Det är för mycket i livet som är en omgång Tetris där bitarna faller och faller men aldrig går ihop. Det kommer ingen lång rackare, och även om det kommer en lång rackare så spelar det ingen roll för man har bara fått piss innan så det kommer inte att bli en rensning.
Det är också för mycket i livet som är dåliga liknelser.
Att ständigt ha den där känslan av att saker inte går ihop kväver en. Hjärnan försöker få ihop bitarna men det går inte. Kanske är det åldern, kanske är det några år som produktrattare i IT-svängen, kanske är det den här fragmenterade samtiden: Jag känner verkligen att bitarna inte går ihop.
Jag känner så starkt, så starkt att jag vill ha saker som ”makes sense”.
För att minimera anglicismer kör jag ”makes sense” i Google Translate. ”Vettigt”, säger den. ”Mja”, säger jag. Lite av andemeningen försvinner väl där. Men vettigt, javisst det kanske funkar. Att saker ”går ihop” känns mer rätt i magen.
Plugga språk. Jag älskar det. Det går ihop! Grammatiska undantag kanske är undantag, men det är dokumenterade undantag som går ihop. Det är bara lite extra regler att lära sig till de generella reglerna. Men det finns regler. Allt flyter inte. Det är vettigt.
Jag har undrat om jag är själv i den här känslan. Sedan läste jag en intervju i The Guardian med Alex James i Blur. ( <– Exakt de här två meningarna hade jag kunnat skriva för 30 år sen också. Bara en reflektion.)
Han verkar vara inne i samma spår:
”The great thing about going to the gym is it is horrible, but it works. When you’re running a festival, you never know whether it’s going to work. You know: Kelis turned up, didn’t do Milkshake. Natalie Imbruglia is there but her band didn’t turn up. It might rain. Whatever you do, you can’t actually guarantee that a festival is going to work. But when it comes to the gym, when you are doing your 100th burpee, you know that it’s fucking working.”
Plugga språk. Gå på gym. Sätta ihop samplespaket för Tidal Cycles.
När allt annat flyter så måste man vårda det som makes sense.
