Kalla kriget i kvadrat

För två år sedan var det två intensiva kalla kriget-veckor här på bloggen. Det handlade om centraler i underjorden, hackspettar i etern och mord över kortvåg.

Jag har fått flera requests om att väcka upp det här gamla bloggskrället igen, specifikt för att köra nya kalla kriget-veckor. Grejen är bara – och den här disclaimern kanske jag skulle flaggat redan förra gången – att jag egentligen inte kan någonting om det. Nada. Jag läser någon faktoid och går på känsla. Inte den bästa infallsvinkeln, kanske, även om det kan bli underhållande läsning.

Lyckligtvis finns det de som kan. På riktigt.

Om du gillade min postning om skyddsrumsjättarna i Stockholms djup så kommer du dö en smula av den här detaljdissekeringen av atomgaraget i Klara. Häpnande läsning.

Och ja, den bloggen heter Kalla krigets historia och är typ som mina två veckor. Fast hela tiden. Och researchat. Kudos!

(Och jo, det här bloggskrället kommer att väckas till liv igen så småningom. Precis som gamla skyddsrum är den bara i malpåse och kan återställas till dugligt skick på 48 timmar.)

Nummerstationen fortsätter störa

Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?

Den kompletta historien om skyddsrumsskylten

Fallout Shelter

Ett av de mest udda ämnen som förekommit på bloggen (och som jag aldrig hade kunnat förutspå att jag skulle skriva om när jag startade upp) är kombinationen av radioaktivitet och skyltar.

Vi har haft roligt åt den nya skylten som tog fem år att rita och pratat om hur i hela friden vi säger till framtidsmänniskorna att det är tillträde förbjudet i våra bergrum.

Men det spelar ingen roll hur nördigt och nischat ämnet är för det här är egentligen ett race jag aldrig kan vinna.

Sajten CONELRAD samlar memorabilia och dokumentation från kalla kriget, när folk satt med fingret på knappen och bara väntade på att det skulle smälla.

2003 började de fundera på varifrån de svartgula skyltarna som i USA visar vägen till befolkningsskyddsrum egentligen kom. Skyltarna kan fortfarande ses i amerikanska städer, även om skyddsrummen sedan länge är tagna ur bruk.

De ställde frågor, skrev brev och rotade runt i arkiv. Nyligen publicerade de resultatet av sitt arbete.

I den omöjligt långa artikeln An Indelible Cold War Symbol: The Complete History of the Fallout Shelter Sign har de inte bara kartlagt hela bakgrunden till varför den sitter på husväggarna här och där, men också lyckats spåra upp gubben som formgav själva skylten en gång i tiden för att få reda på allt om processen, syftet och bildspråket.

Stämningen av en tidsålder fångad i en skylt. Det är mastig läsning, men ett beundransvärt arbete.

Alla bloggar borde vara supernischade och vända på varenda sten i sitt lilla ämne.

Jättarna i djupet


(Jag vet inte vem som har tagit bilden ovan, så om den inte är okej så säg till så får jag ta bort den.)

Bakom ett anspråkslöst dörrpar på Högbergsgatan på Södermalm i Stockholm går trapporna ner i underjorden. De leder till Katarina befolkningsskyddsrum, det enda i sitt slag på den skalan. I händelse av krig skulle 10667 personer skulle kunna överleva i det atombombssäkra, trevåningsskyddsrummet som skär marken under Södermalm.

Det finns elva ingångar. Huvudingången ligger vid bensinmacken mitt emot McDonald’s vid Slussen. En annan är garagenedfarten bredvid skateboardbanan i Björns Trädgård. Men den mäktigaste är tveklöst de dolda trapporna.

Inne i city ligger en annan bjässe som konstruerades när man byggde om Klara-kvarteren. 8000 personer skulle det skyddsrummet ta, och även om det inte finns lika många ingångar så är det ändå en som trumfar Katarinas trappor: Enligt han som släppte in oss i Elefanten så kan plattor lyftas från Sergels Torg och därunder går trapporna ner i säkerheten.

