Även en bra tv-serie kan vara mysig – eller tvärtom

Parker, LeverageSommar-tv. Hela begreppet smakar illa. Det känns som en synonym till »minsta gemensamma nämnare« i dess värsta form med familjeprogram från nöjesfält, klapp och klang och målande av vita knutar. Alla ska kunna vara med.

Men det smakar ju illa bara för att jag kommer från en tv-tradition där »feelgood« är lika med »Playa del Sol«. Där »mysigt« är lika med »Sommarkrysset«.

Det slår mig när jag tittar igenom den just mysiga feelgood-serien »Leverage« att de begreppen är oförtjänt bespottade, att de så att säga bara är missförstådda. Seriens upplägg är enkelt: I varje avsnitt tar sig gänget, en samling före detta tjuvar och en inte så mycket tjuv med Robin Hood-ambitioner, an en ny »Oceans 11«-liknande kupp. Som tittare kan man bara luta sig tillbaka medan snabbkäftade hackern Hardison och fasadklättraren Parker som största behållningar briljerar och planen, även i de fall den verkar rasa ihop, i slutändan lyckas.

Jag häller upp en Malibu-drink till och startar nästa avsnitt. Det är lättuggat, underhållande och ofarligt, men helt utan karaktärsdragen som vi lärt oss att avsky.

Blickar man bakåt är konceptet bekant. »A-Team« och »MacGyver« är de självklara referenserna men också temat från mer hårdkokta klassiker som »The Equalizer« eller »Kung Fu« går igen. Utstötta karaktärer som är de bästa inom sitt gebit drar runt och hjälper de som behöver. För att de kan. Och för att de vill hjälpa. (Okej, »The Equalizer« hjälpte väl bara de som 1. kunde hitta honom och 2. de som hade råd, men ändå.) Slänger man in en dust av ursprungliga »Mission: Impossible« så är referenskartan klar.

»Leverage« följer en lång, stark tradition som även lyser igenom i en annan mysig sommarserie, »Burn Notice«. Även om sistnämnda börjar bli ganska tråkig nu när den står och stampar i sin tredje säsong är också den ett paradnummer i hur man kombinerar uppfinningsrika planer med humor, i hur man skapar tillräckligt med spänning för att hålla tittaren mätt och belåten utan att hela tiden ligga på maxpuls som i exempelvis »Prison Break«.

Jag brukar gilla ondskefullt mörker och dystopi. I den reguljära tv-säsongen är det seriemördare, korruption och konspiration teman jag vill ha av mina serier men under sommarmånaderna är det uppfriskande som att badda sig med fuktig handduk att följa de lättsamma. Alltid lika fantastiska »Eureka« och puttriga advokatserien »Raising the Bar« är andra exempel som får mig att sitta avslappnad med fånigt leende.

Anledningen är enkel. Det är… Mysig sommar-tv. Bra mysig sommar-tv. Som inte handlar om att man ska sjunga med när 2,3 miljoner svenskar tar falsk ton till Evert Taube.

Och faktum är att jag gärna skulle se dem fortsätta. Som Kjell Häglund konstaterar på Weird Science ser hela tv-hösten ut att handla om privatekonomiska krascher. Jag ser nog hellre Parker hoppa från ännu ett hustak i hennes sele och snuva skurkarna.

Scenen som gjorde Miami Vice oförglömligt

evan-gas-station

En galning på självmordsuppdrag. En krisande huvudperson. Ett starkt, tidigt ställningstagande för gay-rättigheter. En lång shoot-out i slow motion till Peter Gabriel som avslutning. Jag vet faktiskt inte hur det är möjligt att göra ett mer fulländat avsnitt av en tv-serie än »Evan«, avsnitt 21 i den första säsongen av »Miami Vice«.

Åtminstone vet jag inte det nu, när jag i den varma sensommarnatten precis har sett om det. Jag brukar göra det i varma sensommarnätter.

