Måndagslistan: Topp-4 podcasts

Veckans måndagslista gör inga anspråk på att vara Facit, det är snarare en inbjudan för tips. När vi drog igång »Obiter Dictum«, vår podcast om kultur, fick jag frågor om vilka andra podcasts jag lyssnar på. bug tyckte det var läge för en lista och visst är det så, men problemet är att podträsket är synnerligen svårnavigerat.

Det finns såklart ett gäng radioprogram som är obligatoriska som podprenumerationer (»This American Life«, »Quirks & Quarks«, flera av programmen från Sveriges Radio etc.) men att försöka hitta vettiga frifräsarpodcasts är svårt.

Podcastformatet kan i sin bästa stunder vara ett lysande personligt och roligt uttryck, men timmarna av skit man måste tröska igenom innan man hittar guldkornen är krävande.

Det här är mina favoriter. Gör världen en tjänst och tipsa om dina i kommentarsfältet.

4. »Math For Primates« (blogg iTunes)

Jag hade etta i matte A på gymnasiet och läste aldrig mer. Om jag haft Tom Henderson eller Nick Horton som lärare hade det aldrig hänt. De två gör en podcast om matematiska fenomen och kuriosa. Av primater, för primater. Jag förstår inte mycket av det praktiska de pratar om, men så rolig och sympatisk den är spelar det ingen roll.

3. »Double-X Gabfest« (blogg iTunes)

Om ordet »smart« är synonymt med något så är det diskussionerna mellan Emily Bazelon, Hanna Rosin och Meghan O’Rourke. I »Double-X Gabfest« tar de sig an aktuella ämnen inom nyheter, politik och whatnot med alltid intressanta infallsvinklar. Jag upptäckte den genom Slates andra bra diskussionspod, »Slate’s Political Gabfest« som var lysande under den amerikanska valrörelsen 2008 men som tyvärr tappat fart rejält sedan dess. Jag räknar dock med uppsving i höst när det är val igen så följ den med.

2. »The Moth Podcast« (sajt iTunes)

Jag har dragit historier från »The Moth« tidigare, men den tåls att nämnas igen. »The Moth« håller »story telling evenings« där personer, allt ifrån kända författare till ex-missbrukare från gatan, berättar historier. Kravet är att de ska vara sanna och att inget manus används. Hur fantastiska berättelser som dyker upp i podcasten går inte att sammanfatta i en måndagslista, det måste upplevas.

1. »Tank Riot« (blogg iTunes)

Från hjärtat av tropiska Madison, Wisconsin, pratar Viktor, Sputnik och Tor om popkultur, nyheter, konspirationer och hemmabrygd ale. Jag misstänker att »Tank Riot« är en podcast som man antingen älskar eller hatar, för geeknivån är enorm och exakt hur djupt ner i träsket av skräpkultur den går är omätbart. Varje avsnitt har ett huvudtema, ofta en person eller ett fenomen, men sticker iväg på mängder av stickspår utifrån det. Väldigt underhållande. Den enda nackdelen är kanske deras musiktips som inte alltid är på topp. Det senaste avsnittet handlar just om musik, så skippa det och gå på det näst senaste (avsnitt 92, »Conspiracies, Part 7«).

Måndagslistan: Topp-4 remixar av Fred Falke idag

Fred Falke

Jo, det är faktiskt så. Den franska syntdiscohistorien måste hela tiden skrivas om. Från början gillade jag Alan Braxe bäst. Sen gillade jag de låtar där han och Fred Falke samarbetade. På senare år har pendeln svängt och numera går jag igång bäst på det som ljusskygge Falke snickrat ihop själv. Och just denna soliga morgon i mars 2010 så gillar jag de här remixarna bäst…

4. Miami Horror – »Make You Mine (Fred Falke Extended Mix)«

Fred på sitt franskaste, tajtaste, analoga humör. Man fattar att det är allvar redan i inledningen när en monofonisk synt med feteportamento glider över tjocka Rhodes. När hela helvetet brakar löst blir det lite för mycket, på det där viset när »lite för mycket« används i positiv mening. När det svänger som mest får Fred Benjamin Plant att låta som Benjamin Diamond, vilket säkert var australierns avsikt redan från början. (mp3 spotify)

3. Example – »Watch The Sun Come Up (Fred Falke remix)«

Händer i luften. »Tack för oss, godnatt!« Kameran panorerar över en interstate där en Anton Corbijn-bil rör upp damm. Med E.L.O.-körer, Pet Shop Boys-pratsång och en notorisk pianoslinga som skapar feelgood-stämning blir Falkes remix av »Watch The Sun Come Up« en avlägsen kusin till en gammal fin »Mr.Brightside«-remix. (mp3)