Sverige har varit flitigt när det gäller befolkningsskyddsrum. I Stockgolm är nästan alla tunnelbanestationer under jord är designade för att fungera som skydd i händelse av krig och det finns ett femtiotal bergrum som är mindre än de två magnumsatsningarna i Katarina och Klara. Men det finns en sak som inte förklaras i förberedelserna.

Hur väl förberedda de här anläggningarna är med krematorier, egna brunnar, självförsörjande elsystem och storkök så har de inte lösningen på en sak: Vad som händer efteråt.

Tänk dig att du åker in till city för att handla… Tja. Någon snygg förvaringsbox hos Muji kanske. Ryssen trycker på knappen. Plattorna lyfts från Sergels Torg och du springer ner i djupet. Bomben faller. Vill man verkligen överleva? Att kuta omkring i the wasteland med ett flintlåsgevär och kniv är kul i »Fall-Out 3«, men är det lika kul om fonden är Hagsätra?

När jag nyligen var i Berlin passade jag på att besöka två bunkrar där. De var mediokert byggda, inte alls med de goda (alternativt naiva) intentioner som de vi hade i Sverige. Det fanns inte rum för särskilt många människor. De var inte byggda för att husera folk så länge. Vår guide sa att de halvhjärtade försöken var avsiktliga.

Om tredje världskriget skulle bryta ut behövde Nato-trupper använda vägen från Västtyskland in i Västberlin och ville inte att den skulle korkas igen av civilister som försökte fly. Därför, menade guiden, byggdes ett par skyddsrum så att man skulle kunna säga att de fanns och folk stannade i staden. Att det skulle bli kaos vid inrymningsvägarna, att anläggningarna skulle överbefolkas så att de inte gick att använda och att det ändå inte skulle finnas så mycket att komma tillbaka ut till var en nykter medräkning.

När han berättade det på tyskbruten engelska framstod våra ambitiösa svenska satsningar på personskydd som ett ganska stort slöseri med pengar. Vem försökte vi lura? Var det någon som trodde att det skulle funka att sätta stora anläggningar som Katarina i drift när bomberna började falla? Eller var det tyskarna som var överdrivet cyniska?

(Klicka för större bild.)

Atomdokumentation

New York Times gör vad de kan för att bidra till vår kalla kriget-vecka här på BASS. När atombomben utvecklades var ju någon tvungen att dokumentera det så det fanns en »secret corps of atomic moviemakers«. I en artikel i NYT framgår att fler än 250 producenter, regissörer och kameramän med tillgång till det allra hemligaste sköt över 6500 filmer under Bombens utveckling.

“They risked their lives to capture on film hundreds of blinding flashes, rising fireballs and mushroom clouds. The blast from one detonation hurled a man and his camera into a ditch. When he got up, a second wave knocked him down again. Then there was radiation.”

Missa inte bildspelet med foton från det här arbetet. VIP-gästerna på provsprängningen ser ut som de är med i en Daft Punk-video.

Det kalla krigets bunkermentalitet

Trogna läsare av Beneath a Steel Sky minns kanske besöket nere i Elefanten, den 3300 kvadratmeter stora ledningscentralen som ligger i två tvåvåningshus, djupt i ett berg i Sollentuna utanför Stockholm (fler bilder än i den tidigare bloggpostningen finns förresten på Flickr).

När vi var där nere och fotade skivomslag så ändrade det hela min syn på staden och infrastrukturen. Plötsligt förstod jag att det rymdes väldigt spännande saker där man normalt inte tittar. Lite som Nene Ormes Malmö, fast med en ryss som någonstans sitter med fingret på knappen.

Han som släppte in oss berättade att det fanns en identisk bunker söder om Stockholm men ville inte säga var. Allt vi visste var att den hade kodnamnet Vargen.

Vi blev förstås lite besatta av att veta mer.

Min mamma har sommarställe i ett stugområde i Lissma utanför Handen. Jag hade varit där flera gånger och tyckt att visst, det är lite konstigt att det byggts ett område just där, mitt ute i ingenstans. Men jag reflekterade inte nämnvärt över det.

