Skakad och störd

Katastrofen blev ett faktum. Med rubriker som »SVT skakas av misstänkt läcka« och »Jöback och Sibel hotas av fildelare« så var uppvaknandet idag en chock.

Delar av ett par låtar i någon slags festival har LAGTS UT PÅ NÄTET.

Ödeläggelse. Ruiner. Sol som genom disen flämtar förebådande.

Jag kan tycka att det är synd att inte fler tar sig själva på så stort, världsfrånvänt allvar. Jag kan tycka det skulle liva upp om de stora hyperbolerna plockades fram varje gång någon missat memot om att det inte är 1983. Jag kan tycka att det finns något djupt betryggande i ordvalen när de ansvariga ska ställas till svars.

Skandal i melodifestivalen

Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«?

Alcazar

Hur ställer sig upphovsrättskramarna till den gräsliga, gräsliga vinnarlåten i melodifestivalen?

Okej, det är dags att komma ut. Jag är en stor vän av Alcazar. Jag tycker i och för sig bara att det är en handfull låtar som är riktigt bra men i teorin finns inget svenskt popband som träffar lika rätt estetiskt och tilltalande. I årets melodifestival, däremot, hade de såväl en grym låt som grymt framträdande och därför satt jag vid TVn ikväll för att se dem vinna.

Alcazar är som exceptionell popmusik ska vara. Sassy, cool, brilliant.

Men istället för att se dem vinna var det fruktansvärd eurodisco-opera som vann. Hallå? Har vi sjunkit så lågt i smakträsket att vi tycker det här är ok? De senaste dagarna har det varit hetsjakt på bankchefer som plockat ut bonusar. Normalt sett hade Sverigedemokraterna nu stått överst på listan över folk som ska jagas men nu skickas de planerna helt i papperskorgen. Bankcheferna kan ta tillbaka sina bonusar också, för prio ett måste ligga på jakten på eurodisco-opera.

Men, återigen… Hur ställer sig upphovsrättskramarna till denna gräsliga vinnarlåt? Den är en uppenbar stöld av Pet Shop Boys fantastiska »Shameless« som i sin tur var en genialt snygg stöld av »Nessum Dorma«. Som låtskrivaren till vinnarlåten, Fredrik Kempe, redan har snott en gång tidigare. Loop. Loop. Kretsloop. I själ, ande och harmoni.

Vad säger Giacomo Puccinis och Franco Alfanos efterlevande? Ska vi inte förlänga upphovsrätten till 100 år så att de får pröjs för den? Och går det ens att avgöra till vilka delar Pucini och Alfano komponerade av den?

Det var å andra sidan rätt skönt att få (ännu) ett kvitto på att kultur är ett kretslopp och att de som förespråkar stärkt upphovsrätt inte förstår någonting. Och vi vet ju i och för sig att IFPI inte förstår upphovsrätt heller, så… Fördel piraterna, konstaterar jag.

Copyrightindustrins apati

Free TPB

I fredags bjöd Piratbyrån in till Kopimi-fest. Det var såklart skitkul. Allt som The Pirate Bay-supportrarna har gjort under den första veckan av rättegången har varit skitkul. Från den kompletta bevakningen i sociala medier, via Piratbyråns Spectrial-site till cider-videos och rättegångsremixar har det varit en vecka full av skratt (samlade bland annat här).

Och i fredags var det så dags för den stora festen. På väggen projicerades videokonst gjord av filmerna som är inblandade i rättegången. Det var premiär för ett stycke musik (»Düsseldorf vs Bochum«) som spelats in under veckan i Piratbyråns buss S23K som står parkerad utanför rätten (vem som helst med instrument fick komma förbi, spela in och bli upphovsman). På en annan vägg projicerades postningen av torrent på The Pirate Bay i realtid. Ett antal artister spelade live. Brokep gjorde ett DJ-set. Och Piratbyrån bjöd på champagne hela kvällen.

