Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«?

Alcazar

Hur ställer sig upphovsrättskramarna till den gräsliga, gräsliga vinnarlåten i melodifestivalen?

Okej, det är dags att komma ut. Jag är en stor vän av Alcazar. Jag tycker i och för sig bara att det är en handfull låtar som är riktigt bra men i teorin finns inget svenskt popband som träffar lika rätt estetiskt och tilltalande. I årets melodifestival, däremot, hade de såväl en grym låt som grymt framträdande och därför satt jag vid TVn ikväll för att se dem vinna.

Alcazar är som exceptionell popmusik ska vara. Sassy, cool, brilliant.

Men istället för att se dem vinna var det fruktansvärd eurodisco-opera som vann. Hallå? Har vi sjunkit så lågt i smakträsket att vi tycker det här är ok? De senaste dagarna har det varit hetsjakt på bankchefer som plockat ut bonusar. Normalt sett hade Sverigedemokraterna nu stått överst på listan över folk som ska jagas men nu skickas de planerna helt i papperskorgen. Bankcheferna kan ta tillbaka sina bonusar också, för prio ett måste ligga på jakten på eurodisco-opera.

Men, återigen… Hur ställer sig upphovsrättskramarna till denna gräsliga vinnarlåt? Den är en uppenbar stöld av Pet Shop Boys fantastiska »Shameless« som i sin tur var en genialt snygg stöld av »Nessum Dorma«. Som låtskrivaren till vinnarlåten, Fredrik Kempe, redan har snott en gång tidigare. Loop. Loop. Kretsloop. I själ, ande och harmoni.

Vad säger Giacomo Puccinis och Franco Alfanos efterlevande? Ska vi inte förlänga upphovsrätten till 100 år så att de får pröjs för den? Och går det ens att avgöra till vilka delar Pucini och Alfano komponerade av den?

Det var å andra sidan rätt skönt att få (ännu) ett kvitto på att kultur är ett kretslopp och att de som förespråkar stärkt upphovsrätt inte förstår någonting. Och vi vet ju i och för sig att IFPI inte förstår upphovsrätt heller, så… Fördel piraterna, konstaterar jag.

Copyrightindustrins apati

Free TPB

I fredags bjöd Piratbyrån in till Kopimi-fest. Det var såklart skitkul. Allt som The Pirate Bay-supportrarna har gjort under den första veckan av rättegången har varit skitkul. Från den kompletta bevakningen i sociala medier, via Piratbyråns Spectrial-site till cider-videos och rättegångsremixar har det varit en vecka full av skratt (samlade bland annat här).

Och i fredags var det så dags för den stora festen. På väggen projicerades videokonst gjord av filmerna som är inblandade i rättegången. Det var premiär för ett stycke musik (»Düsseldorf vs Bochum«) som spelats in under veckan i Piratbyråns buss S23K som står parkerad utanför rätten (vem som helst med instrument fick komma förbi, spela in och bli upphovsman). På en annan vägg projicerades postningen av torrent på The Pirate Bay i realtid. Ett antal artister spelade live. Brokep gjorde ett DJ-set. Och Piratbyrån bjöd på champagne hela kvällen.

Mitt i denna atmosfär av kreativitet och framåttänkande kan jag inte hjälpa att fundera: Vad gjorde de stora medieföretagen under tiden? Var har de varit under veckan? Jag är smått förbluffad över deras frånvaro.

Det finns väldigt illustrerande YouTube-klipp som visar hur Kunden gör slut med Marknadsföraren. »Du pratar inte till mig längre«, säger kunden. »Du finns inte där jag finns«.

Poll från EMISkivbolagen vill så gärna ha tillbaka sina kunder men de har ingen aning om var kunderna är, vilka de är och hur de ska hanteras. De vet inte ens vad kunderna ska köpa.

Istället sitter de helt passiva, på något helt annat ställe, och undrar vart kärleken tog vägen. Det där med interaktivitet är svårt för dem men på EMIs hemsida så finns i alla fall en omröstning om vilken musikstil man tycker är bäst (med »Hiphop, yo« som ett av tre alternativ).

Fräscht.

Bakom åtalet mot The Pirate Bay ligger ett antal multinationella företag som ska vara experter på att kommunicera, i vars DNA det ligger att rikta sig mot en målgrupp och presentera sina budskap och produkter. Ändå är det Piratbyrån och alla sympatisörer som fullständigt dominerar mediaflödet från spektaklet.

Sällan har väl brytningen mellan dåtid och nutid varit så tydlig?

