När ödemarken blivit ödemark

Fallout: New Vegas

Jag är ingen stor gamer, men vissa saker går jag ner mig i. »Fallout: New Vegas« till exempel. Jag har spelat det länge. Mycket länge. Okej, inte lika länge som snubben som höll igång ett »Civilization II«-spel i över tio år – med skrämmande resultat – men jag har satt mitt avtryck i the Mojave Wasteland.

Ödemarken är nu på riktigt öde.

Inte många själar finns där. Tomma hamnläger, öde gruvor. Folk har gått vidare efter att fått problemen lösta. Eller så ligger de i jorden. Kvar är bara jag, i mitt Brotherhood of Steel-armor och en miljon caps.

Quarry Junction var en gång livsfarligt, nu sveper där en tyst vind. I Great Khans läger brinner eldarna fortfarande, men ingen är där. Här och var finns spår av Powder Gangers och Fiends, men inga individer. De enda som behagar spawna då och då är vilsna anhängare av Caesar.

Ett tag reste jag runt och köpte upp de fetaste vapnen jag kunde hitta och gav till de enstaka kompisarna som jag kunde hitta. Arm the wasteland! Men de gör ju ingenting. Strövar bara runt i Freeside med sammanbitna miner, en mininuke i väskan.

Är det nu jag lämnar dig? Återvänder till Goodsprings? Tar över baren som ekar tom. Ger min förmögenhet till Dr. Mitchell som tack. Eller, kanske vandrar jag upp till Nellis. Tar ett sista mål mat i deras kantin. Säger hej då till alla Boomers. Och går och lägger mig.

För vad annars kan jag göra? Ett nytt Fallout-spel dröjer ju, år efter år. Men en fantastisk fan-film som denna får mig i alla fall att drömma.

Maskiner i djup sömn

Grindar som slår i blåsten på övervuxna grusvägar. Rostig mekanik som kanske eller kanske inte fungerar. Spakar och knappar som styr funktioner som kanske eller kanske inte är i drift. Automatiserade rutiner som ingen minns om de är avslagna eller i skarpt läge.

Incidenten med UVB-76 fick mig att tänka på de gamla kvarlevorna från kalla kriget, på platser som Vozrozhdenija som byggdes med världsherravälde i åtanke men som förfallit och idag är oförutsägbara jokrar.

Som det sovande säkerhetssystemet i Wireds artikel »Inside the Apocalyptic Soviet Doomsday Machine«. Det som med hjälp av atmosfäriska och seismografiska mätningar ska avgöra om Ryssland attackerats och därefter har eget mandat att skicka iväg de interkontinentala missilerna som svar utan att någon människa behöver godkänna. Och ingen vet om det är fortfarande är aktivt. Kan man tänka sig ett mer lämpligt monument över motsättningarna mellan öst och väst?

Det finns något fascinerande över supermakternas och de totalitära staternas hybrisprojekt. De är så tydliga resultat av ren idioti kombinerat med tron på en tydlig antagonist, brist på självkritik och budgetar där inget var för stort för att rymmas.

Som den sovjetiska jättebombaren K-7. Drog ingen i nödbromsen i det projektet? »Hallå, vi har inte ens uppfunnit jetmotorn, den här kommer aldrig lyfta«?

Jag önskar att samma övertro på vad som är möjligt kunde finnas när det handlar om bemannade rymdfärder som går lite längre än till en förfallande station i omloppsbana. För det går ju inte att komma undan att samma hybris, hur galen den än verkar idag, som skapade dödsmaskinerna från kalla kriget är nödvändig för att vi någonsin ska komma iväg från vår pale blue dot.

Stjärnfararambient

Borta på »Intuition Told Me« skrev Joakim klokt om ett viktigt ämne:

“Det här med ambient är svårt, kanske rentav farligt. Svårt att prata om, svårt att skriva om. Fullt av fallgropar och positioneringar. [...] Om det är svårt att göra angelägen ambient, är det inget mot att skriva angeläget om ambient.”

mon0Under tiden på The Cricket skrev jag ohälsosamt mycket om de ambienta ljudlandskapen. Efter varje text var färdigskriven tänkte jag exakt på detta. Och jag tänkte på det totalt ointressanta i att försöka beskriva hur musik låter. Och jag tänkte på att om ett album faktiskt går att beskriva hur det låter så är det ett helt ointressant album. Och jag tänkte på det motsägelsefulla i att försöka skriva om albumet över huvud taget under de förutsättningarna.

