Det är värt att gå vilse bland Kubricks omöjliga rum

Danny - The Shining

Jag satt och kollade runt på internets om icke-fysiska rum (fråga inte) när jag landade på ett litet YouTube-klipp med rubriken »The Shining – Spatial awareness and set design«. Det är en inspirerande genomgång om hur Stanley Kubrick använde Escher-styled spatial awareness and set design anomalies to disorientate viewers i sin skräckklassiker »The Shining«.

»I few years ago I was shown a 3D reconstruction of the Overlook Hotel that had been designed as a level for the computer game Duke Nuke’Em. I was told that the designer in constructing the 3D replica had stumbled across spatial anomalies in the Overlook Hotel that had made a continuous 3D level impossible.«

Genom att bygga gångar och rum som är omöjliga och inte kan existera i en riktig fysisk värld så fick Kubrick oss tittare att undermedvetet känna att något var fel. Även bortom det uppenbara som sker i fokus.

Jag blev väldigt fascinerad av den, och när min kompis Tobias hörde det så hade han såklart ett ess i rockärmen. Han tipsade mig om dokumentären »Room 237«.

»Room 237« är intervjuer med ett antal nördar som under åren har grottat ner sig i hemligheterna i »The Shining«. Djupt ner. Intervjuerna är lagda över klipp från filmen så det går att följa med i vad de menar.

“Kubrick was the master of depth of field. He kept everything in focus so he had a lot of space to put things in that he wanted you to notice.”

»Room 237« innehåller analyser om allt från de stora dragen (är hela filmen en kommentar om fascism och Nazi-Tyskland?) till de minsta detaljerna (varför försvinner klistermärket på Toker från Dannys dörr mellan två scener?). En del är helt hoppetossigt, annat är mind blowing.

Det är en underhållande film om en film, men är det egentligen vettigt att tänka i de här banorna? Att läsa något så nära?

Låt mig bara konstatera:

I kulturgärningen »The Full Oral History of the Making of The Shining« intervjuas mängder av de som var med och jobbade under inspelningen. En av dem säger:

»Stanley Kubrick didn’t care much about the performance of the artists. He was much more into the technicalities of film making.«

Under inspelningen jobbade över 300 snickare, målare och byggare för att få studion att se ut exakt som Kubrick ville.

Kubrick är vida känd för sina många omtagningar, ofta upp mot 50-60 versioner av en scen. Han var en galning som ibland fick sina filmprojekt kraschade i researchfasen (hans stora Napoleon-projekt kartlade varenda steg karln tog i sitt liv, nedtecknade och sorterade över 25000 registerkort, men någon film blev det inte).

Så: Det var en perfektionist som var besatt av filmskapandet och som hade fria tyglar att förverkliga skruvade idéer. Givetvis finns alla ingredienser för att anta att hans verk innehåller grejer. Även om det är bäst att läsa dem med en gnutta humor, så att en inte råkar läsa »The Shining« som en bekännelse att ha fejkat månlandningsfilmerna.

När jag såg »Room 237« kom jag att tänka på när The Guardian 2004 fick besöka Kubricks omfattande arkiv. Jag vet inte om det var första gången en utomstående fick rota i det efter hans död, men det är underbar läsning. Ett stycke sticker ut, apropå »2001: A Space Odyssey«:

“Look at this,” I say to Jan.

I hand him a letter written by a fan and addressed to Arthur C Clarke. He forwarded it on to Kubrick and wrote on the top, “Stanley. See P3!! Arthur.”

Jan turns to page 3, where Clarke had marked, with exclamation marks, the following paragraph:

“What is the meaning behind the epidemic? Does the pink furniture reveal anything about the 3rd monolith and it’s emitting a pink colour when it first approaches the ship? Does this have anything to do with a shy expression? Does the alcohol offered by the Russians have anything to do with French kissing and saliva?”

“Why do you think Arthur C Clarke marked that particular paragraph for Kubrick to read?” I ask Jan.

“Because it is so bizarre and absurd,” he says.

“I thought so,” I say. “I just wanted to make sure.”

Där ja. Science fiction-nestor och galet geni-filmmakaren som fnissar när någon sväljer betet och försöker förstå vad de hållit på med.

Det är svårt att förhålla sig till sånt. Knäppisbrev, visst. Men hur normala var Clarke och Kubrick då?

