En världsomsegling över havet

Under hela året har vi kunnat konstatera att zeppelinaren är på väg mot renässans. Inte minst önskade vi att framtiden var idag när vulkanen slog ut flyget i våras. I dag kom ytterligare ett tecken som får oss som drömmer om giganter som tyst stävar genom skyarna att tro på framtiden. For reals.

Nästa år hålls »World Sky Race«, en världsomseglartävling för luftskepp och zeppelinare. Den startar i London i september och kommer ta ett varv runt jorden för att återvända till England och den sista etappen 180 dagar senare.

Det har inte sparats på krutet. De tävlande ekipagen kommer att ha en etappmålgång vid Giza-pyramiderna, flyga förbi Taj Mahal, cirkla kring Petronas Towers i Malaysia och allt som allt passera över 130 av FNs världsarv.

Och, som om inte bara vetskapen om tävlingen räckte så kommer det att sändas på Eurosport. Jag hoppas på en »Deadliest Catch« fast med excentriska aeronautikpionjärer istället för ärrade sjömän.

Vulkanen slog till när jetsamhället sänkte garden

Askmoln

Efter det landsomfattande strömavbrottet i Brasilien i november förra året och den dämpade pandemistämningen några månader tidigare är dagens askmoln det närmaste apokalypsen vi varit på mycket länge.

Flygtrafiken i norra Europa står stilla och gatorna i storstäderna fylls långsamt av hungriga pendlare, avklippta från luftkorridorerna hem, som stryker längs fasaderna i jakt på något de kan kalla middag. De onlinetjänster som visar flygradar i realtid, normalt bestående av kartor översållade av små prickar, gapar nu tomma.

Luftfartsverket skickar ut pressmeddelanden som visar det förebådande molnet i karg grafik. Det kommer sänka temperaturen »under åratal« framåt. Och vi korkade som gick och oroade oss för uppvärmning.

En »vulkanexpert« (vars aktier nu rimligen går upp som islamvetarnas efter 9/11) berättar att utbrottet kan pågå ett helt år och man undrar om flygbolagen (vars aktier nu rimligen går ner som efter 9/11) tycker läget känns småjobbigt.

Och vad är anledningen till den ödesdigra stämningen?

De turbindrivna flygplanen.

Såklart.

Vi förlitar oss på sårbar och dålig teknik. Tänk om vi istället glidit fram i slicka luftskepp med propellrar istället för uttjänta gamla rostiga jetplan. Då hade inte folk behövt sova på flygplatser ikväll. Då hade vulkanutbrottet bara inneburit lite skön naturfotoporr att ha som skrivbordsunderlägg i datorn.

Men det går att vända till något positivt. På Twitter ser Markus Magnuson möjligheten att bygga ett postvulkaniskt, jämställt samhälle från detta som eventuellt är år 0. Låter fint. Vi tar det därifrån och ser vad som händer.

Inställda flighter

Nu är luftskeppen överallt

Zeppelinare, Fringe

I senaste avsnittet av »Fringe« får vi se genom ett fönster in i det alternativa universumet där utkiksplattformen på Empire State Building används till det den byggdes för – mast för zeppelinare.

Jag behöver väl inte påminna om den renässans för luftskepp som förutspåtts här tidigare. Med all dess elegans.. Jag känner att det ligger något i luften. No pun intended.

En sista skål om luftskepp

Okej. Jag ska släppa det här med zeppelinarna. Det ska inte bli en besatthet. Men…

I dag läste jag Michael Macdonald Mooneys »Luftskeppet Hindenburg« (svensk översättning från 1974) som är en sjukt detaljerad redogörelse om åren innan katastrofen och naturligtvis om allt som hände under den ödesdigra flighten i sig.

Det fanns ett stycke i den som måste återges som någon slags avslutning på den senaste tidens luftskeppshangup här på bloggen.

“På en flygning i juli träffades mr Elliot White Springs, en berömd jaktplanspilot i kanadensiska flygvapnet under första världskriget, författaren till bestsellern ‘War Birds’, och kapten Otto Forster, en gång medlem av baron Manfred von Richthofens flygcirkus. De båda männen kom underfund om att de förmodligen hade skjutit på varandra många gånger under kriget, men nu ‘delade de på en flaska vin’.”

