Billy Rimgards dagbok
Det händer att jag går in i Google Maps, släpper ner gubben på en främmande plats och sen tillbringar en halvtimme med att gå runt. Se de där platserna jag aldrig kommer få se. Det är bra för fantasin. Och för inspirationen. I dag var jag till exempel i Goldsboro, North Carolina och fick plötsligt se en fin idé för mitt hus på Öland.
En Sequentix Cirklon är en musikpryl. Men den gör inga ljud. Det är en sequencer, och en sequencers uppgift är att styra andra grejer, såna som gör ljud. Man matar in noter, den spelar upp.
En Cirklon är mytomspunnen. Jag vet inte exakt varför. Den ska vara bra. Skitbra. Aphex Twin har haft flera.
Om du vill ha en Cirklon får du först skriva upp dig på en väntelista. De handbyggs av någon tapper i Berlin och efterfrågan är långt större än leveranskapaciteten.
När du varit på väntelistan i sådär tre år så blir det din tur. Då betalar du in 2082 Euro plus kanske lite till om du vill ha en del användbara tillbehör.
Jag vet inte om det är den där ouppnåeliga skimret som gör att den känns så lockande. ”Kolla här, nåt som inte är tillgängligt direkt. Den måste jag ha.” Eller, lockande och lockande. Jag vet ju att jag inte skulle bli bättre på att göra musik med den, men det vore kanske ett värdigt attribut till en medelålder (värdigare än en SUV).
Ja, krisar det ordentligt finns såklart en andrahandsmarknad där priserna motsvarar maskinens exklusivitet.
Jag är så glad att jag hittat tillbaka till Serie A. Den sena kvällsmatchen på söndagar är något av det finaste vi har.
Milano-derby på ett San Siro i mörker. Kreverande bangers. Grinig stämning. Simone Inzaghis lugg i flaxande synk med hans fäktande.
En stund av stilla upprymdhet innan arbetsveckan.
Du googlar ”pizzadeg”. Du hamnar på en amerikansk receptsajt. Instruktionerna går något i stil med: ”Ta ett paket Super Bake Pizza-mix. Blanda med vatten enligt instruktionerna. Kör i ugnen.” Mat-entusiaster på insta tvekar aldrig att göra en story av denna händelse. Tokiga jänkare!
Och ja, för den som tycker det är kul att laga mat så känns processen fattig. Vad hände med att sätta en deg dagar i förväg, en deg som du denna gång har tweakat lite utifrån hur den blev sist? Tomatsåser som puttrar från lunch fram till middag (eller till och med har fått tillbringa en natt i kylen).
Men det utgår från att processen i sig har ett egenvärde.
Om det önskvärda målet är definierat som ”jag vill bli mätt” så är det samma sak med en bakmix och burk färdigsvängd pizzasås från butikshyllan.
Jag möter denna problematik hela tiden nu när jag sitter och pysslar med min musik. De senaste 5-6 åren har det kommit så mycket sofistikerad funktionalitet att den där gamla myten om att elektronisk musik ”bara är att trycka på en knapp så gör maskinerna resten” nu inte är myt utan verklighet.
Musikprogrammet Logic introducerade nyligen ”studiomusiker” för ett antal olika instrument som man enkelt kan lägga till i sina projekt och ge instruktioner. Det finns en uppsjö av olika låtskrivarhjälpmedel som föreslår ackord och skriver melodier utifrån musikteoretiska principer. Det jag funderar mest på är instrument av typen Random som utifrån ett klick av användaren genererar ljud och oväsen baserat på slump och innedrogen AI.
Ljuden av Aphex Twin cirka 1997 är pizzadegen som varsamt satts och tagits hand om i dagar.
Ljuden från plugins som Random är jänkereceptets pizzadegsmix.
Det vore enkelt att fäktas mot nymodigheterna och fräsa något om hantverk. Men det är inte så lätt som det låter. Det man måste fundera på är vad målet är. ”Jag vill bli mätt”?
För mig personligen har hantverket ett egenvärde. Jag får lika mycket ut av kreativ ljuddesign som av själva producerandet. Men jag känner mig som en idiot om jag lägger två timmar på att bygga ljud men aldrig hittar tiden till att använda dem. Vore det inte bättre om jag använde något färdigbakat och faktiskt producerade något? Om produktionen har ett egenvärde, så ja. När jag får frilansuppdrag inom musiksvängen så lägger jag inte två timmar på att bygga ljud, då tar jag presets från någon av mina prylar och fokuserar på att skriva musiken.
Och, för att komplicerad det: om man har en fin pryl, till exempel min favorit Dave Smith OB-6, så är ju det i sig en förenkling av ljudsyntes för att det ska gå fortare att göra grejer. Gränsnitt och ljudkretsar är byggda för att vara användarvänliga, för att lätt of lite ouumpf i det man jobbar med. På en skala där man i ena änden har en rå sinuston som du behöver manipulera från olika sätt (50-talets elektroniska musik) och i andra änden har pluginen Random så är ett modernt instrument närmare Random än den råa sinustonen.
Jag vet inte. Jag faktiskt inte.
Vill jag bli mätt, eller vill jag ägna mig åt processen? Eftersom det tar emot att använda saker som är för enkla så lutar jag åt att det är processen jag är där för.
Jag måste bara skriva en påminnelse åt mig själv att inte se ner på de andra arbetssätten. Även om man gärna vill.
