Beneath a Steel Sky

För sådär 14 år sedan såg jag dokumentären Off the Grid: Life on the Mesa. Vi skulle prata om den i Obiter Dictum har jag för mig. Ett nedslag bland freaks som levde utanför samhället i USA:s bakvatten.

Till skillnad från att sova under S:t Eriksbron när allt gått åt helvete har det självvalda off grid-livet en air av uppror. ”Här är några som valt att kliva av ekorrhjulet.” Inte sällan kommer livet också komplett med en världsbild som innehåller många, många mörka eliter som styr samhället, samt väldigt, väldigt få vacciner.

Det var lätt att göra sig rolig. Särskilt då, särskilt 2010 nånting när världen kanske inte verkade fullt så hotfull som den gör idag, även om vi var i svallet av en ekonomisk krasch och Ryssland börjat spela allan. Men det är lätt nu med.

”Off the grid” är alltid lite synonymt med ”offside”.

Men en tanke har alltid gnagt i mig: I något läge kommer de ha rätt. De som i god tid huggit sin ved, borrat sin brunn, sått sin havre. Det kan komma ett ögonblick när de hamnar i vinnarhålet. En miljon preppers sitter vid sina gaskök men har fått kontona tömda. Unlucky. Off grid-personen är inte kund i banken och kunde inte bry sig mindre.

Det är så oerhört svårt att identifiera i vilket ögonblick man ska packa ihop och dra bara.

Jag var nära där när pandemin slog till. Vi blev tidigt hemskickade från jobbet, långt före någon jag kände hade blivit det. Långt före det började hållas dagliga presskonferenser. Långt före det blivit en krusning på ytan.

Utanför fönstret pågick världen och här hemma satt jag och försökte hitta min nya plats i tillvaron. Letade fram webbkameran jag köpte när jag tänkte att jag skulle testa att streama men sen aldrig använde. ”Bra att ha.”

Där var ett sånt ögonblick. Borde man bara dra? Jag hade försprånget. Jag hade möjligheten. Jag hade min tillflykt på norra Öland. Men jag hade inte modet. Mina gamlingar skulle behöva stöd med handling och ärenden. Mina barn gick i skolan. Jag gamblade på att det inte skulle bli så farligt och stannade hemma.

Med facit i hand var det rätt, såklart. Men då och där var det ett ögonblick där vi i en zombierulle skulle ha kunnat förbanna huvudpersonen för att han inte packade och drog. ”Så jävla dum i huvudet. Tänk mer som Ripley för fan.”

Kanske kommer aldrig ett ögonblick av det slaget igen. Eller så kommer det tidigare än man anar. Kvantdatorer och AI, vad kan gå fel.

”Jag hatar retro och jag hatar framtiden. Vad fan blir då kvar”, sa Johan Rheborgs karaktär i en teaterpjäs jag nyligen såg.

Det var en kväll, kanske under pandemin. Jag klickade runt på nobody.live, en tjänst som samlar Twitch-kanaler med 0 tittare. Det var ungefär så roligt som det låter.

Efter att ha vadat runt i ett träsk av streamers som säkert ville mycket men inte kunde leverera lika mycket klickade jag ”Nästa” och landade på något märkligt.

Vy över ett halvtomt café. Kamera högt uppe på väggen, snett pekande ner i lokalen. En kvinna läser en tidning. En man klickar på sin telefon. Dörren öppnas och en kvinna kommer in, går fram mot vad som ser ut att vara disken och försvinner ut ur bild.

En kort stund passerar.

Dörren öppnas och en kvinna kommer in, går fram mot vad som ser ut att vara disken och försvinner ut ur bild. Repeat.

Det hela är ett loopande klipp från en övervakningskamera. Den har varit live på Twitch i 18 timmar i sträck. Det pågår någonting här. Är det ett sätt att kommunicera med operatörer på fältet? När kvinnan inte längre försvinner ur bild utan går och sätter sig – är det signalen?

Jag tänker ofta tillbaka på det där. Är den fortfarande live? Har klippet ändrats? Jag kommer inte ihåg vad kanalen hette så jag kommer aldrig hitta tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle göra med den här upptäckten, annat än att jag skickade länken till Jack Werner för man tänker ju instinktivt att det är det man gör med länkar till loopande filmklipp med möjlig subtext.

Det har nåt.

Jag gick på en liten gata i kväll och blev omkörd av en fyrhjuling.

Varje gång det händer kastas jag tillbaka till de norra delarna av kartan i GTA V. Svänga snävt in framför nån gammal Cheva-häck i solnedgång. Gena över en bit öken in till flygfältet vid Sandy Shores.

Samma sak när jag öppnar en Coca-Cola-flaska av det klassiska snittet. Bam, så hör jag laddningsmusiken från Fallout: New Vegas.

Jag lägger ingen värdering i det. Jag tycker bara det är ganska mysigt.

Du minns kilometrarna? De har varit många. Jag hade tänkt att inte förfalla i vinter, men jag är inte så sugen på att halka runt. Så jag gjorde två saker jag aldrig gjort förut:

• Jag utnyttjade mitt friskvårdsbidrag på jobbet.
• Jag besökte ett gym.