2. Ke$ha – »Tik Tok (Fred Falke Club Mix)«

Så går det när man vaknar och känner sig som P.Diddy. Att det är en helt vansinnig hitlåt i originalet gör egentligen alltid utsikterna för att lyckas med en remix sämre, men Falke fingrar på sin bas och får Ke$has välfraserade partyromantik att nå franska höjder. Nedplocket med arpeggiot runt 3:20 får hjärtan att smälta och uppfyller hennes önskan »DJ blow my speakers up«. (mp3 spotify)

1. Burns – »First Move (Fred Falke remix)«

Efter två minuter av taktmixintro kommer den: En liksom ihålig syntlead som lika gärna skulle kunna vara en flöjt. Över patenterade filterstråkar och tight gurakomp spelar den en melodi som kan repetera hela vägen in i soluppgången utan att någonsin bli tråkig. Får mig att minnas Lifelikes »Discopolis«, på ett bra sätt. (mp3 spotify)

BONUS: Du har väl läst det här blogginlägget som lägger fram starka bevis för att Fred Falke egentligen inte existerar? Missa inte de två första kommentarerna.

Måndagslistan: Topp-4 filmer om vintrar betydligt kallare än 2009/10

Vinterhelvetet

Bilden visar när jag i helgen försökte ta mig från en stuga till en bil. I sneakers, jeans och utan handskar blev jag både dyngsur och frostbiten efter det men jag har inget annat att ha på mig. Jag bor i en storstad, goddamnit, och precis som »Stockholmsnatt konstaterade« i den senaste strippen är läget just nu sådant att man är värd bragdguldet bara man tar sig till jobbet.

När man pulsar där i snöstormen, eller väntar på bussen som aldrig kommer, eller sitter fast på tåget efter tio timmar av Banverket-fail så kan det vara bra att påminna sig om att det kunde vara jävligare. Natten kunde vara mörkare, vinden kallare. Det här är måndagslistan med filmer som är betydligt kallare än vintern 2009/10.

4. »Örnnästet« (»Where Eagles Dare«)

Det starkaste avtrycket som filmatiseringen av Alistair MacLeans naziäventyr lämnar är inte det väloljade manuset eller de lysande rollinsatserna av Richard Burton och Clint Eastwood (matsalsscenen!). Det är känslan av skoningslös vinter. Från det första fallskärmshoppet via pulsandet över bergen till de hissnande klättringsscenerna vid Schloss Adler är den bitande kylan och alpvindarna ständigt närvarande. Tittaren förstår exakt hur bra det känns att komma in till krogvärmen i byn Werfen och få en kanna öl efter att ha kämpat mot bavarisk motvind.

3. »Band of Brothers« (avsnitt 6, »Bastogne«)

Rent tekniskt är det inte en spelfilm men det hindrar inte det sjätte avsnittet av »Band of Brothers« från att hamna på den här listan. För när killarna i Easy Company är inne på tredje veckan i skogen vid Bastogne, nergrävda i sina foxholes, med förfrusna lemmar och köldskadade tår, samtidigt som granaterna när som helst kan börja regna ner och slita dem i stycken… Då inser till och med jag att det inte är en så big deal att gå ner på minilivsen och köpa tandkräm fast det är snöoväder.

2. »Fargo«

Anledningen till att jag ofta uppskattar filmerna av Joel och Ethan Coen är att karaktärerna är så utmejslade. Och att de använder sig av föremål och företeelser som återkommer så ofta och får så stor betydelse i en film att även de kan betraktas som karaktärer (The Massey Prenup i »Intolerable Cruelty«, Anton Chigurhs bultvapen i »No Country For Old Men« eller Sacramento i »The Man Who Wasn’t There«). I »Fargo« var det snön. Visserligen är karaktärerna inte lika eländigt utsatta som Easy Company i Bastogne (ibland klär de sig provocerande tunt, nästan som storstadsbor) men bisterheten är å andra sidan konstant. Rakt igenom dramat blåser snörök över vägen som en påminnelse om det hopplösa, om hur långt bort bättringen faktiskt är.

1. »The Thing«

Slutscenen är en av de bästa som gjorts. Till Ennio Morricones musik, lika kall som det Antarktis där filmen utspelar sig, sätter sig en överlevande i snön utanför den förstörda forskningsstationen. »Vad ska vi göra«, undrar kollegan. »Why don’t we just wait here for a while… See what happens«. Det är den mest ödesmättade repliken som Kurt Russell sagt. För han vet ju, kollegan vet ju och tittaren vet ju att det är över. De klarade en prövning men vid nästa går de under, hur de än gör, för mot minusgraderna har de inget att sätta upp. Genom hela »The Thing« använder John Carpenter rökig andedräkt, uppdragna pälshuvor och ylande polarvind för att slå an tonen och känslan av isolering har aldrig varit större. Ett tappert försök att matcha gjordes av Larry Fessenden i hans »The Last Winter« men förutom snyggt foto blev kargheten aldrig detsamma som i klassikern.

