Checka ut

För sådär 14 år sedan såg jag dokumentären Off the Grid: Life on the Mesa. Vi skulle prata om den i Obiter Dictum har jag för mig. Ett nedslag bland freaks som levde utanför samhället i USA:s bakvatten.

Till skillnad från att sova under S:t Eriksbron när allt gått åt helvete har det självvalda off grid-livet en air av uppror. ”Här är några som valt att kliva av ekorrhjulet.” Inte sällan kommer livet också komplett med en världsbild som innehåller många, många mörka eliter som styr samhället, samt väldigt, väldigt få vacciner.

Det var lätt att göra sig rolig. Särskilt då, särskilt 2010 nånting när världen kanske inte verkade fullt så hotfull som den gör idag, även om vi var i svallet av en ekonomisk krasch och Ryssland börjat spela allan. Men det är lätt nu med.

”Off the grid” är alltid lite synonymt med ”offside”.

Men en tanke har alltid gnagt i mig: I något läge kommer de ha rätt. De som i god tid huggit sin ved, borrat sin brunn, sått sin havre. Det kan komma ett ögonblick när de hamnar i vinnarhålet. En miljon preppers sitter vid sina gaskök men har fått kontona tömda. Unlucky. Off grid-personen är inte kund i banken och kunde inte bry sig mindre.

Det är så oerhört svårt att identifiera i vilket ögonblick man ska packa ihop och dra bara.

Jag var nära där när pandemin slog till. Vi blev tidigt hemskickade från jobbet, långt före någon jag kände hade blivit det. Långt före det började hållas dagliga presskonferenser. Långt före det blivit en krusning på ytan.

Utanför fönstret pågick världen och här hemma satt jag och försökte hitta min nya plats i tillvaron. Letade fram webbkameran jag köpte när jag tänkte att jag skulle testa att streama men sen aldrig använde. ”Bra att ha.”

Där var ett sånt ögonblick. Borde man bara dra? Jag hade försprånget. Jag hade möjligheten. Jag hade min tillflykt på norra Öland. Men jag hade inte modet. Mina gamlingar skulle behöva stöd med handling och ärenden. Mina barn gick i skolan. Jag gamblade på att det inte skulle bli så farligt och stannade hemma.

Med facit i hand var det rätt, såklart. Men då och där var det ett ögonblick där vi i en zombierulle skulle ha kunnat förbanna huvudpersonen för att han inte packade och drog. ”Så jävla dum i huvudet. Tänk mer som Ripley för fan.”

Kanske kommer aldrig ett ögonblick av det slaget igen. Eller så kommer det tidigare än man anar. Kvantdatorer och AI, vad kan gå fel.

”Jag hatar retro och jag hatar framtiden. Vad fan blir då kvar”, sa Johan Rheborgs karaktär i en teaterpjäs jag nyligen såg.