Fågelmassdöden ur alternativa perspektiv

Visserligen är fjäderfän som avlider inget nytt här på BASS, men vi får väl ändå säga att året har börjat i stor stil med fågel- och fiskmassdöd. Frågan är nu hur det går för oss mittemellan? Teorierna flödar om vad som ligger bakom att fåglarna ramlar ur skyn och fiskarna dör en masse, och det är stor spännvidd på förklaringarna.

Vi har National Geographic som menar att allt är mediahype, att detta händer hela tiden och bollar upp någon slags Ockhams rakhyvel-tes om att fyrverkerier tvingat ner fåglarna på låg höjd, och eftersom de har dålig nattsyn så kolliderade de med träd, bilar och andra föremål.

Och så har vi de som sett, och kanske till och med uppskattat, Jon Amiels »The Core«, och tänker på havererade magnetfält och stundande apokalyps. Faktum är att NASA varnade redan 2003 för en sprickor i jordens magnetiska fält som uppstår och står öppna i timmar, vilka lämna jorden sårbar för skadlig solstrålning.

Strax innan fåglarna i Beebe, Arkansas, föll på nyårsafton fångade en lokal väderradar upp mystisk turbulens ovanför flocken. Vädermannen i lokala TVn försökte förklara men hade inte sett något liknande. En kommentar till den sista länken försöker reda ut:

“The crack is rotating as seen in Auroral Activity Extrapolated from NOAA observations on the sun side of the earth were high energy particle enter the atmosphere and spread around to the dark side of earth and are distributed across the hemisphere then to space and create a snapping of magnetic field lines which can induce brief hi current and lighting. And as I recall we had a coronal hole and coronal ejection earth bound on the December 30/31 2010. Sense the timing of the fire works may have masted the lighting and thunder it is very possible that this event and other similar die offs could have been caused by the Crack in the Geo magnet shield and localized in areas of hi absorpsion on earth.”

»The Core«, typ. Jag vet inte. Det låter för bra för att vara sant. Å andra sidan har Tampa Bay Airport tvingats stänga sin största landningsbana för att skylta om på grund av att jordens magnetiska nordpol har flyttat sig, så något fishy is afoot.

Det har skapats en Google-karta som visar alla dokumenterade händelser av djurmassdöd den senaste veckan. På många sätt är det synd att det har förekommit incidenter i Europa och Asien, för annars hade det varit solklart vart vi skulle rikta blickarna: HAARP, förstås.

The High Frequency Active Auroral Research Program i Alaska är en magnet för konspirationsteorier. HAARP har beskyllts för att skapa jordbävningar, orkaner, kraschen av TWA Flight 800, stora elavbrott och lite annat. Den kopplas också ihop med Nikola Teslas deathray-forskning och är naturligtvis en het kandidat till djurmassdöden.

En testkörning under New World Orders befolkningsminskningsprogram som gick fel, kanske? Men, som någon påpekar i en tråd om fågeldöden på forumet AboveTopSecret:

“HAARP can only hit a local area and is old tech. The controllers had moved beyond HAARP and already into space based technology.”

Case not closed, med andra ord. Om man inte tror på National Geographic. Men de är väl styrda av någon? För som en forumpostare på länken ovan säger:

“Our wildlife is like the caged parakeet in the coal mine. When something this wide spread happens, something is amiss, no matter how the “authorities” decide to play it off to the public.”

Fem epidemier som väntar (vi är körda)

Jag blir lika glad varje månad när ett nytt nummer av utmärkta scifi-magasinet »Lightspeed« dyker upp. Som prenumerant får man numren via mail i epub-format vilket gör att den fina blandningen av noveller, essäer och intervjuer kan läsas i telefonen eller läsplattan som nattlektyr. Texterna läggs också ut på deras sajt, fast då utportionerat över månaden och det är ju inte riktigt samma sak när det gäller kontext och tema.

Men, till det viktiga: I decembernumret fanns en artikel av Genevieve Valentine med titeln »Five Upcoming Plagues (We’re Doomed)«. Läs den!

Efter att ha mötts av hennes scenarios för virusundergången så blir man inte direkt sugen på att göra några långsiktiga planer. Jag tänkte att den kunde vara en passande inledning av det nya året här på BASS.