Det är lätt att göra sig lustig över »Miami Vice«, över hur alla scener är färgmatchade och det absurda i att Sonny Crockett är en snut som har sportbilar, powerboats och bor på en segelbåt med en alligator. Att serien inte så sällan blev parodi på sig själv hjälper heller inte. Det är lätt att fundera över hur den, tillsammans med »Dallas« och »Lagens änglar«, under ett helt årtioende var symbolen för allas dröm om det stora landet i väst.

Men så ser man om »Evan«, och förstår att det inte alls är särskilt konstigt.

»Evan« är kanske det bästa avsnitt som gjorts av en tv-serie. Det har mer nerv än »The City That Bleeds« i »Homicide: Life on the Streets« när Bolander, Howard och Felton alla skjuts ner på en husrannsakan. Det är starkare än »Two Cathedrals« i »West Wing« när president Bartlet ställer upp för nyval. Det slår »My Boss’ Free Hair Cut« i »Scrubs« när Dr. Kelso håller monologen som är lika mycket riktad till äktenskapskrisande Dr. Turk som till patienten (»nothing in this world worth having comes easy«). Det slår Facebook-avsnittet av »IT Crowd«.

Och hela avsnittet bygger på scenen vid bensinstationen.

Scenen vid bensinstationen. Jag får gåshud bara av att skriva det. Den är en sådan lång, personlig scen som inte görs på tv längre. Den innehöll inte bara en grym skådespelarinsats från Don Johnson men tillät också serien att ta upp diskrimineringen av homosexuella poliser på arbetet. Avsnittet sändes 1985.

»Evan« börjar som vilket Miami Vice-avsnitt som helst. Sonny Crockett och Rico Tubbs går undercover som Sonny Burnett och Rico Cooper, fiction-historiens kanske sämsta alias. De ska köpa några lådor Mac-10 av en vapenhandlare.

Snabbt väcker de ont blod hos vapenhandlarens sidekick, Evan Freed, en psykopat som dricker whisky till frukost och porträtteras i all sin vansinnighet lysande av William Russ. Evan är stenhård. Han ifrågasätter deras motiv, tjafsar om pengar och man tror att den här dealen kommer gå helt fel.

På väg därifrån är Tubbs inte imponerad.

»Talkin’ about baaad chemistry. I’m gonna enjoy poppin’ that dude Evan.«

Sonny tittar inte ens på honom.

»We’re not gonna pop him.« (konstpaus) »He’s a cop.«

De gick polisskolan ihop. Gjorde sina första uppdrag ihop. Gamla spöken kommer fram. Minnen av en homosexuell kollega som drevs till självmord av Evan och polismyndigheten. Skuldkänslorna. Sonny vill hoppa av fallet men får inte för stenhårda chefen Castillo (»I thought you’d understand.« »Understand this: the job gets done«).

Och allt leder fram till scenen vid bensinstationen. Crockett parkerar sin Ferrari Daytona Spyder och till Jan Hammers karakteristiskt smekande soundtrack lättar han sitt samvete under sex minuters tv-magi. Se den på Youtube. Eller, varför inte ladda ner hela avsnittet.

När jag var liten gick »Miami Vice« sent på lördagskvällarna. Jag fick vara uppe och se det, vilket alltid var en höjdpunkt på veckan. Tio år senare sändes det sent på nätterna på TV3, alltid påslaget på min tv när jag satt vid hemdatorn och knackade sommarloven igenom.

När jag såg om de första två säsongerna för några år sedan (inför långfilmen som kom 2007) blev jag glad över att den faktiskt åldrats med viss – om än inte fullständig – värdighet. Men bland alla floridagröna fondväggar, rosa neonljus och den vita Ferrari Testarossan är det ändå de 49 minuterna i »Evan« som jag tar med mig som bästa minnet.

evan

Den skriptade dokusåpan kan aldrig bli bra

Virtuality

Ingenting får en film eller serie att braka så hårt i golvet och gå i tusen bitar som när man försöker göra fejkade dokusåpa-moment. Jag undrar om det ens är teoretiskt möjligt att genomföra?

En skådespelare – jag minns inte vem – sa en gång att den absolut svåraste rollen man kan göra är att spela en dålig skådespelare. Kanske är detta problemet med fejkade dokusåpa-moment.

