Ett vapen byggt av kod

Det har gått ett år sedan den ivriga lilla masken Stuxnet upptäcktes och världen tog ett litet steg närmare en »Neuromancer«-tillvaro. Stuxnet tog sig på ett elegant sätt in i datorerna på kärnkraftsanläggningar i Iran och fick systemen att gå bananas.

“Engineers no doubt would have stared at their screens and at each other – had someone made a mistake? There would be a scramble to upload new instructions to the system – to correct whatever error they thought they made earlier – only to find that the code running on the machine didn’t match what they could see. No matter what code they would upload, the machines wouldn’t respond to their new commands. It is highly likely the centrifuges – spinning well beyond their usual limits – would have shredded, with shards of metal piercing the soft aluminium sheaths that surround the cascades.”

från »Stuxnet dissected«. EDIT: Rikard tipsar i kommentarsfältet om »How Digital Detectives Deciphered Stuxnet«, en matigare artikel i ämnet.

Vad som gör det hela knepigare – och, från scifi-fantastens perspektiv, coolare – är att masken fortfarande är mer eller mindre höljd i dunkel. Så sofistikerad, elegant och läskig.

Det som fick mig att minnas Stuxnet så här ett år senare var att jag snubblade över den här snygga motion graphics-filmen av Patrick Clair som är pure eye candy.

»The most important question may not be ‘who designed it?’ but ‘who will redesign it’?«

USA rustar för zombieapokalypsen

Amerikanska Center for Disease Control and Prevention, eller CDC som man brukar säga, har ofta spelat en viktig roll i populärkulturen. Det är de som för en kamp mot klockan för att hitta patient zero i virusfilmer. Det är CDC:s karantän som med fördel används som cover-up i exempelvis »X-Files«.

Men det som alla popkulturjunkies undrat är naturligtvis: Skulle denna mytomspunna myndighet kunna hantera viralkatastrofernas boss: zombieapokalypsen?

Bra fråga. Men de försöker i alla fall. På deras sajt postade de i går en guide med lista på saker att packa ned, och hur man ska agera. För, som de säger, det är lätt att skratta nu men om det händer gäller det att vara förberedd.

»If zombies did start roaming the streets, CDC would conduct an investigation much like any other disease outbreak. CDC would provide technical assistance to cities, states, or international partners dealing with a zombie infestation.«

Läs mer hos CDC: »Preparedness 101: Zombie apocalypse«.

Nu undrar vi naturligtvis: Vad gör Smittoskyddsinstitutet? Och krisberedskapsmyndigheten? Sitter de bara och skaver? För full beredskap här hemma föreslår jag Max Brooks »The Zombie Survival Guide: Complete Protection from the Living Dead« som obligatorisk grundskoleläsning och bildande av privatmiliser.

Fem epidemier som väntar (vi är körda)

Jag blir lika glad varje månad när ett nytt nummer av utmärkta scifi-magasinet »Lightspeed« dyker upp. Som prenumerant får man numren via mail i epub-format vilket gör att den fina blandningen av noveller, essäer och intervjuer kan läsas i telefonen eller läsplattan som nattlektyr. Texterna läggs också ut på deras sajt, fast då utportionerat över månaden och det är ju inte riktigt samma sak när det gäller kontext och tema.

Men, till det viktiga: I decembernumret fanns en artikel av Genevieve Valentine med titeln »Five Upcoming Plagues (We’re Doomed)«. Läs den!

Efter att ha mötts av hennes scenarios för virusundergången så blir man inte direkt sugen på att göra några långsiktiga planer. Jag tänkte att den kunde vara en passande inledning av det nya året här på BASS.

(Relaterat på temat: Du missade väl inte podcasten Obiter Dictums säsongsavslutning med stor special om apokalypsen?)

Pandemisimuleringen som sätter dina vänner i karantän

Som reklam för nya säsongen av deras pandemi-fake-reality-show »The Colony« har Discovery Channel slagit sig ihop med Facebook och skapat en riktigt läskig liten sajt. På thecolony.discovery.com kopplar man in sitt Facebook-konto och får då ett fejkat flöde av statusuppdateringar, så som det skulle kunna se ut på ens datorskärm i inledningen av en pandemi.