The Thing, basen i Antarktis

Måndagslistan: Topp-3 repliker som jag, sorgligt nog, aldrig kommer få använda på riktigt

It's full of stars

Få saker kan skjuta trovärdigheten i sank som dialog. Att skriva något poetiskt och retoriskt är en sak, men att få det att låta på riktigt när det väl uttalas är verkligen något helt annat. Det är därför det inte går att ta på allvar när en singer/songwriter har en textrad som exempelvis »Du sa, ‘den här stan är så sorglig, vi är värda så mycket mer’«. För även om det kanske är en fin textrad så finns det ju ingen som faktiskt pratar så.

Detta innebär ju inte på något vis att man faktiskt önskar att det var så vi pratade. Självklart finns en desperat önskan att de där högtravande replikerna, Oscar Wilde-citaten och poetiska formuleringarna skulle ligga naturligt i ens mun, att man kunde babbla långa textsjok med samma eleganta syntax som en Klas Östergren-roman.

Det är därför med sorg som jag konstaterar att jag aldrig kommer få tillfälle att säga…

3. »Walk with me«

Det är egentligen den enda anledningen till att jag skulle vilja vara en hög, vördad chef. Alltså möjligheten att, när någon kommer och vill prata med en fast man egentligen inte har tid, säga ett »walk with me«, ta upp sina papper och ånga iväg genom korridoren. Aaron Sorkin-filmat. Fast även om det ligger helt rätt i munnen på Patty Hewes i »Damages« eller Josiah Bartlet i »West Wing« krävs såklart ett ethos i the really real world som varken jag eller du någonsin kommer ha.

2. »See you after the war«

Det säger sig självt. I en tid av GSM och e-mail och satellittelefoner så kan liksom aldrig det där ödesmättade men samtidigt hoppfulla avskedet som avslutas med ett »see you after the war« och en snabb klapp på axeln tas. Det gör sig bäst i en skogsdunge utanför Bastogne, på ett fartyg som strax anländer Dunkerque eller en tågstation vid Fort Bragg.

1. »Oh my God, it’s full of stars«

De sista orden man yttrar kan vara de viktigaste, och det är något som i alla fall historiens digniteter förstod. Och om de sista orden är just de som Dr. Francis Poole uttryckte innan han försvann där i trakterna av Jupiter, då innebär det inte bara att man har haft ett bra liv, men också att sortin är synnerligen snygg.

Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka

Karatjaj-sjön

Det är lätt att blanda ihop »tråkig«, »trist« eller »tragisk« med »hemsk« när man pratar om platser men det gäller att vakta tungan. Den sibiriska steppen, en stålindustristad i kinesiska Heilongjiang eller bara kvarteren kring Karlaplan en söndagseftermiddag kan vara allt av förstnämnda, men det är inte alls »hemska« platser. I alla fall inte i ordets verkliga bemärkelse. Här är topp-4 verkligt hemska platser.

4. Vozrozhdenija

Historian bakom är nästan för bra för att vara sann. Som bakgrundshistorien till ett datorspel eller hela upplägget för en James Bond-film. Okej, såhär:

1948 förlade Sovjetunionen all forskning kring biologisk krigföring till ön Vozrozhdenija i Aralsjön. Man gjorde det som folk gjorde mest under den tiden, det vill säga tillverkade vapenvarianter av mjältbrand och böldpest och forskade på virus. Allt gott. Men så föll Sovjetunionen och forskarstaden Kantubek, vilken som mest hade 1500 invånare, övergavs liksom alla laboratorier, utan någon som helst sanering eller uppstädning. Utan någon tanke på vad som finns i de där behållarna och burarna. Och vad händer då? Du kommer ihåg var ön var placerad? Japp, Aralsjön. Och du kommer ihåg vad som Aralsjön är känd för? Japp, den torkar på grund av ambitiösa bevattningsprojekt som misslyckades. Så ön är numera en halvö. Fullt tillträde för alla hugade, med andra ord. Lokala gnagare ska dessutom vara immuna mot och bära runt på en variant av superstark böldpest. Det hela är så lysande. Eller som en kommentar till den här bloggpostningen om ön påpekar:

“No one ever thought, ‘Hey we should get these desert irrigation guys and these bioweapons guys together in the same room sometime, just to like, make sure we’re all on the same page!'”

