Prata med maskiner

För ett par veckor sedan postade jag lite fragmentariska tankar om botar, ett inlägg vars rudimentära struktur fick Jimmy att föreslå att det var skrivet av botar, vilket naturligtvis hade varit fantastiskt meta och härligt. Riktigt så kul var det inte.

Men great minds think… host. Inte så jag menade: Döm om min förvåning när WNYC Radiolab kom med ett nytt avsnitt som heter »Talking To Machines« och handlar bland annat om just den sortens maskininteraktion som jag försökte ringa in. De går naturligtvis också på ett djupare plan och diskuterar vad vi kan lära oss om att vara människor genom att interagera med maskinerna.

Rekommenderad lyssning!

De ständiga felen hos arkitekt Grundholm

Gammalt hus

Bengt Ohlssons roman »Gregorius« från 2004 berättade en alternativ historia om Pastor Gregorius från Hjalmar Söderbergs »Doktor Glas«. Jag gillade det greppet. I litteratur, film och tv-serier dyker det upp perifera karaktärer och biroller som verkar större än historien i sig. Tänk bara Winston Wolf i »Pulp Fiction«.

En av mina favoriter, en mycket underskattad sådan, är arkitekt Grundholm från Hjalmar Bergmans »Farmor & vår herre«. Hans misslyckade, lite sorgliga person är en som jag verkligen skulle vilja läsa mer om än de få tillfällen han tar plats i den romanen. När Borckarnas nya hus står klart så dyker han upp. Och presentationen…

»Byggmästaren hette Grundholm. Han kallade sig arkitekt, vilket var nytt. Men han var ju en boksynt man med två bokhyllor och ett skåp. På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav byggnadskonsten består: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den kinesiska, den grekiska, den romerska, den bysantinska, den romanska, den gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, som är den högsta, ty den väljer bland alla de andra och tar vad den behöver.«

Det är något så fint i att han är byggmästare men kallar sig arkitekt, och att det är nytt. Och att han anstränger sig så hårt för att verka beläst och kunnig.

Men problemet med arkitekt Grundholm är att det finns ett fel på alla hans hus. Hur ståtliga och vackra de än är så finns det alltid en defekt som Grundholm har missat. Så, när Borckarnas nya hus står fullbordat, byggt i klassisk stil (utom portalen som var egyptisk eller kanske babylonisk) så är det folkvandring dit eftersom alla vill veta vad felet är. Men de hittar inget. Hur de än letar så verkar allt faktiskt stämma.

»I förstugan mitt på väggen mittemot ingångsdörren fanns en tapetdörr. Grundholm sa: Det är en liten garderob; jag har glömt nyckeln. Men det var inte någon liten garderob, det var felet! Det var ett rum, tjuguåtta fot långt, tolv fot brett. Och det var kolsvart! Det fanns ingen möjlighet att skaffa rummet dagsljus, ty på dess ena sida låg förmaket, på den andra salen, på den tredje köket, på den fjärde förstugan. Ho vet, vad Grundholm tänkt på? Vartill kunde detta rum, näst förmak och sal det största i huset, användas? Till garderob? Omöjligt. Det var hett som en bakugn. Vid dess ena vägg låg förmaksugnen, vid den andra salsugnen, vid den tredje spis och bakugn! Det var ett enda hett kolmörker, ett gehenna. Praktiskt sett var det en onyttighet, en golvyta om 28X12 förspilld. Moraliskt sett var det ett fel och en skamfläck. Men ett fel, som ingen såg, och en skamfläck, som ingen kände. Mer än Jonathan Borck och Grundholm.«

Jag kan verkligen känna för stackars Grundholm som är så cutting edge och läser på om utländska byggnadsstilar men som i slutändan alltid har fumlat till något.

Grundholm är ett av mina val när vi i veckans avsnitt av »Obiter dictum« diskuterar och listar våra favoritkaraktärer ur periferin, de vi skulle vilja se spinoffs på. Vi reder även ut Robyns experiment med tre album på ett år och funderar utifrån The Orbs samarbete med David Gilmour från Pink Floyd på hur man egentligen ska förhålla sig till 90-talets elektroniska pionjärer när de blivit gamla.