Till fredagskvällen hade skivbolagen kunnat slå sina kloka ihop, tagit Annexet eller åtminstone Debaser Medis och kört en all-star kväll med 5-6 band och gratis inträde och lättat på slipsen och presenterat sin sida av saken (de behöver ju inte ens predika, en arenaspelning med ett Grammis-vinnande band är i sig att presentera sin sida av saken). De hade kunnat göra ett stort media-event av det, fylla kvällstidningarna med bilder och få 18-åringar med tindrande ögon som just fått träffa Melody Club att fotograferas med bildtexten »Anna och Lisa tycker inte man ska kopiera sina favoritband.«

De har ju musklerna för att göra det. Men de avstod. Förmodligen för att de inte vet hur man lägger in ett »Upcoming event« på last.fm eller Facebook.

Istället satt de knäpptysta. Och skissade på nya åtal. Och blickade mot Dylan-boxen uppe på bokhyllan och tänkte på hur fint det var förr. Och skissade på lagtexter som ska kriminalisera varenda jävel som nynnar på en hit utan tillåtelse.

Jag kan inte låta bli att undra: Varför försöker de inte ens? Har det någonsin varit tydligare att skivbolag inte sysslar med underhållning och kreativitet?

Warez The Future

Svar på juridiska frågor om The Pirate Bay-rättegången

Med hjälp av Den Opartiske Juristen så försökte jag i en postning förra året (när åtalet väcktes) räta ut lite oklarheter kring åtalet mot The Pirate Bay. Åklagare Håkan Roswall har visat sig inte vara den bästa killen på teknik men här på Beneath a Steel Sky vill vi ju vara lite bättre och försöka förstå det vi inte helt greppar, eller hur?

Därför tänkte jag bumpa postningen där Den Opartiske Juristen reder ut oklarheterna. Särskilt fråga 3 är intressant med tanke på rapporterna om att nämndemännen sitter och sover:

»Fem snabba frågor och svar om åtalet mot The Pirate Bay« (2008-02-01)

En bra story kan alltid berättas igen

Information anno 1994

Med rättegången mot The Pirate Bay i antågande kan det vara intressant med en liten tillbakablick. Vi skriver 2009 i almanackan i år och under hösten har obduktionsprotokoll och barnporr varit på agendan när det gäller allt hemskt som går att hitta där.

Låt oss gå tillbaka 15 år, till en tid när folk inte levde sina liv på nätet. De flesta i alla fall. För det satt ju självklart en armé av bleka ungdomar vid skärmar och spred obduktionsprotokoll och barnporr. Det visste åtminstone media. Innan vi kommer dit, en kort bakgrund:

Jag var ganska dålig på att umgås med folk när jag var 15-16 år. Jag satt mest hemma framför min hemdator och skrev på texter eller surfade på nätet. Ungefär som nu, med andra ord, förutom att nätet inte hade någon grafik utan bara var en kommandorad som man kunde skriva in saker på för att hamna på andra servrar och lista vilka filer de hade där för att ladda ner.

Långt mycket mer än internet använde jag däremot BBS:er. De var som… Tja. Tänk en helt textbaserad korsning mellan Facebook och The Pirate Bay så kommer du väl rätt nära.

På en BBS loggade man in med sin profil och kunde diskutera i olika forum eller ladda ner filer (piratade prylar eller gratisprogram, beroende på vilken typ av BBS man var inne på).

För att vara uppkopplad mot en BBS, eller bas som man sa i vardagligt tal, ringde man in till den med modem och det kunde vara jävligt frustrerande att sitta och ringa om och om och om igen, för bara en kunde vara inloggad åt gången och telefonlinjen var på de populäraste baserna upptagen.

AmigaNå, att hänga på baser kostade ju pengar i form av telefonräkning, så det krävdes en del otillåtna medel om man ville ringa länge (att ladda ner filer tog ju en evighet). Det fanns tonvis av falska AT&T-kort i omlopp och vågade man inte använda dem (för det krävdes att man ringde upp en växeltelefonist i USA och uppgav numret) så kunde man ha tur och känna någon som hittat en bra modempool, d.v.s. ett 020-nummer som anställda till ett företag kunde ringa in till och sedan koppla sig vidare ifrån utan kostnad.

Jag tror morsan satte kaffet i halsen när TV4s nyheter gjorde ett reportage om baser och bland annat visade en postning från ett forum: »Säljes: 3000 liter bensin. Tankbil ingår.«

Det blev en klassiker. Det snackades mycket om inzoomningen som kameran gjort mot den flimrande skärmen med orden – på bästa sändningstid. Han som postat annonsen (kan det ha varit Mr.Elaka?) var kung.

När nu The Pirate Bay-rättegången närmar sig är det ganska intressant att se hur media hanterade baserna på tiden det begav sig. Det här var en helt ny värld för dem.

De hade inte en aning om vad som hände, bara att det hände någonting på ett ställe som vuxna inte hade insyn i (vilket allt som oftast är synonymt med att det är dåligt).

Ledorden för dagen blev (tam-tarrraam): Barnporr och vapen.

