Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9

Tågspår

Minns du att det då och då dimper ner BASS-mixtapes med den där sorgliga, skruvade elektroniska musiken? Ibland har de till och med oavsiktligt tecknat en historia över musiken har låtit under åren BASS har funnits.

Jag vet inte om den här säger något om tiden vi lever i. Kanske. Kanske inte.

Det är i alla fall field recordings, tåg, sommaratmosfärer, vän ambient, skruvad techno och lite engelskt radiodrama i ohelig allians. Headphone music. För ljusa nätter med syrsor som naturligt bakgrundskomp.

Ladda ner: Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9 (mp3)

Stjärnfarartechno och undergångsambient

mon0 - MonologJag har pratat om tyska mon0 vid ett par gånger tidigare här på bloggen. Men det är väl inte mer än rätt att göra det igen.

Det finns två sidor av mon0. Dels är han postapokalyptisk ambient och dels är han dubtechno för stjärnfarare. Och just nu är han aktuell med album från båda världarna, som vanligt släppta som gratis nedladdning på netlabels.

I januari kom »Colliding Textures«, ett nattsvart, dystopiskt album. Vi var mycket glada när vi fick använda det som soundtrack till temaavsnittet om singulariteten som vi gjorde i vår podcast. Det är nämligen det perfekta ljudet för när solen går ner över människan och maskinerna tar över.

I dag släpptes mon0s nya album, »Monolog«. Djup techno in i den kalla oändligheten. Bastrumma som knappt märks bakom kompakta lager av elektroniskt mörker.

Den tyngdlösa technon

Jag har länge funderat på vad man bör kalla den tyngdlösa technon. »Kosmonautmusik«? »Aerialica«? »Exospherish«? Frågan kvarstår och väntar på ett svar. Just idag är min favorit i genren:

Booka Shade – »Teenage Spaceman (Sei A Synth remix)« (Nu också på Spotify också, men där är den taggad som »Tim Deluxe Future Disco Remix«. Hmm. Oklart vad som gäller, med andra ord.)

Månlandarmixen

Mission Control

Jag kom till min dator härom kvällen. Ett chatmeddelande blinkade. Tobias hade postat en länk och skrev »8 minuter till launch«. Jag klistrade in länken i VLC och kom precis in till när motorerna på »Atlantis« tände för rymdfärjans sista resa. Medan den steg mot himlen satt vi framför varsin dator, han med Philip Glass soundtrack till Godfrey Reggios »Koyaanisqatsi« och jag med Plastikmans »Konception«, och drömde om bemannade expeditioner till Mars.

Nå. Detta var sannerligen ett sidospår. Men inte helt orelaterat.

Jag skulle vilja lyfta upp en kommentar som kom till mitt inlägg om hur helgens ambientexperiment blev till. Du kanske minns att jag råkade starta ett soundtrack och en field recording samtidigt på grund av Macens playknapp? Don Simon skriver:

“Play-knappen kan vara fantastisk. Själv råkade jag slå på Sparklehorse & Fennesz skiva när jag satt och tittade på the Onions månlandningsparodi. Den atmosfäriska ljudmattan i den senare gifte sig så oerhört bra med det vackra klinkandet i den förra (det tog ett tag innan jag upptäckte misstaget) att jag var tvungen att återanvända kombon i ett mixintro.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Ett tydligt exempel på att oavsiktlighet gör bra musik. Vad han dock är för ödmjuk för att säga är att hela hans mix, »Moon Landing Mix«, är väldigt bra.

Lyssna på eller ladda ner den!

Om jag haft den i fredags när »Atlantis« lyfte för sin sista resa hade det nog varit soundtracket.

The minimalost

Daniel Faraday... Eller Volker Brunnhuber?I vad som kanske är ett tecken på att jag helt håller på att förlora förståndet finns den bistra sanningen: Jag kan inte ta Daniel Faraday i »Lost« på allvar. Trots att han seglat upp som min favoritkaraktär så kvarstår faktum: Ser man ut som han gör så kan man inte vara Dr.Daniel Faraday.

Personen på bilden heter Volker Brunnhuber eller kanske Bernd Flosbach. Han släpper minimal techno under egennamn på ett litet bolag i Hannovers utkant och har djupgående teorier om sina tolvor. »För en ovan lyssnare«, menar han, »är det bara en bastrumma och ett par ljud, men för mig handlar det om precision.« Han döper alla sina låtar till »Track«.