Klicka för att ladda ner som mp3.
Klicka här för att prenumerera på podcasten via iTunes.

Klicka här för att prenumerera på podcastens RSS i annat program.

Du kan också lyssna på den direkt här:

Höstpremiär för Obiter Dictum – vi reder ut »Inception«

Efter ett sommaruppehåll som har känts som evighetslångt är det idag premiär för höstsäsongen av podcasten Obiter Dictum. Vi reder ut rummets och arkitekturens roll i »Inception« och andra Christopher Nolan-filmer samt gör en popkulturell recap av sommaren.

Klicka här för att prenumerera i iTunes.

Klicka här för RSS-feeden.

Måndagslistan: Topp-4 podcasts

Veckans måndagslista gör inga anspråk på att vara Facit, det är snarare en inbjudan för tips. När vi drog igång »Obiter Dictum«, vår podcast om kultur, fick jag frågor om vilka andra podcasts jag lyssnar på. bug tyckte det var läge för en lista och visst är det så, men problemet är att podträsket är synnerligen svårnavigerat.

Det finns såklart ett gäng radioprogram som är obligatoriska som podprenumerationer (»This American Life«, »Quirks & Quarks«, flera av programmen från Sveriges Radio etc.) men att försöka hitta vettiga frifräsarpodcasts är svårt.

Podcastformatet kan i sin bästa stunder vara ett lysande personligt och roligt uttryck, men timmarna av skit man måste tröska igenom innan man hittar guldkornen är krävande.

Det här är mina favoriter. Gör världen en tjänst och tipsa om dina i kommentarsfältet.

4. »Math For Primates« (blogg iTunes)

Jag hade etta i matte A på gymnasiet och läste aldrig mer. Om jag haft Tom Henderson eller Nick Horton som lärare hade det aldrig hänt. De två gör en podcast om matematiska fenomen och kuriosa. Av primater, för primater. Jag förstår inte mycket av det praktiska de pratar om, men så rolig och sympatisk den är spelar det ingen roll.

3. »Double-X Gabfest« (blogg iTunes)

Om ordet »smart« är synonymt med något så är det diskussionerna mellan Emily Bazelon, Hanna Rosin och Meghan O’Rourke. I »Double-X Gabfest« tar de sig an aktuella ämnen inom nyheter, politik och whatnot med alltid intressanta infallsvinklar. Jag upptäckte den genom Slates andra bra diskussionspod, »Slate’s Political Gabfest« som var lysande under den amerikanska valrörelsen 2008 men som tyvärr tappat fart rejält sedan dess. Jag räknar dock med uppsving i höst när det är val igen så följ den med.

2. »The Moth Podcast« (sajt iTunes)

Jag har dragit historier från »The Moth« tidigare, men den tåls att nämnas igen. »The Moth« håller »story telling evenings« där personer, allt ifrån kända författare till ex-missbrukare från gatan, berättar historier. Kravet är att de ska vara sanna och att inget manus används. Hur fantastiska berättelser som dyker upp i podcasten går inte att sammanfatta i en måndagslista, det måste upplevas.

1. »Tank Riot« (blogg iTunes)

Från hjärtat av tropiska Madison, Wisconsin, pratar Viktor, Sputnik och Tor om popkultur, nyheter, konspirationer och hemmabrygd ale. Jag misstänker att »Tank Riot« är en podcast som man antingen älskar eller hatar, för geeknivån är enorm och exakt hur djupt ner i träsket av skräpkultur den går är omätbart. Varje avsnitt har ett huvudtema, ofta en person eller ett fenomen, men sticker iväg på mängder av stickspår utifrån det. Väldigt underhållande. Den enda nackdelen är kanske deras musiktips som inte alltid är på topp. Det senaste avsnittet handlar just om musik, så skippa det och gå på det näst senaste (avsnitt 92, »Conspiracies, Part 7«).