För de som hängde på baserna kunde ju inte syssla med något så ljusskyggt utan att ha något att dölja, eller hur? I själva verket handlade det om dudes, slackers och allmänt vilsekomna (jag exkluderar inte mig själv från någon av dessa kategorier) som hade tuffa alias och liksom bara… hängde.

När man tittar tillbaka till de gånger media kikade in i denna förbjudna värld så är det intressant att se hur lika tongångarna var då som nu, hur de mycket på grund av teknisk okunskap målade upp ett slags undergångsscenario där själva företeelsen i sig var på väg att förstöra allt.

Från en artikel ur Aftonbladet den 13 juni 1994:

“TILL SALU: VAPEN, KNARK OCH BARNPORR – VIA DATOR

Kliv in i datavärlden och du hamnar i ett elektronisk vilda västern. Här finns vare sig lagar eller poliser. Tusentals ungdomar sitter dagar och nätter framför sina skärmar och försöker att överträffa varandra i att begå brott.”

Det här är alltså bara rubriken och de första tre meningarna i en lång artikel som skrevs av Anna-Lena Lodenius, Lars Ohlsson och Per Wikström. De hittar en kille som går under aliaset Shadow, som de beskriver:

“I datavärlden har Shadow skapat sig ett namn som en häftig bombexpert och svartskallehatare. I verkligheten är han en vilsen, öldrickande och arbetslös 22-åring som åkt fast för lite småbrott: häleri, bombhot och olaga bombexperiment. Brotten är egentligen det enda han är stolt över.”

Utifrån denna karaktär målar de upp en subkultur i skuggorna, där till synes ofarliga unga män (»många av dem skulle knappast klara gatulivet. Flera har sociala svårigheter. En hel del är mobbade.«) som sitter på pojkrummen och konspirerar.

“Många baser bjuder också ut upphovsrättsskyddade dataspel och program. En del baser ligger i ständig tävlan om att ha det allra senaste. Via insiderkontakter kan spel dyka upp i svenska piratbaser bara timmar efter att de är färdigkonstruerade i USA. Piratverksamheten undergräver hela marknaden. Ett exempel på detta är datajätten Amiga som nyligen gått i konkurs – trots att deras spel finns i jätteupplagor över hela världen.”

Som parantes här kan nämnas att Amiga var en datortillverkare. De hade ingen spelutveckling och gick under därför att PCn började bli användbar även för hemmabruk.

“Några av baserna har bara något tiotal användare, andra har flera hundra. Regeln är ju häftigare innehåll i baserna – desto fler användare. Eftersom barnporr är ibland det värsta och grövsta man kan tänka sig finns det en hel del av den varan.”

Så, man kunde tänka sig det?

Barnporrkortet har redan spelats ut flera gånger mot The Pirate Bay. På sin blogg berättar Rick Falkvinge om sin minnesbild av hur Johan Schlüter, chefsjurist på danska Antipiratgruppen, avslutade ett anförande på ett seminarium i maj 2007:

” – Mina vänner, vi måste filtrera Internet för att komma tillrätta med fildelning. Men politikerna förstår inte fildelning, och det är ett problem för oss. Därför måste vi associera fildelning med barnporr. För barnporr, det förstår politikerna, och det både kan och vill de filtrera på Internet.”

Lika aktuellt då som nu, trots att 15 år har gott sedan artikeln skrevs. Och angående passagen med »ju häftigare innehåll – ju fler användare«… Ta det från en som väldigt gärna ville in i baserna med häftigt innehåll: Det var sjukt svårt att få konto. Att få invites till heta web 2.0-startups är rena leken jämfört med att få konto med behörighet till elit-baserna då.

Och, för att ge en sista spark till artikeln från Aftonbladet:

“I mitten av maj i år dömdes en 20-årig yngling i Svea Hovrätt för häleri och brott mot upphovsrätten till åtta månaders fängelse. I sin databas, som han kallade ‘Snuskbuske’, tillhandahöll han tusentals piratkopierade dataspel och program samt 140 stulna datorer.”

Jag kände killen. Hans bas hette inte Snuskbuske, herregud. Hans bas hette »Guru’s Dream«, det var han som hette Snuskbuske. Idag jobbar jag bara några hundra meter från lokalen där han bodde (bor?) med alla sina datorer. Han är fortfarande i IT-branschen. Jag vet det för att jag brukar se hans firmabil stå parkerad i krokarna med samma namn på företaget som på releasegruppen han var med i då. Det är klass.

På Svenska Dagbladets förstasida den 1 januari 1994 fanns en artikel som handlade om problemen med ynglingar som ringde gratis med AT&T-kort eller på andra sätt. Men Hans Wranghult, länspolismästare i Malmö, (som »arbetat med datasäkerhet i 20 år«) sade lugnande att det snart är över:

” – Problemet är decennier av försummad datasäkerhet som bland annat yttrar sig i larvigt enkla kodord och ID-signaler som obehöriga tämligen lätt tränger igenom.