Inte heller reagerade jag när mor klagade över att kommunen bestämt sa nej när de boende ville sätta upp en bom in till grusparkeringen där traktens ungdomar levde om med moppar på kvällar och nätter. Eller att kommunen vägrade sälja marken till de boende.

Men så sökte min sambo rätt på ett dokument som listade alla större civilförsvarsanläggningar under jord och där, bredvid namnet »Vargen«, stod orten:

Lissma.

Bitarna föll på plats.

Vi gjorde ett försök att hitta den nästa gång vi var och hälsade på men sökte förgäves. Andra gången blev det ganska uppenbart att vi var på rätt spår:

Övervuxna gamla grusvägar och förfallna varningsskyltar. Inget signalerar »gammal kalla kriget-anläggning« så mycket som det. Och mycket riktigt, en bit in på vägen:

Den omisskänliga entrén. (Fler bilder från Vargen finns här.)

Granby stugby där mamma har sitt ställe byggdes säkert som täckmantel för att frakta bort några tusen ton sten. Att bara sätta spaden i marken mitt ute i en skog är ju inte särskilt diskret. Men långt efter att bunkern tagits ur tjänst och hotet om atomkrig är relativt borta sitter det fortfarande personer på verandorna och tar en nubbe på midsommarafton medan rummen under jord alltid är tysta och tomma.

Täckmanteln överlevde det topphemliga, påkostade projektet.

Vilket får mig att tänka på The Greenbrier Hotel.

1960 visste Randy Wickline att han var med och byggde något oerhört stort, och oerhört hemligt. Under två och ett halvt år pumpade hans företag ner 50000 ton betong i ett hål som gick in under lyxhotellet Greenbrier i White Sulphur Springs, West Virginia.

Kostnaden var aldrig ett problem. Hans uppdragsgivare uppmanade honom till och med att lasta lastbilarna tyngre än de fick vara och betalade böterna när polisen tog honom. Han fattade att det han var inblandad i inte hörde till den nya del av hotellet som samtidigt byggdes ovanför jord.

Andra fattade så småningom att det var något fuffens i görningen när den lokala flygplatsen byggdes ut oproportionerligt mycket och Air Force One kom förbi och övade landningar på den.

»Project Greek Island« hölls hemligt i trettio år innan Washington Post avslöjade det. I berget under Greenbrier fanns en enorm bunker för USAs kongress. De som skötte den gjorde det med täckmantel som hotellanställda. För bilder inifrån och en känsla av den stora skalan, se den här youtube-filmen.

I slutet av klippet säger de just det som är så kittlande med den här sortens anläggningar:

“The cover was blown by Washington Post in 1992. The bunker was decommissioned. It’s now a tourist attraction for resort guests. Bunkers for the Supreme Court, the President and his cabinet have not been compromised and exist somewhere in America.”

…vilket också borde betyda att en ny har byggts för kongressen?

En sak är säker när det gäller underjordiska anläggningar: Det är inte dem vi känner till som är de största och tuffaste.

Hackspettar i etern: I skuggan av Duga-3

Jag tänkte att det är lika bra att vi avrundar kalla kriget-veckan med en riktig best: Duga-3-antennen. För det finns radarstationer, och så finns det radarstationer.

1976 började ett irriterande, hackande ljud dyka upp i etern över hela världen. Det kunde komma in och störa konversationer för radioamatörer, det störde NASAs kontakt med rymdfärjor, det var en så kraftig sändare att oljudet till och med kunde höras i vanliga telefonkonversationer då och då.

Signalen spårades till någonstans i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen och döptes till »The Russian Woodpecker« efter det smattrande oväsendet den lämnade efter sig bland radiovågorna.