Intervjusnuttarna inifrån bekännelserummet kräver antingen aningslösa (salongsberusade) Big Brother-deltagare eller exceptionellt lysande skådespelare för att få trovärdighet. En skriptad TV-produktion har inget av detta och därför så faller de platt.

Jag såg fram emot Ronald D. Moores nya skapelse »Virtuality« med hopp om en bra, snygg sci-fi. Förra veckan sändes vad som var menat att bli pilotavsnittet men som efter att serien inte kommer att produceras istället sköts iväg som en långfilm. Jag såg den igår och blev uttråkad nästan direkt.

Den har många problem.

Historien utspelar sig på jordens första stjärnfarkost, »Phaeton«, som ska åka till närbeläget solsystem för att leta efter beboeliga planeter. För att besättningen ska överleva tristess och hemlängtan finns ett system för virtuell verklighet inbyggt på skeppet. Varje besättningsmedlem kan därför ta på sig ett par glasögon och fly den bistra verkligheten inne i stålskrovet med att åka och surfa i Australien, vara med i slag under amerikanska inbördeskriget eller ha virtuell sex med andra besättningsmedlemmar.

Det låter som en uttjatad och trist plot men »Virtuality« faller faktiskt inte främst på klichéer. Tvärtom har faktiskt miljön ombord sin potential.

Men… Det konsortium som har finansierat resan vill tjäna extra pengar och producerar därför en dokusåpa från resan, komplett med bekännelserum och scener det inte är meningen att vi ska se, filmade från takkameror.

Vad det här skapar, förutom en orgie i skådespelare som försöker vara »naturliga« och misslyckas, är en riktig röra. »Virtuality« berättas i tre olika lager:

• En nivå av historien utspelar sig i the really real world, med dramat på skeppet och problemen som besättningen står inför.

• En nivå av historien är den polerade dokusåpa-versionen, producerad för dem som sitter på jorden och prenumererar på klippen.

• En nivå av historien utspelar sig inne i skeppets virtuella verklighet, där något uppenbarligen inte stämmer eftersom besättningsmedlemmarnas programsimulationer börjar uppföra sig konstigt.

Jag är helt för lager-på-lager-historier och meta-berättande. Absolut. Men problemet är att när alla dessa läggs ovanpå varandra – och där dokusåpa-delen dessutom faller eftersom det inte går att göra skriptad dito trovärdig – så faller allt.

Jag förstår varför Fox inte går vidare och gör TV-serie av »Virtuality«. När ett manus vill göra tusen saker samtidigt så blir det till slut bara… ingenting.

Virtuality

Varför TV är okej som personlig upplevelse

oc.jpg

Häromdagen skrev jag att Tour de France är en »jävligt personlig« TV-upplevelse för mig. Jag har känt mig lite smutsig sen dess. Det gör jag alltid när jag pratar om min besatthet av viss sport eller bra TV-serier. Jag går in för dem med sånt allvar att det nästan kan vara svårt att ens motivera för sig själv, än mindre för andra.

Särskilt har jag problem med mig själv när det gäller hur mycket jag kan älska TV-serier. Att bli sådär fanatiskt insatt i dem så jag väntar hela veckan på nästa avsnitt som andra väntar på löningsfredag. Och så sitter man och läser forum på nätet, hänger på fansites och blir helt lycklig när man hittar referenser till serien på oväntade platser. Det har alltid varit underhållande men inte särskilt rumsrent. Åtminstone kände jag så tills jag nyligen lyssnade på en podcast.

Under våren har jag vaknat varje fredag med ett stort leende och pinsamt bra humör. Inte för att arbetsveckan varit slut utan för att »Lost« sändes i USA på torsdagarna och för att varje fredagkväll därmed var rituellt avsatt för en procedur som inte fick göras avkall på.

Vi började med att laga en god middag som intogs tillsammans med en flaska Red Seal Ale och förra veckans avsnitt av »Lost«. Därefter tog vi en kort paus och läste in oss på förra veckans avsnitt på Lostpedia för att inte ha missat något. Sedan var det dags. Tallrikarna dukades ut, telefonerna stängdes av och avsnittet kunde börja. Andra ringde och ville ha med oss ut men vi sa alltid nej. Det fanns inga öl på en lokal som kunde konkurrera med det där.