Hackarna möter allt tuffare motstånd i så kallade biometriska skydd som alltmer omger datasystem av hög sekretessgrad.

– Användarens behörighet kan stämmas av efter fingeravtryck, röstprov, blodkälsmönster i ögongloben och liknande identiter som är svåra att förfalska.”

Känner du igen mönstren? En okänd, digital mörkermassa försöker förstöra världen som vi känner den och den enda lösningen är att kräma på större säkerhet. Jag vet inte varför Wanghult, med sina 20 år av datasäkerhet i bagaget, kunde missa så grovt i sin spådom. Men jag vet att hans själsfränder fortfarande tror att det går att skydda sig mot de ansiktslösa fienderna genom att öka kontrollen när lösningen egentligen är något helt annat.

Jodå, det finns en lösning. Tidningen Arbetet hade den 26 november 1993 en artikel på samma tema. Ute på baserna såldes vapen och för att kunna nå dem måste man hacka Telia och som om inte det vore nog var det någon som uppviglat inför 30 november i ett forum också. Stefan Kronqvist, utredare på Rikspolisens databrottsgrupp, fick i artikeln frågan om man som förälder egentligen vågar köpa en hemdator i julklapp om barnet har en sådan på önskelistan.

” – Dator är okej, men modem vill jag inte rekommendera.”

Vi loggar av helt enkelt. Så. Case closed.

Slutet på en diskussion

nothinghappened.jpg

Foto av RoystonVasey

Jag höll på att gå i en fälla i kväll. Och jag har ett opublicerat inlägg på ett par tusen tecken som bevisar det.

Allt började med att jag läste att de som har köpt musik på MSN Music inte kommer att kunna lyssna på den om de köper ny dator eller uppgraderar operativsystemet efter den 31 augusti i år. Musiken är nämligen DRM-skyddad och Microsoft kommer slå av servrarna som ger ett okej till datorn att filerna är lagliga. För att summera det som står i artikeln i korthet:

“Microsoft’s decision to turn off the MSN Music authorization servers serves as a painful reminder that DRM ultimately severely limits your rights. Companies that control various DRM schemes, as well as the content providers themselves, can yank your ability to play the content which you lawfully purchased (and now, videos) at any moment—no matter what your expectation was when you bought it.”

Jag skrev en rungande text om att det är så här riktig stöld ser ut, i och med att kunder här fråntas möjligheten att använda en vara de köpt. Jag petade in en del om de ofantliga nackdelarna som idag finns med att ladda ner »lagligt« och blablablabla.

Sen gick jag tillbaka och läste.

Jag började plöja inlägget och min enda tanke var: »Fyfan, vad osexigt det här är.«

Helt ärligt… De senaste 2-3 åren har diskussionen gått het om fildelning, övervakning, FRA-avlyssning, avstängning av Internet-abbonemang, gryningsrazzior och skivbolag som står med huvudet så långt upp i arslet att de inte kommer hitta ut de närmaste 20 åren.

Och vad har hänt utanför debatten under den här tiden? Tja, vi har lite bättre ratio på torrentsajterna.

Jag orkar inte stå och skratta eller skälla med facklor och träpålar redo kring de här ämnena. Det är viktigt att våga hålla sig från att fyra av bredsidorna med kritik mot upphovsrättsindustrins vansinniga och ibland helt galna metoder.

Varför? Är det inte viktiga frågor? Jo, men priset vi betalar är att vi då blir som dem.

I den diskussionen blir vi grånade advokater som sitter och grymtar om att »tekniskt sett laddar vi hem upphovsrättsskyddat material varje gång vi går in på en nyhetssajt så varför är en musiksajt annorlunda« och blablabla. Jag har ju redan konstaterat att den diskussionen dödar popkulturens väsen.

Så nej, jag går inte i den fällan igen. Nu när Beneath a Steel Sky precis har påbörjat sitt fjärde år så ska jag hålla mig från polemiken som ändå bara slutar med att alla står och skrattar åt Web Sheriff.

Låt oss istället skapa sönder åtalen. 100 bootlegremixar är mer än 1 Idol-artist!

Fildelningen dödar popmusikens väsen

The Killers - larger than life

I samband med min postning om rundgången i fildelningsdebatten så utlovade jag en postning till där jag skulle utveckla varför fildelningen förstör popmusiken. Detta gav upphov till förvånade kommentarer. Men det är ju faktiskt så! Jag var inte ironisk. Ge mig fem minuter så ska jag förklara varför.

Jag tror jag kommer bli ovän med nästan alla på vägen så det här kan nog bli intressant..