Att det är på engelska förtar lite av känslan för oss men det är ändå en lite kuslig upplevelse att sitta där och läsa om hur någon bestämmer sig för att försöka ta sig igenom vägspärrarna för att nå sin familj eller att en annan fått sin diagnos och testat positivt.

För virus/apokalyps/pandemi-freaks är det såklart årets kampanjsajt alla kategorier.

Nå, det känns såklart lite konstigt att se Hanna Fahl tipsa om att man kan ladda upp bilbatteriet med rödvin, Andres Lokko posta informationsfilmer om infektionsrisken eller Ika Johannesson lista sina »10 survival must-haves«. Men å andra sidan: är det inte just dem som vi förväntar oss ska kliva fram fram och rädda situationen den dagen det smäller?

Pricksäker parodi på postapokalypsen

Community

TV-serien »Community« är en sitcom om ett gäng vuxna som av olika anledningar tvingas gå på community college för att läsa upp sina betyg. Den puttrar oftast på i mysigt strötittarmode men ibland glimmar den till i helt lysande avsnitt.

Idag såg jag avsnitt 23, »Modern Warfare«, och det var ett sådant. Speciellt för alla som gillar film. Speciellt (dålig) actionfilm. Och speciellt (dålig) actionfilm med sci-fi/apokalyps/virus-tema.

Skolan de går på har paintball-tävling om ett fint pris och det spårar ur till att bli en tjugominuters orgie i »Battle Royal«-, »Alien«-, John Woo- »Die Hard«- och what not-referenser. Lovely.

Ser du det och gillar, missa då inte heller avsnitt 21, i vilket brist på kyckling i skolcafeterian leder till en maffiaoperation plankad från »Casino«, »Donnie Brasco«, »New Jack City« och alla andra rullar som gjorts om organiserad brottslighet.

Och jovisst…

Långt bak i huvudet börjar en tanke mala om att filmerna man älskat visar sig vara så enkla att dekoda att hela deras väsen kan fångas i en 20-minuters sitcom. Och plötsligt känner man ett behov av att gå all in på svår cineastkonstfilm.

Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka

Karatjaj-sjön

Det är lätt att blanda ihop »tråkig«, »trist« eller »tragisk« med »hemsk« när man pratar om platser men det gäller att vakta tungan. Den sibiriska steppen, en stålindustristad i kinesiska Heilongjiang eller bara kvarteren kring Karlaplan en söndagseftermiddag kan vara allt av förstnämnda, men det är inte alls »hemska« platser. I alla fall inte i ordets verkliga bemärkelse. Här är topp-4 verkligt hemska platser.

4. Vozrozhdenija

Historian bakom är nästan för bra för att vara sann. Som bakgrundshistorien till ett datorspel eller hela upplägget för en James Bond-film. Okej, såhär:

1948 förlade Sovjetunionen all forskning kring biologisk krigföring till ön Vozrozhdenija i Aralsjön. Man gjorde det som folk gjorde mest under den tiden, det vill säga tillverkade vapenvarianter av mjältbrand och böldpest och forskade på virus. Allt gott. Men så föll Sovjetunionen och forskarstaden Kantubek, vilken som mest hade 1500 invånare, övergavs liksom alla laboratorier, utan någon som helst sanering eller uppstädning. Utan någon tanke på vad som finns i de där behållarna och burarna. Och vad händer då? Du kommer ihåg var ön var placerad? Japp, Aralsjön. Och du kommer ihåg vad som Aralsjön är känd för? Japp, den torkar på grund av ambitiösa bevattningsprojekt som misslyckades. Så ön är numera en halvö. Fullt tillträde för alla hugade, med andra ord. Lokala gnagare ska dessutom vara immuna mot och bära runt på en variant av superstark böldpest. Det hela är så lysande. Eller som en kommentar till den här bloggpostningen om ön påpekar:

“No one ever thought, ‘Hey we should get these desert irrigation guys and these bioweapons guys together in the same room sometime, just to like, make sure we’re all on the same page!’”

3. Poveglia

En till ö. Den här ligger utanför Venedig och är obebodd. Vissa av de saker som gör den så hemsk visar sig efter lite googlande beskrivas som sägner, men bloggen är konspirationsvänlig och köper inte italienska turistbyråns försök att släta över dess hemskhet.