Mina tidigaste minnen av den sortens besatthet var när jag gick I lågstadiet och fick vara vaken och se »Miami Vice«. Nivån sattes nog där. »Miami Vice« och de ursprungliga första fem avsnitten av »V« (innan det spårade ur) var angelägenheter, viktiga på riktigt, rättesnören för vad som var rätt och fel (även om jag alltid tyckte de colombianska knarkkungarna var tuuuusen gånger coolare än Sonny och Rico). Dessutom innehöll det riktigt bra våld.

Det där fortsatte. TV3 var makalösa på att sända serier några år senare, i början nittiotalet. »Wiseguy«, »21 Jump Street« och en uppsjö av olika deckare följde jag där. Och alla eftermiddagshöjdare som »Airwolf« och »Knight Rider«, förstås.

De hade också en serie som handlade om en liten man som var rättsläkare och löste mord baserat på vad han hittade vid obduktionen. Kan det ha varit »Quincy M.E.«? Ungefär som »CSI« fast utan apparater med LCD-display, dimmade ljuspaneler och någon som helst glamour. Det gick sent som fan på kvällen så jag ställde videon och gick upp och åt frukost till gårdagens avsnitt. Varje vardagsmorgon. Jag vet inte hur många säsonger av den jag såg. Antagligen fler än vad som är lämpligt.

Men den här grejen med TV-serier har i mitt vuxna liv alltid känts lite smutsig. Inte för att jag skäms för det (vi lever TV-seriens guldålder, det har aldrig varit och kommer aldrig bli lika bra som nu) utan för jag inte får ha dem i fred. Till skillnad från min relation till en fantastisk popskiva, roman eller film så är TV-serierna allmängods, underhållningsfyllningen som dämpar tristessen och ångesten därute i stugorna, alltid förstörda av någon vidrig TV4-hallåa eller TV-krönikör på kvällstidning som är 300 år gammal och tycker att Hyland kunde minsann göra TV han. Jag har haft svårt att göra TV-serier till mina egna på samma sätt som jag utan att blinka kan hävda att ett band gör sin musik bara för mig.

Därför har jag också haft svårt att motivera för mig själv varför jag ska investera tid och engagemang i TV-serier. Om det istället för att jag tar någonting till mig är jag som tas in i ett sammanhang där jag inte känner mig hemma (tristessdämpande underhållning för massorna), vad är då poängen?

Detta är vad jag har tyckt men jag har fortsatt följa mina TV-serier och skämts lite när jag gjort det. Tills jag lyssnade på ett avsnitt av »This American Life« på semestern.

Ira Glass.jpgÄnda sen Sanna sålde in mig på »This American Life« har även måndagar varit stor högtidsstund. Då har nämligen det senaste TAL-avsnittet kommit som podcast och promenaden till jobbet blir en vacker timme. TAL är dokumentär radio när den är som allra, allra bäst. Varje vecka finns ett tema för avsnittet och i ett antal akter kör de sedan historier, berättelser och intervjuer om olika saker på det temat. Producenten Ira Glass kan vara den just nu bästa levande mannen.

Avsnittet jag lyssnade på nyligen hette »What I Learned From Television«. Upprinnelsen till det var att produktionsteamet bakom »This American Life« (som sänts på radio sedan 1995) hade börjat spela in en TV-version av programmet och mött väldigt starka känslor mot detta. När de skulle göra en liveversion av radioprogrammet på scen i Minneapolis så skrek någon ur publiken »Judas!«, som när Dylan hängde på sig elgitarren ungefär. De gjorde avsnittet »What I Learned From Television« som ett svar på det. Det är också inspelat live med publik och med Mates of State som husband.