Vi börjar med tre relevanta citat:

“Jag har inget intresse alls av det. Dessutom tycker jag inte att man som musikartist ska vara Bussiga Benke som alla är kompis med. Det får gärna kvarstå lite mystik.”

Mauro Scocco om att delta i lekprogram på TV, tidigt 90-tal (intervju i Vecko-Revyn )

“Jag känner personligen att det finns 20 procent kvar [av en artist] efter att jag tittat på omslagen och lyssnat på musiken. Då vill jag kunna lägga till det där sista. [...] Innan jag vet hur jag reagerar på bandet på scen så vet jag inte säkert vad jag ska tycka. Och det handlar inte ens om hur det låter egentligen, det handlar om att se någon i ögonen.”

Johan Tuvesson, sångare i Nicolas Makelberge, Ondskan nr.3

“Dance and get down with the Eurosport beat, cause in just a few years it will all be too late.”

Le Sport, “Your Brother Is My Only Hope”, 2005

Popmusik handlar lika mycket om vilka värden som personerna bakom den utstrålar som hur den faktiskt låter. Bra popmusik är inte bara musik utan även artistens identitet, idé och koncept. Jag har aldrig förstått varför folk känt sig blåsta över att en popmusiker inte varit den han/hon utgivit sig för. Detta innebär ju bara att artisten tagit sitt ansvar.

Minns du de »avslöjande artiklarna« när det visade sig att t.A.T.u. inte var det lesbiska lolitapar som deras image byggdes på? Det var vansinne. Deras faktiska jag var ju ändå ointressanta eftersom bilden av ett lesbiskt lolitapar var perfekt. Att uppröras över att David Bowie inte trodde han var Ziggy Stardust på riktigt är som att uppröras över att Tobey Maguire inte kan skjuta spindelväv ur handlederna.

En popartist ska vara större än livet. Opåverkad av de krafter som styr vanliga människor. Det ingår i popartistens väsen. Och det här för oss till den illegala fildelningen.

I takt med att debatten kring »nedladdning« har ökat i samhället har fler och fler givit sig in med åsikter i ämnet. Henrik Pontén på Antipiratbyrån har flera gånger sagt att många artister inte vågar säga vad de egentligen tycker eftersom de upplever att de får fansen emot sig. Jag förstår fansen. De vill ha en popstjärna, inte en politiker.

Faktum är att det är lika illa på andra sidan, men låt oss börja med artisterna som Henrik Pontén företräder.

»Jag måste få betalt för mitt arbete.«

»Precis som alla andra har jag räkningar att betala och det här är mitt jobb.«

»Jag kan inte fortsätta göra musik om jag inte kan leva på det.«

Ada - Larger than lifeApapapap! Hörde jag fel på den sista meningen? Ska det inte för en popstjärna vara tvärtom? »Jag kan inte fortsätta leva om jag inte får göra musik«? Helt ärligt, Petter, Miss Li och alla andra som skriver under texter och gör uttalanden: Jag vill fan inte veta att ni har räkningar att betala. Jag vill inte veta att ni ser musiken som ett »jobb«. I samma sekund som jag får reda på att ni har autogiro så blir ni vanliga människor. »Bussiga Benke.«

I rollerna som den sköna killen från Söder och den lite småcrazy kabarettjejen som är hög på livet så kan jag respektera er som artister även om jag inte lyssnar på er musik. Så fort ni börjar prata som bittre ombudsmannen på nedläggningshotade fabriken så blir ni Bono. Ni förlorar hela er artistiska air i en vindpust.

Och tvärtom då? Nytänkarna. De som hittar alternativa vägar. Avantgardet:

»Jag tycker att musiken ska vara tillgänglig för alla.«

»Vi satte upp en MySpace-sida, fick 10000 nedladdningar och blev stjärnor.«

»Jag vill vara fri, inte bunden av att någon köper en bit plast med min musik på.«

Åhhhhh vilken härlig frigjordhet! Det är som en blandning av avslappnad antikapitalist-chic och The American Dream på en gång. Det är roligt att alla som vill kan upptäcka er, men sist jag kollade hade vi inte bett om att få någon som står med en megafon och skriker LYSSNA PÅ MIG, LADDA HEM MIG, DET ÄR JU GRATIS, SNÄLLA?

Jag kan inte tänka mig något osexigare än en artist som offentligt diskuterar distributionen av sina verk.

Jag kan inte tänka mig att Suicide eller Echo & The Bunnymen ens övervägde att ställa sig på barrikaderna och säga »Vinylen dör, släpp oss på CD nu!«

Oavsett om en artist tycker att lyssnarna är tjuvar eller om en artist anser att hans/hennes mål i livet är att finnas tillgänglig för alla så vill. jag. inte. veta. Jag vill att mina popstars ska fastna i en squat i Berlin på väg hem efterEcho & The Bunnymen - larger than life en förvirrad sommar på Ibiza och där hitta ett ostämt piano på vilket de mellan murbruk och missbruk skriver ett enormt jävla album medan grävskoporna arbetar utanför.

