In i evigheten

Förra året postade jag en text här som handlade om svårigheterna med att skylta för att framtidsmänniskorna när vår civilisation har gått under inte ska ner och rota i slutförvaret för kärnbränsle.

Det är en av de av mina egna artiklar jag själv varit mest fascinerad över, men det här inlägget är inte (bara) till för att ge den texten lite nytt liv. Jag skrev den för »Rocky« och redaktör Tony Ernst mailade och gav mig en heads up att filmaren Michael Madsen har gjort en dokumentär på det ämnet. Den heter »Into Eternity« och innehåller, förutom sjukt snyggt dimmade klipp på kärnkraftstekniker tonsatta till Kraftwerk, precis den vinkel som är så kittlande med hela ämnet: Hur kommunicerar vi med efterkommande civilisationer?

»Into Eternity« finns på SVT Play till och med 6:e mars. Rekommenderas.

Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?

Tänk att det är 80000 år fram i tiden. Vår civilisation har försvunnit, ett par istider har passerat och ett gäng glada utforskare i renässansdräkter hittar en låda du lämnade efter dig. Här är utmaningen: De får absolut inte öppna lådan.

Hur förbereder du dig för att vara säker på att de inte gör det? Det låter som ett lustigt, abstrakt tankeexperiment men för Svensk Kärnbränslehantering (SKB) som håller på och planerar för slutförvaret av använt kärnbränsle djupt i berget under Forsmark är det ett verkligt problem.

    »Metoden med att förvara det i kopparkapslar nere i bergrummet är säker. Det ska inte kunna komma ut något i naturen av sig själv. Däremot måste vi fundera på hur vi kan skrämma borta framtida äventyrare som har hört av sina förfäder att det finns något i berget som de inte får röra och beger sig ut på skattjakt. Det är långt ifrån en enkel fråga och det lär dröja innan vi hittar en lösning«, berättar Erik Setzman, chef över enheten för miljökonsekvensbeskrivning på SKB.

»Hur svårt kan det vara«, tänker du nu. »Sätt upp en skylt.« Men för att förstå utmaningen Setzman står inför måste man förstå de unika tidsperspektiven. I mitt jobb som skribent tänker jag framåt till nästa deadline. På vanliga arbetsplatser planeras i bästa fall för det kommande kvartalet. För Erik och SKB krävs något bättre framförhållning.

    »Vi arbetar med väldigt speciella tidsperspektiv. Vi har forskat i trettio år för att hitta en säker metod. Vi planerar att vara i drift en bit in på 2020-talet och verksamheten kommer pågå till 2070. Sedan följer 10-15 år av avveckling så mot slutet av århundradet måste vi ha en detaljerad plan för hur informationen ska bevaras«, berättar han.

När anläggningen försluts ska den förbli plomberad länge. Efter 100000 år har materialet nått samma nivå av strålning som uran har när det bryts naturligt men det blir helt ofarligt långt senare än så. För urberget, som är flera miljarder år gammalt, är den tiden bara ett ögonblick men för människan är det en oändlighet.

Vår civilisation kommer förmodligen vara borta. En ny kan ha uppstått och försvunnit också den. Även om materialet ligger säkert i bergrummen så är det lätt att fantisera om en nyfiken nymedeltidsmänniska som får för sig att utforska. Hur kommunicerar man till honom eller henne att inte vara där och kladda?

    »Det finns lerkrukor från Mesopotamien ett par tusen år f.kr. vars inskriptioner experterna kan tyda. De äldre exemplen är grottmålningar som är upp till 50000 år gamla men de är betydligt svårare att tolka. Det finns många frågetecken kring hur man får informationen att finnas kvar fysiskt och hur man får den att vara förståelig«, säger Setzman.

Ett slutförvar som ligger begravt i berget är inget som primitiva människor kan springa på av en slump. Därför är skyltning eller markering av området bara en sida av myntet och heller inte den högst prioriterade. Viktigast för SKB just nu är att ta fram planer för hur ett arkiv med information och teknisk dokumentation ska kunna bestå under årtusendena.

    »Vi måste förmedla vår kunskap och hitta rutiner för att arkivet från generation till generation kan uppdateras språkligt så att det går att förstå. Ett exempel på att det går att göra under åtminstone tusen år är Vatikanens arkiv. Nästa fråga blir då var arkivet ska finnas, för att ha det centralt i exempelvis Riksarkivet går inte eftersom vi inte vet om nationen Sverige kommer att finnas kvar«, berättar han.

