör, med Axl gråtande bredvid kistan i slutscenerna.

Jag kan absolut förstå varför man vill ha med sin käresta i en musikvideo, men är det så trevligt att stå i regnet bredvid hennes kista och ta ett sista farväl? Jag var för ung för att förstå det då men nu känns upplägget direkt obehagligt.

Det är många frågetecken i den här posten och få svar. När jag vaknade i morse var jag förvånad och kände avsmak, nu är jag mest förbryllad.

Jag läser om »November Rain« på Wikipedia. Där står att Axl redan 1983 pratade om låten. »Someday this song is gonna be really cool.« När de turnerade med L.A. Guns tog han varje tillfälle i akt när det fanns ett piano på ett hotell eller en bar och spelade den. »Den här kommer bli skitbra en dag.«

Besatthet. Projekt som börjar som en bra idé och sväller och sväller tills de blir ett magnum opus som bara måste ta sig ur puppan med en explosion. Jag förstår var han kommer ifrån. Men fortfarande förstår jag inte: Hur kom de undan med det?