I »The Miami Herald« 1982 skrev journalisten Dave Finley ett reportage om vad det skulle kunna tänkas vara:

“It is, experts agree, a Soviet over-the-horizon radar system. [...] The Soviets, however, have ignored internationally~accepted rules about what frequencies can be used by whom, and simply transmitted their ultra-high-powered radar signals on any frequency where conditions are good at the particular time. Their signal also is unusually ‘wide,’ blocking out a large number of other stations.”

Men vad gör man när ett mäktigt sovjetiskt monster kommer in och sabbar ens intresse? Man slår tillbaka förstås. Wayne Green, redaktör för amatörradiotidningen »73« uppmanade i en ledarkrönika:

“If you want to screw up a radar signal, all you have to do is send a return signal on its frequency which blocks out the echos. The screen somewhere in Russia blanks out and the operators utter some Russian oaths and change the frequency to get rid of the interference.”

Några kortvågsentusiaster i Texas samlade sig kring det här och döpte sig till »The Russian Woodpecker Hunting Club«. Genom att på exakt rätt frekvens sända små toner med exakt rätt intervall vann några entusiaster många små slag i kriget mot en stor, mäktig radaranläggning bakom järnridån.

För när muren föll visade sig experternas tolkning av ljudet stämma. Ryssarna hade byggt en enooorm radar de kallade Duga-3 i utkanten av Tjernobyl. Dess uppgift var att spåra när amerikanska missiler med kärnvapen lyfte. Så viktig var anläggningen att man sket i att oväsendet från den störde ut propagandan som partiet sände till provinserna genom Radio Moscow.

Tre saker slår mig.

För det första: Fan vad drygt att bo i husen på bilden ovan. De som oroar sig över att bo under kraftledningar ain’t got shit på dem som bodde där.

För det andra: Vad märklig världen var då. Från 1976 när hackspetten började störa radiovågorna fram till Sovjetunionens fall så var teorin om att det var en over-the-horizon-radar bara just en teori. Idag kan du och jag bara gå in med Google Maps och kolla in den. Världen som vi känner den och världen som våra föräldrar eller farföräldrar känner den måste vara fundamentalt annorlunda bara på grund av att ha varit betraktad genom denna uppdelning under så många decennier.

För det tredje: Jag skulle göra vad som helst för att läsa en Flashback-tråd med teorier i samband med att hackspetten gick online runt 1976.

Maskiner i djup sömn

Grindar som slår i blåsten på övervuxna grusvägar. Rostig mekanik som kanske eller kanske inte fungerar. Spakar och knappar som styr funktioner som kanske eller kanske inte är i drift. Automatiserade rutiner som ingen minns om de är avslagna eller i skarpt läge.

Incidenten med UVB-76 fick mig att tänka på de gamla kvarlevorna från kalla kriget, på platser som Vozrozhdenija som byggdes med världsherravälde i åtanke men som förfallit och idag är oförutsägbara jokrar.

Som det sovande säkerhetssystemet i Wireds artikel »Inside the Apocalyptic Soviet Doomsday Machine«. Det som med hjälp av atmosfäriska och seismografiska mätningar ska avgöra om Ryssland attackerats och därefter har eget mandat att skicka iväg de interkontinentala missilerna som svar utan att någon människa behöver godkänna. Och ingen vet om det är fortfarande är aktivt. Kan man tänka sig ett mer lämpligt monument över motsättningarna mellan öst och väst?

Det finns något fascinerande över supermakternas och de totalitära staternas hybrisprojekt. De är så tydliga resultat av ren idioti kombinerat med tron på en tydlig antagonist, brist på självkritik och budgetar där inget var för stort för att rymmas.

Som den sovjetiska jättebombaren K-7. Drog ingen i nödbromsen i det projektet? »Hallå, vi har inte ens uppfunnit jetmotorn, den här kommer aldrig lyfta«?

Jag önskar att samma övertro på vad som är möjligt kunde finnas när det handlar om bemannade rymdfärder som går lite längre än till en förfallande station i omloppsbana. För det går ju inte att komma undan att samma hybris, hur galen den än verkar idag, som skapade dödsmaskinerna från kalla kriget är nödvändig för att vi någonsin ska komma iväg från vår pale blue dot.