Poveglia var stället som romarna satte sina sjuka för att de inte skulle smitta resten av samhället. Tusentals hamnade i karantän, smittades av varandra och dog tillsammans. När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare, tog den tidens människor upp den fina idén och skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där. Men åren gick och det fanns inte längre användning för den. Enda spåren av vad som skett var skelettbitarna som spolades upp på stränderna intill då och då. Så… Vad gör man? Bygger ett mentalsjukhus, förstås. Det öppnade 1922, slog igen 1968 och fortfarande står Poveglia obebodd. (Läs mer här)

2. Centralia

Centralia, Pennsylvania1979 gick borgmästaren och tillika den lokala bensinmacksägaren i Centralia, Pennsylvania, ut för att kolla hur mycket bensin han hade i sina tankar. När han tog upp stickan kändes den varm så istället förde han ner en termometer. Bensinen var 77 grader Celsius. Man började undersöka vad det var som hände under marken. Och diskuterade vad som skulle göras. Sådär som man gör mest när ingen vill ta något beslut. Och så en dag två år senare var 12-årige Todd Domboski ute och lekte på tomten när ett stort hål öppnade sig precis framför honom.

Under marken i Centralia hade sedan 1962 nedlagda delar av en gammal kolgruva brunnit. Och det brinner än. I 47 år har kolet puttrat, släppt ut giftiga gaser över markytan och svalt hus till höger och vänster. I början av 80-talet evakuerades staden och det enda som återstår nu är ett ensamt vägnät med gatubelysning som alltid är släckt. Marken är förbjuden att beträda eftersom man inte vet när ny förkastningar och ras kan förekomma. (Läs mer här)

1. Karatjaj-sjön

Så, du trodde staden Pripjat bredvid Tjernobyl-verket skulle vara etta? Pfft. Det är en picknick i parken jämfört med Karatjaj-sjön. Man kan ju turista i Pripjat.

I Uralbergen hittar vi Karatjaj-sjön och Tjeljabinsk 40, en upparbetningsanläggning för radioaktivt material. Där började i slutet av 40-talet framställning av plutonium och tritium för sovjetiska kärnvapen, naturligtvis en hemlig historia. Och farlig. De flesta som arbetade på platsen var straffarbetare som valt 5 år där istället för 25 i Sibirien. Inte förrän efter Sovjetunionens fall blev det känt att det här stället var hemvist för inte mindre än tre radioaktiva katastrofer och numera är den mest förorenade platsen på jorden. I tur och ordning:

• Från början dumpades kärnavfall helt sonika i Techa-floden, som var enda vattenkälla för sådär 24 byar längre ned. Det här gjorde man i över sex år tills effekterna började märkas av på folk. Byarna evakuerades inte förrän på 2000-talet trots att floden fortfarande strålar mer än 50 gånger normalt (men idag har den taggtråd längs stränderna).

• 1957 exploderade kylanordningen på ett förvar för kärnavfall. Ett radioaktivt moln spreds och utsatte mer än 250 000 människor för strålning.

• Tio år senare var det dags igen. Istället för att pumpa ut skiten i floden hade man istället använt Karatjaj-sjön, ett vattendrag utan in- eller utflöde. Problemet löst? Nja. 1967 blev det torka och vattnet sjönk undan, vilket gjorde att det svårt radioaktiva bottendammet spreds med vinden.

»Okej«, säger du, »det här var på 60-talet men varför är det här en av de hemskaste platserna vintern 2009?«.

…wait for it…

Mellan 1978 och 1986 fyllde man igen Karatjaj-sjön med betongfundament (!) för att försöka binda materialet och undvika en ny katastrof som vid torkan 1967. Så vad som är kvar är den grå, kompakta massan som ändå bara ger en falsk trygghet: Betongsjön strålar med 600 röntgen per timme, vilket räcker gott och väl för en dödlig dos för en människa som står vid strandkanten. Inom 60 minuter.

(Läs mer här, och här, och här.)

När mörkret vilar alldeles inpå

pandemi

“The bell ring of bicycles, the honking of horns, the shouts of children, the laughter, conversation, and songs of life no longer existed. Instead, Varanasi hissed with the constant crackle of the fires and the buzz of flies, the only life teeming in the hot, hellish city.