Mitt i denna atmosfär av kreativitet och framåttänkande kan jag inte hjälpa att fundera: Vad gjorde de stora medieföretagen under tiden? Var har de varit under veckan? Jag är smått förbluffad över deras frånvaro.

Det finns väldigt illustrerande YouTube-klipp som visar hur Kunden gör slut med Marknadsföraren. »Du pratar inte till mig längre«, säger kunden. »Du finns inte där jag finns«.

Poll från EMISkivbolagen vill så gärna ha tillbaka sina kunder men de har ingen aning om var kunderna är, vilka de är och hur de ska hanteras. De vet inte ens vad kunderna ska köpa.

Istället sitter de helt passiva, på något helt annat ställe, och undrar vart kärleken tog vägen. Det där med interaktivitet är svårt för dem men på EMIs hemsida så finns i alla fall en omröstning om vilken musikstil man tycker är bäst (med »Hiphop, yo« som ett av tre alternativ).

Fräscht.

Bakom åtalet mot The Pirate Bay ligger ett antal multinationella företag som ska vara experter på att kommunicera, i vars DNA det ligger att rikta sig mot en målgrupp och presentera sina budskap och produkter. Ändå är det Piratbyrån och alla sympatisörer som fullständigt dominerar mediaflödet från spektaklet.

Sällan har väl brytningen mellan dåtid och nutid varit så tydlig?

Till fredagskvällen hade skivbolagen kunnat slå sina kloka ihop, tagit Annexet eller åtminstone Debaser Medis och kört en all-star kväll med 5-6 band och gratis inträde och lättat på slipsen och presenterat sin sida av saken (de behöver ju inte ens predika, en arenaspelning med ett Grammis-vinnande band är i sig att presentera sin sida av saken). De hade kunnat göra ett stort media-event av det, fylla kvällstidningarna med bilder och få 18-åringar med tindrande ögon som just fått träffa Melody Club att fotograferas med bildtexten »Anna och Lisa tycker inte man ska kopiera sina favoritband.«

De har ju musklerna för att göra det. Men de avstod. Förmodligen för att de inte vet hur man lägger in ett »Upcoming event« på last.fm eller Facebook.

Istället satt de knäpptysta. Och skissade på nya åtal. Och blickade mot Dylan-boxen uppe på bokhyllan och tänkte på hur fint det var förr. Och skissade på lagtexter som ska kriminalisera varenda jävel som nynnar på en hit utan tillåtelse.

Jag kan inte låta bli att undra: Varför försöker de inte ens? Har det någonsin varit tydligare att skivbolag inte sysslar med underhållning och kreativitet?

Warez The Future

Nyårsspådomar

Innedrogen just nu är att dödförklara RIAA inför 2008. Det låter inte så otroligt som man kanske kan tro med tanke på den tjurskallighet vid att hänga kvar vid en föråldrad affärsmodell som musikindustrin visat upp de senaste åren. RIAA kostar nämligen pengar att hålla igång. Och pengarna går dessutom till att kriga med kunderna. Är det troligt att man idag köper en skiva som inte går att rippa och lägga in i portabla musikspelare? Är det troligt att man idag köper DVDer som riskerar fastna i DVD-spelare för att dessa godtyckligt inte är godkända? Är det ett bra sätt för företagen att komma tillbaka på fötter? Nej, såklart inte.

flera bloggar diskuteras RIAAs eventuella frånfälle. EMI annonserade redan i november att de kommer upphöra med det finansiella stödet som går till långa rättsprocesser som utåt är PR-mässiga katastrofer. Warner Chapell (vars hela vinst är hälften mot vad Radiohead uppskattningsvis fick in på sitt egensläppta album) följer med av samma anledningar – för stor del av vinsten gick till att bussa advokater på kunderna. De fyra stora (förutom de nämnda även Sony BMG och Universal) har bidragit med uppskattningsvis 132 miljoner dollar om året till RIAA och avhoppen kommer naturligtvis att sätta stora frågetecken kring den fortsatta verksamheten.