»See you in another life, brother«

Som bekant lade jag ner enormt med tid och kraft på att hålla mig off the grid i en vecka, allt för att undvika spoilers om finalen till »Lost«. Så, var det värt det? Veckans avsnitt av podcasten handlar uteslutande om tv-serien vi älskat under sex års tid. Massor av spoilers, förstås, så om du inte har följt den till slutet (eller inte är intresserad över huvud taget) så bör du hålla dig borta. Annars lyssnar du här.

Fast, vid det här laget är vi ju inne på avsnitt 12. Om du är intresserad av ämnena som behandlas här på Beneath a Steel Sky så prenumererar du säkert redan i iTunes.

Ny fredag, nytt avsnitt

Ursäkta att jag spam-bloggar, men tills formatet har satt sig och alla vet att fredagar är synonymt med nytt avsnitt av högkulturpodcasten »Obiter Dictum« så tar jag mig friheten och påminner.

Nytt avsnitt idag alltså. Vi pratar »The Pacific«, artificiella intelligenser som lärt sig komponera musik och reder ut om »South Park« fortfarande har någon relevans.

Det är återigen jag och Tobias Norström som babblar. När vi blivit lite varmare i kläderna kommer vi börja bjuda in gäster.

Klicka här för att lyssna och/eller prenumerera i iTunes

Premiär för podcasten Obiter Dictum

Vet du inte vad du ska lyssna på när du åker till jobbet på fredagar? Här är ett tips:

Jag har varit med och startat podcasten »Obiter dictum« där vi varje vecka kommer att diskutera popkultur, geekdom och allmänt ytliga saker.

Premiären är idag och ämnen som behandlas är bland annat ljudets betydelse i film, varför Lord Hesketh inte har en högre status i populärkulturen och var gränsen går för vad man kan driva fans att göra i en viral kampanj.

Lyssna direkt, ladda ner eller prenumerera i iTunes här

Dricker som tokiga kvinnor

Emily BazelonFredagsmorgnar är lättaste dagen att gå till jobbet och då inte främst för att det är helg utan för att ett nytt avsnitt av podcasten »Slate’s Political Gabfest« kommit (åtminstone har det kommit i iTunes-prenumerationen, websidan tar en stund till innan den uppdateras).

Att höra Emily Bazelon, David Plotz och John Dickerson med deras kunskap och intellekt lättsamt diskutera och oenigt argumentera aktuella ämnen är den snabbaste av halvtimmar.

I ett avsnitt för några veckor sedan var Emily inte riktigt sig själv. Hon var skitfull. Redan innan de började var John tvungen att slänga in en disclaimer om att hon var med i ett experiment.

Nu finns resultatet av det att se.

Hela redaktionen på Slates syskonsite »Double X« gillar »Mad Men«. Men när de tittat har de aldrig förstått en sak: Hur klarar gubbarna av att dricka så mycket genom arbetsdagen? »Double X«-folket beslutade sig för att replikera livsstilen, det vill säga dricka så mycket som möjligt så ofta som möjligt men ändå få jobbet gjort.

Se videon: »Drinking Like Mad Women«

Att göra outsourcing till konstform

Outsourcing

Bloggen Extra Allt har ett projekt på gång. Jonas har inte riktigt tid att skriva just nu så han har outsourcat bloggen:

Den här veckan kommer inläggen på Extra allt vara skrivna av signaturen “Dan”. Han sitter i Phuket och jag betalar honom 3 dollar per artikel. [...] Jag lade ut en annons på Getafreelancer.com, där man kan hitta folk villiga att göra det mesta som går att göra på distans. Det är ju lätt att förstå att det finns mängder av indier som kan knacka webbkod, men svårare att förstå att det ska gå att hitta någon som kan skriva populärkulturblogg.

Hittills funkar det ganska fint tycker jag. Dan skriver själlösa re-writes om Arctic Monkeys, »Avatar« och Chris Brown och bloggens upphovsman har tid för annat.

Förra året gjorde Twiggy Pop ett liknande experiment där en indiska författade Twiggys tankar.

Detta inlägg borde kanske ta en djupare vändning från och med nu. Diskussionen borde kanske handla om begreppet »låglöneland« och om det verkligen finns något nedvärderande i att leja bort visst arbete. Men det kommer det inte att göra.