Om det stämmer eller inte spelar ingen roll, jag vill bara inte ha deras åsikter om logistiska lösningar och lyssnarstrukturer, ok?

De små skivbolagens roll i det här är jag kluven inför. På ett sätt är det bra att folk som Songs I Wish I’ve Written och Hybris aktivt tar ställning och driver frågor. Det nyanserar hela diskussionen. Men! Ett indieskivbolags rätta plats är inte i en paneldebatt.

När jag och en kompis diskuterade det här försvarade jag småbolagen och sa att om Factory Records grundats idag så hade de också varit där på barrikaderna och diskuterat de här frågorna. Hans svar var snabbt och rakt: »Om Factory grundats idag hade de inte hållit på med popmusik. De hade gjort något coolt. Eller farligt. Förmodligen hade de sålt vapen.«

Jag erkände mig genast besegrad. Hans poäng var oundviklig.

Popmusiken har blivit icke-hipp och ocool sen den började ta uttryck som »affärsmodell« i sin mun offentligt. Popmusikens väsen kan inte existera samtidigt som det händer. Sy ihop en smart lösning och tjäna miljoner på idén, men tro inte att ett förnuftigt resonemang kring idén inför fansen är det som gör den lyckad.

Så sitter jag här och hycklar? Jag släpper ju musik och sitter och har åsikter i frågan på min blogg. Jo, lite hycklar jag såklart. Men min ursäkt är bra. Jag är en skribent, inte en producent. Jag har en hobby och knackar ihop lite låtar men ingenting i min identitet gör att jag känner mig som en »artist«. Dessutom har jag blottat för mycket av mig själv under åren som journalist (och de här fyra åren på bloggen) för att kunna bygga upp ett coolt trovärdigt alter-ego.

Men! Låt mig slutligen ta ett exempel om just mig själv som ett sista belägg för vad jag påstår i den här texten.

mrsuitcase.se finns massor av mp3or att ladda ner. Mitt album finns seedat på olika torrentsajter. Det glädjer mig givetvis när jag ser att folk laddar ner och lyssnar på det jag gjort. Men… Jag tänker samtidigt vilken fadd smak det måste lämna i munnen om man lyssnar på skivan, blir nyfiken, googlar och hittar in till dravlet på den här bloggen. Känns musiken fräsch i det sammanhanget? Knappast.

Ellen Allien - Larger than lifeKort efter att mitt album släpptes så dök det upp på en rysk mp3-försäljningssajt. Helt utan kontrakt, såklart. Utan att en spänn gick tillbaka till mig eller skivbolaget, förstås. Jag föreställer mig att mannen som driver sajten heter Sergej Ivanov, att han har skinnjacka, att han röker jävligt mycket, att piratmp3-försäljningen är en av två grenar i hans verksamhet där den andra utgörs av opiumsmuggling. Tänk den ryss som betalar Sergej för mitt album, laddar ner det, får en trojan installerad på köpet och någon vecka senare får sitt VISA-kort kapat…

Det är smutsigt, det luktar illa, det är smaklöst. Det är så farligt eller coolt som min musik någonsin kommer att kunna bli. Jag vill veta vad den som lyssnar på Mr.Suitcase-plattan i det sammanhanget upplever till skillnad från någon som hittat till Beneath a Steel Sky för att ett av mina blogginlägg varit länkat under en ledarartikel i DN.

Nu tänker du: »Jävla idiot som drömmer om att vara farlig, är han 13 år och tror det provocerar eller?«. Nej, jag är och förblir helt ofarlig och varken kan eller vill göra sken av något annat. Det handlar om illusioner här. Om min musik bara låg anonymt och puttrade i ett ryskt cyberträsk så skulle det jag försöker göra i musiken komma betydligt mer till sin rätt än när jag sitter här och trycker på Kungsholmen.

Och det är just därför fildelningsfrågan har förstört mystiken kring popmusiken.

Valfri indiegitarrist ska vara en stenhård, suddig figur på en rökfylld scen. Idag är han logistikteoretiker. Jag kräver mer saga och mindre knastertorr verklighet från mina hjältar.

Fem snabba frågor och svar om åtalet mot The Pirate Bay

tpb.jpg

Igår kablades nyheten om åtalet mot The Pirate Bay ut överallt. Och, som jag skrev i mitt tidigare inlägg idag, genast var alla nere i skyttegravarna och stötte och blötte. Mediarapporteringen lämnade en hel del att önska, tycker jag. Eftersom det här fallet kan bli väldigt viktigt för framtiden – se återigen dagens tidigare inlägg angående filtrering etc. – så hade jag ett antal funderingar kring det juridiska som jag ville ha svar på. Jag mailade därför Den Opartiske Juristen som, dock utan att ha läst förundersökningen, försökte skingra lite ljus över några av mina funderingar.