Flygaress! Gentlemen! I samspråk om gamla dogfights! I loungen ombord på en zeppelinare! Vad skulle man inte göra för att få vara med och dela den flaskan…

Zeppelinarens renässans i antågande

Sky Captain And The World of Tomorrow

Jag läser på Politikerbloggen att en motion inför Vänsterpartiets kongress föreslår att inrikesflyg ska förbjudas söder om Sundsvall. För att kompensera ska det satsas på forskning och produktion av luftskepp.

Spontant: ÄNTLIGEN!

Det är få saker som förknippas så tätt med nazismen som luftskeppet. Någonstans efter blanka stövlar, svarta uniformer och godståg kommer luftskeppet på listan över saker som symboliserar ondskan. Men till skillnad från de förstnämnda vedervärdigheterna är zeppelinarens guilt by association helt oförtjänt.

Ett populärt tema i alternate history-romaner är att Tyskland vann andra världskriget och jag tror inte att det finns en enda av dessa där luftskepp inte har en framskjuten position.

På många sätt är det märkligt, för det var ju tyska vetenskapsmän från tredje riket som tog fram jetmotorerna som på 50-talet skulle få oss att susa över Atlanten. De byggde också V-2-raketerna vars teknik så småningom tog oss till månen. En alternativ historieskrivning där Tyskland vinner kriget borde snarare innehålla tekniskt djärva transportmedel.

Samtidigt har jag förståelse för att det blivit så.

Under första världskriget använde Kaisern sina luftskepp för att bomba England. Åsynen av dem blev förenad med död och förödelse. Att det sedan efter andra världskriget inte var så sexigt med en farkost döpt efter tyska militären/greven/uppfinnaren Ferdinand von Zeppelin är fullt begripligt. Den skräckinjagande synen av dem torde också vara rätt jobbig för bombtrötta medborgare i slutet av 40-talet.

Zeppelinare, 1936Luftskeppet som fenomen överlevde aldrig den PR-katastrof som gick hand i hand med Hindenburg-katastrofen i New Jersey i maj 1937. Inte bara 36 passagerare dog i infernot men också drömmen om heliumjättar som tyst stävar över sovande städer.

Att systerskeppet Graf Zeppelin under nio år hade korsat Atlanten 144 gånger och 1929 flugit non-stop mellan Los Angeles och Tokyo utan incidenter glömdes lätt bort vid åsynen av en farkost som på sekunder förvandlades till ett brinnande eldklot.

Hur som helst.

Var befinner vi oss idag?

När det gäller flygplan kom vi aldrig längre än till Concorde. Ridån gick ner. De fantastiska plan som närmast liknade rymdraketer, de som skulle ta oss nästan till viktlöshet och sen tillbaka igen för supersnabb transport mellan världsdelarna, byggdes aldrig. Vi fick aldrig några hover cars. Vi lever i en värld där turboprops lackas om vartannat år allt efter att flygbolag går under.

Så jag säger igen: ÄNTLIGEN!

Luftskeppen förtjänar en renässans. De förtjänar att få resning för all skit de fått ta och som det mäktiga färdmedel de är, och inte bara förekomma i vår samtid som biroller i »Sky Captain and the World of Tomorrow«, som verktyg för polisövervakning eller som reklampelare.

Med luftskeppens mörka historia är det signifikant att det är just Vänsterpartiet som sjunger lov till the nazi vessel of choice. Jag ser det som en handutsträckning, att det är dags att lämna det gamla bakom. Om närmandet kommit från längst ut på högerkanten hade det här lämnat en mycket besk eftersmak men nu signalerar det istället optimism.

USA, Sydafrika och Ryssland har redan långt framgången forskning på moderna luftskepp. Även om jag är rädd att de är aerodynamiska, slicka, vita saker istället för de vansinniga steampunk-monster man vill ha så är det ett första steg i rätt riktning. Det estetiska får vi ta senare.

Sverige bör sålla sig till skaran som återuppbygger det förlorade arvet. Och vad är en bättre början än ett förbud mot flygtrafik? Och varför ska vi begränsa oss till inrikestrafiken söder om Sundsvall? Visioner, mina damer och herrar, visioner!