Teasertrailern som konstform

Jag slutade gilla filmtrailers ungefär när de började berätta hela filmens handling. Jag minns inte när skiftet kom men jag minns att jag såg en trailer för… kan det ha varit den usla »The Peacemaker« som på 45 sekunder säger ungefär allt.

Låt oss säga att det var slutet av 90-talet i alla fall. Sedan dess har det varit som en sjukdom att visa alla påkostade nyckelscener redan i trailern. Det fungerar kanske för sommarblockbusters men för filmer som kräver engagemang är det verkligen helt värdelöst.

Istället har jag börjat älska teasertrailers.

De säger precis lagom mycket.

Ta bara teasern för »Inception« som kom i höstas som exempel. Underbart mystisk. Signalerar att det här är en film att se fram emot men lämnar allt övrigt åt förväntningarna. De nya trailers som kommit nu har jag därför aktivt undvikit att se, särskilt som jag läst bloggar som rasat mot vad som visas. Jag kommer få se »Inception« utan att ha en aning om något.

En som börjar positionera sig som en teasertrailerns mästare är J.J. Abrams. Hans teaser för förra »Star Trek« lämnade mig bokstavligen mållös när jag första gången såg den och nu är det dags igen.

Nästa sommar kommer hans »Super 8«. Den börjar spelas in först i höst men som ett retsamt smakprov (han tar begreppet »teaser« på allvar) har de satt ihop ett klipp som får munnen att vattnas.

Jag undrar: Skulle det gå att göra en motsvarighet till teasertrailern i någon annan kulturyttring? Författare har ju börjat spela in små promofilmer för böcker och artister släpper snippets eller lågbitrate-mp3or av nya låtar (minns när den dåliga rippen av Justin Timberlakes »My Love« fick folk att gå bananas), men jag vet inte om det räknas på samma sätt?

EDIT: I kommentarsfältet tipsar Jonas om CEOs prolog. Ett utmärkt exempel på musikteaser!

Nå, »Super 8«:

Ännu mer panikfilm (användargenererat innehåll)

clover.jpg

Tidigare idag berättade jag om J.C. Hutchins inbjudan till läsare att bidra med deras filmer från mardrömmen under the Obsidian blackout. Jag nämnde i postningen att min gissning är att filmerna kommer skapa en förhandsstämning liknande klippen som spreds inför »Cloverfield«.

Som av en händelse ramlade jag ikväll in på »Cloverfield«-kampanjsiten whencloverfieldhit.com. Lagom till DVD-släppet av den arrangeras en tävling på siten där man får skicka in sin egen film från när katastrofen skedde.

Naturligtvis är dessa panikfilmer inte lika spännande som i J.C. Hutchins fall eftersom dessa är reaktiva på filmen och nu bara blir lite promotionkrydda till DVDn istället för att ligga till grund för filmen, men jag tänkte det ändå var tvunget att nämnas här eftersom jag bashade hur reklambyråer använder begreppet »aktivera användare« i förra postningen. Förlåt, PR-människor.

I och med detta kan vi väl konstatera att »Cloverfield« är ett bra exempel på hur man i denna nya tid kan använda kampanjsiter, läckt YouTube-material, viralt mayhem och användaraktivering och ändå (eller på grund av det) dra in 161 miljoner dollar i intäkter från biobiljetter.