1. Målsägandes advokater ifrågasätter huruvida ett brott ens har begåtts medan mediabranschens dito säger sig vara säkra på fängelse. Ett spel för gallerierna från båda håll såklart. För dig som icke-inblandad med kunskap på området, känns “medhjälp till brott mot upphovsrätten” spontant som ett starkt eller svagt åtal?

- Tja, det går nog inte att säga. Om det är så att det går att bevisa att de faktiskt medverkat så tycks det väl vara klart att det är brottsligt. Fängelse känns väl osannolikt hur man än vrider och vänder på det.

2. Går det att fällas för “medhjälp till brott” när det inte är fastslaget att ett brott har begåtts, vem som har begått brottet eller vem som åsamkats skada för det? Om de tagit några som laddat ner också så hade jag förstått det, men nu? Jag tänker att om jag säljer en pistol olagligt till någon och det är oklart om den har använt det, kan jag dömas för medhjälp till mord?

– Nej, det går inte att dömas för medhjälp till ett brott som inte har konstaterats ha begåtts (av någon annan). Däremot så behöver man inte alltid konstatera exakt vem som utfört huvudbrottet för att döma för medhjälp. I ditt exempel så kan du inte dömas för medhjälp.

3. Om förhandlingarna kommer att snöa in på tekniska detaljer om hur torrents, trackers etc. fungerar, kommer Tingsrätten att hänga med? Vid ett eventuellt överklagande från nåt håll, finns det större sakkompetens hos Hovrätten?

– Det finns nog inte så mycket till sakkunskap vare sig hos tingsrätt eller hovrätt. Det brukar sällas uppfattas som ett särskilt stort problem i praktiken. Domstolarna brukar vara skickliga på att hämta in den sakkunskap de behöver. Domstolarna brukar ju ofta behandla svåra miljöskadetvister, patientskador, byggtekniska frågor och komplicerade ekonomiska transaktioner (Skandia-rättegångarna – där snackar vi SVÅR icke-juridisk materia) utan att problemen med bristande sakkunskap anses oöverkomliga. Hovrätten och tingsrätten kan nog antas ha samma kunskaper i allmänhet här. I hovrätten är det fler lagfarna domare än i tingsrätten, men i vilken mån det påverkar något går knappast att säga.

4. Håkan Hellström har i flera intervjuer under lång tid uppmanat folk att ladda hem hans material. Åklagaren har använt en av hans skivor i stämningsansökan. Går det att säga att nedladdning av just den skivan skett med upphovsmannens tillåtelse?

– Oj! Bra fråga! Nu misstänker jag att Håkan Hellström har överlåtit sin ekonomiska rätt till de här filerna till bolaget och då kan han inte medge nedladdning. Då är det inte hans rätt att disponera över. Gissar jag. Intressant fråga, det här!

5. I åklagarens särskilda yrkanden står att den beslagtagna datorutrustningen ska förbli beslagtagen samt ett solidariskt värdeförverkande. Varför har han inte begärt att The Pirate Bay ska stängas ner? Personerna bakom TPB säger att servrarna numera står utomlands, betyder det att de – trots att de är verksamma i sverige och har företaget registrerat här – inte kan beordras av rätten att stänga den?

- Det går nog inte att yrka något sådant som att företaget skall “stängas ned”. Åklagaren yrkar inte att du skall förbjudas köra bil full om du döms för rattfylleri flera gånger – du antas helt enkelt avhålla dig från brottslig verksamhet och när motsatsen bevisats så döms du för brottet. Värdeförverkandet framstår för mig vid en hastig blick på åtalet som löst grundat.

Rundgångsdebatten om fildelning leder ingenstans

Debatten om fildelning har gått hög i media på sistone men egentligen är den irrelevant och döljer de verkligt allvarliga frågorna. Visst, den lockar fram trollen i solljuset som Rick Falkvinge sa igår, men på det hela taget är den fruktlös. Härom dagen skrev DN att det är bekymmersamt att nedladdningen bland unga ökar eftersom det leder till färre biobesök. SAMMA DAG står i en annan artikel i DN att publiken på svensk film ökade med 70 procent förra året. SVD skrev igår att The Pirate Bay tjänat 19 miljoner på reklamförsäljning. SVD skrev i en annan artikel igår att The Pirate Bay tjänat 1,2 miljoner på reklamförsäljning. Det bara bubblar av siffror och »undersökningar«. Och samtidigt hamrar folk ut den ena förvirrade åsiktskanonaden efter den andra.

Det stora problemet i debatten är att fildelning inte är något som går att diskutera i för- eller mot-läger. Jag är inte för eller mot fildelning. Jag nöjer mig med att konstatera att den är.