Istället tycker jag det är på sin plats att fundera på vilket arbete som egentligen är möjligt att outsourca. Är det verkligen möjligt, annat än på plojnivå, att låta ett personligt uttryck som en blogg eller ett konstverk tolkas av någon annan?

På många plan sker det hela tiden. På ett modehus eller en arkitektbyrå arbetar ju mängder av individuellt skickliga, kreativa människor inom ramen för den konstnärliga vision som någon annan står för. De skapar själva, men de gör det i strävan att uppfylla det ideal som designern eller byrån är synonymt med.

Ett annat exempel är den massproducerade förnöjelselitteraturen (inte nödvändigtvis sagt med förakt i rösten, men lite). Om det på framsidan av en bok står »Tom Clancy’s Op-Center: State of Siege« så står »Tom Clancy« högt upp med stort typsnitt. I själva verket är boken skriven av någon annan, som står längst ned med litet typsnitt, utifrån ett synopsis på några A4 som Clancy skrivit. I bästa fall.

Inom musiken kommer jag direkt att tänka på Hans Zimmer, kompositören som blivit för actionfilmer vad McDonalds är för barnkalas. Sedan slutet av 90-talet har varenda blockbuster haft Zimmers musik och när han inte finns tillgänglig själv så levererar hans adepter soundtracks i samma anda. Bara det sker innanför väggarna i hans Remote Control Studios så är stilen garanterad.

Nja, allt det här är naturligtvis olika former av outsourcing, men om man verkligen vill göra det till en konstform och ta det så långt det går, ja då måste man göra som AJ Jacobs.

AJ var en frilansande redaktör och journalist som tyckte alldeles för mycket tid gick åt till research, administrativa sysslor och sånt som inte handlade om skrivande. Och han upplevde stress över att tiden inte räckte till i privatlivet.

Således skaffade han en indisk assistent, Honey, som gjorde ett jättejobb. Allt han tyckte var jobbigt flöt helt plötsligt perfekt. Så han anlitade en till, Asha, som skulle ta hans om hans personliga ärenden. Köpa födelsedagspresenter till barnen och liknande.

En dag var hans fru Julie sur på honom för att han glömt att ta ut pengar från bankomaten. Han blev jävligt irriterad eftersom hon hackade på honom för det men själv inte var särskilt bättre, för bara någon vecka tidigare hade hon glömt ett ärende och dessutom lagt bort sin plånbok. Men han visste att det inte var någon idé att ta upp det med henne eftersom han inte kan vinna diskussioner mot henne. Istället skrev han en rant till Asha och beklagade sig över det inträffade.

The next morning, Asha CC’d me on the e-mail she sent to Julie.

“Julie,

Do understand your anger that I forgot to pick up the cash at the automatic machine. I have been forgetful and I am sorry about that. But I guess that doesn’t change the fact that I love you so much….

Love

AJ

P. S. This is Asha mailing on behalf of Mr. Jacobs. ”

As if that weren’t enough, she also sent Julie an e-card. I click on it: two teddy bears embracing, with the words, “Anytime you need a hug, I’ve got one for you…. I’m sorry.”

Om inte det är ett exempel på lyckad outsourcing så vet jag inte vad som är.

AJs berättelse var en del av grymma The Moths podcastserie. Den är verkligen värd att lyssna på. Men delar av den finns också transkriberad om du hellre läser.

Bloggdemokratin

RöstresultatOkej, nu har »folket« talat och jag har egentligen bara en fundering: Hur kan tio personer som hänger här välja den tredje linjen och gå emot undergångstemat?

Allvarligt talat: Om era röster var seriöst kastade så är det såklart väldigt smickrande att ni tror att det skulle komma något bra ur en sådan övning. Men det är väl inte helt höga odds på att många av ja-rösterna kom bara för att ni vill höra mig göra bort mig. Nåja, nu har förväntningarna piskats upp och världen håller andan för att se vart det här bär hän.

Jag kommer väl inte undan utan att göra ett försök antar jag. Ska försöka hålla Pietro Maglios bevingade ord i minnet. »Det spelar ingen roll vad man gör, folk blir jätteglada bara över att man gör.«

Fortsättning följer…