For a while, there had also been the screams and sobs of grief, but they had stopped weeks ago. There was no way for the living to possibly mourn or perform rites for all the dead. The great wheel was turning, here and now.”

Janine Ellen Young, »The Bridge«

På tunnelbaneperrongen hostar en dam med lysande rött hår ljudligt. Hon harklar sig, slemmar upp och tar fram en näsduk för att bli av med klägget, men innan hon har fått upp den har en neutral zon bildats runt henne av medresenärer som artigt skingrar sig.

Inne i vagnen. En man säger med sprucken röst i mobiltelefonen att han har ont i halsen och ber att få maila när han kommer till kontoret. När han lagt på snyter han sig och innan rörelsen är klar sitter han själv på en plats för fyra. De andra börjar gå till närmaste dörrpar men när tåget stannar och dörrarna öppnas viker de snyggt av och söker sig längre in i vagnen. De låtsades för att han inte skulle känna sig som smittohärd.

På nyårsafton för snart två år sedan gjorde jag en BASS-mixtape med temat »undergång«. I inlägget då skrev jag:

“Vi lägger ett nytt år till handlingarna i natt. 2007 var alarmismens år. Det var Damoklessvärdets år. Vi tittade åt höger, åt vänster, upp, ner, inom oss, inom andra, desperat sökande efter vad som skulle förstöra oss. Nyckelfraser stod att finna i uttryck som »slutet på vårt sätt att leva«, »ett hot mot vårt livsstil« eller något liknande aggressivt och farligt. 2007 var året när vi minsann skulle inse att vi är dömda. Att skymta vargen blev en väckelserörelse”

Om jag bara visste vad som väntade.

Det slog mig när såväl Florence Valentin som Markus KrunegårdPopaganda sa att det officiellt var sommarens sista kväll. Det lät olycksbådande, som att också var den sista sommarens kväll. En fest till innan hälften av oss läggs på vagn och bränns.

Och på tunnelbanan hostas och snörvlas det som i vilka skolstartstider som helst, med skillnaden att folk kvickt ryggar bort från dem som råkat få en bakterie. Under spetälskan fick sjuka ringa i klockor där de gick så att friska kunde undvika dem. Behöver vi ta oss tillbaka till sådan 1300-talspraktika eller kommer en iPhone-app som löser den biten?

Den här bloggen har ju inte direkt stuckit under stol med fascinationen för VIRUS och PANDEMI. Filmerna om det. De postapokalyptiska miljöerna. Katastrofkartan. Atomvinterbergrummet. Herregud, jag har till och med gjort ambienta livespelningar på temat. När man börjar lista kan man tro att Beneath a Steel Sky inte har handlat om något annat.

Men så en dag står man där. Tidningen jag läser innan jag går från jobbet handlar om det första svenska dödsfallet och på tunnelbanan hostar människor och man tänker »är det nu det kommer?«. Plan B i Göteborg är att göra om Scandinavium till ett massvaccineringscenter. På Twitter meddelar någon att fem på deras redaktion redan är insjuknade. Det där Damoklessvärdet hänger verkligen över huvudet.

Influensan är på gång och jag vet inte… Det känns liksom så självklart att den kommer att träffa mig. När jag har sjungit virusepidemiernas lov i populärkulturen under så många år är det klart att det är dags att betala priset. »Kolla, så här kul är det på riktigt.« Det är så låga odds på det att jag blir skrämd.

Om inte…

Om inte också svaret står att finna i populärkulturen.

Om inte jag gör som Frank Black i »Millennium«.

Han tog sin dam och åkte till en isolerad stuga uppe i bergen och sköt varenda jävel som kom i närheten. Precis som de gjorde under pesten. Och han klarade sig (även om damen i och för sig dog). En sådan stuga skulle jag kunna tänka mig. Odla den egna maten, dricka ur bergsbäcken. Bara det finns en uppkoppling.

Och om internet försvinner så tar jag det som en signal på att samhället faller sönder. Då startar jag klockan och väntar fem år. Sedan sätter jag mig i bilen och kör mot närmaste stad som ligger ett par dagars körning bort. På vägen lyssnar jag på Pan-Americans »Lights of Little Towns«, som förmodligen är det bästa postpandemi-soundtracket någonsin.

