Nummerstationen fortsätter störa

Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?

Städernas förutsägbara matematik

Det senaste avsnittet av »WNYC RadioLab« handlar om staden som enhet. I ett av inslagen är det två forskare som efter att ha studerat städer över hela USA och även övriga världen, kan berätta allt om en stad genom att studera hur snabbt personerna i den går på gatorna. Tar det 12,4 sekunder att gå en viss sträcka så vet de hur många bibliotek som finns där, vad snittlönen är, hur många högskolor som finns, vad medelåldern är och så vidare och så vidare.

Allt handlar om storlek.

De båda har funnit att det är storleken på en stad som styr hur fort invånarna går och alla de övriga variablerna. Om det bor x antal miljoner invånare så kommer den genomsnittliga hastigheten på gående vara ett visst värde. Alla andra saker som man tänker sig kan spela in, som om det är en vacker hamnstad vid en norsk fjord eller en cowboyromantiserande metropol i heartland America, har marginell påverkan i jämförelse med hur många människor som bor där.

Jag gillar tanken på att det går att koka ner städer till simpel matematik. Städer är så romantiserade, både av besökare som av de som bor där. Och det känns bra att det bortom allt prat om vackra Rom om våren, basarer i Istanbul och noggrannt regn som faller över Hongkongs skyline egentligen är så betydelselöst att vi är enkla varelser som följer förutsägbara mönster.

Siffror i etern – om spioner, konspirationer och mord över kortvåg

När kalla kriget var som kallast började så kallade »number stations« dyka upp i etern. Inklämda på kortvågsbandet spred de med automatiska, opersonliga röster ut långa sifferserier över halva jordklotet och någonstans satt en agent och dechiffrerade dem till text med en nyckel som bara han eller hon hade.

Vissa stationer sände sina nummerserier på bestämda tidpunkter. Andra levererade sitt budskap till synes slumpmässigt, med siffrorna som betydde något inbakade bland repeterande tal. Ett par sände i morsekod, andra genom vad som lät som slumpartat oväsen. Det de hade gemensamt var att de sände dygnet runt, år ut och år in, och att ingen annan än dess tänkta mottagare kunde tyda hur meddelandet löd.

Sändningarna har fortsatt, långt efter kalla krigets slut.

En station är ryska UVB-76 som togs i bruk 1982, kanske tidigare. Den är känd som »the buzzer« eftersom den mellan de relevanta meddelandena bara sänder ett 0,8 sekunder långt monotont pipande, timme ut och timme in. Dag ut och dag in. År ut och år in.

Den har dessutom tålamod. Något användbart meddelande har bara sänts på UVB-76 en handfull gånger sedan den startade, men den har fortsatt med sina repeterande signaler i väntan på att tas i bruk, i väntan på att någon skulle lyssna.

Och…

För några veckor sedan, den 23 augusti klockan 9:32, vaknade den plötsligt och oväntat till liv. (Lyssna här)

“UVB-76, UVB-76 – 93 882 naimina 74 14 35 74 – 9 3 8 8 2 nikolai, anna, ivan, michail, ivan, nikolai, anna, 7, 4, 1, 4, 3, 5, 7, 4″

Detta upprepades två gånger och sedan återgick UVB-76 till sitt ändlösa pipande.

Varför detta är intressant? För att slutet på UVB-76:s trettioåriga dvala sammanföll med mordet på matematikern och MI6-spionen Gareth Williams, han som hittades upphackad i en sportväska i sitt eget badrum. Hans arbetsgivare uppgav att det var en sexlek som gått fel men med hans laptop försvunnen och en massa andra oklarheter i omlopp så känns det som att lite källkritik av det påståendet är på sin plats.

I säsongsavslutningen på säsong sju av »Spooks«, en brittisk spionserie som jag kan ta till de stora superlativen om, vaknar en rysk nummerstation till liv och avbryter den tjugo-trettio år långa loopen av meningslösa siffror med meddelandet »rain from heaven« följt av koordinater. Det väcker en sovande spion som får ett djävulskt uppdrag (jag vill inte spoila eftersom du kommer att titta på serien efter detta om du inte gjort det).

Jag hade inte förstått att nummerstationerna fanns på riktigt innan UVB-76 sprätte till i samband med Williams-fallet och konspirationssajter och forumtrådar gick bananas.