(Relaterat på temat: Du missade väl inte podcasten Obiter Dictums säsongsavslutning med stor special om apokalypsen?)

Pladder om apokalypsfilm

För techmagasinet »Sweet Sunday Web Crunch« producerar Pelle Sten intervjuserien »Nördologi«, små förtjusande avsnitt med folk som har nischad kunskap eller intressen.

Även om jag rent tekniskt kanske inte har tillräckligt med kunskap för att kunna kalla mig nörd på riktigt så bangade jag inte när Pelle kontaktade mig och frågade om jag ville prata lite postapokalyptisk film.

Mänsklighetens väktare och bevarare

Med den inte så anspråkslösa taglinen »Safeguarding Humanity« har The Lifeboat Foundation tagit på sig det stora ansvaret att vakta människan från sig själv och sin teknologi. Deras inställning är att gamla trial-and-error-metoder där forskare ser vad som händer, begränsar skadorna och lär sig från misslyckandet inte längre fungerar när teknologin är så avancerad som den är.

De menar att om den sortens experimenterande innebär att man skapar ett ever-expanding svart hål eller bygger självförökande nanokryp så går det inte att gå tillbaka och börja om. Då är det över.

Den som besöker deras sajt möts av den aktuella kampanjen…

…och det är lätt att tänka att det här är ett alternate reality game för en ny J.J. Abrams-serie eller kanske lanseringen av julens stora datorspel. Men det är det inte. The Lifeboat Foundation är på riktigt. Den bildades efter 9/11-attackerna när Eric Klien gav upp idén om att bygga »Oceania«, en flytande libertariansk utopistat ute havet, och istället kände att det som behövdes var en organisation som kunde säkra mänskligheten i en farlig värld.

Jag skrev om The Lifeboat Foundation kort i ett blogginlägg 2006 när jag råkade hamna på deras sajt, men då var det knapphändigt med information där. Nu finns desto mer spännande läsning.

Det är väldigt… pre-apokalyptiskt.

Bland deras pågående program märks förutom NanoShield också AIShield (»to protect against unfriendly artificial intelligence«) och InternetShield (»in the future an attack on the Internet could be used to alter the output that is produced by nanofactories worldwide leading to massive deaths«).

Och, det bästa: LifeShield Bunkers. »Developing fallback positions on Earth in case programs such as our BioShield and NanoShield fail globally or locally.«

Det känns lite som språket från de affischer man kan råka på nere i gamla bunkrar och förfallna kontor i »Fallout 3«. Och sånt är Beneath a Steel Sky givetvis helt positiv till.

Postapokalyptiskt embryo

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle den börja en vacker sensommarmorgon, på en liten ö i Stockholms norra skärgård, kanske runt Arholma. Där skulle det unga paret kliva ur sängen och slå på mobiltelefonen för att se om det fanns någon täckning och sedan genast stänga av den. Batterier är hårdvaluta. Han skulle ställa sig och gå igenom AM- och FM-banden på radion medan hon drog på dieselgeneratorn för att göra en kanalskanning på digital-TVn. Men det finns inget där idag heller så de slår av aggregatet. Bränsle är hårdvaluta. De går för att göra i ordning frukost istället.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle fjärden ligga stilla, fri från vattenskotrar och sommarboende från Höglandstorget som bränner in till affären för att köpa cigg i 35 knop. När den började skulle paret på den i alla andra sammanhang idylliska ön redan ha funnit sig i situationen, hittat sina morgonrutiner och slutat fråga »varför?«. De vadar ut i vattnet och lägger sina nät. De skördar potatisen och grönsakerna som föräldrarna som äger huset satte i våras.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle paret när elavbrottet kom och allt tystnade först ha sett det som en romantisk semester. En »ensamma i världen«-semester, långt bort från arbetskollegor som ringer med frågor om rutiner och inloggningsuppgifter. Det var först när deras mobiltelefoner tappade all täckning som de blev oroliga på allvar, som kvällarna framför brasan förvandlades från äventyr till kamp. Då hade det gått fyra dagar sedan vad som nu hänt hände. De hade tagit motorbåten in till närmsta samhälle men affären var övergiven och ingen syntes till och bensinmackens pumpar hade ingen el och färjan till fastlandet kom aldrig så de tog beslutet att det var säkrast att åka tillbaka till ön, där de i alla fall hade tak över huvudet.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle sensommar långsamt börja övergå i höst och lugnet från de första dagarnas ledighet vara bortblåst. »Together we will live forever« förvandlas till »what if there’s no tomorrow«. Paret skulle förstå att de måste ge sig ut i det okända. De skulle ha tillräckligt med bensin i motorbåten för en resa in till samhället men inte till fastlandet. Kanske kunde de slanga bränsle från bilar vid småbåtshamnen om de behövde ta sig tillbaka? Kanske skulle de träffa en lokal profil med gevär som mumlade något ohörbart om att det »gått åt helvete vid verket« och sen stormat iväg in i skogen? Kanske skulle de hitta en kortvågsradio i en källare till en villa där de brutit sig in för att sova när natten kom? Och vad skulle de höra i den?