3. Poveglia

En till ö. Den här ligger utanför Venedig och är obebodd. Vissa av de saker som gör den så hemsk visar sig efter lite googlande beskrivas som sägner, men bloggen är konspirationsvänlig och köper inte italienska turistbyråns försök att släta över dess hemskhet.

Poveglia var stället som romarna satte sina sjuka för att de inte skulle smitta resten av samhället. Tusentals hamnade i karantän, smittades av varandra och dog tillsammans. När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare, tog den tidens människor upp den fina idén och skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där. Men åren gick och det fanns inte längre användning för den. Enda spåren av vad som skett var skelettbitarna som spolades upp på stränderna intill då och då. Så… Vad gör man? Bygger ett mentalsjukhus, förstås. Det öppnade 1922, slog igen 1968 och fortfarande står Poveglia obebodd. (Läs mer här)

2. Centralia

Centralia, Pennsylvania1979 gick borgmästaren och tillika den lokala bensinmacksägaren i Centralia, Pennsylvania, ut för att kolla hur mycket bensin han hade i sina tankar. När han tog upp stickan kändes den varm så istället förde han ner en termometer. Bensinen var 77 grader Celsius. Man började undersöka vad det var som hände under marken. Och diskuterade vad som skulle göras. Sådär som man gör mest när ingen vill ta något beslut. Och så en dag två år senare var 12-årige Todd Domboski ute och lekte på tomten när ett stort hål öppnade sig precis framför honom.

Under marken i Centralia hade sedan 1962 nedlagda delar av en gammal kolgruva brunnit. Och det brinner än. I 47 år har kolet puttrat, släppt ut giftiga gaser över markytan och svalt hus till höger och vänster. I början av 80-talet evakuerades staden och det enda som återstår nu är ett ensamt vägnät med gatubelysning som alltid är släckt. Marken är förbjuden att beträda eftersom man inte vet när ny förkastningar och ras kan förekomma. (Läs mer här)

1. Karatjaj-sjön

Så, du trodde staden Pripjat bredvid Tjernobyl-verket skulle vara etta? Pfft. Det är en picknick i parken jämfört med Karatjaj-sjön. Man kan ju turista i Pripjat.

I Uralbergen hittar vi Karatjaj-sjön och Tjeljabinsk 40, en upparbetningsanläggning för radioaktivt material. Där började i slutet av 40-talet framställning av plutonium och tritium för sovjetiska kärnvapen, naturligtvis en hemlig historia. Och farlig. De flesta som arbetade på platsen var straffarbetare som valt 5 år där istället för 25 i Sibirien. Inte förrän efter Sovjetunionens fall blev det känt att det här stället var hemvist för inte mindre än tre radioaktiva katastrofer och numera är den mest förorenade platsen på jorden. I tur och ordning:

• Från början dumpades kärnavfall helt sonika i Techa-floden, som var enda vattenkälla för sådär 24 byar längre ned. Det här gjorde man i över sex år tills effekterna började märkas av på folk. Byarna evakuerades inte förrän på 2000-talet trots att floden fortfarande strålar mer än 50 gånger normalt (men idag har den taggtråd längs stränderna).

• 1957 exploderade kylanordningen på ett förvar för kärnavfall. Ett radioaktivt moln spreds och utsatte mer än 250 000 människor för strålning.

• Tio år senare var det dags igen. Istället för att pumpa ut skiten i floden hade man istället använt Karatjaj-sjön, ett vattendrag utan in- eller utflöde. Problemet löst? Nja. 1967 blev det torka och vattnet sjönk undan, vilket gjorde att det svårt radioaktiva bottendammet spreds med vinden.

»Okej«, säger du, »det här var på 60-talet men varför är det här en av de hemskaste platserna vintern 2009?«.

…wait for it…

Mellan 1978 och 1986 fyllde man igen Karatjaj-sjön med betongfundament (!) för att försöka binda materialet och undvika en ny katastrof som vid torkan 1967. Så vad som är kvar är den grå, kompakta massan som ändå bara ger en falsk trygghet: Betongsjön strålar med 600 röntgen per timme, vilket räcker gott och väl för en dödlig dos för en människa som står vid strandkanten. Inom 60 minuter.

(Läs mer här, och här, och här.)

Måndagslistan: Topp-4 mest inspirerande skrivverktygen

CygnusED

Gårdagens inlägg handlade om 10 tips för att hålla igång bloggen. För att kunna använda dem behöver man däremot först hitta en inspirerande miljö i datorn, ett ställe som bjuder motstånd när det gäller ju det.