Brunnhuber – eller Flosbach – är självklart vegetarian och äter bara mikrobiotisk mat. Hans pojkvän driver en organisk miniplantage vars handplockade té säljs i skivbolagets kombinerade café och vinylaffär. Han partyknarkar lite för mycket men menar att han kan sluta när han vill.

Och just ja… Bilden här är ett pressfotografi från hans kommande konceptalbum »Zurück zur Natur«.

En värdig vinnare 2007

gar001.jpgDet går att dra en hårfin linje från den 11 juni 2002 till idag, den 29 december 2007. Jag sitter och tummar på en bit grå kartong. Den är i förvånansvärt bra skick med tanke på hur mycket den har fått utstå. Sen jag köpte den för 20 kronor har jag flyttat fyra gånger. Jag har bytt jobb fyra gånger. Och mannen som spelade in skivan har gått från en källare på Södermalm till att hamna på årsbästalistor över hela världen. Det som känns så bra med det är att jag nu har ett fantastiskt kul jobb, att jag bor i världens bästa lägenhet och att ingen förtjänar platserna på årsbästalistorna (för vad nu dessa är värda) så mycket som mannen på skivan.

När jag 2005 fick höra att Axel Willner skulle ge ut tolvan »Things Keep Falling Down« på Kompakt under sitt alter ego The Field blev jag oerhört glad. Äntligen skulle någon förstå! Äntligen skulle han få en ärlig chans! Kompakt var skithett och allt som släpptes där fick ju en ärlig chans (d.v.s. många lyssnade på det enbart för etikettens rykte och var det bra så blev det en snackis). Men att det skulle bli såhär, vem hade kunnat ana det?

Juni 2002. I Läckerbitens källare (ungefär lika stor som ett genomsnittligt villavardagsrum) huserade klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen satt södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och drack fulöl och på undervåningen spelade Twisterella-gänget och en live-akt den bästa musiken. Surrealistiskt med tanke på pubens sjaskighet men väldigt trevligt och ett ställe där man kunde känna sig hemma.

Den där kvällen bestod livebandet av någon som kallade sig Lars Blek. Då visste jag inte att det var ett av Axel Willners alter egon. Om jag blundar tror jag mig minnas ungefär hur det var… En tunn liten kille startade sitt backtrack och hukade sig över en gitarr med ungefär ett ton effekter inkopplade. Lokalen blev helt tyst. Folk vågade inte ens sätta ner sina ölglas. Långsamma, ambienta tongångar började pulsera. Fan vad tråkigt, tänkte jag, ännu en sån där arty snubbe som i slutändan bara är helt intetsägande.

Så fel jag fick. Det var storartat. Lars Blek smekte fram sina harmonier och efteråt var jag tvungen att köpa skivan. Det var en CDR utgiven på hans egen etikett Garmonbozia. Det var GAR01, det första släppet. På Axels hemsida står också denna spelning inskriven som den första, så det är inte omöjligt att det faktiskt var där historien började publikt.

thefield2.jpgSkriver jag det här för att flasha hur grym jag är som var där när det hände? Nej. Inte alls. Jag skriver det för att ge lite bakgrund till hur glad jag är idag. Med tiden som följde upprepade Axel nämligen den där magiska spelningen om och om igen. Han släppte mp3or under sina olika alias. Finstämd som Lars Blek, monumental som Cordouan, melodisk som Porte, dansant som The Field, men alltid med den där speciella känslan som gjorde hans musik så strålande.

Jag försökte ropa så högt jag kunde om det, genom texter i Sonic och The Cricket och höll tummarna för att jag nådde åtminstone någon som skulle förstå. Samtidigt kom fler och fler mp3or och grymma spelningar. Min dröm var att se Lars Blek släppa på Kranky och nå ut till alla de som kunde uppskatta vad han gjorde. Tiden gick. Efter några år så var det en skivetikett som skulle släppa en samling med det bästa från hans olika alias och de kontaktade mig med förfrågan om att skriva liner notes. Jag försökte knappa ihop något som på litet utrymme kunde förklara hans geni. Samlingen hann dock aldrig komma ut.