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle det kanske finnas en parallellhistoria, från ett war room djupt nere i ett berg, där en karaktär desperat försöker att stoppa »ett beslut« som är på väg att fattas. Vad som hänt, vad som ska göras och vem som är ansvarig skulle inte framgå, för alla bra katastrofberättelser lämnar sådant åt läsaren själv. Du vet, som »Jericho« var de första tre-fyra avsnitten.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle nog titeln innehålla ordet »industrisemester«.

Men, som bekant är idéer billiga. Så jag bollar ut det här, hoppas att någon tar intryck och gör något bra. Ta avstamp i Clint Mansells soundtrack till »The Fountain« så lovar jag att det löser sig.

Livet efter vulkanen (eller bomben)

Apicalipsys

Den ryska konstnären Vladimir Manyuhin har gjort ett par riktigt vackra skildringar av post-apokalypsen. Den där sorten som man vill skriva ut på enorma canvas och starta temabar med. Den ska heta »The Shelter« och servera Nuka Cola, filtrerat vatten och egna drinkar jag döper till saker som »Microroentgen« och »Karatjaj Kahlúa« . I entrén finns det dekontamineringsduschar.

Vulkanen slog till när jetsamhället sänkte garden

Askmoln

Efter det landsomfattande strömavbrottet i Brasilien i november förra året och den dämpade pandemistämningen några månader tidigare är dagens askmoln det närmaste apokalypsen vi varit på mycket länge.

Flygtrafiken i norra Europa står stilla och gatorna i storstäderna fylls långsamt av hungriga pendlare, avklippta från luftkorridorerna hem, som stryker längs fasaderna i jakt på något de kan kalla middag. De onlinetjänster som visar flygradar i realtid, normalt bestående av kartor översållade av små prickar, gapar nu tomma.

Luftfartsverket skickar ut pressmeddelanden som visar det förebådande molnet i karg grafik. Det kommer sänka temperaturen »under åratal« framåt. Och vi korkade som gick och oroade oss för uppvärmning.

En »vulkanexpert« (vars aktier nu rimligen går upp som islamvetarnas efter 9/11) berättar att utbrottet kan pågå ett helt år och man undrar om flygbolagen (vars aktier nu rimligen går ner som efter 9/11) tycker läget känns småjobbigt.

Och vad är anledningen till den ödesdigra stämningen?

De turbindrivna flygplanen.

Såklart.

Vi förlitar oss på sårbar och dålig teknik. Tänk om vi istället glidit fram i slicka luftskepp med propellrar istället för uttjänta gamla rostiga jetplan. Då hade inte folk behövt sova på flygplatser ikväll. Då hade vulkanutbrottet bara inneburit lite skön naturfotoporr att ha som skrivbordsunderlägg i datorn.

Men det går att vända till något positivt. På Twitter ser Markus Magnuson möjligheten att bygga ett postvulkaniskt, jämställt samhälle från detta som eventuellt är år 0. Låter fint. Vi tar det därifrån och ser vad som händer.

Inställda flighter

I väntan på slutet är undergången förströelse

Rio de Janeiro, blackout

Idag har Roland Emmerichs stora undergångsepos »2012« premiär. Jag tror att den som film kommer vara ganska kass, men så andlös man blir av trailern så lär den vara utmärkt som apokalypsporr. Och jo, jag ska se den ikväll.