Jag älskar min dator, men i sitt väsen går dess egenskaper inte bra ihop med skrivande. Hummande fläktar, lysande dioder och en laptopskärm som sticker i ögonen genom mörkret bidrar inte med något gott för den hugade skribenten. Det gäller att hitta ett sätt att arbeta där allt det yxiga med datorn slipas ned, körs genom en kreativ vindtunnel för att få optimal aerodynamik och därmed inverkar så lite som möjligt på det du har satt dig ned för att göra. Här är de bästa verktygen för att klara det, historiskt och nu.

4. CygnusED

Den utsökta texteditorn var under sju-åtta år allt jag använde. Det var här grunden lades. Miljontals tecken skrevs hemma i pojkrummet på min Amiga i CygnusED fram till 1997-98. Jag lät datorn stå kvar framme även sedan jag slutat använda den bara för att kunna skriva i det programmet. Möjligheten att konfigurera alla färger som användes gjorde det dessutom enkelt att skapa en natt-preset där allt var svart utom texten som var mörkt grå. Ett tänt ljus, »Blade Runner«-soundtracket och den inställningen kunde skapa vilken magi som helst. Jag vågar säga så eftersom nästan ingen text finns kvar.

3. Notepad++

När jag kom ut i arbetslivet började ett långt sökande efter samma sorts smoothness i Windows som CygnusED skänkt mig under åren innan. Jag letade, och letade. Men ingenstans fanns bra alternativ och ofta var man tvingad att sitta och skriva i Word. Men så fann jag till slut Notepad++ och hittade hem. Egentligen är den skriven för folk som programmerar men samma funktioner som förenklar deras arbete gör Notepad++ högst användbart även för texteditering. På jobbet förblir idag Word stängt medan flikarna i Notepad++ bara blir fler. Och fler.

2. DarkRoom / WriteRoom

Funktionalitet, knappar och flikar i all ära, men det man är ute efter när långa texter ska skrivas är ju ändå den där känslan av isolering och avskildhet. Där det bara är du och texten och natten i ohelig allians. Som på en skrivmaskin fast utan the hustle. DarkRoom (Windows) och WriteRoom (OSX) är de underbara programmen som tar över hela skärmen, döljer alla menyer och bara erbjuder en svart botten med grön terminaltext. Snällt mot ögonen, öppnar upp sinnet, njutbart på alla sätt. Det kan vara världens enklaste funktion men samtidigt världens bästa funktion.

1. Scrivener

Jag är inte mycket av en evangelist, men skulle jag ställa mig mitt i stormen och skrika mig hes över något här i världen är det Scrivener. Så som i himmelen så ock i datorn! Med tanke på vilka enorma mjukvaruföretag det sitter där ute och försöker komma på bra produkter är det anmärkningsvärt att det bästa programmet är skrivet av en random dude. Scrivener är som en Saint Etienne-låt: elegant, mjukt, inbjudande. Det har gjort för mitt skrivande ungefär vad Google gjorde för websökandet. Allt är så enkelt, så mysigt. DarkRoom/WriteRoom-funktionen finns inbyggd. Man kan ha split-screen och se ens research samtidigt som man skriver. Nyckeln i varför jag älskar det så är att Scrivener minimerar motståndet från maskinen och därmed tillåter fokuset på orden, texten och idéerna att öka. Ångesten över att sitta i Word och med någon hotkey slå på »Track Changes« och sedan vara tvungen att lägga energi och okvädesord på att försöka få bort det existerar inte här. Jag tackar dig, Keith Blount.

Måndagslistan: Topp-4 svenska städer med scifi-potential

Norrköping 2051

I somras sa jag till en kompis att jag kollade efter jobb i Hong-Kong. »Jaha,« svarade han, »ska du sitta där och lyssna på ‘Blade Runner’-soundtracket hela dagarna?«. En självklar fråga.

Det finns många städer i världen som är tätt förknippade med science fiction-kvalitet. Mest uppenbara är såklart de asiatiska affärskvarteren med sina skyskrapor och nudelhål i väggen och cosplay-ungdom blandat med hårdkokta John Woo-gangsters. Men det finns andra städer, betyder mer lo-tek, som ändå lever upp till samma nivåer. I sina romaner »River of Gods« och »Brasyl« har exempelvis Ian McDonald utforskat Indiens respektive Brasiliens scifi-potentialer och jodå, de håller hela vägen.

Nyligen bad Wofford College inför ett seminarium fem stycken författare att välja sina favoritstäder med scifi-potential. Svaren blev Reykjavik, Kingston, Venedig, London och Marrakech. Sistnämnda är given, det vet alla som läst William Gibsons novell »New Rose Hotel« (det är ju där Hosaka samlar all sin Edge, pooling quietly in the Medina, the black executive Lears whispering into the Marrakech airport on carbon-fiber wings).