För »Things Keep Falling Down« var på väg. The Field var på väg att hända. Axel höll sig till sin form, både vad gällde musik och omslag. Designen från det stilrent tuschade omslaget på GAR01 gick igenom till stora Kompakt-släppten och känslan i kompositionerna likaså.

thefield.jpgI april i år kom The Fields fullängdare »From Here We Go Sublime«. Nu har Axel fått vad han förtjänar. När jag läste fullpoängsrecensioner och hyllningar på ställen som Pitchfork, Stylus och BBC så kändes det bara helt makalöst. Ingen är mer värdig sådana ord än Axel Willner!

När nu 2007 går mot sitt slut måste jag säga att den roligaste musikhändelsen i år – förutom släppet av mitt egna album, förstås – är just att The Field fått en uppmärksamhet och ett genomslag värdigt produktioner av hans kaliber. Det visar att det finns hopp för världen. Faktiskt. De goda vann denna rond. Det hade varit – och jag underdriver inte i ordvalet – katastrof om Axels musik hade gått den stora publiken förbi i ett sorl av mp3or med minnen av källare på Södermalm paketerade i grå kartong det enda vi kunnat bära med oss om 20 år.

Jag bugar och bockar så djupt jag kan.

Lars Blek – »Tristess«

Lars Blek – »Ensam«

The Field – »Everyday«

»On Kompakt I do my music for listeners« – intervju med Markus Guentner

Brian Eno har sagt fler citervärda saker än Oscar Wilde. I en intervju i The Guardian förra året (länk här) berättade han om hur han tappat intresset för »ambient«, musikstilen som han själv var med och lade grunden till med några epokgörande album:

»I started to notice that you could buy keyboards of such complexity that you basically press one note on them and you’ve got a career as an ambient artist. I thought, there doesn’t seem much challenge in that any longer.«

Han har ju rätt. En förkrossande majoritet av alla album som kan etiketteras som ambient eller närbesläktade genres är dödstrista och formlösa, oförmögna till att skapa den där tredimensionella känslan av rymd och viktlöshet som de stora klassikerna gjorde. Det räcker inte med att ta ett latinskt ordspråk som namn och döpa låtarna till konstiga symboler för att vara i närheten av samma nivåer som exempelvis Brian Enos »Apollo« nådde (för övrigt ett av världens bästa album, som jag skrivit om här på bloggen tidigare).

De som lyckas fånga mig idag är de som sticker ut, de med ett eget uttryck, de som precis som en författare har lyckats skapa ett eget universum där deras musik utspelar sig. När jag lyssnar på deras skivor hör jag inte bara arty ljudlandskap utan lever istället i deras miljö, lär känna deras karaktärer, försöker följa med i deras berättande.

Som när Tim Hecker släppte »Radio Amor«, konceptalbumet om en fiskare i Honduras. Som när Eluvium flyttar sina klaustrofobiska ljudmassor ut ur högtalaren och krossar mig. Eller som när Markus Guentner gör album som förra årets »1981«.

De två inledande spåren på »1981« hette »Wanderung« och »Wenn Musik Der Liebe Nahrung Ist«. Tillsammans klockade de in på sjutton minuter och femtio sekunder. Redan efter dem var jag förstörd. Regnet slog mot fönstret, allt gick i slow-motion, det började röra sig i oupplysta hörn av rummet. Trots titeln pysslade Markus Guentner på »1981« inte med retroljudande syntpop utan med den mest storslagna technon som vi inte kunde dansa till. För Markus Guentner jobbar med pulser och sublima grooves istället för hårda hihats. Han jobbar med känslor, inte med höga bpm. Men till skillnad från andra artister som motiverat eller inte etiketteras som »ambient« bollar inte Guentner med några formlösa ljudklumpar utan har struktur och tydliga mål, även i de mest abstrakta spåren. När sedan en tung technorökare som »Hi-Jacked« plötsligt brakade loss och med kantig bas och stenhårt beat fick »1981« att explodera så var det klart att jag tyckte att det var ett av förra årets allra bästa album.

Markus Guentner är intressant. Med sina ambient-fast-ändå-inte-släpp på Kompakt och sina hårdare klubbspår som släpps på Ware är han på många sätt förkroppsligandet av en utveckling inom den elektroniska musiken som jag är en ivrig påhejare av: steget bort från brukstechnon, sammansmältandet av olika subgenres och dödandet av klubbmusikens heliga kor. Jag var tvungen att maila och fråga honom lite om hans musik.