Det finns en paradox i att berätta om skapande på digitala plattformar (ja, jag menar ”skapa content”, men hu så det ligger i munnen). Jag tänker då inte på den här dagboken, utan de som ”gör innehåll” av en kreativ hobby eller livsstil. Drejar-TikTok. Virka-Insta. Musikpryl-Youtube.
Situationen påminner lite om dokumentärmakarens paradox där objektet man gör dokumentären om aldrig kan vara opåverkad av att det görs en dokumentär, så hur dokumentärt är då berättandet. Fast i fallet digitala plattformar är paradoxen mer i stil med att om man gör filmer om sitt skapande så är det filmerna som är skapandet, istället för det man skapar. Rörigt, men jag reder ut:.
Jag älskar många av de ibland lite knäppa subkulturer som uppstår i YouTubes smalaste genres. En som fascinerar är det stora utbudet av ”unclogging videos”, det vill säga youtube-kategorin som går ut på att man rensar kulvertar och avlopp från kvistar och bråte så att vattnet kan flöda fritt.
Obligatoriskt att filma både in- och utflöde.
Bonuspoäng om det blir strömvirvlar i vattnet när stoppet släpper.
I en sådan genre så är uncloggandet i sig hela grejen. Du kan unclogga odokumenterat, men själva handlingen att rensa avloppet från bråte är densamma oavsett om du spelar in en film samtidigt som du gör det eller inte.
I någon slags gråzon går det sedan att hitta till exempel Husbils-Insta. Det går att argumentera för att husbilsinfluencers planerar resor och stopp utifrån vad som ger content och att husbilsresan skulle ha sett annorlunda ut om den inte dokumenterades. Men själva utförandet följer ändå ett mönster som ser ut ungefär som verklighetens: köra väg -> hitta ställplats -> fixa något att äta -> gå på utflykt.
För de som ”skapar content” (du hör hur lågt det låter) av en skapandeprocess inom hantverk och konst så ställs de däremot inför en paradox: Innehållet de publicerar är först och främst gjort för att vara bra innehåll, inte att vara en givande skapandeprocess.
Jag påstår inte, utan jag upplever det.
Jag följer aktivt Musikpryl-Youtube. Det finns många skickliga youtubers som publicerar tutorials, recensioner och allmänt inspirerande narrativ om prylarna de pysslar med och, ibland, musiken de skapar. Ofta verkar de inte skapa svinmycket musik bara, och jag förstår varför.
Att skriva och producera musik är en introvert syssla. Den gör sig inte jättebra på bild. Man sitter och testar grejer och försöker få till nåt och tycker att ens snare låter skit och prövar att lägga en fläskig stråkmatta och tycker att ens snare låter svinbra och det är upp och det är ner och till slut så hör man ingen skillnad på några ändringar man gör längre och så tänker man att äh det får hålla som det är.
Men ibland händer det att man har gått ner i ett kaninhål som uppenbarligen inte kommer leda till en låt som det kommer bli nånting med, men som ändå har något intressant i sig. I stunden känns det bra. Man gillar det. Och i ett sånt läge så vore det ju inte dumt att göra lite cooontent av det.
Jag doppade tårna lite i Musik-Youtube i slutet av sommaren. Jag spelade in några videos om det minisystem med eurorack jag labbade med under semestern, min process när jag skrev musik för en podcast och slutligen just ett sånt jam som lät bra i stunden men som inte skulle kunna bli en färdig grej. Jag har lärt mig två saker:
Ganska fort sugs tanken till vad som gör sig bra som youtube-video snarare än vad som låter bra rent musikaliskt. Ganska fort börjar man utforska idéer som rent konstnärligt är återvändsgränd men som lämpar sig till en bra videorubrik. ”Oneliners”, skulle man kunna kalla det. För musiken jag släpper som Frönäs är inte oneliners, det är låtar som det gått in många långa timmar av tvivel och pyssel i.
Och på den platsen så är jag mitt i paradoxen:
Jag tycker det är kul att göra videos. Jag slickar i mig bekräftelsen jag får när youtube-algoritmen hittar dem och börjar pusha ut den (en respons som är otänkbar av ett vanligt albumsläpp). Jag har tankar och idéer om vilka videos jag skulle kunna göra, MEN – och detta är viktigt: Mitt i allt detta gör jag inte musik. Jag gör videos. Jag gör ”content” som bara kommer rinna igenom folks startsidor och sedan glömmas bort. Det är inte dokumentärt foto om när jag sitter och producerar, utan musik som skapas för att bli bra dokumentärt foto.
Jag säger inte att det är fel att släppa en video då och då. Men för min egen skull vill jag bara lämna den här anteckningen här, så jag minns att det är viktigt att veta vad det är man gör och varför. Att göra videos är inte att göra musik. Vill jag göra musik så ska jag göra musik. Låt stå.
Att gå har nu blivit en del av min identitet. Det är det jag gör. Frågade du mig för 20 år sedan ”Vem är du?” så hade jag svarat ”En som skriver”. Jag levde mitt liv framför tangentbordet, tänkte hela tiden på nästa tillfälle jag ostört skulle få skriva. Vem är jag nu? En som går. I tanken är jag hela tiden i nästa tillfälle jag får sätta fötterna mot asfalten. Fuck mindfulness och be here now, om fyra timmar får jag gå igen! Jag behöver köpa nya skor, nya tajts. Materialet håller inte för min obeveklighet. Det nöts bort. Kilometer efter kilometer.
Revisionism: Jag kanske aldrig var ”en som skriver”. Jag kanske bara var en som behöver ha något att klänga fast i och sysselsätta mig med som besatt för annars vettefan vad som händer.
