Kulturmannens träning

Du minns kilometrarna? De har varit många. Jag hade tänkt att inte förfalla i vinter, men jag är inte så sugen på att halka runt. Så jag gjorde två saker jag aldrig gjort förut:

• Jag utnyttjade mitt friskvårdsbidrag på jobbet.
• Jag besökte ett gym.

Den största skillnaden med att gå på gym jämfört med att promenera är att det inte blir lika mycket lugn och ro i huvudet. Man är där för att utföra ett uppdrag och kan inte förlora sig i kilometrarna och timmarna på samma sätt. Men det är ok. Den instinktiva avsky jag kände inför tanken att gå på ett gym har jag inte längre. Jag är flitig. Jag är där nästan varje dag.

Men.

Jag trodde att löpbandet skulle kunna bli ersättning för kilometrarna utomhus. Det kan det inte. Jag står inte ut mer än 10 minuter för det är zzzzzzz.

Crosstrainern, däremot. Roligare! Följ den grafiska representationen av terräng. Kolla hur pulsmätningen buggar ur och varnar fast jag inte har minsta sensor på mig. Trampa på. Stå där en timme och lyssna på en podd. Jättebra.

Ända till en vän, utan vetskap om detta, publicerar sin spaning på Insta stories från hennes gym i Hornstull.

”Männen på Söder älskar sin crosstrainer.” ”Crosstrainern är kulturmannens maskin.” ”De står där i timmar.” Namedroppar allehanda kulturmän som spanats på dessa maskiner. Jag dm:ar att ojdå nu känner jag mig träffad, jag också brukar stå där. ”Sätt dig i roddmaskinen istället!” skriver hon. Jag provar dagen därpå och står ut fem minuter. Fan vad trist.

Jag har ganska bra pannben. Om jag bestämmer mig för att göra något så kan jag göra det länge och tjurskalligt, även om det inte är världens roligaste grej. Men det bygger på att det inte är så enformigt att själva livskraften sipprar ur mig. Att tankarna inte kommer om att bara 50 meter bort ligger min lägenhet och i den finns det oändliga möjligheter i en laptop. Ska jag verkligen inte gå hem istället och peta lite med det metadataträd som jag har en teori om skulle kunna logga allt historiskt innehåll från odpod i en relationsdatabas?

När de tankarna kommer och tristessen tar vid så har även jag svårt för att inte ge upp.

Så jag måste återigen acceptera det som jag tvingats acceptera så många gånger förr: Jag är bara en av dom andra. En av kulturmännen som står på crosstrainern och hoppas köpa mig lite mer tid innan stroken eller hjärtat tar en.

Eller så går jag och köper några fuck-off-vinter-trailskor för 4 lax för att köra utomhus genom vintern och blir en av dom andra istället.

Eller så kanske jag bara förfaller genom vintern och så är det vad det är.