Once, electronic music was clearly divided into genres. It was either ambient or techno or some subgenre. Over the last couple of years, I think there has emerged music that isn’t quite techno and isn’t quite ambient but is somewhere in between the two and I think »1981« is an example of that. Do you agree?

– yes. i think the electronic music developed to a mixture of so many styles.

when i’m djing, i can play so many things. some years ago there where some labels and some styles for the dancefloor. But now, the djs are more open to play more minimal or melodic stuff. and ‘techno’ conquered also your livingroom. there are some many electronic-music-records you can listen to at home.

Personally, I don’t like marking music with labels and then say »this is that kind of music, and this is that kind«, but it’s inevitable to do so one way or the other. From my perspective, it could seem that the music you produce is »not quite ambient enough to be ambient and not quite technoish enough to be techno« and that this could lead to misunderstandings. Have you ever felt misunderstood in reviews and similar, that the concept of what you are doing is lost because of the genre definitions?

– well, first of all: to write a review is in my eyes a very hard thing. most of them are good. not because the writer likes it or not. it’s more the description of the record. i think a good review is, when the listener can build his own position to that. to describe the record as it is, is a hard job. everyone can say: i like it or not. but to writing down the feelings and ‘pictures’ of the record is the best thing for a review.

– i don’t like marking music also, but it’s really much easier for the people to select the music they are listen to and what they want. and in my case, kompakt embossed the perception: ‘pop ambient’. you are right. my tracks are more like songs. they have much more structure than ‘typical’ ambient tracks. i think more people find their way into that kind of music, when they have something to hold on in a track. (like a repeated melody or something …)

Although some parts of »1981« are wholly ambient, there are tracks that are arranged like techno tracks. The break in »Hi-Jacked«, for example, is typical for an anthemic dance track – but… It having a low tempo, however, makes it rather difficult to dance to. Same goes for a track like »Sleep Well« on your previous album »Audio Island«. Did you have any overall idea of why it should be arranged this way when you composed these tracks? I’m thinking, most producers would probably have kicked a track like »Hi-Jacked« up to 130bpm and made a club track out of it?

– the atmosphere of tracks is really important to me. when i’m producing, i am not thinking about the functionality or the club-thing at all. the most time, i’m not really starting with an idea. it’s more intuitive. when i do a ambient song and hear it many times, i think about the ‘groove’ in that track. some of my ambient songs have a very distinct groove without beats. and sometimes there must be drums to encourage the groove in that track. it’s my own sense that let me produce like that.

The tracks on »Audio Island« were more beat driven. »1981« sounds almost like if you have reduced the songs down to their most elemental parts – the harmonies. Had you decided to be more sparse before writing »1981«?

– theres a big breakup between my ambient stuff on kompakt and the more clubby tracks on ware. on kompakt i do my music for listeners. when there are tracks like ‘hi-jacked’ it’s more coincidence than planned. on ware i also do more ‘listening’ stuff, but in a another way. it’s the groovy and clubby side of me. the ware tracks are also made to play them in the club.

When The Field played at the Popaganda festival in Stockholm last spring, he did his set and afterwards I heard a comment from a guy in the crowd who said to his friend »I thought we’d be able to dance to that«. I thought it was a brilliant comment. Not because it was ignorant but because it said so much about what the word »techno producer« stands for. Do you think the meaning of the word »techno« must be redefined today when »techno« isn’t just kick drum and TB-303s anymore?

– oh yes. today’s techno is so much more than club-dance-music. i think everything has it’s advancement. music, art, movies … some people have their association from a kind of music. and it’s fix in their heads. it’s a little bit sad, but the only way to bring it to them, is the something like the live-set on the festival you’ve said. they understand it not yet, but maybe later :-)

Today, many either download their music or listen to short snippets of mp3s on websites before ordering albums. Tracks that stuck to the listener are probably the »hits«, the ones you can tell right away are catchy. Music like the one you produce often takes it time to get into. It may not reveal itself until you’ve listened through the entire album in the middle of the night when everyone else is asleep. Are you afraid that music demanding patience from listeners might be overlooked with the new ways of distributing music?