Jag älskar mysterier. När den här bloggen hade sin heyday fanns en tv-serie som hette »Lost«. För sju år sedan (!) skrev jag att »Lost« på många sett var ett socialt experiment som var ungefär lika meningsfullt som de sociala experimenten som pågick inuti serien. Vi satt och närläste, och löste mysterier, och hade teorier. Och i slutändan visade sig »Lost« i princip vara en lögn. En besvikelse.

Men, gjorde det något, egentligen?

När jag ser »Room 237« kommer jag att tänka på hur besatt jag var av »Lost«. Hur mycket av mina tankar som kretsade kring den världen. Hur stort och viktigt och märkvärdigt det var när det som vi trodde var ett stort avslöjande kom. Var det värt det?

Jag tycker det är en rätt härlig tillvaro.

Här kommer en truism, men det fina med kultur är ju att vi kan välja vår nivå av engagemang. Förströelse eller all in. Nöje eller livsnödvändighet. När jag ser »Room 237« och tänker på de saker jag själv gått in helhjärtat för så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jo, det är värt det. Att leta efter mönster och förstå dem är ju hela vår natur.

»Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på.« Från min intervju med Boards of Canada.

Det som får folk att fortfarande prata om »The Shining« är samma anledning som att folk löser sudoku på tunnelbanan eller att barn är fascinerade av pussel: Någon har konstruerat något vi instinktivt känner att vi behöver avkoda. Oavsett ett verks verkliga betydelse (eller hur det är meningen att vi ska tolka något) måste vi i slutändan ändå lyfta på hatten till de som planterar tankefröna vi får ägna ett liv åt att odla.

Nummerstationen fortsätter störa

Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?

En resa bland glömda servrar och nätlegender

the interwebs

Jag älskar internet. Det finns bara en sak jag tycker är lite sorgsam med det: Dess oförmåga att backa bandet, att sätta saker i kontext och skriva sin egen historia.

Visst, det finns många ambitiösa projekt att arkivera innehåll, men vad är poängen med att arkivera exempelvis inlägg på Twitter när syftet med tjänsten är det levande flödet och hur det utvecklas snarare än dess samlade body of posts?

Därför – och för att det är sjukt läsvärt – applåderar jag det projekt som Jack Werner just nu spelar upp på sin blogg.

I en serie inlägg som han kallar för »Internets största mysterier« berättar han om och analyserar övergivna sajter, seriemördarforum, skumme memes och ljusskygg html.

I William Gibsons »Count Zero« pratar Finn om hur hackers har börjat se onormala saker ute i cyberspace:

“Yeah, there’s things out there. Ghosts, voices. Why not? Oceans had mermaids, all that shit, and we had a sea of silicon, see?”

Jack Werners serie bloggpostningar tangerar den repliken, om än undermedvetet.

Det finns mysterier därute på antika hemsidor (från en tid då de kallades hemsidor) som i dag skvalpar runt på glömda servrar och mörka nät. I samma ödesmättade läge av samtidig dvala och aktivitet som nummerstationerna vi pratade om i höstas.

Koppla på »X-Files«-stämningen och läs »Internets största mysterier« i sommarnatten. Och följ länkarna – på egen risk.

Svartklätt på Bäckahästen

Jag har ett tillägg till den förra postningen om Roy V. Peels rapport om vilka restauranger i Stockholm de olika underrättelsetjänsterna hängde på under andra världskriget. Med ett par frågor.

Bland annat varnade Peel sina landsmän för Bäckahästen, som enligt honom var ett välkänt »nazi hangout«. Intressant är att detta också var en viktig mötesplats för HBTQ-personer vid den här tiden:

“Under slutet av 1800-talet kunde Stockholms homosexuella träffas på uteställen som Berns salonger och Blanch-husets kaféer, men det var först under 1920-talet som nattklubbar och andra träffställen för homosexuella etablerades i Stockholm. Restaurang Bäckahästen på Hamngatan 2 mittemot Berzelii park var ett av de populäraste kopplingsställena under 1940- och 50-talet. Restaurangen gick i spansk stil med en aktiv hovmästarinna klädd i en spanskdräkt med mantilla (svart huvudbonad med florschal) som förmedlade kontakter, både pojkar och flickor, mellan bordsgästerna.”

Det är mycket lätt att se hur en välpressad, svart Gestapo-uniform matchar hovmästarinnans mantilla, men det känns ändå som att det finns något outrett som behöver nystas ut här.