Den största skillnaden med att gå på gym jämfört med att promenera är att det inte blir lika mycket lugn och ro i huvudet. Man är där för att utföra ett uppdrag och kan inte förlora sig i kilometrarna och timmarna på samma sätt. Men det är ok. Den instinktiva avsky jag kände inför tanken att gå på ett gym har jag inte längre. Jag är flitig. Jag är där nästan varje dag.

Men.

Jag trodde att löpbandet skulle kunna bli ersättning för kilometrarna utomhus. Det kan det inte. Jag står inte ut mer än 10 minuter för det är zzzzzzz.

Crosstrainern, däremot. Roligare! Följ den grafiska representationen av terräng. Kolla hur pulsmätningen buggar ur och varnar fast jag inte har minsta sensor på mig. Trampa på. Stå där en timme och lyssna på en podd. Jättebra.

Ända till en vän, utan vetskap om detta, publicerar sin spaning på Insta stories från hennes gym i Hornstull.

”Männen på Söder älskar sin crosstrainer.” ”Crosstrainern är kulturmannens maskin.” ”De står där i timmar.” Namedroppar allehanda kulturmän som spanats på dessa maskiner. Jag dm:ar att ojdå nu känner jag mig träffad, jag också brukar stå där. ”Sätt dig i roddmaskinen istället!” skriver hon. Jag provar dagen därpå och står ut fem minuter. Fan vad trist.

Jag har ganska bra pannben. Om jag bestämmer mig för att göra något så kan jag göra det länge och tjurskalligt, även om det inte är världens roligaste grej. Men det bygger på att det inte är så enformigt att själva livskraften sipprar ur mig. Att tankarna inte kommer om att bara 50 meter bort ligger min lägenhet och i den finns det oändliga möjligheter i en laptop. Ska jag verkligen inte gå hem istället och peta lite med det metadataträd som jag har en teori om skulle kunna logga allt historiskt innehåll från odpod i en relationsdatabas?

När de tankarna kommer och tristessen tar vid så har även jag svårt för att inte ge upp.

Så jag måste återigen acceptera det som jag tvingats acceptera så många gånger förr: Jag är bara en av dom andra. En av kulturmännen som står på crosstrainern och hoppas köpa mig lite mer tid innan stroken eller hjärtat tar en.

Eller så går jag och köper några fuck-off-vinter-trailskor för 4 lax för att köra utomhus genom vintern och blir en av dom andra istället.

Eller så kanske jag bara förfaller genom vintern och så är det vad det är.

Utan att ha varit en som lyssnat på Lars Winnerbäck så finns det en Lars Winnerbäck-passage som förföljer mig. Det säger en del om hur stark den passagen måste vara.

Jag dricker glögg
Med balkongdörren öppen i natt
Jag är så trött på alla mail och koder

Vi lägger diskussionen om varför ”djupa” personer alltid dricker med fönstret eller balkongdörren öppna, och går direkt till mailen och koderna. Det här berör på djupet ändå.

”Vi har skickat ett mail till din angivna adress med en verifieringskod.” Okej. ”Jag har skickat en bomb till er postadress med ett manifest.” Jag är också trött på mail och koder. Framförallt när de tar en in i labyrinten.

Kafkas ”Processen” används lite för ofta som metafor, Kafkas ”Slottet” lite för sällan.

Den allra sämsta delen av internet är den snurra man hamnar i hos vissa som är en sajt men de är också flera sajter och det är ett bolag men det är flera bolag och allt är lite oklart vad som hör hemma var. När jag under småbarnsåren skulle synka barnens Minecraft-konton på ipad med något Microsoft Live-konto och länka så att de kunde spela med varandra… Jag har aldrig varit så nära att ge upp. Allt.

De säger att det blir bättre. Att barnen blir större. Och så är det. Inga trippla konton som krockar i Minecraft. Men det hjälper inte den vuxna.

Jag är så trött på alla mail och koder

Det finns en speciell plats i helvetet för de bolag som har flera snarlika inlogg som nästan är samma sak men de är det inte riktigt men hänger ändå ihop på något vis. Det har alla som väntat på en UPS-leverans och försökt ändra leveranssätt upplevt. Det finns liksom ett annat UPS som man också kan skapa konto på, där det inte går att se sina paket, men som ändå hänger ihop på något sätt med ens epostadress för all framtid och ens paket med epostadressen och den här företagstjänsten som man har lämnat epostadressen till krockar och man fastnar i en autentiseringssnurra som inte går att komma ut ur. ”Slottet”.

Amazon likaså. Man skapade ett Amazon-konto för sin Kindle, och sen lanserade Amazon sig i Sverige, och man beställde något därifrån och nu har man liksom två Amazon-konton som inte pratar med varandra men som ändå verkar känna till varandras existens i deras kundsystem. Man behöver mailet och koden för att komma in, men mailet och koden verkar gälla det andra, hur man än gör.

Där drömmen om internet var en ”single-sign-on” utan bekymmer så har uppköp och mergers slagit ihop system som inte pratar med varandra och vi går mellan våningarna i ”Slottet” som en redirect-snurra från en piratstreamingsajt.

Jag fattar varför man vill öppna balkongdörren och kliva på flaskan.

Det händer att jag går in i Google Maps, släpper ner gubben på en främmande plats och sen tillbringar en halvtimme med att gå runt. Se de där platserna jag aldrig kommer få se. Det är bra för fantasin. Och för inspirationen. I dag var jag till exempel i Goldsboro, North Carolina och fick plötsligt se en fin idé för mitt hus på Öland.