– well, it’s only a easier way to listen to more records than in a music-shop. you don’t need to go out of the house to get your music :-) . i think there is no big difference between listen to the snippets on the internet or in a shop. if you listen to an ambient-record in a shop or at the internet-shop. and if you haven’t decided to buy the record, you can listen to everytime you want. this whole mp3-thing is very double sided. maybe some people download the whole album, before they buy it. maybe mp3 is sometimes a better way??! the music industry sells less records since that mp3-thing comes up. but in former times you’ve heard one track, bought the whole album and assert that most of the songs are shit. now, you can listen to it carefully and without stress. when you have downloaded a whole album, you can decide if it’s good or not. and if you

want to buy it or not. well yes, the most people shortchange the download-stuff. but in most cases, the people are still collectors. they want the record or the cd with cover and booklet.

Richie Hawtin och Det Slutgiltiga Collaget

Richie Hawtins nya album »DF9: Transitions« verkar bli något jävligt speciellt. Jag undrar om inte det albumet är något av det mest ambitiösa som gjorts inom klipp-och-klistra-kulturen. Det känns till och med större än The Avalanches och Future Sound of London, rent spontant. Ett monument till massymfonin av ljud som vi 2005 kallar vår vardag.

»DF9: Transitions« är en slags DJ-mix, men inte av den sorten där en känd DJ har valt ut sina favoritspår som någon producent sedan sätter ihop i ProTools och släpper. Liksom de tidigare albumen i DF9-projektet (»Decks, FX and 909«) letar det nya vägar som inte bara bygger på taktmixning och att droppa hits.

Hawtin är Gud. Jag älskar hans Plastikman-skivor över det mesta (jag har en liten Plastikman-skylt på dörren till min toalett, kanske den ultimata symbolen för nörderiet). Hans bolag Plus-8 och M_nus är själva essensen av något som är coolt. Jag har inte hört »DF9: Transitions« än men jag bara vet att det kommer att bli bra – om man har en stereo som kan spela det förstås. Det har inte jag.

»DF9: Transitions« är inspelat i surroundljud. Sån där »Super Audio-CD« som har något med ljud i 5.1-format att göra.

»DF9: Transitions« är ett mixalbum men alla låtar har fått nya titlar, för det är egentligen inte så mycket kvar av originalen. Hawtin har använt fragment från mer än 120 låtar för att bygga upp albumet. Vissa av looparna ligger i 15 minuter medan andra bara dyker upp några sekunder. Det är collagens collage, en massiv musiksoppa i stereo fuckin surround. Hur det låter har jag ingen aning om.

Jag tror… Och nu tror jag bara… Jag tror att Richie Hawtin antingen kommer att spränga upp dörren till en helt bisarr ljudvärld som inte liknar någonting som gjorts tidigare – eller så kommer det tvärtom att bli helt ointressant ljudofili. »DF9: Transitions« ska släppas som vanlig CD också, så det kommer att gå att lyssna på för oss vanliga dödliga. Men hur kul kommer det kännas?

CD känns i detta fall begränsat. Mp3 ska vi inte tala om (tänk er det här projektet komprimerat ner till en sketen mp3-fil… Skräcken! Inte ens 320kbps proffsencoding skulle göra det rättvisa).

Men jag har inte SACD-spelare. Ingen ljudanläggning. Det har bara män som kör stadsjeep och bor i villa i Äppelviken och har begynnande flint under Yankees-kepsen och köper kompletta reissue-kataloger med The Police.

Hawtin säger i nya numret av International DJ att han önskar att klubbar vågade satsa på surround-PA eftersom han vill ut och experimentera med surround-ljud även när han kör live. Hade någon annan sagt detta så skulle det känts ungefär lika fräscht som när Jean-Michel Jarre ville vara i samklang med tiden och lät 808 State remixa. Men Richie Hawtin är Richie Hawtin. Han gör saker som är oväntade, och sjukt coola.

Oavsett vad resultatet blir så är »DF9: Transitions« ett steg på vägen mot Det Slutgiltiga Collaget, det välljudande kaoset där originalmaterialet tappat sin egen betydelse och bara dyker upp som fragment nånstans långt borta i någon av våra åtta högtalare.

Kom ihåg att det inte är kakofoni, utan eufoni.

»DF9: Transitions« släpps på Mute i slutet av oktober.