Jag tror att 2008 är året som det måste hända om nöjesjättarna ska kunna fortsätta jaga drömmen om kokainsnort och kladd på groupiebröst i en limousin. Jag tror också att de inte kommer våga ta klivet ut i det nya utan istället fortsätta försöka sälja plastbitar.

Många intressanta frågor och funderingar kring upphovsrätt och informationsflöde dyker upp i den nyligen släppta andra delen av Steal This Film. Den borde vara obligatorisk läxa för såväl unga som gamla innan de skriver ogenomtänkta debattinlägg.

Piraterna i Ankeborg

I det senaste numret av den holländska Kalle Anka tankar knattarna ner det senaste albumet av “Jan Goudsmid”. När Kalle får reda på det tänker han att han kan tjäna pengar på det och börjar kopiera upp albumet för att sälja på gatan. Knattarna säger att han inte får göra så eftersom musiken är copyrightad och att de faktiskt hade tänkt köpa det när de fick råd. Självklart är det Joakim von Anka som äger skivbolaget och han hotar med skadestånd och får Kalle att sluta.

kalle1.jpg kalle2.jpg

Det är intressant att Joakim von Anka plötsligt har blivit en moralisk kompass. När jag var liten var det han som höjde hyran så Kalle tvingades putsa Joakims mynt för att inte Kalle och knattarna skulle bli vräkta.

Misc, vecka 49

pinksneak.jpg

En liten, isolerad vulkanö mitt i Atlanten ropar på hjälp efter utbrott av ett okänt virus enligt nyheterna. Det är väl såhär det börjar? Sen sprider en importerad apa det till en amerikansk småstad eller så smyger sig en liten råtta ombord på fartyget som kommer till undsättning och sen så… så sitter vi där.

De stora skivbolagen skjuter till både höger och vänster i sin lilla kamp mot samtiden. Bland de senaste greppen märks att begränsa låtar som får streamas i MySpaces kassa kassa kvalitet till max 90 sekunder samt att blockera siter som Amazon geografiskt så att vi inte kan handla därifrån, även om de säljer innehåll som faktiskt inte finns att köpa digitalt på »lagligt« vis i Sverige. Men anar vi inte en ljusning också? Jodå. Warner Music och Sony/BMG överväger nu att göra ett test med musik tillgänglig som mp3 istället för skitformatet av skitformat, WMA. Sådär tio år efter att jag encodade min första BMG-skiva till mp3, alltså. Men de tror inte att mp3 är riktigt deras grej. Nåväl.

Igår spelade jag snooker. Utlåtandet om min spelstil från snookerkungen Kim Hartman var: »som en missförstådd Alan McManus«. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men så snart jag klurat ut det så återkommer jag i ämnet.

Du har väl inte missat att Emil Arvidsson är tillbaka på bloggbanan sedan en tid? Jippie, ropar jag. Emil är alltid läsvärd och kul!

Hej då, Oink

oink.jpg

Ett helt fantastiskt ögonblick var när jag upptäckte att mitt album fanns tillgängligt på Oink – dagen efter att det släppts. Som scene-release dessutom. Fanns man inte där så fanns man ju inte. Det var ett av de bästa sätten att nå folk som ville lyssna och nu har det stängts ner av IFPI. (Inte International Federation of Pirate Interests på www.ifpi.com utan den där organisationen som ska representera kollektiva intressen).

Hej då Oink. Nu får vi ta det till ett annat ställe, helt enkelt.

Sorgligare är Den Döende Branschens korståg mot International Music Score Library Project som samlat verk av kompositörer som varit döda mer än 50 år (då de blir fria enligt kanadensisk lag) och gjort tillgängliga för forskning och intresserade. Eftersom upphovsrätten gäller i 70 år efter upphovsmannens död i EU och USA (tack vare Musse Pigg) tyckte dock Universal i Europa att det var på sin plats att skydda sina sedan länge döda kompositörer och tvingade den stänga.

