Arkiv för augusti 2024

Oasis återförenas. Masshysteri inför massiva konserter. Kraschade biljettköer. ”Överdrivet”, tycker en del som drar ett annat band från eran ur backfickan och menar att det var mer betydelsefullt. Jag tänker två saker:

• Det är lätt att glömma hur bra Oasis var under ett par år. ”Det har inte hänt ofta i musikhistorien att världens största band också är världens bästa band”, som Alan McGee fritt citerad sa i någon dokumentär.
• Det är lätt att glömma hur dåliga de blev sen.

Det som jag däremot aldrig kommer att glömma är hur kul vi hade det. Jag blir bakfull bara jag hör introt till ”Cigarettes & Alcohol”.

Ljud är en oerhört stark bärare av minnen. Jag skriver ”ljud” men menar kanske mest ”musik”. Den är ankare till en tid. Det krävs inte många toner av en låt för att direkt kasta lyssnaren tillbaka till känslorna och tankarna från en annan tid. Den öppnar dörren till ett inre liv som man hade växt ifrån eller förträngt.

Därför blir diskussionen om Oasis kvalitet som band så ointressant. Att debattera huruvida de hade samma konstnärliga ”kvalitet” som valfri annan samtida aktör är att missa målet. Entusiasmen inför deras spelningar är varken ett uttryck för att någon tror att de fortfarande är världens bästa band eller en simpel reflex av nostalgi. Jag tror det handlar om hiraeth.

Kymriskans ”hiraeth” är ett av mina favoritord. Jag tänker så ofta på det. Vi har ingen motsvarighet i svenskan och det finns inte heller ett bra engelskt ord. En definition kan låta så här:

”Hiraeth översätts vanligen som ’hemlängtan’ men det har en större betydelse. Det fångar en djup, bitterljuv känsla av längtan som går bortom att sakna en viss plats eller en viss person. Det täcker in en känsla av melankoli och sorgsenhet över ett förflutet som inte går att återskapa.”

Det vi ofta viftar bort som nostalgi känns i mitt hjärta mer som hiraeth. Det är längtan till en viss plats, en viss tid, en viss känsla med vissa personer, men det är samtidigt också insikten i att den platsen, den tiden, den känslan inte kan återupplevas. Det var då och där. That’s it.

Varje gång jag hör ”Live Forever” i kombination med dålig fatöl slår hiraeth till. Men jag vet ju därmed också att det jag känner är en hägring.

Jag jagade därför inga biljetter, har ingen sug efter att se spelningarna. Det är inte en recension av hur relevant jag tycker återföreningen är. Det är bara insikten om att mitt Oasis fanns på de där förfesterna, på Tubens dansgolv, i de där bortabussarna, i en fas i livet när en ”Shakermaker” fick en att gå med bara lite rakare rygg, våga tro bara lite mer på sig själv.

Men jag klandrar ingen som känner lockelsen. Och drömmen om att Oasis är bandet som ska få den här deppiga tiden i gungning igen går definitivt inte att debattera utifrån hur ”bra” musiken egentligen var. Den är större än så.

I helgen skickade jag mitt förstorarvisir till en som behövde det bättre. Förstorarvisir, heter det så? Luppglasögon? Det spelar ingen roll, man ser ut som en tönt i dem. Men man behöver dem om man, som mottagaren av mitt par, ska odla fram en helt ny sorts böna. Eller som jag, som ville bygga en egen synt.

Det var under pandemin jag bestämde mig. Jag hade en tydlig målbild: Jag skulle spela in musik med ett instrument jag byggt.

Jag hade ingen erfarenhet alls, men numera finns ju kunskaperna och resurserna att få tag på. Det man själv måste bidra med är pannbenet och viljan.

Jag tog onlinekurser i elektronik. Hundratals timmar som jag slukade om motstånd, volt och dioder.

Parallellt började jag löda färdiga kits till modularsyntar. Jag ville ju designa själv, men jag hade långt kvar. Och att bygga kits var ett utmärkt sätt att se och lära av hur andra gjort. Första gången jag höll i lödkolv och första gången jag fick starta upp något jag själv satt ihop.

Jag hade flow. Jag kände att jag började förstå det som tidigare bara varit magi.

Då kom halvledarkrisen.

14 månader leveranstid för tio stycken transistorer? 18 månader leveranstid för en annan? 2 år för en tredje?

Jag har alltid haft låg tolerans för dem som snackar men inte gör. Jag vill själv vara en sån som genomför grejerna jag tar mig an. Men de här ledtiderna och de helt omöjliga sajterna man var tvungen att besöka för att försöka hitta komponenterna och den logistiska situationen i att jag inte hade ett helt livs samlande av bra delar att använda… Jag tappade glöden.

Det jag lärt mig var inte förgäves. Med mina nyvunna kunskaper om ljudets uppkomst kunde jag bygga en ganska avancerad maskin i Reaktor som jag använde flitigt på mitt album ”Take the Scenic Route”. Och det har gjort mig bättre på att koppla runt i modularsyntarna.

Men ändå.

Det där förstorarvisiret (luppglasögonen?) har varit som ett hån varje gång jag sett det. Och lödkolven och kretskortshållaren och lådan med motstånd och … Ja, allt hånar mig för att jag inte tog det där projektet i mål. Men en liten bit av det kommer i alla fall till användning nu. I bönornas tjänst. En ny böna. Det är inte dåligt det heller.

Snabbmatskedjor vill att jag ska installera deras appar. De bjuder på grejer om jag gör det. Här, en gratis kaffe. Jag får poäng, erbjudanden och kan välja i appen exakt var jag vill att min mat ska serveras.

Det jag läser mellan raderna: ”Vi kan spara miljarder på underhåll av tryckskärmarna i restaurangen om du installerar appen. Precis som vi sparade miljarder på att sparka kassapersonalen när vi installerade tryckskärmarna.”

Kanske är det överdrivet att gå i taket över apperiet när det gäller just snabbmat, men linjen måste dras. De digitala beställningarna är mörkret.