Var nazisterna öppet homosexuella eftersom Peel kände till att de hängde där? Och hur fungerade deras sexualitet i en ideologi som inte hade tolerans som ett av sina mest framträdande drag? Om nazisterna inte var gay, vad tyckte de som frekventerade stället innan det tyska underrättelsekontoret i Stockholm (även känt som »Büro Wagner«) öppnade om att de hängde där?

Det känns som att vi har gläntat på en dörr som rymmer många spännande historier. Det känns som att P3 Kultur borde plocka upp stafettpinnen och reda ut det här. Om det är någon som vet mer, please do tell!

Malmös underjord sipprar upp i mainstreammedia

För ett par månader sedan släpptes Nene Ormes urban fantasy-skildring »Udda verklighet« som avslöjar hur människor byter skepnad till fåglar och springer ärenden för oraklet som håller hov uppe i Turning torso. Idag använder medierna ovanstående bild för att illustrera artiklar om åskovädret som ska driva in över landet. Tillfällighet? Tror inte det.

»There’s a storm coming«, säger de och vi kan, som Sarah Connor, sucka och svara »I know«.

Vulkan och storm öppnar gigantiska hål i Guatemala City

Guatemala City

Det som drabbade Guatemala City igår var en katastrofal double-tap av osannolika proportioner. Först vaknade vulkanen Pacaya, sedan kom den tropiska stormen Agatha. Askan från vulkanen blandades med regn och blev i princip till cement som fyllde upp avloppsledningarna.

Troligtvis var just ett brustet avlopp orsaken till att inte mindre än tre djupa hål plötsligt bröt uppstod i staden.

2007 öppnade sig ett liknande, över hundra meter djupt hål. Då omkom minst två personer och ett dussintal hem slukades. Från hålet kom stank, höga ljud och skakningar.

BoingBoing finns mer information samt länkar till var man kan bistå med hjälp.

Med tanke på tragedin är det lite osmakligt att dra det här ett steg vidare, så jag tror jag undviker att ställa frågan om det här är guerilla marketing för »Cloverfield 2«.

Vad pågår i det blinkande rummet?

Mellan DN-skrapan och huset där DN faktiskt sitter så ser man en snutt på översta våningen av Sweco-huset. Och det känns inte bra, för det är något som pågår därinne.

Kvällar och nätter är det ett rum som blinkar obehagligt. Inte hela tiden, inte varje dag, men ofta. Det är som att alla lysrör i rummet tänds och släcks på samma gång. Ibland i kontrollerad puls (som i klippet nedan), ibland mer oregelbundet.

Varje gång jag ser det hör jag Tom Waits röst i bakhuvudet… »What’s he building in there?«

Det här känns lite som den gången när jag var 12 år, skulle lyssna på lokalradio och råkade ratta in en nödsignal som gick i morsekod på AM-bandet.

Vad betyder det? Vad händer därinne?

När kartan ändras börjar konspirationen

Vad är det som inte stämmer?

“That was the first I ever heard of shadowed Innsmouth. Any reference to a town not shown on common maps or listed in recent guidebooks would have interested me, and the agent’s odd manner of allusion roused something like real curiosity.”

H.P. Lovecraft, »The Shadow Over Innsmouth«

Över en middag på ett bröllop fick jag berättat för mig hur en i bordssällskapet varit med om något synnerligen fascinerande. Han är fotograf och har som ett specialintresse att fota övergivna flygplan på platser där de absolut inte hör hemma. En kompis till honom hade skickat över Google Maps-koordinater och när han tittade på satellitfotot så var där tät skog med ett gammalt militärplan stående mitt bland träden.

Han skrev ut kartan, hoppade in i bilen och började köra. Efter några timmar blev motorväg till landsväg och landsväg blev till grusväg. Långsamt tyckte han att kartan inte riktigt såg ut som landskapet utanför fönstret och plötsligt kom han runt en kurva där han fick tvärnita. Fast det på kartan var kompakt skog öppnade nu en glänta upp sig. Vägen var avspärrad med ett taggtrådsförsett staket och en grind med videokameror och strålkastare. Det var bara att vända och åka hem.

Jag fick rysningar längs ryggraden när han berättade det, även fast förklaringen är mer naturlig än den Area 51-känsla som historien ger.