Listan fick mig att fundera. Var finns scifi-potentialen i Sverige? Var kommer skiten att gå ner på riktigt? Vänersborgs post-apokalyptiska möjligheter framgick tydligt i »Storm« men i övrigt är det så gott som outforskad mark Här är fyra platser att börja med.

4. Malmö

Egentligen ett tråkigt val, men får ändå vara med tack vare det metroplex staden bildar med Köpenhamn. (»It was a quiet night in CoMa«).

Extra plus: Stor immigrantbefolkning som kan utropa självständiga enklaver.

3. Växjö

En stad som är helt under radarn och därför perfekt för etablering av ljusskygg verksamhet. Dess placering mitt i skogen, den tidiga bredbandsutbyggnaden och myllret av mindre orter runt omkring gör att residentstaden kommer ta tillbaka sin plats som viktig marknadsplats, men denna gång för illegal nanotech. I Hovmantorp, Rottne, Lessebo och Lammhult byggs laboratorier i gamla lador och myndigheterna kan bara se på medan Europas grönaste stad också blir Europas farligaste – på molekylär nivå.

Extra plus: Glasriket har infrastrukturen för produktion av »smart glas«. Okrossbart, kan byta form, agera efter förprogrammerade instruktioner och… tappas bortom kontroll.

2. Karlskrona

Karlskrona har ett utmärkt strategiskt läge, både för en implantatstinn privatmilis som snabbt behöver nå olika platser på Östersjökusterna och för zaibatsus som jobbar med gruvdrift under vattnet. För sistnämnda finns även stora militära utrymmen att använda för exempelvis u-båtsaktivitet (att underhålla de egna eller jaga andras). Varven och de marina faciliteterna gör att staden perfekt som operationssäte för all slags black op (vilket G.I. Joe visste redan på 80-talet).

Extra plus: Många hemliga öar som inte finns på sjökort, med bunkrar och anläggningar vars existens har glömts bort i Fortifikationsverkets dammigaste arkiv.

1. Norrköping

I och runt de gamla industrilokalerna finns verkligen allt. Dammiga prång, bortglömda generatorrum, igenmurade gångar, fabrikshallar stora nog att rymma all slags verksamhet – eller att härbärgera förbjudna AIs. Rostade kolvar och kugghjul är ersatta av darknets som drar till sig yrkeshackers, lycksökare, ryska kodknäckare, digitala hälare, steroidtillverkare och andra som inte vill bli sedda. Ryktet säger att ett safe-haven för data finns i någon av de gamla kraftstationerna under strömmen. Härifrån kommer dessutom en stor majoritet av all olaglig simstim-film. Och de försöker inte ens dölja det. Tvärtom har de redan börjat.

Extra plus: Tegelbyggnaderna ser väldigt bra ut visuellt när Molly Millions-tjejer jagar över taken.

(Tack till @pelles och @mrtnj!)

Måndagslistan: R&B-hits med kvinnor topp-4

CiaraJag brukade vara helt såld på riktigt bra r&b om det var killar som sjöng. Smäckra och läckra som Jodeci, R. Kelly och dem. Då var det så, för kvinnorna gjorde oftast för sliskiga retrosoulballader, lex Toni Braxton. Det där har ändrats över de senaste åren. Medan de nya killarna har blivit klenare och klenare och haft mindre och mindre att komma med (förutom Bruthas »She’s Gone« som är grym) har kvinnorna istället blivit tuffa med en ständig ström av smash-hits. Det här är de fyra jag inte kan sluta lyssna på just nu.

4. Cassie feat. Fabolous – »Super Model«

Sedan »Me & U« och »Long Way 2 Go« är Cassie en av mina absoluta favoritartister. Och det förändrades ju inte direkt av höstens lysande singel »Official Girl«, eller den film som någon tog på inspelningen av videon till densamma och la upp på youtube (she’s killing it!). »Super Model« börjar optimalt minimalt med miniräknarplipp och blommar sedan ut till en fjäderlätt sommardag. Underbar. (mp3)

3. Keri Hilson – »Energy«

Den här kom i höstas och jag har lyssnat på den hela vintern, hela våren och kommer fortsätta hela sommaren. Keris frasering, stämmorna, the heartbreak och den notoriska pianomelodin som ligger i beatet… Gah. Och i refrängen så kommer en sågtandsbasmatta och bara kör över allting som ett jävla godståg. (spotify mp3)