Liksom andra nummerstationer har ingen lyckats ta reda på vad UVB-76 egentligen har för syfte, annat än att man tror att den är del av en »dead man’s switch«-konstruktion för att forna Sovjetunionen skulle kunna svara på ett atomvapenangrepp även om Moskva var utplånat. Man vet hur relästationen ser ut på utsidan (bilden högst upp, samt Google Maps) och faktiskt även på insidan, men dess syfte är höljt i dunkel. Precis som med andra stationer, med smeknamn som »The Lincolnshire Poacher« och »The Swedish Rhapsody« (döpta efter signaturmelodin som kommer innan koden).

Jag tänker på »Cryptonomicon«. Jag tänker på radiotornet i »Lost«. Jag tänker på maskiner i djup sömn.

Det är verkligen något genuint obehagligt med kortvågsradiostationer som i kass kvalitet plötsligt börjar spy ur sig nummerserier från okänd avsändare och PANG så är historien ändrad.

För mer info, lyssna på Simon Fanshawes dokumentär för BBC Radio 4, »Tracking the Lincolnshire Poacher« (tyvärr avbryts mp3an innan programmet är slut, om någon sitter på hela inspelningen får du jättegärna posta i kommentarerna – eller sända den på ett obskyrt kortvågsband).

Uppdatering: UVB-76 har blivit trollad.

Det var hans fel

sas_flight_751_crash.jpg

Foto: Ola Carlsson

Att promenera till jobbet på måndagar är alltid en ynnest, för då har det kommit ett nytt avsnitt av utmärkta, utmärkta P3 Dokumentär att lyssna på. Fredrik Johnsson och Anton Berg är stora hjältar med sina initierade, välgjorda och intressanta skildringar av viktiga händelser i modern svensk historia. Istället för att försöka berätta A till Ö och få med varenda liten nagelfarardetalj ger de personliga skildringar med utrymme för människorna som var inblandade.

Det senaste avsnittet handlade om Gottröraolyckan, när SAS flight SK-751 fick is i motorerna och nödlandade på en åker i Uppland. Helt fantastiskt är det som Nils Benker, chefsutredare på Statens Haverikommission, säger i slutet.

“Det här haveriet inträffade 7:51 UTC, om piloterna tittade på sina klockor stod det 7:51 på dem och flygningen hette 751. Mitt födelsetal är 7/51. Och när jag kom till Drottningholm så fick jag sitt medlemsnummer, 751. När jag gick ut med hundarna morgonen efter stod det en Volvo där, »MDC 751«, MDC som i McDonald Douglas Company 751. Så att… egentligen var det jag som orsakade haveriet.”

Visst borde alla haveriutredare utgå från numerologi?

The numbers were bad redan innan år 2000

Senaste veckan har jag ägnat åt att se de två första säsongerna av »Millennium«. Jag hade glömt bort hur bra den är. Vansinnigt snyggt filmad, regn hela tiden, en stor hopplöshet som bara växer och växer vartefter serien går. Bara vita psykopater i små hålor i Idaho, North Dakota och Ohio, långt från storstadens klyschiga vatos. Frank Black har två ansiktsuttryck: Bekymrad och mycket bekymrad. Mörker sveper in, hugg hugg, peta ut ögon, Frank fixar biffen och sen nattar han dottern Jordan. De varma familjemiljöerna i lugna gated communities växlas med skitiga madrasser i fabriksbyggnader. Vårt liv är alltid hotat och det regnar hela tiden.

TV-skådisräven Terry O’Quinn gör som vanligt en lysande insats som representant för den ljusskygga Millennium Group. Att han just nu är mest känd som John Locke i »Lost« gör inte nedanstående upptäckt mindre grym. Jag hade glömt bort det mesta om »Millennium« förutom att det var många stora ondskor som rymdes i serien.

Little did I know there were bad numbers even back then…

The numbers were bad

Okej, i ett utslag av populärkulturell besatthet så postade jag de senaste veckornas inlägg med tidsformat som följde Hurleys olyckliga nummerserie. Men eftersom ingen upptäckte det så var det inget kul längre och jag har gått tillbaka till att märka inläggen med den tid de faktiskt skrevs igen.

Meddelas endast på detta sätt (fnös han bittert).

Nummerporren fortsätter dock på http://thenumbers.greatestjournal.com/