Men jag har ingen stuga.

Vi får hoppas att det här går bra ändå.

Måndagslistan: Topp-5 virusfilmer

The Satan Bug

Innan jag åkte till Sheffield blåstes den nya influensan upp med stora mått. Jag såg framför mig ett scenario där Storbritannien isolerades och jag skulle få roama runt på landsbygden, »28 Days Later« style, letande efter en jaktstuga där jag kunde härda ut och skjuta alla som närmade sig. Sen dog hela hypen ut. Och nu verkar det inte ens som att vårens accessoar blir munskyddet.

För att kompensera det är det idag virusfilmstema i Måndagslistan. Som »virusfilm« gäller inte de filmer som börjar precis när viruset härjat (och det är fullt av zombies) utan bara de som innefattar en »Patient Noll« eller allmänt bra katastrofuppbyggande. Observera att denna lista bara är giltig tills DVDn av »Kansen Rettou« (»Pandemic«) är släppt (titta bara på trailern och mys, lätt årets film) eller Janine Ellen Youngs »The Bridge« har filmatiseras.

5. »Quarantine«

Ett bostadshus i Los Angeles sätts i karantän och när den lyfts finns inte ett spår av de som bodde där, förutom den kassett som satt i kameran hos det filmteam som gjorde en dokumentär om de brandmän som var först på platsen när larmet kom. »Quarantine« är den kassetten, plågsamt visande varje minut inifrån det dömda huset. Kanske inte den snyggast sjukdomsteckningen, men väldigt suggestiv. (imdb torrents)

M-3 Gemini Strain4. »M-3 The Gemini Strain«

Väldigt låg budget, 70-tal och regi av Ed Hunt. Okej, det är inte tidernas klassrulle men den har allt den behöver för att vara en minnesvärd virusfilm. Vid övertidsarbete en kväll på McNaughton Research Laboratory (namnet!) stängs strömmen av utifrån eftersom ingen visste att det var folk kvar och jobbade. Det sätter säkerhetsanordningarna ur spel och en bakterie som inte betyder goda tider för människan börjar spridas. Allt man behöver. (Titel utanför USA: »Plague«) (imdb)

3. »The Satan Bug«

En topphemlig militär forskningsanläggning som kallas »Station 3« råkar ut för ett attentat och ett antal virus som tagits fram för bakteriologisk krigföring stjäls. Bland dem finns den fruktade Satan Bug, ett virus så dödligt att ett utsläpp av det skulle döda allt mänskligt liv inom bara månader. De som tagit behållaren hotar att släppa ut det och en vild jakt för att säkra innehållet börjar. Egentligen mer en klassisk thriller än en virusfilm, men den hypersnygga »Station 3« och annan sextiotalsestetik i filmen gör att den helt klart går in här (se bara labbet på bilden högst upp). (imdb torrents)

2. »Outbreak«

Kanske den mest kända virusfilmen, och kanske också källan till pandemihysterikens början i the really real world. Att den lider av nittiotalets glättiga Hollywood-yta (kan man få en mörk reboot av »Outbreak« tror ni?) talar till dess nackdel, men det gör inte så mycket när man väl sitter där och ser Col. Sam Daniels med kollegor stå i labbet och dra gamla minnen från utbrott av Marburg-, Zaire- och Hanta-epidemier. Bra uppbyggd, väl genomförd, läskig karantän av amerikansk småstad. (imdb torrents)

1. »The Andromeda Strain«

Snyggare film går knappt att hitta, även utanför pandemigenren. En satellit har kraschat i en liten stad och hela befolkningen är död på grund av ett virus den bar på. De skarpaste hjärnorna samlas i en underjordisk forskningsanläggning för att analysera och försöka hitta ett botemedel under de viktigaste 96 timmarna i mänsklighetens historia. Varje våning i anläggningen är färgkodad och det är en sån extrem närvaro, klaustrofobi och intensitet under de mer än två timmar de sitter och tittar i sina mikroskop. Undvik till varje pris den nyinspelade miniserien som gick på TV förra året. Den har inte ett uns av den magi som detta mästerverk från 1971 har. (imdb torrents)

an_str1.jpg

an_str4.jpg

an_str9.jpg