2. Ciara – »Tell Me What Your Name Is«

Tiden går men en sak består: Låtordningen på r&b-album sätts efter rankingen på de som producerat och gästar. Ciaras nya album »Fantasy Ride« är inget undantag. När låtarna som Danja och »Tricky« Steward producerat och Chris Brown– och Justin Timberlake-duetterna är avklarade så är vi på spår 12, det näst sista. Och givetvis är albumets bästa låt där. »Tell Me What Your Name Is« är en bedårande slowjam, en blyg flört med ljuvligt supersnygga körarrangemang över Pet Shop Boys-harmonier. (spotify mp3)

1. Natasha – »Sidekick«

Natasha sjunger lite för långsamt, så att orden inte ligger rakt på slagen. Det är nog det enklaste knepet som finns för att få små små bitar av mig att dö. Jag har försökt det själv, genom att låta den som lägger sången spela in den mot musik som går 1 bpm långsammare än det är tänkt och sedan bara synka i början av var fjärde takt, men det blir bara skit. När Natasha glider elegant över det svulstiga beatet med timpanis, syntstabs och stråkar så sitter det som kniven i snuten. Att refrängen har en sån där »gör likadant som mig«-dans koreograferad till sig (vilket man per definition måste avsky allt sedan »Macarena«) gör ingenting när allt annat är himmelskt. (spotify mp3)

När vi ändå är inne på ämnet så vill jag passa på att nämna smällaren »Let’s Go Crazy« med favoriten Cassie och Akon. Anledningen till att den inte kom med är dess eurofilterdiscoproduktion. Det är var inte menat att vara den sortens lista. (mp3)

Dessutom gillar jag Keri Hilsons »Knock You Down«, som är asbra med fina popharmonier när hon sjunger men not so much när Kanye och Ne-Yo gör sin grej. (spotify mp3)

Cassie

Måndagslistan: Topp-5 komplicerade artistnamn

Jetpack

De flesta väljer ett band- eller artistnamn som är kort, klatschigt och som funkar bra. Britpopen tog det där till sin spets. Pulp och Blur, liksom. Jag har alltid varit betydligt mer fascinerad av de som lägger ner lagen bara i och med sitt val av namn. Och nej, då menar jag inte …And You Will Know Us by the Trail of Dead, som inleder sitt namn med en ellips. Det är inte ok.

Förvisso kan det vara problematiskt, för ett långt och komplicerat namn riskerar begränsa de kreativa ramarna. Kallar du dig vid egennamn eller tar ett kort, simpelt bandnamn så är alla dörrar öppna men vid ett längre, mer programdeklarerande namnval så kan det bli som att du förväntas låta på ett visst sätt. Men oavsett denna reservation så finns det ändå något alldeles underbart med de som vågar ta till något som kittlar tanken, inte bara tar ett enstavigt ord som ligger bra i munnen. Den här listan är till dem.

5. They Came From The Stars, I Saw Them

Dimmiga berg, liten stuga, mörk natt. Mellan flöjtexperiment, bandekon och en spräckt basförstärkare går en vitklädd trio ut över daggen i gräset. Om det faktiskt är någon som kommer från stjärnorna eller om synen är frukten av för många år på konstskolan och dåliga droger spelar i det läget ingen roll. De är vad de heter. Och det är ett fantastiskt namn. Lika fantastiskt som deras 24 minuter långa flumepos »The Holy Mountain« (spotify)

4. Everything But The Girl

Ben Watt och Tracey Thorn tog namnet från en butik som sa sig kunna erbjuda allt till bröllopet utom just flickan. Hade i många sammanhang kunnat ses som ett konstruerat och oinspirerat namn men faller här på rätt plats. Lyssnar man igenom parets diskografi och vältrar sig i den olyckliga, eländiga kärlek som går som den röda tråden igenom så får namnet en ny betydelse. Tårtan, klänningen och inbjudningarna var lätta att ordna, men flickan… Ja, hon gick ju aldrig att hitta.

3. We Were Promised Jetpacks

Den underbara Glasgow-kvartetten gör inte bara de finaste skrammelpop-dängorna på den här sidan midnatt men tar också ställning i det stora sveket mot såväl vår föräldrageneration som mot oss: vi skulle ju få jetpacks. Det var den stora drömmen. Med OS-invigningen 1984 lät de oss tro och drömma och så ryckte de bara skiten ifrån oss. Lysande namn, vilket inte alla skottar lyckas med (se Glasvegas). (myspace)

2. God Is My Co-Pilot

Fullständigt gräslig musik. Fullständigt klockrent namn. Snacka om att positionera bara genom att presentera sig.