Alla inlägg från sådana som Bert Karlsson och Liza Marklund grundar sig i att de är ganska gamla och saknar kunskap om kommunikationens själva anatomi. De debatterar ämnet utifrån hur samhället klassiskt har hanterat problem – att genomföra åtgärder mot källan till problemet. Några snabba exempel:

• En krog säljer alkohol till minderåriga – krogen tas ifrån sitt sprittillstånd.

• Föräldrar särbehandlas på arbetsplatser – lagstiftning och informationsarbete ska stärka deras rättigheter

• En person kör sin bil för fort – personen förlorar sitt körkort.

• En TV-kanal sänder förbjudet innehåll – TV-kanalen förlorar sin sändningsrätt

• En kille i en källare trycker bootleg-DVDs – filmerna och utrustningen beslagtas och killen åtalas

Internet fungerar inte såhär. Den traditionella tanken om en lodrätt överföring av information där det i toppen sitter en distributör som trycker ut sitt innehåll neråt är helt irrelevant i sammanhanget. Att åtala The Pirate Bay kan man väl göra om det gör någon gladare, men det är ju inte så att fildelningen upphör. The Pirate Bay är måhända den stora vita valen men inte källan till det problem som nöjesindustrin nu har. Källan är… Internet. Dess struktur. Hur digital kommunikation ser ut.

I dagarna har det kommit en del kloka inlägg. De bästa var Nicklas Lundblads nyansering och den ständigt kloka Anders Mildners tankar om pekning. Det övriga är mest vitt brus.

Jag har all förståelse och respekt för att Dotshops Anders Bersten går ut i Expressen och säger att det är nog nu. Precis som Telex-tillverkarna när faxen kom, som Vägatlas-författarna när GPS:en kom eller som fax-tillverkare när e-post kom så ser han ju hela sin värld rinna honom ur händerna. Och jag respekterar det. Men, som Ambassador Kosh en gång sa: »The avalanche has started, it’s too late for the pebbles to vote.«

Problemet i debatten är att de som för den enligt ett klassiskt för- och mot-perspektiv leder oss in i mörkret. Musik och film är lyxvaror som kommer rätt långt upp på vår behovstrappa. För att »stoppa« fildelningen krävs enorma ingrepp i demokratiskt vedertagna rättigheter. Artikel 12 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter säger: »Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens«.

Om fildelningen helt ska stoppas och »parasiterna« som Marklund kallar dem/oss ska rökas ut så borde debatten handla om huruvida det är värt detta. Jag kan maila filer, FTPa filer, lägga upp filer dolt på min webserver, skicka filer via Meebo, P2P-tjänster, IRC… Hell, jag kan sätta upp en klassisk BBS och låta folk gå in där via Telnet. Om fildelningen helt ska upphöra så måste allt detta bevakas. Varje brev som skickas, meddelande som skrivs och elektroniskt steg vi tar ska kartläggas.

Debatten borde handla om det. Om nöjesindustrins »rätt att få betalt« kontra medborgarnas »rättigheter«. Det gör den inte idag. Det skulle kunna vara en intressant diskussion. Vi kanske är beredda att ge upp vår privata korrespondens för att säkerställa storbudgetskulturen, vad vet jag? Jag vill ha initierad och kunnig debatt kring detta. Inte retorisk konståkning där en säger »stöld« och nästa säger »frihet«.

Vad sa du? Bredbandsleverantörer? Det har i debatten förts fram funderingar kring att ge bredbandsleverantörer och liknande rättighet att stänga av uppkopplingen för den som fildelar? Jo, det var ju lite snack om det i samband med domen från EU för några dagar sedan, att varje land kan lagstifta om internetleverantörens rätt/tvång att utlämna uppgifter om illegal nedladdning. Alla som tror att det inte är problematiskt bör läsa Rasmus Fleischers post på Copyriot som visar att vi inte ens hinner komma till integritetsproblemet i den frågan. Allt kör fast redan vid frågan »Vad är en Internetleverantör?«.

Omfattande övervakning och filtrering av Internet känns inte som en rolig framtid. Eftersom debatten står på en plats och borrar sig djupare och djupare utan att så mycket annat kommit fram än att Liza Marklund anser att en sån som jag inte ska ha några åsikter om ämnet eftersom det jag gör uppenbart inte är kommersiellt gångbart. Hon är känd och inte jag så hon har rätt, typ. Jag är glad att mitt album seedas på The Pirate Bay men Liza säger ju i sin text att: »Det är ingen större bedrift att avstå från något som ingen ändå är intresserad av att köpa.«

Så kanske ska jag bara hålla käften.

Det blir en postning till på ämnet. En till. I den ska jag förklara varför fildelningen dödat popmusiken.