Tittar man på det nyktert är det klart att det handlade om någon slags anläggning som målats över med skog på kartan men att man vid maskningen missade flygplanet som säkert stod parkerat en bit från vad det nu var som låg därinne. Men eftersom vi gärna vill se kartor som absoluta representationer av verkligheten så innebär en sådan upplevelse direkt att vi undrar »vad är det som inte stämmer där?«.

Alla som haft en katt hemma vet att det värsta man kan göra mot en katt är att gå in i ett rum och stänga dörren efter sig. De blir knäppa av att inte se vad som händer. Människan fungerar ungefär likadant när det gäller saker som tas bort från kartor.

Det är ett ytterst fungerande dramaturgiskt grepp. Så fort en plats ska mystifieras i litteratur eller film så låter man huvudkaraktären få veta att platsen inte finns på några kartor. »Okej«, tänker läsaren eller tittaren, »vad är det som inte stämmer här?«

Förra veckan rapporterades om spökstaden Skrunda-1 i Lettland, en gammal sovjetisk bebyggelse som övergavs på 90-talet och nu var till salu. På grund av att den var hem för två gigantiska radarstationer under kalla kriget var den inte markerad på några kartor.

Att försäljningen uppmärksammades i media (bland annat av nyhetsbyråerna AP och Reuters med telegram som plockades upp av olika sajter) beror på det förmodat hemliga. Att Sovjetunionen inte hade med några viktiga installationer på kartorna, av förklarliga skäl, förtar inte att det här plötsligt känns som en viktig nyhet. »Vad är det som inte stämmer med Skrunda-1?«

För några år sedan skrev jag här på bloggen om fotografen Trevor Paglen som bygger egna superobjektiv för att från hustak och andra höga höjder kunna fota saker många mil bort, saker som inte är meningen att fotograferas. Han har också skrivit en bok som heter »Blank Spots on the Map: The Dark Geography of the Pentagon’s Secret World«.

Han är katten som står och krafsar på den stängda dörren och vi står strax bakom och vill desperat se vad han ser – bara för att vi inte får se det.

Och förmodligen är det också den lilla kryddan som gör att Lee Mothes projekt om »New Island« känns så spännande.

»New Island« är delvis konst, delvis community, delvis fantasivärld, där Lee ritar kartor, berättar historia och genom sin blogg blåser liv i en fiktiv ö, bortglömd i vår samtid. I flera inlägg berättar han om kontroverserna som omgav ön under det kalla kriget, med sovjetisk ockupation men ständig amerikansk intervention på grund av öns strategiska läge. För att konflikten inte skulle leda till öppet krig var lösningen enkel:

“In a hush-hush agreement, the Soviets allowed the Americans to stay in return for denying the island’s existence! The Yellow island was then deleted from all published maps in both the Soviet-bloc East and the Capitalist West. It became a Blank Spot in the region.”

Öron spetsas. Tankarna börjar rassla. Jag blir nyfiken om att veta mer, oavsett hur imaginär platsen är.

Människan är utrustad för att lägga pussel, att känna igen mönster och dra slutsatser. Det är så vi lär oss prata, det är så bebisen känner igen sina föräldrar. Det är därför alla älskar Dan Brown och det är därför Kabbala är lösningen på allt. Eller som Boards of Canada sa apropå kontroverserna kring deras symboltunga album »Geogaddi«:

“Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på.”

Och det är väl just här skon klämmer. En plats som är bortplockad från kartan driver oss till vansinne eftersom vi inte får information nog för att dekoda den. Då måste vi kompensera bristen på information genom att själva göra klart bilden, och precis som konspirationstyngda bistra män i Montanas vildmark börjar vi med frågan: »Vad är det som inte stämmer?«

Vad är det som inte stämmer?

UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt

UNA-bombareNär en roman är skriven under pseudonym och röner uppmärksamhet hos den hängmatteläsande populasen startar ett »CSI Marieberg« där kulturdelarna stöter och blöter vem upphovspersonen verkligen är. Kanske är aliaset även en anledning till att uppmärksamheten skapas från första början.

Nyligen gjorde surret gällande att Olle Adolphson skulle ha varit den sedan 60-talet gäckande signaturen Bo Balderson och nu är det John Ajvide Lindqvist som i danska Berlingske Tidende har pekats ut som Lars Kepler.

Det här är intressant på flera plan. Vad jag är mest förvånad över är att det inte är enklare att knäcka de här nötterna. Varje människas text är ju som ett fingeravtryck, ett unikt uttryck som är mycket svårt att förfalska även om man gör sitt bästa.

