kilometrar

Att gå har nu blivit en del av min identitet. Det är det jag gör. Frågade du mig för 20 år sedan ”Vem är du?” så hade jag svarat ”En som skriver”. Jag levde mitt liv framför tangentbordet, tänkte hela tiden på nästa tillfälle jag ostört skulle få skriva. Vem är jag nu? En som går. I tanken är jag hela tiden i nästa tillfälle jag får sätta fötterna mot asfalten. Fuck mindfulness och be here now, om fyra timmar får jag gå igen! Jag behöver köpa nya skor, nya tajts. Materialet håller inte för min obeveklighet. Det nöts bort. Kilometer efter kilometer.

Revisionism: Jag kanske aldrig var ”en som skriver”. Jag kanske bara var en som behöver ha något att klänga fast i och sysselsätta mig med som besatt för annars vettefan vad som händer.

Jag går mycket. Går och går. Jag loggar allt för det som inte loggas finns inte.

April: 134 kilometer.
Maj: 194 kilometer.
Juni: 128 kilometer (förkylning)
Juli så här långt: 161 kilometer.

Läkare brukar ge rådet ”ta en promenad” för ett brett spektrum av allmän mental svajighet, och det knäppa är att det fungerar. Men det är inte huvudsakligen därför jag går. Tror jag.

I den mycket konkreta sysselsättningen att sätta en fot framför den andra om och om igen öppnas en lucka för tanken att ägna sig åt det viktiga. Processa. Jag brukar hänvisa till forskning som jag någon gång googlade fram men inte har kvar länk till längre. Så lämpligt.

Det handlar om att medan en del av hjärnan är fullt upptagen med att koordinera att sätta en fot framför den andra så släpps tyglarna för den andra delen. Den får flyga friare. Den puttrar på. Så jag problemlöser medan jag går. Glasklara analyser av jobbsaker som verkat omöjligt komplexa när jag tittat på dem i mina nedklottrade A3-papper eller något projekts röriga Miro-bräda (A3 vinner alltid, formatmässigt).

Jag kan lyssna på ljudböcker medan jag går. Sjunka ner i berättelsen. Det kan jag aldrig med ljudböcker annars.

Och jag kan bygga hela arrangemang för musik i huvudet som jag, när jag kommer hem, ”bara” behöver sätta på pränt. Jag har ett tydligt minne av att Frönäs ”Hold Yourself in the Light, Kid” var i princip klar efter en långvända i Älvsjö-skogen.

Men jag har börjat undra.

Min tjej sa att jag härom natten var ute och gick i drömmen. Som en hund. Tipp tapp mot sänggaveln, fullt fokus på en fot framför den andra. Sedan kom gryningen och jag gick upp och klickade på min Apple Watch och begav mig ut på vägen för dagens första halvdussin kilometrar.

Det väcker ju onekligen en svår fråga: Vart är jag på väg?