[quote]Passande nog slocknade hela Brasilien i veckan. En damm som förser 90% av landet med elektricitet strulade och bilderna (se ovan) som visar ett dött Copacabana, ett Rio de Janeiro som ser ut som öppningsscenen från »Blade Runner«, ger undergångsestetiken ett ansikte i verkliga världen. (Och ökar naturligtvis Rios potential som science fiction-stad.) Att de inte riktigt vet vad det var som gick fel gör det inte precis till ett mindre dåligt omen.

»2012« har verkligen satt Slutet på kartan den senaste veckan. Och det känns som att det är mer än en reklaminsats. Det ligger, så att säga, i tiden.

Stockholms Filmfestival har ett tema vid namn »Apocalypse – The Time Is Now« med bland annat filmatiseringen av Cormac McCartys »The Road«.

Svenska Dagbladet hade i veckan ett reportage med rubriken »När världen går i bitar« om undergången. Lysande text. Och missa inte deras guide till apokalyptiska filmer.

Givetvis levererar också geeksajterna. io9 har två nyliga artiklar med anknytning till »2012«-premiären: »Disaster Movie Moments That Pissed Us Off The Most« och en sammanställning av de knepigaste dokumentärerna som försöker casha in på »2012«-hypen.

Men det är inte bara de uppenbara som jobbar hårt med The End. Under rubriken »I väntan på undergången« berättar ETC vackert om atombombsbunkern »Elefanten«. Och självklart kan jag inte nämna den utan att länka till mina bilder därifrån som postats här och här.

Puh.

Vårt samhälle är sekulariserat men Uppenbarelseboken är ständigt närvarande.

Nu hänger mörkret över oss som ett Damoklessvärd. Men ha förtröstan, det går att skratta åt kaos och katastrof också. Cracked.com bad sina läsare att göra affischer till katastroffilmerna som aldrig förverkligades. Resultatet är mycket, mycket bra: »Rejected Ideas for Disaster Movies«.

Ses i the shelter.

Att skala bort lager av yta – Dead Letters live

Arts and crafts

Jag var nere i en svår Berlin-period. Flyget gick till Tegel lite för ofta än vad som var nyttigt och jag hade ingen plan utan åkte dit själv, bodde på ett hostel som hette Die Fabrik och drog bara runt på klubbar och ställen på måfå. Jag tyckte väl att det var lagom dekadent och smutsigt och hemma väntade trygga jobbet som jag kunde krypa tillbaka till när galenskapen var över. En slags socialturism.

Det var i slutet på nittiotalet och det är väl sånt man ska göra antar jag. Oavsett hur klädsamt eller inte det känns idag (hej kliché) är människorna jag träffade där det jag har tagit med mig. Galningarna. Originalen. TeBe Berlin-fansen. Storstadshippiesarna.

Den sista resan – och jag tror inte det var en tillfällighet att det kom att bli den sista resan – var jag i någon slags bunker där Photek spelade. Söndagkvällen blev måndagsmorgon och efterfest i en stor vindsvåning som jag aldrig riktigt fattade vad det var men som jag tror var ett konstnärskollektiv.

Jag satt i ett fönster på sjunde våningen och snackade med en snubbe som hade det osannolika turk-tyska namnet Özlem Fuß (jag minns det för jag tyckte det var så bra att han fick skriva ner det i mitt pass eftersom jag var övertygad om att jag någon gång skulle ha en karaktär i en roman eller nåt som var tvungen att ha det namnet).

Han var… någonting som hade med kultur att göra.

Jag pekade ut mot morgontrafiken och ljuset och slängde ur mig en svada om hur mycket bättre Berlin är på natten när det är smutsigt och skumt och staden lockar till förförelser av olika slag. För så var Berlin för mig. I dagsljus fanns alls inte samma mystik och myt.

Sällan har jag känt mig så dum som när Özlem svarade. Eller, jag känner mig rätt ofta ganska dum eftersom jag är expert på att säga korkade saker, men det här var lite extra.

Lager på lagerÖzlem började prata om att jag var sjukt förutsägbar som tyckte att en mörk och skum stad ruvade på hemligheter och att vilken byhåla som helst kan skapa sådan mystik genom att bara vilja spara pengar och släcka gatljusen i några gränder. Han sa dessutom att Berlin per default inte kan vara spännande eftersom dagsljuset bara avslöjar hur fult det är, hur lite som ligger bakom den första känslan.