Apropå bilden som mötte användaren på Oinks site, förresten, skriver Copyriot som alltid klokt:

Polisen tar alltså över en brottsmisstänkt hemsida och fyller den med reklam för de privata intresseorganisationer som kommenderat fram till slaget, innan saken prövats i domstol. Att gränsen mellan rättsväsende och upphovsrättsindustri lösts upp totalt är inte längre något man sticker under stol med. Man skryter snarare om det!

Det är onekligen spännande med den särställning som nöjesindustrin har tagit/fått när det gäller att göra som det behagar snarare än vad som är korrekt rättsprocess. Kan man säga att de blivit lite av webbens Blackwater?

Copyrightlobbyn tar boxet till gatan

darknet1.jpgUnderhållningsindustrin har kastat handskarna. Även om de beter sig svinigt så ler jag samtidigt som jag knyter näven.

I somras rapporterades om den nya videodelartjänsten miivi.com. Siten var lanserad av företaget Media Defender (även om de inte ville att det skulle se ut så) som arbetar på uppdrag av MPAA, RIAA och the usual suspects. Med tanke på IFPIs retorik skulle jag inte förvånas om de var med på ett hörn också. Miivi.com skulle avslöja folk som laddade upp/ner upphovsrättsskyddat material. Bland annat installerade MediaDefenders egen torrentklient en programvara som letade efter copyright-skyddat material och ringde hem och skvallrade. Det här avslöjades och siten togs ner.

I förra veckan så läckte över 6000 e-mail från Media Defender sedan en anställds konto hackats. Det är en häpnadsväckande läsning där inte bara Miivi men också en massa annan hokuspokus avslöjas (spamning av torrentsiter, spridning av rippade filmer som förstör codecs m.m.). Den historien går att läsa här och är mycket underhållande.

I helgen meddelade The Pirate Bay i deras blogg att de tänker stämma de inblandade företagen (d.v.s. de som lejt Media Defender) här i Sverige baserat på vad som framkommit av den läckta e-posten (försök att krascha och sabotera siten och liknande).

Jag skrev inledningsvis att jag dels tycker det här är svinigt. Visst är det så. Om du eller jag hade gjort liknande hackande och kraschande mot valfritt företags sida hade vi pysslat med cyberterrorism. FRA hade tagit fram vår kommunikation de senaste fem åren och hängt oss högt. Men det lär ju inte vara etiketten nu. När mediaföretag vars affärsmodell idag är hotad begår brott så »skyddar de sig«. Ungefär som om begravningsbyråer skulle gå ut och mörda bara för att medellivslängden har ökat (det där är en liknelse värdig stenkastarvänstern eller högerarmshögern, jag vet, men den är kul).

Underhållningsbolagen är kvar på 1900-talet och grinar för det genom att ge tjuvnyp (som Sonys rootkit) – varken värdigt, snyggt eller respektabelt. Att översvämma fildelningsnätverken med falska kopior som egentligen innehåller filmer från annonsörer är ju helt okej (alla har rätt att dela med sig av sitt material, visst?) men att gå in och göra rent tekniska sabotage mot tjänster och slutanvändare är smutsigt för dem som flaggar högt och stolt med att vara De Goda.

Men, jag skrev ju också att jag ler. Hur kommer det sig?

Tidigare har skiv- och filmbolagen stått på ena planhalvan i kostym och med lagbok och pratat om moral och etik. De har infört scoutmärken man bara kan få om man respekterar copyright och lobbat för att få in upphovsrätt på skolschemat. Propert. Korrekt. By the book. Över mittlinjen, på andra planhalvan, har de ökända »piraterna« funnits. Rebeller, terrorister, osnutna tonåringar som skriver p2p-protokoll och knäcker blue ray-kodningar. Smutsigt, ad hoc, anarki. Allt enligt stereotyperna, förstås.