Siffror i etern #2 – Spöksignalen har blivit nättrollens graffiti

Tidigare idag skrev jag om ryska spökradiostationen UVB-76 som efter snart trettio år av dvala vaknade till liv i samband med mordet på MI6-spionen Gareth Williams.

Tze plöt thickens.

Efter att ha publicerat texten satt jag och rotade runt för att läsa lite mer och det verkar som vår vän nummerstationen har börjat bete sig väldigt konstigt de senaste dagarna.

UVB-76 gjorde alltså entré i etern runt 1982, kanske tidigare. I femton år sände den bara sitt karaktäristiska, monotona pipande. I december 1997 kom första kodade meddelandet. 2002 och 2006 kom ytterligare två. Och sedan har det varit tyst fram till sena augusti då det började bli en himla aktivitet.

I slutet av förra veckan tystnade UVB-76 helt och hållet. De som följt den länge sa på forum att de hörde att det var underhåll och omstart när tekniker körde testsignaler och liknande. Det gick några dagar och sen kom den igång igen. Men då hade den gått över till att sända morsekod. Blandat med en skumt loopat stycke ur Tjajkovskijs »Svansjön«.

Tjena.

Jag kände lite som användaren hgncommand postade på ett forum:

“Why the fuck has it changed, it has not changed for so many years and now it is changing.”

Man hör paniken i rösten. Det är ju så. Om något alltid har uppfört sig på ett sätt så känns det inte helt okej när beteendet börjar förändra sig. Speciellt inte när det handlar om sådana här saker.

Men så läste jag en postning hos en entusiast som har streamat UVB-76:s sändningar i många år. Han är inte helt nöjd med uppmärksamheten som sändaren fått eftersom…

“…some people with shortwave radio transmitters in their hands have been starting to transmit at the UVB-76 frequency, thinking its a good prank. There have been music transmissions, morse code with personal messages towards chat users nicknames etc. [...] Their signal-to noise ratio and broadcast level does not match the general pattern of shortwave propagation and UVB-76 supposed 10kW transmission power.”

Det har bara påverkat vissa lyssnare lokalt eftersom vanliga dödliga inte sitter med så starka sändare som ägaren av UVB-76, men har lett till en massa rykten och surr. Däremot, skriver ägaren av streamsajten, har hans sajt hela tiden skickat ut den riktiga signalen.

Ända tills idag.

När han analyserade signalen grafiskt visade det sig nämligen att där, gömt i bruset, hade någon lagt in ett ryskt dissord för det manliga könsorganet:

Det finns två nivåer av reaktion här. Han som driver sajten, och som studerat UVB-76 sen före den grafiska world wide webben fanns, är såklart väldigt trött på allt tramsande med hans baby och jag kan sympatisera helt och hållet med honom. Han vädjar bara till alla att sluta så att UVB-76 kan gå tillbaka till sitt monotona pipande.

Men, mer intressant för mig är ändå nästa nivå:

Om ett gäng forumtrollare kan sitta och pirata våglängden för att hälsa till kompisar genom morse och skriva kukgraffiti i signalen, varför har då inte kontraspionagen i de olika länderna där främmande nummerstationer förekommit suttit och stört ut dem?

Varför anställs inte alla som hänger på 4chans /b/ till säkerhetstjänsten?

Tänk en morgon i Brighton 1986. Agenten går upp, kokar kaffe, lyssnar på nummerstationen och får ett meddelande – for the lulz. Snacka om mindfuck.

Men jag vet inget om hur kortvågsradio fungerar, så det kanske inte är möjligt att göra så över ett betydande geografiskt område? Jag har ställt frågan till de som kan så får vi se om vi kan få ett definitivt svar. Om du vet, tveka inte att posta i kommentarerna.

Siffror i etern – om spioner, konspirationer och mord över kortvåg

När kalla kriget var som kallast började så kallade »number stations« dyka upp i etern. Inklämda på kortvågsbandet spred de med automatiska, opersonliga röster ut långa sifferserier över halva jordklotet och någonstans satt en agent och dechiffrerade dem till text med en nyckel som bara han eller hon hade.