Därför försöker jag hålla det här kort.

I en vanlig värld skulle jag ha brett på om kyla, om stenar som faller nedåt genom djupa gruvschakt, om vidderna, om Arthur C. Clarkes »Rama«-trilogi (för den fjärde boken suger), om gryniga bilder i svartvitt från Shackletons expeditioner. Jag hade länkat till bilder på den episka Duga 3-antennen och övergivna, underjordiska u-båtsbaser och hittat ett sätt att knyta an teorier om hur musiken i sin långsamhet står för samma sorts storslagenhet, ensamhet och evighet som de installationerna.

Men sådan sorts musik är ju så svår att skriva angeläget om.

Därför nöjer jag mig här med att bara länka till lite riktigt god, angelägen stjärnfararambient att ladda hem:

mon0 – »Beyond« (mp3)

Den digitala gröna vågen?

Paittasjärvi

Bilden är från det avfolkade, övergivna Paittasjärvi, nordost om Kiruna. Killen som tog fotot postade den på ett forum och berättade att inte en själ bor kvar där, men att just detta hus vid den enda fungerande gatulampan faktiskt är till salu. Några rader ner i kommentarsfältet kunde man läsa:

»hade ju funkat som tillflyktsort om man hade en fet fiberkabel rakt in i huset. Sitta framför brasan med laptopen«

Att den kommentaren skulle komma var självklar.

Jag har aldrig hört så många prata så passionerat om att flytta från Stockholm som under det senaste halvåret. Nej, inte ens 1996 när jag gick sista året på gymnasiet och alla skulle flytta till London. Vi snackar om ärrade city dwellers, födda och uppvuxna på Stockholms asfalt, som jag aldrig trodde skulle acceptera en lägenhet utanför tunnelbanesystemet.

En har redan gjort slag i saken och skaffat lastbilskörkort för i Roslagen där han spanat in en liten gård är det god tillgång på transportjobb. För en annan går flyttlasset till Västervik om två veckor, visserligen för att han fick ett jobb där men så var han också aktivt ute och sökte anställningar som låg på betryggande avstånd från huvudstaden. Dessutom har Peter, som flyttade tilbaka till hemstaden Visby från Stockholm i november, öppet deklarerat att han avser att locka med sig fler.

Och från alla kommer samma argument: »Jag använder inte Stockholm längre.« Vägen mellan hem och jobb är för lång, priserna för dyra.

Jag känner på många sätt samma sak. Jag använder inte Stockholm längre. Jag skulle sakna kompisarna. Söderstadion. Helgbruncherna på Vurma. Snookerklubben. Men efter det… Nej, jag vet inte vad det skulle vara.

Kan det vara så att allt kommer tillbaka till den där kommentaren om bilden från Paittasjärvi? Så länge det finns Internet kan man tänka sig att bo där? »Home is where the fiber is«? Står en digital grön våg för dörren?

Hej då, Hästhagen

rostsverige_hasthagen.jpgDet en gång skirande bostadsområdet Hästhagen i Söderfors är förmodligen Sveriges mest kända ödestad. Bloggar som Rostsverige har haft vackra fotoreportage därifrån (bilden här vid sidan är snodd därifrån), Unicef spelade in sin hemska men galet snygga virus-film där och »28 Days Later«-känslan har gjort området till en riktig turistattraktion i orten (som också är nästan lika död som Hästhagen).

Precis som i det övrigt avfolkade Sverige byggdes det säkert med fina planer en gång i tiden men sedan det övergavs 1994 har Hästhagen blivit mer och mer förfallet medan det bråkats om vem som egentligen ansvarar för att det ska tas bort. Men nu har det börjat. I förrgår påbörjades rivningen inför stort medieuppbåd (se inslag från ABC).

Förra veckan hade jag vägarna förbi Söderfors (hur man nu fan kan ha det?) och Sanna tog några leriga sista foton utanför och inne i husen. När vi åkte därifrån noterade vi mängderna av tomma lägenheter i övriga hyreshus i Söderfors. Kanske snart dags att hänga upp skylten på dem med? Hej då:

hasthagen1.jpg

hasthagen2.jpg

hasthagen3.jpg

hasthagen4.jpg

hasthagen5.jpg

hasthagen6.jpg