Jag ler, för nu har matchen blåsts igång. Alla kan spela över hela planen. I styrelserum och penthouse-sviter fattas beslut om att beställa skadliga virus och att hacka servrar. I ungkarlslyor med »Varning för datan«-skylt på dörren filas på stämningar och lusläses lagböcker.

Jag tycker att skiv- och filmbolagen utifrån deras horisont gör helt rätt. Även om torrent-siter är helt legala i och med att de inte har något upphovsrättsskyddat material på sig så verkar ändå The Pirate Bay och liknande i en gråzon. Det finns någonstans en skillnad på en site som säljer handvävda äggvärmare och en torrenttracker, även om båda är lagliga, precis som det finns en skillnad på lilla téboden på hörnet och Hederliga Harrys begagnade bilar, även om båda är lagliga. Exakt vari den skillnaden finns vågar jag inte måla ut här för jag har inte riktigt kunna reda ut den för mig själv ännu, men »gråzon« är nyckelordet (om du är moralfilosof kan du säkert utveckla).

Att underhållningsbranschen lierar sig med skummisar som Media Defender och drar ut i fullskaligt informationskrig är rationellt. Att The Pirate Bay svarar med att stämma underhållningsbranschen för att belysa vad de pysslar med och ta ifrån dem deras moraliska förmånsrätt är också rationellt.

Runt om på nätet uttrycker folk bestörtning över det här. Varför är ni förvånade? Det här var väntat – och jag är helt övertygad om att de har långt mycket större planer när det gäller informationssabotage än vad som nu avslöjats. Det är en mäktig bransch (den mäktigaste efter vapentillverkare och big pharma?) som slagits i motvind med uråldrig lagstiftning mot en fiende som dagligen trycker fram sina gränser när det gäller teknik och tillgänglighet. Att de lindar in sina filer i »black ice« och hugger tillbaka på ett sätt som mest liknar storföretagens agerande i valfri William Gibson-roman är helt naturligt. Att tro att de inte skulle ta till fulknepen är bara naivt.

Jag ser fram emot fortsättningen! Det kan bli livat, det här. Företagen har pengarna men entusiasterna har kompetensen. Genom att ta boxet till gatan istället för i rättssalen visar underhållningsindustrin precis den pondus vi efterlyst att borde ha haft när det gällde innovation av affärsmodellen för tio år sedan så vi kan faktiskt inte klaga nu. Och, jag lovar: Om jag får min hårddisk rensad av ett MPAA/RIAA/IFPI-virus som riktar in sig på mp3or så kommer jag inte gnälla. Jag accepterar att jag är måltavla för dem. Det är pöbeljustis nu, storma eller stormas, facklor och träpålar och trojaner. De kan gott få ta några svingar. Jag är trots allt ganska övertygad om att de redan mött sitt Stalingrad.

Prince DÖDAR musikindustrin!

Vi diskuterade artisters förhållningssätt till spridning av musik här på BASS nyligen. Idag läste jag att Prince testar en nytt sätt att släppa sitt album, i och med att hans nya skiva »Planet Earth« kommer att ges bort gratis i sin helhet med den engelska tidningen »Mail On Sunday« innan den kommer ut i skivbutiker »på riktigt«. Av reaktionerna att döma verkar han ha svurit rejält i kyrkan:

“It would be an insult to all those record stores who have supported Prince throughout his career,” ERA co-chairman Paul Quirk told a music conference. “It would be yet another example of the damaging covermount culture which is destroying any perception of value around recorded music.

“The Artist Formerly Known as Prince should know that with behaviour like this he will soon be the Artist Formerly Available in Record Stores. And I say that to all the other artists who may be tempted to dally with the Mail on Sunday.”

Läs hela artikeln här. Vad tycker du?

Den digitala dupliceringens dilemma?