Vissa stationer sände sina nummerserier på bestämda tidpunkter. Andra levererade sitt budskap till synes slumpmässigt, med siffrorna som betydde något inbakade bland repeterande tal. Ett par sände i morsekod, andra genom vad som lät som slumpartat oväsen. Det de hade gemensamt var att de sände dygnet runt, år ut och år in, och att ingen annan än dess tänkta mottagare kunde tyda hur meddelandet löd.

Sändningarna har fortsatt, långt efter kalla krigets slut.

En station är ryska UVB-76 som togs i bruk 1982, kanske tidigare. Den är känd som »the buzzer« eftersom den mellan de relevanta meddelandena bara sänder ett 0,8 sekunder långt monotont pipande, timme ut och timme in. Dag ut och dag in. År ut och år in.

Den har dessutom tålamod. Något användbart meddelande har bara sänts på UVB-76 en handfull gånger sedan den startade, men den har fortsatt med sina repeterande signaler i väntan på att tas i bruk, i väntan på att någon skulle lyssna.

Och…

För några veckor sedan, den 23 augusti klockan 9:32, vaknade den plötsligt och oväntat till liv. (Lyssna här)

“UVB-76, UVB-76 – 93 882 naimina 74 14 35 74 – 9 3 8 8 2 nikolai, anna, ivan, michail, ivan, nikolai, anna, 7, 4, 1, 4, 3, 5, 7, 4″

Detta upprepades två gånger och sedan återgick UVB-76 till sitt ändlösa pipande.

Varför detta är intressant? För att slutet på UVB-76:s trettioåriga dvala sammanföll med mordet på matematikern och MI6-spionen Gareth Williams, han som hittades upphackad i en sportväska i sitt eget badrum. Hans arbetsgivare uppgav att det var en sexlek som gått fel men med hans laptop försvunnen och en massa andra oklarheter i omlopp så känns det som att lite källkritik av det påståendet är på sin plats.

I säsongsavslutningen på säsong sju av »Spooks«, en brittisk spionserie som jag kan ta till de stora superlativen om, vaknar en rysk nummerstation till liv och avbryter den tjugo-trettio år långa loopen av meningslösa siffror med meddelandet »rain from heaven« följt av koordinater. Det väcker en sovande spion som får ett djävulskt uppdrag (jag vill inte spoila eftersom du kommer att titta på serien efter detta om du inte gjort det).

Jag hade inte förstått att nummerstationerna fanns på riktigt innan UVB-76 sprätte till i samband med Williams-fallet och konspirationssajter och forumtrådar gick bananas.

Liksom andra nummerstationer har ingen lyckats ta reda på vad UVB-76 egentligen har för syfte, annat än att man tror att den är del av en »dead man’s switch«-konstruktion för att forna Sovjetunionen skulle kunna svara på ett atomvapenangrepp även om Moskva var utplånat. Man vet hur relästationen ser ut på utsidan (bilden högst upp, samt Google Maps) och faktiskt även på insidan, men dess syfte är höljt i dunkel. Precis som med andra stationer, med smeknamn som »The Lincolnshire Poacher« och »The Swedish Rhapsody« (döpta efter signaturmelodin som kommer innan koden).

Jag tänker på »Cryptonomicon«. Jag tänker på radiotornet i »Lost«. Jag tänker på maskiner i djup sömn.

Det är verkligen något genuint obehagligt med kortvågsradiostationer som i kass kvalitet plötsligt börjar spy ur sig nummerserier från okänd avsändare och PANG så är historien ändrad.

För mer info, lyssna på Simon Fanshawes dokumentär för BBC Radio 4, »Tracking the Lincolnshire Poacher« (tyvärr avbryts mp3an innan programmet är slut, om någon sitter på hela inspelningen får du jättegärna posta i kommentarerna – eller sända den på ett obskyrt kortvågsband).

Uppdatering: UVB-76 har blivit trollad.