Jag förstår att en omfattande dokumentation är en nykter och seriös lösning, men kan inte hjälpa att återkomma till den fysiska märkningen på själva anläggningen. Jag tänker på pyramiderna i Egypten, där exalterade upptäcksresanden promenerade in och bara log åt varningarna om förbannelser. Hur kan man övervinna människans inneboende nyfikenhet?

    »I USA har de haft mer eller mindre fantasifulla förslag om monument med dödskallar och markeringar i marken men det är ett tveeggat svärd att skylta för ambitiöst«, menar Setzman.

    »För mycket information kan väcka onödigt intresse och starta en skattjakt med drömmar om El Dorado, men samtidigt går det inte att försöka sopa under mattan vad som finns där. Vår uppfattning är att man inte ska försöka dölja det utan bidra till att informationen sparas och förmedlas till kommande generationer. Förutsättningarna för oss är lite speciella eftersom vi kommer gå igenom ett antal istider innan bränslets farlighet har gått ner så stora monument är inget som går att göra här.«

Ett slutförvar av typen som planeras i Forsmark finns ingen annanstans i världen. Andra länder förvarar sitt använda kärnbränsle i magasinsbyggnader och betongkasuner ovan mark som de räknar med att de kan fortsätta övervaka så någon färdig lösning finns inte.

Det kan verka som en omöjlig uppgift som Erik Setzman och hans efterträdare och dennes efterträdare och dennes efterträdare har framför sig innan slutet av århundradet närmar sig. Varesig vi har ett högteknologiskt samhälle eller är tillbaka på stenåldern säger science fiction-fantasten i mig att killarna och tjejerna som promenerar omkring i Uppland om 80000 år inte kommer förstå ett dyft när de av någon anledning gräver ett djupt hål och hittar bergrummet.

Men Setzman säger att det är osannolikt att detta händer någon annanstans än i inledningen till en postapokalyptisk roman.

     »Även om information är en viktig fråga så är det i slutändan så att allt i projektet bygger på isolering. Det ska kunna gå miljoner år utan att något inträffar. Även om kunskapen skulle gå förlorad är risken för oavsiktliga intrång väldigt liten. Vi har undivikit områden där det finns malm eller annat i marken som framtida människor skulle få för sig att exploatera och det är den starkaste garantin för att det här ska bli säkert«, avslutar han.

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 4/2010)

Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka

Karatjaj-sjön

Det är lätt att blanda ihop »tråkig«, »trist« eller »tragisk« med »hemsk« när man pratar om platser men det gäller att vakta tungan. Den sibiriska steppen, en stålindustristad i kinesiska Heilongjiang eller bara kvarteren kring Karlaplan en söndagseftermiddag kan vara allt av förstnämnda, men det är inte alls »hemska« platser. I alla fall inte i ordets verkliga bemärkelse. Här är topp-4 verkligt hemska platser.

4. Vozrozhdenija

Historian bakom är nästan för bra för att vara sann. Som bakgrundshistorien till ett datorspel eller hela upplägget för en James Bond-film. Okej, såhär:

1948 förlade Sovjetunionen all forskning kring biologisk krigföring till ön Vozrozhdenija i Aralsjön. Man gjorde det som folk gjorde mest under den tiden, det vill säga tillverkade vapenvarianter av mjältbrand och böldpest och forskade på virus. Allt gott. Men så föll Sovjetunionen och forskarstaden Kantubek, vilken som mest hade 1500 invånare, övergavs liksom alla laboratorier, utan någon som helst sanering eller uppstädning. Utan någon tanke på vad som finns i de där behållarna och burarna. Och vad händer då? Du kommer ihåg var ön var placerad? Japp, Aralsjön. Och du kommer ihåg vad som Aralsjön är känd för? Japp, den torkar på grund av ambitiösa bevattningsprojekt som misslyckades. Så ön är numera en halvö. Fullt tillträde för alla hugade, med andra ord. Lokala gnagare ska dessutom vara immuna mot och bära runt på en variant av superstark böldpest. Det hela är så lysande. Eller som en kommentar till den här bloggpostningen om ön påpekar:

“No one ever thought, ‘Hey we should get these desert irrigation guys and these bioweapons guys together in the same room sometime, just to like, make sure we’re all on the same page!’”

3. Poveglia

En till ö. Den här ligger utanför Venedig och är obebodd. Vissa av de saker som gör den så hemsk visar sig efter lite googlande beskrivas som sägner, men bloggen är konspirationsvänlig och köper inte italienska turistbyråns försök att släta över dess hemskhet.