En helt magiskt stund i avsnittet är när Ira Glass själv berättar om när han tittade på »The O.C.« och de skämtade om »This American Life« där. Han pratar om hur surrealistiskt det kändes att bli nämnd i en av sina favoritserier. Och just i det ögonblicket börjar Mates of State spela intromusiken till O.C. och Ira fortsätter:

»Radio is so different from television. As we were making our television show, people kept asking me which is better. People keep asking me all the time now, “So which is it gonna be? Is it going to be radio or TV, which is better?” like we’re all gonna have to choose sides because there’s gonna be a big war, you know… In fact, actually there was a war and radio kind of lost that war. And the fact is that radio and TV, they’re good for different things. Radio is so intimate and personal and TV can be so weirdly grand in what it does. Just thinking about the O.C. and the other shows I love, I realize my feelings about my favourite TV shows are exactly the same as my feelings about the shows I love on the radio.

The things I love, I love completely and it’s totally personal. My feelings about these shows are personal in the deepest possible way. And… I’m a kind of dorky fan when it comes to stuff. Uhm, my wife is here in this room so maybe it’s a bad time to be telling this story… Every week the O.C. comes on and my wife Anaheed and I sit on the couch, when the theme comes on, “California”, we sing along with it in full voice. Think about what that takes… I’m 47 years old, I’m a grown ass man, we’re a married couple, you know… Sober! We are sober, singing the theme to a Fox show… And I gotta say, every single weeks it makes me love my wife, and love TV, and love everything in the world all at once and last week when O.C. went off TV I cried and I’m not ashamed to admit it.«

Och så drar Mates of State igång »California« för fullt och hela publiken sjunger med och jag bara ryser och ryser och känner att »Jaaaaaa, det är ju såhär det ÄR« och tänker att… Visst kan TV också vara personligt. Visst är det helt okej att kunna repliker ur »Miami Vice«-avsnitten och namnen på mellanchefer i de där konstiga företagen som dyker upp hela tiden i »Lost«. Visst får man se fram emot ett avsnitt av »Burn Notice« även om man inte gör det av en genomtänkt »göra lågkultur hög«-agenda utan bara vill döda 43 minuter av en kväll som man ändå inte kan hoppas på så mycket från.

Det är faktiskt okej att inte ta TV-serier på så stort allvar. Det är okej att bara älska dem så mycket att man springer hem från jobbet på fredagen, lagar mat, kollar förra veckans »Lost«-avsnitt och darrar på fingrarna när man öppnar det nynedladdade avsnittet. Det räcker med att det är en hänförande och jävligt personlig upplevelse.

Nya och intensiva säsonger

Jag hade tänkt skriva långt om det här men har dåligt med tid så det får vänta någon dag. De tre första avsnitten av »Jericho« säsong 2 läckte i helgen (läs mer här) och jävlar… När »Jericho« startade såg jag fram emot den något vansinnigt. Men den var så låååångsam och blev mer småstadsdrama än apokalypsthriller. I slutet av säsong 1 så tog den sig och när allt slutade var Jericho i fullt krig mot grannbyn New Bern. De här första tre avsnitten av säsong 2 har precis det tempo och intensitet som jag ville ha av serien. Atombomber, black ops och New World Order-metoder (maktövertagande maskerat som terrordåd, population reduction scheme med virus och privata maktinstrument som håller befolkningen stången)! Efter långa hårda TV-månader under författarstrejken i USA: Tack för det!

Det är bara två veckor kvar till »Lost« drar igång. Jag trodde jag tappat peppen men får total gåshud när jag ser trailern för kommande säsong. Oh. Oh! Under vintern har dessutom ett dussin specialskrivna miniklipp på 2-3 minuter sänts på mobilnätet i USA. De kallas »Lost – Missing Pieces« och är perfekta aptitretare på det där sättet att de avslöjar saker fast ändå inte alls, ni vet. Kolla in dem här.

Efter detta räcker det med att titta på nya loggan med staden (LA?) som reflekteras i vattnet för att det ska kittlas.

lostlogga.jpg

Dilemma när The Wire-slutet nalkas

posterart_thewire.jpgI dagarna börjar den femte och sista säsongen av »The Wire«. Det är ju en av de bästa TV-serierna som gjorts och mitt förhållande till den går inte att beskriva utan att ta till ord som »maniskt« och »besatt«. Den femte säsongen fokuserar på media och då framförallt redaktionen på en tidning byggd på »The Baltimore Sun«. Jag är så vansinnigt sugen. Att Clark Johnson som spelade Meldrick i »Homicide: Life on the Street« är ny i casten för säsong fem gör ju liksom ingenting sämre.