Om man har minst ett par textexempel från en skribent är det inte en särskilt svår uppgift att avgöra om samma person har skrivit en annan text.

Det mest kända exemplet på när en sådan jämförande textanalys (ska vi säga »komparativ textanalys« istället för att vara lite academic chic) nådde framgång var i fallet med UNA-bombaren, där hans manifest »Industrial Society And Its Consequences« ställdes mot över tjugo år gamla brev och dagboksanteckningar. FBI gjorde en djup och grundlig jämförelse som utan tvivel kom fram till att de var skrivna av samma person. Rimligen borde det inte vara så svårt för hugade privatspanare som vill avslöja pseudonym-författarna att göra samma sak.

För det är inte raketforskning vi pratar om.

Om vi skulle ta valfri text av mig och nosa efter kännetecken i så skulle ganska snart några karakteristika som jag aldrig kunnat vänja mig av vid framträda.

Varje gång jag har skrivit en text (hit till bloggen eller professionellt) får jag gå tillbaka och börja om från början och sudda ut mina udda små ovanor för att det ska bli en bättre text. Jag vet exakt var mina upprepningar händer men det går ändå inte att skriva en förstaversion där de uteblir. Det sitter verkligen i ryggen. Några exempel:

• Överdrivet användande av »någon«, »några« eller »något«. Mina indefinita pronomen smyger sig in överallt.

• Slentrianinslängande av »ganska« eller »kanske« på ställen där det inte behövs.

• Alldeles för många ord innan det finita verbet i en mening. En snabbkoll i denna text behöver inte tas längre än till första meningen där det är 14 ord innan det finita verbet. I normala fall hade jag skrivit om den meningen. Nu låter jag den stå kvar för att bevisa min poäng.

Jag kan kämpa mot de här och de andra omedvetna egenskaperna mina texter får. Jag kan försöka fila bort och putsa för att få artikeln mer levande och varierad. I en kortare text kan jag dölja dem om jag vill vara säker på att vara anonym men i en längre är det så gott som omöjligt.

Precis som man kan bestämma tavlors äkthet genom att titta på hur färgen var blandad innan konstnären började måla går det att avgöra vem som skrivit en text om man tittar noga (hoppla, 19 ord innan finita verbet helt omedvetet, trots att jag precis kommit ut som hopplös med just det).

Det här för oss till poängen. Och det är helt okej att säga att en annan av mina texters egenskaper är att det tar lång tid att komma till poängen.

I en kort text går det att dölja sina karaktärsdrag men i en längre måste författaren – om texten någonsin ska bli klar – falla tillbaka på sitt ryggradsspråk, det som låter honom eller henne koncentrera sig på vad som berättas snarare än hur det berättas.

Alltså borde en pseudonym som tillhör en på annat ställe utgiven skribent vara lätt att avslöja för den som har tid att gå igenom texterna. För en komparativ textanalys är som sagt inte raketforskning, den tar bara väldigt lång tid att göra.

Istället sitter litteraturvetarna och pratar om dramaturgi och misstänkt lika beskrivningar av föräldrahem och fascination över Pokémon-kort. Om själva avslöjandet är det primära kan jag känna att en rejäl syntaxanalys är mer relevant än dimmigt prat om dramaturgi.

Men det är klart…

Grammatik fungerar lite som matematik. Och det är betydligt roligare att läsa experimentell science-fiction än att försöka förstå formler som förklarar universums krökning. I slutändan är kanske själva spekulationen om personen bakom pseudonymen viktigare än facit. Det kan till och med en cyniker som jag förstå.

Oknytt!

Alltså, jag är – precis som du – vansinnigt trött på den slaskiga nyhetsrapporteringen som bara går ut på att skapa inbillade faror och skrämma upp folk och/eller grotta ner i totala oväsentligheter. »Vanliga STRUMPOR kan innebära DÖDEN«. »Perellis HEMLIGA KNEP för MINDRE fotknölar«. Jag förstår naturligtvis att det säljer mycket mer lösnummer än bra reportage och vettig journalistik, men det jag tycker är trist med svenska dagstidningar är att slasknyheterna saknar finess. Om man ändå givit upp sitt journalistiska kall, varför inte göra det med lite stil? Som vanligt föregår England ständigt med utmärkta exempel. I love it:

gnome.jpg