Poveglia var stället som romarna satte sina sjuka för att de inte skulle smitta resten av samhället. Tusentals hamnade i karantän, smittades av varandra och dog tillsammans. När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare, tog den tidens människor upp den fina idén och skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där. Men åren gick och det fanns inte längre användning för den. Enda spåren av vad som skett var skelettbitarna som spolades upp på stränderna intill då och då. Så… Vad gör man? Bygger ett mentalsjukhus, förstås. Det öppnade 1922, slog igen 1968 och fortfarande står Poveglia obebodd. (Läs mer här)

2. Centralia

Centralia, Pennsylvania1979 gick borgmästaren och tillika den lokala bensinmacksägaren i Centralia, Pennsylvania, ut för att kolla hur mycket bensin han hade i sina tankar. När han tog upp stickan kändes den varm så istället förde han ner en termometer. Bensinen var 77 grader Celsius. Man började undersöka vad det var som hände under marken. Och diskuterade vad som skulle göras. Sådär som man gör mest när ingen vill ta något beslut. Och så en dag två år senare var 12-årige Todd Domboski ute och lekte på tomten när ett stort hål öppnade sig precis framför honom.

Under marken i Centralia hade sedan 1962 nedlagda delar av en gammal kolgruva brunnit. Och det brinner än. I 47 år har kolet puttrat, släppt ut giftiga gaser över markytan och svalt hus till höger och vänster. I början av 80-talet evakuerades staden och det enda som återstår nu är ett ensamt vägnät med gatubelysning som alltid är släckt. Marken är förbjuden att beträda eftersom man inte vet när ny förkastningar och ras kan förekomma. (Läs mer här)

1. Karatjaj-sjön

Så, du trodde staden Pripjat bredvid Tjernobyl-verket skulle vara etta? Pfft. Det är en picknick i parken jämfört med Karatjaj-sjön. Man kan ju turista i Pripjat.

I Uralbergen hittar vi Karatjaj-sjön och Tjeljabinsk 40, en upparbetningsanläggning för radioaktivt material. Där började i slutet av 40-talet framställning av plutonium och tritium för sovjetiska kärnvapen, naturligtvis en hemlig historia. Och farlig. De flesta som arbetade på platsen var straffarbetare som valt 5 år där istället för 25 i Sibirien. Inte förrän efter Sovjetunionens fall blev det känt att det här stället var hemvist för inte mindre än tre radioaktiva katastrofer och numera är den mest förorenade platsen på jorden. I tur och ordning:

• Från början dumpades kärnavfall helt sonika i Techa-floden, som var enda vattenkälla för sådär 24 byar längre ned. Det här gjorde man i över sex år tills effekterna började märkas av på folk. Byarna evakuerades inte förrän på 2000-talet trots att floden fortfarande strålar mer än 50 gånger normalt (men idag har den taggtråd längs stränderna).

• 1957 exploderade kylanordningen på ett förvar för kärnavfall. Ett radioaktivt moln spreds och utsatte mer än 250 000 människor för strålning.

• Tio år senare var det dags igen. Istället för att pumpa ut skiten i floden hade man istället använt Karatjaj-sjön, ett vattendrag utan in- eller utflöde. Problemet löst? Nja. 1967 blev det torka och vattnet sjönk undan, vilket gjorde att det svårt radioaktiva bottendammet spreds med vinden.

»Okej«, säger du, »det här var på 60-talet men varför är det här en av de hemskaste platserna vintern 2009?«.

…wait for it…

Mellan 1978 och 1986 fyllde man igen Karatjaj-sjön med betongfundament (!) för att försöka binda materialet och undvika en ny katastrof som vid torkan 1967. Så vad som är kvar är den grå, kompakta massan som ändå bara ger en falsk trygghet: Betongsjön strålar med 600 röntgen per timme, vilket räcker gott och väl för en dödlig dos för en människa som står vid strandkanten. Inom 60 minuter.

(Läs mer här, och här, och här.)

Fem år för panikskylten

FNs informationskanal UN Pulse meddelar ett stort framsteg. IAEA och ISO har drivit ett 5 år långt projekt som gjort undersökningar bland olika befolkningsgrupper i 11 länder för att få fram en ny skylt för radioaktivitet. Den tidigare hade »no intuitive meaning and little recognition beyond those educated in its significance«. Nu, däremot… Fem år tog det, men det var det väl värt? Testningarna av skylten gjordes »to ensure that its message of ‘danger – stay away’ was crystal clear and understood by all«. Och jodå, det går nog knappast att missförstå:

PANIKEN!

Men det där hade väl vem som helst med Photoshop installerat kunnat fixa på en kvart? Och kunde de inte ha haft fler grejer på den när de ändå var igång?

Läs mer här