Det finns en paradox i att berätta om skapande på digitala plattformar (ja, jag menar ”skapa content”, men hu så det ligger i munnen). Jag tänker då inte på den här dagboken, utan de som ”gör innehåll” av en kreativ hobby eller livsstil. Drejar-TikTok. Virka-Insta. Musikpryl-Youtube.
Situationen påminner lite om dokumentärmakarens paradox där objektet man gör dokumentären om aldrig kan vara opåverkad av att det görs en dokumentär, så hur dokumentärt är då berättandet. Fast i fallet digitala plattformar är paradoxen mer i stil med att om man gör filmer om sitt skapande så är det filmerna som är skapandet, istället för det man skapar. Rörigt, men jag reder ut:.
Jag älskar många av de ibland lite knäppa subkulturer som uppstår i YouTubes smalaste genres. En som fascinerar är det stora utbudet av ”unclogging videos”, det vill säga youtube-kategorin som går ut på att man rensar kulvertar och avlopp från kvistar och bråte så att vattnet kan flöda fritt.
Obligatoriskt att filma både in- och utflöde.
Bonuspoäng om det blir strömvirvlar i vattnet när stoppet släpper.
I en sådan genre så är uncloggandet i sig hela grejen. Du kan unclogga odokumenterat, men själva handlingen att rensa avloppet från bråte är densamma oavsett om du spelar in en film samtidigt som du gör det eller inte.
I någon slags gråzon går det sedan att hitta till exempel Husbils-Insta. Det går att argumentera för att husbilsinfluencers planerar resor och stopp utifrån vad som ger content och att husbilsresan skulle ha sett annorlunda ut om den inte dokumenterades. Men själva utförandet följer ändå ett mönster som ser ut ungefär som verklighetens: köra väg -> hitta ställplats -> fixa något att äta -> gå på utflykt.
För de som ”skapar content” (du hör hur lågt det låter) av en skapandeprocess inom hantverk och konst så ställs de däremot inför en paradox: Innehållet de publicerar är först och främst gjort för att vara bra innehåll, inte att vara en givande skapandeprocess.
Jag påstår inte, utan jag upplever det.
Jag följer aktivt Musikpryl-Youtube. Det finns många skickliga youtubers som publicerar tutorials, recensioner och allmänt inspirerande narrativ om prylarna de pysslar med och, ibland, musiken de skapar. Ofta verkar de inte skapa svinmycket musik bara, och jag förstår varför.
Att skriva och producera musik är en introvert syssla. Den gör sig inte jättebra på bild. Man sitter och testar grejer och försöker få till nåt och tycker att ens snare låter skit och prövar att lägga en fläskig stråkmatta och tycker att ens snare låter svinbra och det är upp och det är ner och till slut så hör man ingen skillnad på några ändringar man gör längre och så tänker man att äh det får hålla som det är.
Men ibland händer det att man har gått ner i ett kaninhål som uppenbarligen inte kommer leda till en låt som det kommer bli nånting med, men som ändå har något intressant i sig. I stunden känns det bra. Man gillar det. Och i ett sånt läge så vore det ju inte dumt att göra lite cooontent av det.
Jag doppade tårna lite i Musik-Youtube i slutet av sommaren. Jag spelade in några videos om det minisystem med eurorack jag labbade med under semestern, min process när jag skrev musik för en podcast och slutligen just ett sånt jam som lät bra i stunden men som inte skulle kunna bli en färdig grej. Jag har lärt mig två saker:
- Hjälp vad det tar tid att få till en video som i alla fall har någorlunda duglig kvalitet.
- När jag lägger tiden på att göra videon så gör jag inte musik.
Ganska fort sugs tanken till vad som gör sig bra som youtube-video snarare än vad som låter bra rent musikaliskt. Ganska fort börjar man utforska idéer som rent konstnärligt är återvändsgränd men som lämpar sig till en bra videorubrik. ”Oneliners”, skulle man kunna kalla det. För musiken jag släpper som Frönäs är inte oneliners, det är låtar som det gått in många långa timmar av tvivel och pyssel i.
Och på den platsen så är jag mitt i paradoxen:
Jag tycker det är kul att göra videos. Jag slickar i mig bekräftelsen jag får när youtube-algoritmen hittar dem och börjar pusha ut den (en respons som är otänkbar av ett vanligt albumsläpp). Jag har tankar och idéer om vilka videos jag skulle kunna göra, MEN – och detta är viktigt: Mitt i allt detta gör jag inte musik. Jag gör videos. Jag gör ”content” som bara kommer rinna igenom folks startsidor och sedan glömmas bort. Det är inte dokumentärt foto om när jag sitter och producerar, utan musik som skapas för att bli bra dokumentärt foto.
Jag säger inte att det är fel att släppa en video då och då. Men för min egen skull vill jag bara lämna den här anteckningen här, så jag minns att det är viktigt att veta vad det är man gör och varför. Att göra videos är inte att göra musik. Vill jag göra musik så ska jag göra musik. Låt stå.
Lämna ett svar