För att hitta den verkliga utmaningen, menade han, behövde man åka till Wall Street, till Shinjuku eller München. Hans personliga favorit var Singapore. »Disneyland with a death penalty.« Att gå på sådana ställen i dagsljus och se all denna fasad, fina yta och välklädda människor och försöka se bortom det, se smutsen som polishen försöker dölja, det är enligt Özlem att möta riktigt tuggmotstånd. Han namedroppade en ung japansk författare som skrev om ett mörkt, mörkt Tokyo i alla sina böcker, ett Tokyo som ingen vill kännas vid och som fått författaren att bli hatad för bilden han framställer. Den författaren, som jag aldrig kom ihåg namnet på men som jag gärna skulle vilja bli tipsad i kommentarsfältet om, såg Özlem som en enorm förebild. Att gå på natten i Berlin, däremot, vari fanns det någon mystik där? Det är ju skitigt, fattigt och depressivt redan vid första anblick. Som sagt, det var nog ingen slump att det kom att bli mitt sista besök på väldigt länge.

Stockholm, 10 år senare. Allt är rent och fint. Det har kommit godisautomater till tunnelbanestationerna. Oönskade affischer tas ner varje timme. Väktare och övervakningskameror håller oss lugna mellan gallerian och nybyggda lägenheter med stora fönster. Vårvärme, joggare och cykeln till jobbet. Glättigt och ofarligt, eller?

Jag lyssnar på Dead Letters Spell Out Dead Words på bussen. En liveinspelning från undergångskvällen på »Ny musik för hållbar utveckling«. Jag drar upp volymen så mycket att jag inte hör tjattret på de där bakom, inte hör damen som pratar lite för högt i sin mobiltelefon, inte hör reklamradions morgonshow som chauffören har på.

Precis som Aphex Twins »On« råkade tilta min verklighet en försommareftermiddag 1994 slår Dead Letters till på precis det sätt som jag tror att Özlem försökte förklara för mig. Ett ruffigt industriområde med dimma som i en »Beck«-långfilm är egentligen ofarligt för skenet bedrar, men en vårljus buss i en städad innerstad är desto farligare av precis samma orsak: skenet bedrar.

Dead Letters skalar bort lager för lager av den yta som lagts för att allt ska se perfekt ut. Innan spelningen tändes ett levande ljus på scenen och när sista tonen ekade bort så blåstes det ut. När jag lyssnar på inspelningen nu så är det så uppenbart att ljuset fortfarande är släckt.

I mörk miljö på Lava, bland likasinnade, med kalla blåa spotlights, med »undergång« tydligt markerat som tema var musiken närmast upplyftande och peppande, men då använd som soundtrack till den ljusa vardagen avslöjar den smutsen. Den »tiltar verkligheten«, en egenskap som bara verkligt briljanta kompositörer har.

Jag är helt såld på inspelningen av Dead Letters Spell Out Dead Words. Jag är övertygad om att Özlem hade varit det med.

Ladda ner inspelningen med Dead Letters här eller här.

EDIT: Jävlar, innan jag publicerade glömde jag att tacka Joakim på Intuition Told Me som först tipsade om inspelningen och givetvis Dead Letters själv för att det var lugnt att posta mp3an här. Tack hörrni.

Platsen där det börjar

Forsmark kärnkraftverk

Jag har tjatat om söndagens övning i domedagsambient i en hel vecka så jag ska vara tyst nu. Låt mig bara konstatera en sista grej:

Bredvid Bambuser-sändningen finns en liten karta som visar sändningens ursprung. Jag vet inte hur dess geotaggning fungerar för själv fyllde jag inte i var jag befann mig när sändningen startade.

Gick den på IP-nummer? På en generell plats som tillskrivs de som inte uppgivit något? På en central nod för den som äger wi-fi:t jag använde?

Hur som helst känns det med tanke på kvällens tema rätt otäckt att den av någon anledning har blivit geotaggad i uppländska Herräng, bara ett stenkast från kärnkraftverket i Forsmark.

Tillfällighet eller oundviklighet?

(Och just som jag postar detta ljuder flyglarmets hesa testsignaler utanför.)