Men nu kommer dilemmat.

Min plan var hela tiden att i början av detta år ta en maratontittning av de första fyra säsongerna och vara klar ungefär när två-tre avsnitt av årets säsong hade sänts. Dessa skulle jag kolla ikapp och sedan se upplösningen fram till avsnitt 10 en gång i veckan. Allt för att låta njutningen vara så länge som möjligt. Men… Går detta fortfarande?

De första sju avsnitten har skickats som recensionsex och såklart läckt. Jag laddade ner de första två innan jag hejdade mig. Det var ju inte så här det var meningen att gå till. Börjar jag titta nu så kommer jag inte kunna sluta. Då ser jag klart dem på några dagar och får vänta länge på upplösningen (om inte de sista tre också läcker). Jag vill att The Wire-slutet ska pågå länge. Men jag kommer ju inte kunna hålla mig nu när det är tillgängligt.

Planen är omskriven. Jag siktar på att börja titta redan nu och sedan se om allt lagom till att serien kommer ikapp på TV. Jag är inte helt nöjd med denna kompromiss, men vad kan jag göra? Glöm dagishämtningar, VAB och karriärer – det är den här delen av livspusslet som verkligen är svår att få ihop!

Medan jag försöker bestämma mig läser jag Emil Arvidsons utsökta reportage on the set i Baltimore, hans fascinerande porträtt på Felicia »Snoop« Pearson och dräglar över hans rapport från premiärfesten av säsong 5.

Tittarfeedback

oppnakanalen.jpgHej Öppna Kanalen! När majoriteten av de som bidrar med material till era sändningar håller ungefär samma klass som en bröllops-VHS från 1985 så kanske det är svårt att förbättra. Autofokusets helvete. Men här är lite konstruktiv feedback: Det finns två kristna gubbar som sitter i varsin fåtölj och pratar om evangelierna, right? De andas i mikrofonerna.

The Bronx is Burning

bronx.jpg

New York, sommaren 1977. Seriemördaren Son of Sam härjar ute på gatorna. Det stora strömavbrottet resulterar i plundring och upplopp. Ett stundande borgmästarval är hoppet att få staden ur misären. Mot denna bakgrund utspelar sig ESPNs miniserie »The Bronx is Burning« som handlar om New York Yankees försök att vinna World Series, trots att laget är sönderslitet i bittra interna fejder mellan bland andra managern Billy Martin och stjärnan Reggie Jackson. Ett på många sätt lysande litet sportdrama.

Jag sa det redan för två år sedan, men det tåls att sägas igen: Jag längtar till den dag europeiska idrotter som fotboll får lika perfekta skildringar som de amerikanska motsvarigheterna, istället för de FIFA-finansierade propagandafilmerna vi nu måste stå ut med.

Inner City Pressure

Nya HBO-serien »Flight of the Conchords« handlar om två killar från Nya Zeeland som flyttat till USA för att breaka sitt band med samma namn som serien. Den är väldigt rolig i hanterbara 20-minuters-avsnitt.

Bäst är när de med anledning av något i handlingen bryter ut i en låt, för de sekvenserna är perfekt avskissade från popkulturen under de senaste trettio åren. Som när en av dem blir tänd på en tjej och allt spårar ut i en Shaggy-pastisch (»I’m the king of boom boom«). Eller när en blir dumpad av en tjej och det blir powerballad i regnet.

Roligast hittills var när de båda inte haft något gig på länge och var panka som kyrkråttor. Pet Shop Boys-parodin »Inner City Pressure« som följde kan inte bli mer träffsäker.

innercity1.jpg

innercity2.jpg

innercity3.jpg

Se hela klippet här (och ha på ljud, texten är helt fantastisk, låten börjar 45 sekunder in):