1. Huntkillbury Finn

I normala fall har jag svårt för ordlekar. Det blir sällan bra (se Glasvegas). Pluxus-låten »Molltolerans« och Huntkillbury Finn från brittiska hiphop-kollektivet Katch 22 är undantagen. Huntkillbury Finn är så genomtänkt, så snyggt, så kaxigt och dessutom låter det som Mark Twains litterära förlaga när man säger namnet. Även om »Burial Proceedings In The Coarse Of 3 Knights« inte låter lika farlig nu som 1991 så är Huntkillbury Finn det hårdaste namnet någon kan ha.

Everything But The Girl

Måndagslistan: Topp-5 virusfilmer

The Satan Bug

Innan jag åkte till Sheffield blåstes den nya influensan upp med stora mått. Jag såg framför mig ett scenario där Storbritannien isolerades och jag skulle få roama runt på landsbygden, »28 Days Later« style, letande efter en jaktstuga där jag kunde härda ut och skjuta alla som närmade sig. Sen dog hela hypen ut. Och nu verkar det inte ens som att vårens accessoar blir munskyddet.

För att kompensera det är det idag virusfilmstema i Måndagslistan. Som »virusfilm« gäller inte de filmer som börjar precis när viruset härjat (och det är fullt av zombies) utan bara de som innefattar en »Patient Noll« eller allmänt bra katastrofuppbyggande. Observera att denna lista bara är giltig tills DVDn av »Kansen Rettou« (»Pandemic«) är släppt (titta bara på trailern och mys, lätt årets film) eller Janine Ellen Youngs »The Bridge« har filmatiseras.

5. »Quarantine«

Ett bostadshus i Los Angeles sätts i karantän och när den lyfts finns inte ett spår av de som bodde där, förutom den kassett som satt i kameran hos det filmteam som gjorde en dokumentär om de brandmän som var först på platsen när larmet kom. »Quarantine« är den kassetten, plågsamt visande varje minut inifrån det dömda huset. Kanske inte den snyggast sjukdomsteckningen, men väldigt suggestiv. (imdb torrents)

M-3 Gemini Strain4. »M-3 The Gemini Strain«

Väldigt låg budget, 70-tal och regi av Ed Hunt. Okej, det är inte tidernas klassrulle men den har allt den behöver för att vara en minnesvärd virusfilm. Vid övertidsarbete en kväll på McNaughton Research Laboratory (namnet!) stängs strömmen av utifrån eftersom ingen visste att det var folk kvar och jobbade. Det sätter säkerhetsanordningarna ur spel och en bakterie som inte betyder goda tider för människan börjar spridas. Allt man behöver. (Titel utanför USA: »Plague«) (imdb)

3. »The Satan Bug«

En topphemlig militär forskningsanläggning som kallas »Station 3« råkar ut för ett attentat och ett antal virus som tagits fram för bakteriologisk krigföring stjäls. Bland dem finns den fruktade Satan Bug, ett virus så dödligt att ett utsläpp av det skulle döda allt mänskligt liv inom bara månader. De som tagit behållaren hotar att släppa ut det och en vild jakt för att säkra innehållet börjar. Egentligen mer en klassisk thriller än en virusfilm, men den hypersnygga »Station 3« och annan sextiotalsestetik i filmen gör att den helt klart går in här (se bara labbet på bilden högst upp). (imdb torrents)

2. »Outbreak«

Kanske den mest kända virusfilmen, och kanske också källan till pandemihysterikens början i the really real world. Att den lider av nittiotalets glättiga Hollywood-yta (kan man få en mörk reboot av »Outbreak« tror ni?) talar till dess nackdel, men det gör inte så mycket när man väl sitter där och ser Col. Sam Daniels med kollegor stå i labbet och dra gamla minnen från utbrott av Marburg-, Zaire- och Hanta-epidemier. Bra uppbyggd, väl genomförd, läskig karantän av amerikansk småstad. (imdb torrents)

1. »The Andromeda Strain«

Snyggare film går knappt att hitta, även utanför pandemigenren. En satellit har kraschat i en liten stad och hela befolkningen är död på grund av ett virus den bar på. De skarpaste hjärnorna samlas i en underjordisk forskningsanläggning för att analysera och försöka hitta ett botemedel under de viktigaste 96 timmarna i mänsklighetens historia. Varje våning i anläggningen är färgkodad och det är en sån extrem närvaro, klaustrofobi och intensitet under de mer än två timmar de sitter och tittar i sina mikroskop. Undvik till varje pris den nyinspelade miniserien som gick på TV förra året. Den har inte ett uns av den magi som detta mästerverk från 1971 har. (imdb torrents)

an_str1.jpg

an_str4.jpg

an_str9.jpg