En kommentar till min postning om Kanye och Daft Punk för ett tag sedan föranleder lite diskussion kring begreppen. Vi tar kommentaren först:

jonas said,

2007-06-07 at 09:41

du postar MP3s hela tiden här. men du släpper egen musik också som du uppmanar oss att köpa. Lite hyckleri. Vad skulle du säga om någon la ut ditt album som MP3s?

Detta är ett mycket intressant diskussionsämne, även om det är lite synd att Jonas spelar ut »hyckleri«-kortet på en gång. För någon oärlighet eller dubbelmoral är det faktiskt inte frågan om här.

Hur skulle jag reagera om någon la ut mitt album som mp3? Jag kan faktiskt ge ett väldigt exakt svar, för det är ju som så att albumet redan finns utlagt. Dels i form av lösa mp3-spår på olika bloggar och dels som en release på p2p-nätverk.

Jag är mycket glad över detta. Att folk tar sig tid att posta om låtarna jag suttit och pulat med är ofantligt smickrande. Jag är dessutom väldigt lättad, för att skivan finns tillgänglig som mp3 är helt nödvändigt för att kunna nå ut.

Jonas som skrivit kommentaren ovan utgår ifrån en vanlig missuppfattning om musiksläpp 2007: Han tänker att skivan är regeln och de rippade mp3orna är undantagen. I hans värld finns musiken bara legitimt när den är fast på CD-skivan.

Detta är helt fel.

2007 är mp3an musikens naturliga element, inte skivan. Det är genom mp3or lyssnarna kommer i kontakt med musiken – skivan skaffar de om de gillar vad de hör och vill ha hela paketet med bilder och form som ett fysiskt litet monument över något de tycker om.

Så har jag agerat som lyssnare de senaste fem åren. Jag laddar ner massor och det som har verklig substans skaffar jag för att jag vill ha helheten. Jag köper betydligt mindre skivor nu – men det är för att man slipper gå på det gamla affärstricket där någon lingonmusiker knåpat ihop en helt grym singel och sen släpper ett pissalbum eftersom nivån på singeln vida översteg hans/hennes förmåga.

Som producent vill jag att folk ska köpa mitt album, främst för att Azins foto och design går helt i linje med musiken. Helheten. Paketeringen. Däremot så är jag ju inte dum i huvudet. Mp3 är som sagt musikens naturliga tillstånd idag.

I mitten av nittiotalet såg jag en oändlig rad band när jag studsade runt bland popscenerna. Jag slänger en blick i min skivhylla… Punnet, Chevy, Fidget, Monostar, Sindy Kills Me… Ibland fick de en hit och lite uppmärksamhet (som Speaker), ibland blev de jättestora med åren (som The Ark) men oftast åkte de bara runt och turnerade och deras album fick aldrig en sportslig chans att nå fram till alla potentiella lyssnare.

Eftersom jag inte spelar särskilt mycket live skulle mitt album i miljön som rådde 1996 ha hörts av ungefär 30 personer. De närmast sörjande och kanske lite hand-till-hand-försäljning på lokal. I valet mellan det och att ha min musik tillgänglig för alla som vill vet jag garanterat vilket jag väljer.

Ett av förra årets album med mest buzz inför släppet var Justin Timberlakes. Var det en tillfällighet att just den bästa låten från plattan, »My Love«, var den som läckte i en dålig ripp (den legendariska »T.I. clearance«) långt innan albumet? Knappast. Kring den byggdes en kult upp med t-shirts och T.I. clearance-skämt och alla älskade låten och såg fram mot albumet. Klart att det var den smartaste marknadsföringsgrejen 2006.

Så, för att svara på din fråga Jonas: Ju mer albumet sprids, ju bättre är det! En av mina egna favoritlåtar från albumet heter »Missionaries«. Discobelle har postat den här så tanka hem och sprid! Sen när du upptäcker att den är bra och vill ha hela kitet, beställ hos Kitty Litter.